Min man och jag har fullkomligt olika smak. Och då menar jag FULLKOMLIGT.
Han gillar ek. Jag hatar ek. Han är mesig. Jag vågar. Han gillar mycket prylar överallt. Jag vill ha noll prylar. Ingenting matchar i hela huset. Jag vantrivs.
Han lägger sig i vilka färger vi har på soffkuddarna. Jag säger att han inte ska bry sig om sånt, att "vanliga" män aldrig skulle komma på tanken och tjafsa med hustrun om soffkuddar.
Det tog två år för oss att enas om ett soffbord. Det blev ett i ek. Naturligtvis. Fast härom månaden så bytte vi det till valnöt. Inte vad jag ville, men bra mycket bättre än ek.
När vi skulle köpa soffor för 5 år sen så trodde jag att det skulle sluta med skilsmässa. Han fick för sig att vi skulle ha skinn. Aldrig i helvete, sa jag: Been there, done that, got the t-shirt.
Han var envis. Skulle absolut ha det. Jag sa att han fick ta och göra något åt sina finska gener för en skinnsoffa kommer fanimej inte in genom dörren igen.
Jag ville ha en vit soffa. (Jag veeet: opraktiskt, bla bla bla) Han totalvägrade.
Här måste jag lägga in en passus: vi har varit tillsammans i nästan 10 år. Vi har varit gifta i 6 år. Vi har bott ihop i 4 år. Ja, du läste rätt: vi gifte oss, men fortsatte att bo i varsin lägenhet.
Jag tyckte det räckte så bra med att vi faktiskt jobbar ihop.
Sen köpte vi vårt hus för 5,5 år sen. Jag flyttade in själv. Han hade kvar sin "våning" på Östermalm. Han fick komma på helgerna. Om han var snäll.
Sen blev jag gravid. Och fick panik. När jag insåg att jag inte alls ville bli en ensamstående mamma i ett stort hus. Allllone. Så när talibanen kom, så fick han flytta in. Alltså för 4 år sen.
Tillbaka till soffjäveln.
Vi letade alltså efter soffor. Överallt. Vi kom inte överens om någonting. Han ville ha två MEGAstora soffor mitt emot varandra. Jag förklarade att det inte skulle få plats.
Liksom många andra män så äger han inte förmågan att visualisera saker. Så jag fick klistra ihop ett gäng DN, lägga ut som två feta soffor på golvet. DÅ förstod han.
Okey, jag fick nu igenom att vi skulle ha en 3:a och 2 fåtöljer. Vi letade vidare. Jag fick ge med mig angående det vita.
Till slut. Efter ett antal hot om skilsmässa och många heta diskussioner, så hittade vi vår soffa. På nätet. I USA. Naturligtvis.
Lyckligtvis så fanns det ett företag i Sverige som kunde ta hem dom. De hade en snarlik soffa, som vi provsatt. Vi beställde. Och väntade och väntade. Sofforna kom. Snygga beiga, sova-gott-i-soffan-soffor. Maken jämkade sig alltså lite angående färgen. Fast tillade att det nog inte var så bra...
Vi var äntligen överens. Det hade varit kompromissförhandlingar på oerhörd hög nivå.
Jag är petig. Jag hatar smulor. Jag gillar ordning och reda. Så man äter inte i vardagsrummet.
Sofforna höll sin kvalitet bra. Inga fläckar. Inga konstigheter. Tills talibanen, för nåt år sen, hällde ut min kaffekopp i soffan, och blandade runt med en Piggelinglass. Jag fullkomligt vattnade soffan. Och fick bort allt.
Efter det så har det hänt ett par olyckor. I våras bestämde jag mig för att det var läge att tvätta överdragen. Bara för att konstatera att de inte går att tvätta. Det står att, även om man kemttvättar dem, så riskerar man att de inte kommer passa stoppningen, eller vad det heter.
Så där står jag. Med skitiga soffor. Jag skrubbar för hand. Det hjälper inte. Och nu har jag lagt ned garden helt: det äts hej vilt. De ser för jävliga ut. Och jag gråter blod.
Just precis i kväll så tog jag mod till mig och bestämde mig för tvätta överdragen i maskin. Jag testar med en fåtölj. På ylle-tvätt 30 grader.
I morgon kommer jag veta om jag har slängt 40 000 kr åt helvete. För då får jag slänga hela soffgruppen. Då blir det Klippan-soffan från IKEA. Med galonöverdrag. För den har jag råd att slänga.
Jag brukar säga att det här är mitt hotell. Jag har tre permanenta hotellgäster.
Alltså borde jag få bestämma allt i huset.
Eller hur?
fredag 17 augusti 2007
Ur en talibanmun 20.00 en fredagkväll.
Alldeles nyss:
-Men, mamma, jag VILL inte gå och lägga mig. Jag vill bara se det här kaptilet klart. (Tittar på en film)
-Okey, men då vill jag att du går och lägger dig utan knot direkt efter.
-Vad betyder knot?
-Det betyder "utan gnäll".
-Men mamma, jag måste nog knota lite ändå.
-Men, mamma, jag VILL inte gå och lägga mig. Jag vill bara se det här kaptilet klart. (Tittar på en film)
-Okey, men då vill jag att du går och lägger dig utan knot direkt efter.
-Vad betyder knot?
-Det betyder "utan gnäll".
-Men mamma, jag måste nog knota lite ändå.
torsdag 16 augusti 2007
Ledig mitt i veckan. Gissa om det straffade sig.
Min dator mår inte så bra. Han håller på att checka ut.
Härom kvällen (säljarens dag 1 i Stockholm) så satt jag till 01.30, för att försöka skapa en snygg inbjudan till alla våra kunder inför den stundande mässan. En inbjudan som skulla falla den här människan i smaken.
Min dator började helt plötsligt att bete sig lite skumt. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte mer än att "ehh, det är nog bara för att den har varit på sen 7 i morse". (Daahh, så dataintelligent är jag!)
Så den fick vila lite igår, när jag var ledig. Jag tänkte att den behövde ta igen sig lite. Eftersom den är påslagen all vaken tid.
Jag har en värstingdator. När det kommer till styrka alltså. Hhm, vet inte ens vad det kallas för, men den ska vara "ruggig" enligt professionell utsago.
I morse kom jag till jobbet. Efter att ha försovit mig. För att jag låg och tänkte på idioten.
Så jag var trött och grinig. Och hade sjuuuukt mycket att göra (förlåt Eva, hann inte ens svara på ditt samtal).
När människor kommer och hälsar på oss på kontoret, så fattar ingen hur vi kan ha det tempot som vi har. Jag är mycket medveten om att det inte är hälsosamt, men så är det. Just nu. Och har varit ett tag.
I alla fall. Jag och W är fullständigt ingrottade i alla mässförberedelser. Se till att alla nyheter från USA kommer i tid. Se till att den teoretiska monterplaneringen måste fungera i praktiken. Vilket vi inte kommer att upptäcka förrän vi börjar bygga den 27:e. Mitt i allt detta så vet jag redan nu att jag åker på två dagars "jour" på dagis under mässveckan. Kunde inte ha kommit olägligare. Men å andra sidan så är det bra för talibanen. Hon är för liten för att bli försummad en hel vecka.
Glider in på kontoret med min sedvanliga Shell-frukost. Logga på datorn. Som plötsligt är sååååå seeeeg. Stänger av sig själv 17 gånger. Jag går in och kollar min kapacitet. Det visar sig att den fina, i vanliga fall ganska rosa cirkeln (mycket rosa=mycket kvar att utnyttja) är fullständigt BLÅ! Min dator är full. Och då menar jag sketafull.
Den fortsätter att logga ur sig själv. Jag går in och rensar så mycket jag kan emellan urloggningarna. Plötsligt kan jag bara ha ett program i gång åt gången. Gudskelov är jag bra på att ta back-up-er på mina bilder. Jag har ca 10 000 foton, och det skulle vara katastrof om dessa försvann.
Sen kommer jag på att om min dator kraschar så förlorar jag mina email. Jag kan absolut inte jobba om jag inte har tillgång till dessa. Vi har ca 60 st anställda, och eftersom jag aldrig hinner runt i butikerna, eller ringa, så kommunicerar jag endast via email med dem. Så du kan ju förstå vidden av katastrof om jag förlorar mina emails. Så nu måste jag köra en back up på dessa också. Genast.
Och bortsett från allt det här, så har jag varken råd eller TIIIID med datastrul. Inte nu. Inte innan mässhelvetet är avklarat.
För det står fullständigt klart att den kommer att krascha när som helst. Ibland kommer den klassiska svarta bilden upp, med en massa konstig text på engelska. Jag har några krascher bakom mig, så jag vet. It's a matter of time.
Och jag känner på mig att allt det här händer bara för att jag tog en dag ledigt. Mitt i veckan. Ska aldrig mer göra det. Jävla skitdator.
Härom kvällen (säljarens dag 1 i Stockholm) så satt jag till 01.30, för att försöka skapa en snygg inbjudan till alla våra kunder inför den stundande mässan. En inbjudan som skulla falla den här människan i smaken.
Min dator började helt plötsligt att bete sig lite skumt. Jag tänkte inte så mycket på det. Inte mer än att "ehh, det är nog bara för att den har varit på sen 7 i morse". (Daahh, så dataintelligent är jag!)
Så den fick vila lite igår, när jag var ledig. Jag tänkte att den behövde ta igen sig lite. Eftersom den är påslagen all vaken tid.
Jag har en värstingdator. När det kommer till styrka alltså. Hhm, vet inte ens vad det kallas för, men den ska vara "ruggig" enligt professionell utsago.
I morse kom jag till jobbet. Efter att ha försovit mig. För att jag låg och tänkte på idioten.
Så jag var trött och grinig. Och hade sjuuuukt mycket att göra (förlåt Eva, hann inte ens svara på ditt samtal).
När människor kommer och hälsar på oss på kontoret, så fattar ingen hur vi kan ha det tempot som vi har. Jag är mycket medveten om att det inte är hälsosamt, men så är det. Just nu. Och har varit ett tag.
I alla fall. Jag och W är fullständigt ingrottade i alla mässförberedelser. Se till att alla nyheter från USA kommer i tid. Se till att den teoretiska monterplaneringen måste fungera i praktiken. Vilket vi inte kommer att upptäcka förrän vi börjar bygga den 27:e. Mitt i allt detta så vet jag redan nu att jag åker på två dagars "jour" på dagis under mässveckan. Kunde inte ha kommit olägligare. Men å andra sidan så är det bra för talibanen. Hon är för liten för att bli försummad en hel vecka.
Glider in på kontoret med min sedvanliga Shell-frukost. Logga på datorn. Som plötsligt är sååååå seeeeg. Stänger av sig själv 17 gånger. Jag går in och kollar min kapacitet. Det visar sig att den fina, i vanliga fall ganska rosa cirkeln (mycket rosa=mycket kvar att utnyttja) är fullständigt BLÅ! Min dator är full. Och då menar jag sketafull.
Den fortsätter att logga ur sig själv. Jag går in och rensar så mycket jag kan emellan urloggningarna. Plötsligt kan jag bara ha ett program i gång åt gången. Gudskelov är jag bra på att ta back-up-er på mina bilder. Jag har ca 10 000 foton, och det skulle vara katastrof om dessa försvann.
Sen kommer jag på att om min dator kraschar så förlorar jag mina email. Jag kan absolut inte jobba om jag inte har tillgång till dessa. Vi har ca 60 st anställda, och eftersom jag aldrig hinner runt i butikerna, eller ringa, så kommunicerar jag endast via email med dem. Så du kan ju förstå vidden av katastrof om jag förlorar mina emails. Så nu måste jag köra en back up på dessa också. Genast.
Och bortsett från allt det här, så har jag varken råd eller TIIIID med datastrul. Inte nu. Inte innan mässhelvetet är avklarat.
För det står fullständigt klart att den kommer att krascha när som helst. Ibland kommer den klassiska svarta bilden upp, med en massa konstig text på engelska. Jag har några krascher bakom mig, så jag vet. It's a matter of time.
Och jag känner på mig att allt det här händer bara för att jag tog en dag ledigt. Mitt i veckan. Ska aldrig mer göra det. Jävla skitdator.
Vänner. Mina kära scrapvänner.
Jag är en missbrukare. Ja, en sån som missbrukar mina vänner, i den bemärkelsen att jag suger på att höra av mig.
Det har varit så i nåt år nu. Som tur är så har jag bra vänner. Och jag har en del ganska "nya" vänner.
Jag har en hobby: scrapbooking. En amerikansk hobby, där man, enkelt förklarat, dekorerar fotoalbum. Det är en sjukt rolig och beroendeframkallande hobby.
I går så var det bestämt att Stockholms (och Sveriges) bästa scrapbookingbutiks (www.Papprika.se) ägarinna, och tillika gode vän Malin, skulle ha en minimara. Det vill säga: vi var ett gäng tjejer/kärringar som skulle sitta mellan 11-23 och bara fixa med detta.
Vi har sjukt kul. Vi diskuterar allt från hur man ser på b-------arna att magen mår bra; flytande, eller icke flytande, till att man faktiskt kan tina kräftor i diskmaskinen! Ja, FAKTISKT: låt kräftorna vara kvar i plastförpackningen och använd ett inte alltför varmt program. Helt jädra sinnesjukt.
Vi pratar mycket. Och skrattar mera. Och så åkte jag på en kollektiv idiotförklaring för att jag kan lägga 10 000 på en handväska, men har mage att klaga över att IKEAS panelgardiner för 29 kr inte går att tvätta, ("Det är ju för f-n bara att slänga dom!") när jag försökte förklara att jag faktiskt vill tvätta dem, åtminstone EN gång om året.
Sen dök ytterligare en scrapkompis upp och gav mig en liten present. Bara så där. (Mitt alias på forumet är "Diva", och hon gav mig en bling bling-grej skrivet i DIVA. Tack Åsa, du är för söt, jag blev jätteglad!)
Och så fick jag ett otroooligt fint pärlarmband med silverdetaljer av Tanja, som hon själv hade gjort! En försenad födelsedagspresent. Hon är guld värd. För att hon är hon.
Det är sådana saker som gör mig otroligt rörd. Helt oväntade saker. Från människor som bryr sig.
Det är också då jag får mig en tankeställare. Att jag måste kamma till mig. Att jag är så oändligt tacksam för mina vänner. Som jag uppskattar mer än de har en aning om.
För att jag är så jädra "busy" jämt. Men det är just vid dessa scraptillfällen som jag mår helt vansinnigt bra. Då älskar jag hela världen.
Förutom den där jävla puckade säljaren.
Det har varit så i nåt år nu. Som tur är så har jag bra vänner. Och jag har en del ganska "nya" vänner.
Jag har en hobby: scrapbooking. En amerikansk hobby, där man, enkelt förklarat, dekorerar fotoalbum. Det är en sjukt rolig och beroendeframkallande hobby.
I går så var det bestämt att Stockholms (och Sveriges) bästa scrapbookingbutiks (www.Papprika.se) ägarinna, och tillika gode vän Malin, skulle ha en minimara. Det vill säga: vi var ett gäng tjejer/kärringar som skulle sitta mellan 11-23 och bara fixa med detta.
Vi har sjukt kul. Vi diskuterar allt från hur man ser på b-------arna att magen mår bra; flytande, eller icke flytande, till att man faktiskt kan tina kräftor i diskmaskinen! Ja, FAKTISKT: låt kräftorna vara kvar i plastförpackningen och använd ett inte alltför varmt program. Helt jädra sinnesjukt.
Vi pratar mycket. Och skrattar mera. Och så åkte jag på en kollektiv idiotförklaring för att jag kan lägga 10 000 på en handväska, men har mage att klaga över att IKEAS panelgardiner för 29 kr inte går att tvätta, ("Det är ju för f-n bara att slänga dom!") när jag försökte förklara att jag faktiskt vill tvätta dem, åtminstone EN gång om året.
Sen dök ytterligare en scrapkompis upp och gav mig en liten present. Bara så där. (Mitt alias på forumet är "Diva", och hon gav mig en bling bling-grej skrivet i DIVA. Tack Åsa, du är för söt, jag blev jätteglad!)
Och så fick jag ett otroooligt fint pärlarmband med silverdetaljer av Tanja, som hon själv hade gjort! En försenad födelsedagspresent. Hon är guld värd. För att hon är hon.
Det är sådana saker som gör mig otroligt rörd. Helt oväntade saker. Från människor som bryr sig.
Det är också då jag får mig en tankeställare. Att jag måste kamma till mig. Att jag är så oändligt tacksam för mina vänner. Som jag uppskattar mer än de har en aning om.
För att jag är så jädra "busy" jämt. Men det är just vid dessa scraptillfällen som jag mår helt vansinnigt bra. Då älskar jag hela världen.
Förutom den där jävla puckade säljaren.
Mässtider och hur tar man livet av en idiot?
Det är lite körigt nu. Näe, det är jävligt körigt nu. Inför den stundande mässan (30/8)så jobbar jag non stop med alla förberedelser.
I normala fall har vi 1 monter.
För ett par veckor sen så kom maken på den briljanta idén att ha 2 montrar denna gång. Jag är den som är ansvarig för allt. Även bokningen av montrar. Nu var det så att jag var mitt uppe i min ofrivilliga lediget, då dagiset var stängt, så mina jobbceller var inte riktigt på plats när maken ringde hem och föreslog detta. Jag "hummade" nåt till svar. Och glömde bort det hela.
När jag kom tillbaka till jobbet så upptäckte jag en bekräftelse från mässan. Först DÅ insåg vidden av vad TVÅ montrar betyder.
Det betyder att vi redan på måndagen den 27:e skall bygga TVÅ montrar. Det betyder att vi 4, som normalt arbetar i vår vanliga monter, skall klona oss till 6-7 personer. Jag är rätt effektiv och driven. Men jag måste erkänna att jag inte riktigt vet hur detta ska gå till. Till saken hör att de ordinarie barnvakterna, läs: mormor & morfar, har semester under hela mässperioden = jag kan inte jobba lika mycket. (Oj, vad tråkigt...)
Till råga på allt så har vi en säljare som håller på att driva mig till vansinne.
En sån som är otroligt duktig på att sälja, men är en vandrade social katastrof när det kommer till arbetskamrater samt att inse när det inte är läge att lägga sig i.
En sån som klagar på att hennes namn kommer sist på kundinbjudningarna.
En sån som klagar på att varorna i nya broschyren inte är på just precis de sidor hon ville."
En sån som, när hon ringer och säger: "stör jag?" och jag svarar: "ja, jag är lite upptagen, kan vi höras om nån timme?, FORTSÄTTER att babbla.
En sån som ringer mig på måndagar, trots att jag sagt att jag ABSOLUT inte kan ta några som helst samtal på måndagar (jag bankar kassor hela dagen), ÄNDÅ ringer.
En sån som KLAGAR PÅ TAMEJFAN ALLT! GudskelovsåbormänniskaninteiStockholm.
Säljaren flög upp i tisdags för två dagars mässplanerande. Jag hade redan innan bestämt att jag skulle vara ledig dag två. För jag visste att jag inte skulle stå ut.
När dag ett tog slut så åkte jag hem och hade en fullständig plan klar om hur man på bästa sätt tar livet av en idiot.
Min bästa vän W, och tillika arbetskamrat fick ta över ansvaret dag två.
Hon var inte sen med att tala om att jag kommer att få betala dyrt för den dumpningen.
I normala fall har vi 1 monter.
För ett par veckor sen så kom maken på den briljanta idén att ha 2 montrar denna gång. Jag är den som är ansvarig för allt. Även bokningen av montrar. Nu var det så att jag var mitt uppe i min ofrivilliga lediget, då dagiset var stängt, så mina jobbceller var inte riktigt på plats när maken ringde hem och föreslog detta. Jag "hummade" nåt till svar. Och glömde bort det hela.
När jag kom tillbaka till jobbet så upptäckte jag en bekräftelse från mässan. Först DÅ insåg vidden av vad TVÅ montrar betyder.
Det betyder att vi redan på måndagen den 27:e skall bygga TVÅ montrar. Det betyder att vi 4, som normalt arbetar i vår vanliga monter, skall klona oss till 6-7 personer. Jag är rätt effektiv och driven. Men jag måste erkänna att jag inte riktigt vet hur detta ska gå till. Till saken hör att de ordinarie barnvakterna, läs: mormor & morfar, har semester under hela mässperioden = jag kan inte jobba lika mycket. (Oj, vad tråkigt...)
Till råga på allt så har vi en säljare som håller på att driva mig till vansinne.
En sån som är otroligt duktig på att sälja, men är en vandrade social katastrof när det kommer till arbetskamrater samt att inse när det inte är läge att lägga sig i.
En sån som klagar på att hennes namn kommer sist på kundinbjudningarna.
En sån som klagar på att varorna i nya broschyren inte är på just precis de sidor hon ville."
En sån som, när hon ringer och säger: "stör jag?" och jag svarar: "ja, jag är lite upptagen, kan vi höras om nån timme?, FORTSÄTTER att babbla.
En sån som ringer mig på måndagar, trots att jag sagt att jag ABSOLUT inte kan ta några som helst samtal på måndagar (jag bankar kassor hela dagen), ÄNDÅ ringer.
En sån som KLAGAR PÅ TAMEJFAN ALLT! GudskelovsåbormänniskaninteiStockholm.
Säljaren flög upp i tisdags för två dagars mässplanerande. Jag hade redan innan bestämt att jag skulle vara ledig dag två. För jag visste att jag inte skulle stå ut.
När dag ett tog slut så åkte jag hem och hade en fullständig plan klar om hur man på bästa sätt tar livet av en idiot.
Min bästa vän W, och tillika arbetskamrat fick ta över ansvaret dag två.
Hon var inte sen med att tala om att jag kommer att få betala dyrt för den dumpningen.
måndag 13 augusti 2007
"Jag låg på rätt sida mamma!"
När jag nattade talibanen för en stund sen så säger hon plötsligt;
"Mamma, jag låg på rätt sida idag"
"Vad menar du?"
"Jag har varit jätteglad idag."
Det tog en stund innan jag fattade att hon pratade om fenomenet att vakna på fel sida. Som jag brukar säga att hon har gjort...många dagar i veckan....
"Mamma, jag låg på rätt sida idag"
"Vad menar du?"
"Jag har varit jätteglad idag."
Det tog en stund innan jag fattade att hon pratade om fenomenet att vakna på fel sida. Som jag brukar säga att hon har gjort...många dagar i veckan....
Kaaabooom! Jävla skitchef
Oh my Godness. Jag jobbade lite grand i torsdags och fredags. Tog det lite smålugnt sådär.
I dag kom arbetschocken. ALLA är tillbaka från sina semestrar. Telefonen har gått varm hela dagen. ALLA drar och sliter i en. ALLA ska ha besked NU!
För att inte tala om min helt galna chef, som tror att jag är den totala superkvinnan, som helst ska ha gjort allt IGÅR!
Finns det någon som har ett jobb till mig? Jag är superbra som anställd. Klarar många bollar i luften. Effektiv. Tar sällan, eller aldrig rast, bortsett från 30 min lunch. Har en extremt uvecklad stressförmåga och ett sinnessjukt tempo.
Har ingen som helst utbildning, men har gått i värstingskolan: "elektrolux-utbildningen" via min chef (och tillika make). Han är universums sämsta chef, varför jag tål exakt vad som helst.
Min nackdel: jag är en jävel på att rationalisera. Så risken för att både du, och andra ryker är stor! =))
Sådärja. Skönt att spy lite galla, så här på måndagskvällen....
I dag kom arbetschocken. ALLA är tillbaka från sina semestrar. Telefonen har gått varm hela dagen. ALLA drar och sliter i en. ALLA ska ha besked NU!
För att inte tala om min helt galna chef, som tror att jag är den totala superkvinnan, som helst ska ha gjort allt IGÅR!
Finns det någon som har ett jobb till mig? Jag är superbra som anställd. Klarar många bollar i luften. Effektiv. Tar sällan, eller aldrig rast, bortsett från 30 min lunch. Har en extremt uvecklad stressförmåga och ett sinnessjukt tempo.
Har ingen som helst utbildning, men har gått i värstingskolan: "elektrolux-utbildningen" via min chef (och tillika make). Han är universums sämsta chef, varför jag tål exakt vad som helst.
Min nackdel: jag är en jävel på att rationalisera. Så risken för att både du, och andra ryker är stor! =))
Sådärja. Skönt att spy lite galla, så här på måndagskvällen....
söndag 12 augusti 2007
Wild n' Crazy
Oops. Åkte i väg till Mio Möbler i Barkaby. Var dagens första kund. Skulle leta efter panelgardiner, men de jag ville ha var så klart slut.
Så jag köpte "vanliga" gardiner. Kände för något annorlunda. Så det blev turkosgröna. Eller petrol, som de kallas för på inredningsspråk.
Det är bara ett problem. Maken hatar allt vad grönt heter. Så jag smöööög in i huset, upp till sovrummet, gömde dom bredvid min säng.
"Som om han inte skulle upptäcka", tänker du.
Det är just det som är så fiffigt med min man. Han KOMMER att upptäcka det.
När det är försent för att byta.
Så jag köpte "vanliga" gardiner. Kände för något annorlunda. Så det blev turkosgröna. Eller petrol, som de kallas för på inredningsspråk.
Det är bara ett problem. Maken hatar allt vad grönt heter. Så jag smöööög in i huset, upp till sovrummet, gömde dom bredvid min säng.
"Som om han inte skulle upptäcka", tänker du.
Det är just det som är så fiffigt med min man. Han KOMMER att upptäcka det.
När det är försent för att byta.
Ej vattentvätt. Ej kemtvätt.
Sitter och letar efter så kallade panelgardiner på nätet. För i går kom jag på att det är dags att byta gardiner i vårt sovrum. Så här 5 år senare. Jag har ett stooort fönster där.
Så panelgardiner verkar fiffigt.
Halkar in på IKEA. Och inser varför saker och ting inte kostar nämnvärt mycket där.
Kolla skötselråden;
Ej vattentvätt
Ej klorblekning
Ej strykning
Ej kemtvätt
Ej torktumling
Ehh. Okey.
Så panelgardiner verkar fiffigt.
Halkar in på IKEA. Och inser varför saker och ting inte kostar nämnvärt mycket där.
Kolla skötselråden;
Ej vattentvätt
Ej klorblekning
Ej strykning
Ej kemtvätt
Ej torktumling
Ehh. Okey.
"Go'mollon"
Klockan 07.20 så känner jag hur mitt vänstra ögonbryn lite försiktigt dras upp.
"Gomollon min älsklingsmamma! Är du vaken?" Säger talibanen.
-NÄE, jag sov! Tills du stoppade fingret i mitt öga, babianunge! Säger jag.
Och inser att det bara att gå upp, ta en dusch, och låta dagen ha sin början.
"Gomollon min älsklingsmamma! Är du vaken?" Säger talibanen.
-NÄE, jag sov! Tills du stoppade fingret i mitt öga, babianunge! Säger jag.
Och inser att det bara att gå upp, ta en dusch, och låta dagen ha sin början.
lördag 11 augusti 2007
Ett filmtips.
En av fördelarna med att ha videobutiker är att man får gå på galapremiärer. Ja, om man nu tycker att det är kul. Det är det. De första 5 gångerna.
En annan, bättre, fördel är att man får så kallade tittkopior på filmer. Med andra ord: man får filmen innan den släpps på dvd.
I går tittade vi på Helena Bergströms "Se upp för dårarna". Jag blev positivt överraskad. Hennes regidebut. Och den var jättebra. Med svenska mått mätt.
Den släpps på onsdag, så gå och hyr den. En feelgood-film....
En annan, bättre, fördel är att man får så kallade tittkopior på filmer. Med andra ord: man får filmen innan den släpps på dvd.
I går tittade vi på Helena Bergströms "Se upp för dårarna". Jag blev positivt överraskad. Hennes regidebut. Och den var jättebra. Med svenska mått mätt.
Den släpps på onsdag, så gå och hyr den. En feelgood-film....
fredag 10 augusti 2007
Apropå ålder.
Min man står framför tv:n. Med en fjärrkontroll fastsatt runt handleden. Han spelar sitt nya Nintendo Wii-spel, som han fick av mig härom veckan.
Faktum är att det är ganska kul. Man kan utöva olika sporter mot varandra; tennis, bowling, boxning och baseboll.
Det finns ett test man kan göra. Ett fys-test som talar om hur gammal man är. Han gör det en gång i veckan, typ.
Precis nu gör han det igen. Man får då utöva ett antal sporter och därefter sammanställer en liten dator hur gammal man antas vara.
Enligt Nintendo Wii är han 28 år.
Jag provade också.
Enligt Nintendo Wii är jag 73 år.
FUCK Nintendo
Faktum är att det är ganska kul. Man kan utöva olika sporter mot varandra; tennis, bowling, boxning och baseboll.
Det finns ett test man kan göra. Ett fys-test som talar om hur gammal man är. Han gör det en gång i veckan, typ.
Precis nu gör han det igen. Man får då utöva ett antal sporter och därefter sammanställer en liten dator hur gammal man antas vara.
Enligt Nintendo Wii är han 28 år.
Jag provade också.
Enligt Nintendo Wii är jag 73 år.
FUCK Nintendo
Fredag. Härliga fredag. Och jag är faktiskt medelålders.
I dag kom min kära kompis Malin och hälsade på mig på jobbet. Jag blev JÄTTEglad.
Förresten, jag kom just att tänka på en sak: jag är 4 2 år. Måste skriva i sär siffrorna för jag har svårt att förlika mig med att de sitter ihop.
Nåväl, SÅ gammal är jag. Och då får man väl inte säga "kompis", har jag hört. Man ska säga VÄNINNA. Jag har svårt för det. För så säger bara tanter. Eller? "Jag och min väninna träffades idag". Det låter astöntigt. För mig.
Å andra sidan så kanske det sitter en 25-åring ute där ute nu och läser det här, och tycker det låter lika astöntigt när jag säger "kompis". Fast jag är så gammal.
"Polare" kanske man ska säga. Näe. Det låter inte som jag.
När jag var 27 år så startade min 30-års kris. Den slutade vid 34 ungefär. När jag skulle fylla 40 så var jag så stressad av annat, att jag glömde krisa. Kom på det ett år senare, och då var det ju försent.
Och nu är jag 4 2. Och har gråa hår. Och måste faktiskt fatta att det inte är hela världen. Eller.
Problemet är ju att man KÄNNER sig inte så gammal. Jag tycker att jag är 25.
En gång hörde jag nåt i stil med att om man har en relation sedan många år, så ser partnern inte att man åldras. De ser en som man såg ut när man träffades.
Jag har varit tillsammans med min man i 10 år. Vi lärde dock känna varandra för 19 år sen.
I hans ögon är jag alltså fortfarande 23 år.
Fan vad bra. För jag var skitsnygg när jag var ung. Nu känns det genast bättre.
Förresten, jag kom just att tänka på en sak: jag är 4 2 år. Måste skriva i sär siffrorna för jag har svårt att förlika mig med att de sitter ihop.
Nåväl, SÅ gammal är jag. Och då får man väl inte säga "kompis", har jag hört. Man ska säga VÄNINNA. Jag har svårt för det. För så säger bara tanter. Eller? "Jag och min väninna träffades idag". Det låter astöntigt. För mig.
Å andra sidan så kanske det sitter en 25-åring ute där ute nu och läser det här, och tycker det låter lika astöntigt när jag säger "kompis". Fast jag är så gammal.
"Polare" kanske man ska säga. Näe. Det låter inte som jag.
När jag var 27 år så startade min 30-års kris. Den slutade vid 34 ungefär. När jag skulle fylla 40 så var jag så stressad av annat, att jag glömde krisa. Kom på det ett år senare, och då var det ju försent.
Och nu är jag 4 2. Och har gråa hår. Och måste faktiskt fatta att det inte är hela världen. Eller.
Problemet är ju att man KÄNNER sig inte så gammal. Jag tycker att jag är 25.
En gång hörde jag nåt i stil med att om man har en relation sedan många år, så ser partnern inte att man åldras. De ser en som man såg ut när man träffades.
Jag har varit tillsammans med min man i 10 år. Vi lärde dock känna varandra för 19 år sen.
I hans ögon är jag alltså fortfarande 23 år.
Fan vad bra. För jag var skitsnygg när jag var ung. Nu känns det genast bättre.
torsdag 9 augusti 2007
Lat, latare, latast!
Var en duktig tjej och lade mig 22.00 igår.
Sista gången jag tittade på kl var den 02.40.
Och inte f-n berodde på eventuellt sällskap i sängen. Näe, maken låg så fint och snusade intill. Själv gick jag igenom min "to-do"-lista. Den var inte så kort kan jag säga. Jag blev mer och mer uppstressad. Och piggare.
Min man sa en gång att om man har svårt att somna in, så ska man räkna sina andetag. Man ska försöka få ned dem till 12 per minut. Eller nåt sånt. Jag har provat hans skitteknik förr. När jag är nere på typ 16 så får jag andnöd, panik och börjar hyperventilera. Och är ännu mer vaken.
Och så ställer jag alltid timern på tv:n. När det gått en timme, så börjar den räkna ned. Då ska jag stressa fram fjärrkontrollen, som ligger någonstans under täcken, kuddar och lakan. Har jag tur så hinner jag öka tiden. Annars får jag börja om.
Well, jag somnade till slut. Och trodde Adam och Gry låg i min säng några timmar senare. Hade glömt att jag ställt klockradion. Kastade mig ur sängen, in i duschen, på med kläder, in i badrummet igen för att gegga in "utredningsmojs" i håret.
I med kammen OCH VAD I HELVETE! Bodylotion. In i duschen. Tvätta, tvätta och tvätta. Handdukstorka. Järnet ned till köket, greppa väska och datorväska. Ratta in på Shellmacken vid Lindhagensplan. Latte och två Wasa-knäcke-färdig-macka.
In i garaget, hissen upp till kontoret, larma av, på med datorn, på med Adam & Gry. Käka sig lite macka, surfa runt på favoritbloggarna. Och sen börja jobba.
Det gick inte så fort. Jag hade en deadline till kl 12. Som jag klarade. Så mycket mer gjorde jag inte. Iddes inte ens titta på den växande högen i inkorgen. Den tar vi en annan dag.
Maken hade lämnat talibanen på dagis. Hon turbocyklade dit, kastade sig innanför grinden och talade om att hon minsann inte längre suger på tummen "för jag är 4 år nu". Maken kom till jobbet och talade om att hon var ett av TVÅ barn på dagis.
Jävla skit, vad dåligt samvete jag fick.
Drog från jobbet 14.00. In på dagis. Bekräftade att jag var en av två sopiga morsor. Personalen dementerade det. Sa att det var smart med mjukstart. Jag satt kvar i TVÅ timmar och snackade skit med dom. För att jag är så jädra trevlig.
Sen i väg till byggvaruhus. Köpa lite sparringhyllor. För jag ska ju renovera i mitt hobbyrum. Vilket år som helst. Jag får f-n inte tummen ur. Vad är problemet.
Jag sitter just precis NU ovanför det rummet. Jag sitter 1,5 m från spiraltrappan som leder dit ned. Lätt som en plätt att gå ned och börja tömma. Planen är klar. Prylarna finns. Skruvdragarna redo. Men nä. Surfar hellre. Och har kanal 5:s töntprogram Las Vegas på.
Nu ska jag försöka samla lite energi och gå ut i köket och sätta på te. Och surfa lite till.
Sista gången jag tittade på kl var den 02.40.
Och inte f-n berodde på eventuellt sällskap i sängen. Näe, maken låg så fint och snusade intill. Själv gick jag igenom min "to-do"-lista. Den var inte så kort kan jag säga. Jag blev mer och mer uppstressad. Och piggare.
Min man sa en gång att om man har svårt att somna in, så ska man räkna sina andetag. Man ska försöka få ned dem till 12 per minut. Eller nåt sånt. Jag har provat hans skitteknik förr. När jag är nere på typ 16 så får jag andnöd, panik och börjar hyperventilera. Och är ännu mer vaken.
Och så ställer jag alltid timern på tv:n. När det gått en timme, så börjar den räkna ned. Då ska jag stressa fram fjärrkontrollen, som ligger någonstans under täcken, kuddar och lakan. Har jag tur så hinner jag öka tiden. Annars får jag börja om.
Well, jag somnade till slut. Och trodde Adam och Gry låg i min säng några timmar senare. Hade glömt att jag ställt klockradion. Kastade mig ur sängen, in i duschen, på med kläder, in i badrummet igen för att gegga in "utredningsmojs" i håret.
I med kammen OCH VAD I HELVETE! Bodylotion. In i duschen. Tvätta, tvätta och tvätta. Handdukstorka. Järnet ned till köket, greppa väska och datorväska. Ratta in på Shellmacken vid Lindhagensplan. Latte och två Wasa-knäcke-färdig-macka.
In i garaget, hissen upp till kontoret, larma av, på med datorn, på med Adam & Gry. Käka sig lite macka, surfa runt på favoritbloggarna. Och sen börja jobba.
Det gick inte så fort. Jag hade en deadline till kl 12. Som jag klarade. Så mycket mer gjorde jag inte. Iddes inte ens titta på den växande högen i inkorgen. Den tar vi en annan dag.
Maken hade lämnat talibanen på dagis. Hon turbocyklade dit, kastade sig innanför grinden och talade om att hon minsann inte längre suger på tummen "för jag är 4 år nu". Maken kom till jobbet och talade om att hon var ett av TVÅ barn på dagis.
Jävla skit, vad dåligt samvete jag fick.
Drog från jobbet 14.00. In på dagis. Bekräftade att jag var en av två sopiga morsor. Personalen dementerade det. Sa att det var smart med mjukstart. Jag satt kvar i TVÅ timmar och snackade skit med dom. För att jag är så jädra trevlig.
Sen i väg till byggvaruhus. Köpa lite sparringhyllor. För jag ska ju renovera i mitt hobbyrum. Vilket år som helst. Jag får f-n inte tummen ur. Vad är problemet.
Jag sitter just precis NU ovanför det rummet. Jag sitter 1,5 m från spiraltrappan som leder dit ned. Lätt som en plätt att gå ned och börja tömma. Planen är klar. Prylarna finns. Skruvdragarna redo. Men nä. Surfar hellre. Och har kanal 5:s töntprogram Las Vegas på.
Nu ska jag försöka samla lite energi och gå ut i köket och sätta på te. Och surfa lite till.
Och det började ju bra...
Ser du tuberna längst ut på vardera sida? Även om det inte framgår, så har de samma gröna färg.
Den högra är mojs för att reda ut mitt långa nytvättade hår.
Den vänstra är bodylotion.
Du vinner en cykelpump och du kan gissa vilken jag öste på i håret i morse....
onsdag 8 augusti 2007
Förbannad. För vad? Otacksamma kärring.
I dag har jag gått omkring och varit förbannad hela dagen. Jag vaknade och var förbannad. Jävla nackspärr som inte gick över. Trots inköp av två nya huvudkuddar.
Har haft en miljon saker att hinna med i huset innan jag börjar jobba i morgon.
Innan karusellen drar i gång.
Har jag gjort något av det? Inte mycket. Helt sinnesjukt orkeslöst. Jag har haft 5,5 veckor på på mig. Är så förbannad på mig själv så jag har till och med svårt att vistas i samma rum som mig själv.
Ehhum, hur låter det då?
Tänker på dagens intressantaste inlägg bland blogg"vännerna". Det får mig att begrunda min situation lite. Konstaterar att jag återigen ligger jädrigt bra till för priset som Årets GnällStina. Igen.
Måste lära mig att vara lite mer tacksam. Tacksam för att jag har en familj, med allt vad det innebär. Alltså en make.
Och tacksam för att jag bor i ett hus. Även om det är ett skrutthus.
Tacksam för att jag har två underbara barn. Fast det är ju alltid tacksam för.
Tacksam för att min man står ut med mig.
Jag måste fanimej träna på att bli en bättre hustru.
Jag måste nog träna på allt möjligt tror jag visst.
Har haft en miljon saker att hinna med i huset innan jag börjar jobba i morgon.
Innan karusellen drar i gång.
Har jag gjort något av det? Inte mycket. Helt sinnesjukt orkeslöst. Jag har haft 5,5 veckor på på mig. Är så förbannad på mig själv så jag har till och med svårt att vistas i samma rum som mig själv.
Ehhum, hur låter det då?
Tänker på dagens intressantaste inlägg bland blogg"vännerna". Det får mig att begrunda min situation lite. Konstaterar att jag återigen ligger jädrigt bra till för priset som Årets GnällStina. Igen.
Måste lära mig att vara lite mer tacksam. Tacksam för att jag har en familj, med allt vad det innebär. Alltså en make.
Och tacksam för att jag bor i ett hus. Även om det är ett skrutthus.
Tacksam för att jag har två underbara barn. Fast det är ju alltid tacksam för.
Tacksam för att min man står ut med mig.
Jag måste fanimej träna på att bli en bättre hustru.
Jag måste nog träna på allt möjligt tror jag visst.
Som en tjur i startgropen. Och lite eftertanke.
I dag är det onsdag. I morgon börjar dagis. I dag kommer det dåliga samvetet. Över att jag under flera veckor har längtat efter att dagis ska öppna. Vad är det för morsa?
Sen tänker jag att det skulle givetvis ha varit annorlunda om maken kunde ha varit ledig samtidigt. Vi har haft en veckas semester tillsammans hela familjen. Är det kvalitet? Så klart inte.
Jag tänker på det maken säger varje gång jag drar upp saken: "men jag jobbar för familjens skull."
De senaste 4 åren har jag lärt mig att avsky denna mening. Vi har helt klart olika värderingar på familjeliv.
Vi hade under många år obegränsat med pengar, och därmed kunde göra vad vi ville, köpa vad vi ville och åka vart vi ville.
Sen gifte vi oss, och lade ned en obegriplig förmögenhet på bröllop och vigselringar. Sen sålde vi vår hyfsat stora verksamhet. Sen köpte vi ett svindyrt skrutthus i "fina området". Sen gjorde vi mig gravid. Sen började vi om från början. Startade nya verksamheter. Taskig tajming när man just får ett barn. Tänkte inte så mycket på det. Tiden bara rusade i väg. Varenda intjänade krona går tillbaka till återinvesteringar. Vi kämpar satan.
Maken vill komma upp på samma nivå som "förr". Jag tycker att man kan skynda långsamt. Maken har fått för sig, att bara han jobbar som ett svin under några år, så kan han slappna av sen.
Under tiden får jag skäll. "Man måste leva utefter sina ekonomiska förutsättningar."
Och ja visst. Jag har haft lite "omställningsproblem". För att uttycka det milt.
Från att aldrig någonsin ha behövt titta på prislappen. Från att köpa en LV-väska en gång i månaden, om jag velat. Från att köpa 8000 krs-lakan i egyptisk bomull, utan att blinka. Från att "givetvis ska barnet ha en nappflaska från Dior", utan att tveka. Och så vidare.
Till att faktiskt behöva titta på vad saker och ting verkligen kostar. Jag vet i och för sig fortfarande inte vad en liter mjölk kostar. Men jag lär mig. Och det är inte det att jag är bortskämd i vanlig bemärkelse. Jag har valt att skämma bort mig själv.
Jag hade ju ett annat liv, innan pengarna kom. Jag VET ju hur det är att vara ekonomisk. Jag är ju trots allt uppvuxen med en ensamstående mor till två barn. Jag vet exakt hur det verkliga livet ser ut. Men det är lätt att gasa på. Alldeles för lätt.
Fast de senaste åren så har jag fått lära mig att bromsa. Ordentligt. Jag får givetvis lite återfall då och då. Som kostar mycket skäll från maken. Men jag lär mig som sagt. Och det går ganska bra.
Men det har också fått mig att omvärdera vissa saker. Att familjen alltid kommer i första hand. Att man faktiskt kan vara lycklig utan att ha en massa pengar på banken. Jag hämtar talibanen vid 15.30-16.00-tiden varje dag. Då stänger jag av min mobil. Och jag blir fullständigt vansinnig om en anställd skulle ringa mig hem, på mitt hemnummer. Jag är bara "mamma" efter 16.00. Maken har svårt att ta det där. "All vaken tid är arbetstid". Inte en chans, säger jag. Och låter fortfarande mobilen vara avstängd.
Problemet är att min man ser det lite annorlunda. Lyckligt familjeliv för honom är att man har mycket pengar på banken, och därmed kan göra trevliga saker tillsammans. Och visst, jag kan förstå vad han menar. Men jag håller inte med.
Jag kan se det mer objektivt. Jag ser en man som ALDRIG kommer att slappna av. Som alltid måste anta nya utmaningar. Som ser sig själv som misslyckad om han inte är mångmiljonär. Men som ändå sätter sin dotter främst i alla lägen. Fast, i mina ögon, på fel sätt.
Och tiden går. Och barnen växer. De växer jädrigt fort. Och jag har enorma problem att kliva av det snurrande hjulet. Eller alltså, inte kliva av. Dra ned tempot.
Fast det är klart. En sak kommer jag aldrig att sluta med. Mina väskor och mina lakan. Nån ordning får det väl ändå vara.
Och nu står jag här. Liksom en frustrerad tjur, med hovarna skrapandes i marken. Redo att kuta ut i ringen och jaga matadoren. Med en make, som köpte ytterligare ett företag i förra veckan.
I dag ska Jennifers sista sommarlovsdag bli något alldeles extra. För jag har redan dåligt samvete.
En skitmorsa. Det är exakt vad jag känner mig som.
Sen tänker jag att det skulle givetvis ha varit annorlunda om maken kunde ha varit ledig samtidigt. Vi har haft en veckas semester tillsammans hela familjen. Är det kvalitet? Så klart inte.
Jag tänker på det maken säger varje gång jag drar upp saken: "men jag jobbar för familjens skull."
De senaste 4 åren har jag lärt mig att avsky denna mening. Vi har helt klart olika värderingar på familjeliv.
Vi hade under många år obegränsat med pengar, och därmed kunde göra vad vi ville, köpa vad vi ville och åka vart vi ville.
Sen gifte vi oss, och lade ned en obegriplig förmögenhet på bröllop och vigselringar. Sen sålde vi vår hyfsat stora verksamhet. Sen köpte vi ett svindyrt skrutthus i "fina området". Sen gjorde vi mig gravid. Sen började vi om från början. Startade nya verksamheter. Taskig tajming när man just får ett barn. Tänkte inte så mycket på det. Tiden bara rusade i väg. Varenda intjänade krona går tillbaka till återinvesteringar. Vi kämpar satan.
Maken vill komma upp på samma nivå som "förr". Jag tycker att man kan skynda långsamt. Maken har fått för sig, att bara han jobbar som ett svin under några år, så kan han slappna av sen.
Under tiden får jag skäll. "Man måste leva utefter sina ekonomiska förutsättningar."
Och ja visst. Jag har haft lite "omställningsproblem". För att uttycka det milt.
Från att aldrig någonsin ha behövt titta på prislappen. Från att köpa en LV-väska en gång i månaden, om jag velat. Från att köpa 8000 krs-lakan i egyptisk bomull, utan att blinka. Från att "givetvis ska barnet ha en nappflaska från Dior", utan att tveka. Och så vidare.
Till att faktiskt behöva titta på vad saker och ting verkligen kostar. Jag vet i och för sig fortfarande inte vad en liter mjölk kostar. Men jag lär mig. Och det är inte det att jag är bortskämd i vanlig bemärkelse. Jag har valt att skämma bort mig själv.
Jag hade ju ett annat liv, innan pengarna kom. Jag VET ju hur det är att vara ekonomisk. Jag är ju trots allt uppvuxen med en ensamstående mor till två barn. Jag vet exakt hur det verkliga livet ser ut. Men det är lätt att gasa på. Alldeles för lätt.
Fast de senaste åren så har jag fått lära mig att bromsa. Ordentligt. Jag får givetvis lite återfall då och då. Som kostar mycket skäll från maken. Men jag lär mig som sagt. Och det går ganska bra.
Men det har också fått mig att omvärdera vissa saker. Att familjen alltid kommer i första hand. Att man faktiskt kan vara lycklig utan att ha en massa pengar på banken. Jag hämtar talibanen vid 15.30-16.00-tiden varje dag. Då stänger jag av min mobil. Och jag blir fullständigt vansinnig om en anställd skulle ringa mig hem, på mitt hemnummer. Jag är bara "mamma" efter 16.00. Maken har svårt att ta det där. "All vaken tid är arbetstid". Inte en chans, säger jag. Och låter fortfarande mobilen vara avstängd.
Problemet är att min man ser det lite annorlunda. Lyckligt familjeliv för honom är att man har mycket pengar på banken, och därmed kan göra trevliga saker tillsammans. Och visst, jag kan förstå vad han menar. Men jag håller inte med.
Jag kan se det mer objektivt. Jag ser en man som ALDRIG kommer att slappna av. Som alltid måste anta nya utmaningar. Som ser sig själv som misslyckad om han inte är mångmiljonär. Men som ändå sätter sin dotter främst i alla lägen. Fast, i mina ögon, på fel sätt.
Och tiden går. Och barnen växer. De växer jädrigt fort. Och jag har enorma problem att kliva av det snurrande hjulet. Eller alltså, inte kliva av. Dra ned tempot.
Fast det är klart. En sak kommer jag aldrig att sluta med. Mina väskor och mina lakan. Nån ordning får det väl ändå vara.
Och nu står jag här. Liksom en frustrerad tjur, med hovarna skrapandes i marken. Redo att kuta ut i ringen och jaga matadoren. Med en make, som köpte ytterligare ett företag i förra veckan.
I dag ska Jennifers sista sommarlovsdag bli något alldeles extra. För jag har redan dåligt samvete.
En skitmorsa. Det är exakt vad jag känner mig som.
tisdag 7 augusti 2007
Ojdå.
Jag fick just en ovanligt dum idé.
Jag sa precis till talibanen, att om hon vill, så kan hon få sminka mig. Med sitt smink. Sitt smink som hon har fått från gudmor W. (Som kommer från USA, och aldrig skulle komma på tanken att ge barn låtsassmink. "What's up with that? It's better to teach them early!")
Hon blev överlycklig och springer just nu in i badrummet och hämtar sin sminkväska. Det finns ALLT i den. Och ett mycket stort utbud av ögonskuggor. I allsköns färger.
Holy shit.
Jag sa precis till talibanen, att om hon vill, så kan hon få sminka mig. Med sitt smink. Sitt smink som hon har fått från gudmor W. (Som kommer från USA, och aldrig skulle komma på tanken att ge barn låtsassmink. "What's up with that? It's better to teach them early!")
Hon blev överlycklig och springer just nu in i badrummet och hämtar sin sminkväska. Det finns ALLT i den. Och ett mycket stort utbud av ögonskuggor. I allsköns färger.
Holy shit.
Dagens kommentar från en 4-åring.
Åker till IKEA. Inte ett alltför smart drag. Men var tvungen. Efter att ha pillat, dragit, lyft på allt i hennes väg, så bestämde hon sig för att hon skulle sitta i baksätet på vägen hem. Dessutom på min nyinköpta huvudkudde.
-Skulle inte tro det. Sa mamman.
Gap och skrik.
Efter ett antal fria val så sätter sig mamman bakom ratten, startar bilen och drar i väg.
Utan 4-åringen.
4-åring får panik. Mamman stannar bilen 50 meter längre fram. 4-åringen kommer rusande, öppnar dörren och kastar sig upp på hennes stol. Det tog 5 sekunder.
Lätt som en plätt. Mamman hade ingen ångest alls.
4-åringen hade lovat att sova på vägen hem från IKEA. Mellan våra stolar ligger en dvd-film. Det ska pillas,öppnas och stängas. Pillas, öppnas och stängas.
Mamman frågar då: "hur går det med din sovning hörrudu", och hör hur den gamle svenskläraren vänder sig i sin grav.
4-åringen svarar först att "det går bra". Sen stänger hon sina ögon. Hon fortsätter samtidigt att öppna och stänga filmfodralet.
En stund till går.
Mamman frågar igen, något irriterad, hur sovningen går.
4-åringen svarar, blundande:
"Men mamma, jag sover ju. Det är kroppen som är vaken. Och varför måste du prata med så stora bokstäver?"
Jahapp, och vad svarar man på det då?
-Skulle inte tro det. Sa mamman.
Gap och skrik.
Efter ett antal fria val så sätter sig mamman bakom ratten, startar bilen och drar i väg.
Utan 4-åringen.
4-åring får panik. Mamman stannar bilen 50 meter längre fram. 4-åringen kommer rusande, öppnar dörren och kastar sig upp på hennes stol. Det tog 5 sekunder.
Lätt som en plätt. Mamman hade ingen ångest alls.
4-åringen hade lovat att sova på vägen hem från IKEA. Mellan våra stolar ligger en dvd-film. Det ska pillas,öppnas och stängas. Pillas, öppnas och stängas.
Mamman frågar då: "hur går det med din sovning hörrudu", och hör hur den gamle svenskläraren vänder sig i sin grav.
4-åringen svarar först att "det går bra". Sen stänger hon sina ögon. Hon fortsätter samtidigt att öppna och stänga filmfodralet.
En stund till går.
Mamman frågar igen, något irriterad, hur sovningen går.
4-åringen svarar, blundande:
"Men mamma, jag sover ju. Det är kroppen som är vaken. Och varför måste du prata med så stora bokstäver?"
Jahapp, och vad svarar man på det då?
Dagens fråga från en 4-åring.
Det är väldigt varmt i dag. Talibanen frågar om hon får vara naken. Givetvis, säger jag.
-Mamma, varför får man inte vara naken i affären?
Ehhm, är det någon som har ett riktigt bra svar? Ett svar som är logiskt för en 4-åring.
Kallt?
-Näe. Det är inte kallt.
Ofint?
-Vadå ofint, det är ju så naturligt att vara naken annars, säger ju alla, så varför inte i affären?
Det passar sig inte?
-Ja, det vet ju vi vuxna att det inte gör. Men en 4-åring.....
Vad jag svarade? Jag skyllde på kyl- och frysdiskarna. Att det är lite kallt i affären. Att man visst kan gå naken, men att man i så fall kommer frysa om rumpan.
-Aaha. Sa 4-åringen.
-Mamma, varför får man inte vara naken i affären?
Ehhm, är det någon som har ett riktigt bra svar? Ett svar som är logiskt för en 4-åring.
Kallt?
-Näe. Det är inte kallt.
Ofint?
-Vadå ofint, det är ju så naturligt att vara naken annars, säger ju alla, så varför inte i affären?
Det passar sig inte?
-Ja, det vet ju vi vuxna att det inte gör. Men en 4-åring.....
Vad jag svarade? Jag skyllde på kyl- och frysdiskarna. Att det är lite kallt i affären. Att man visst kan gå naken, men att man i så fall kommer frysa om rumpan.
-Aaha. Sa 4-åringen.
Dags för rond 3.
Talibanen somnar vid 21.30 igår. Naturligtvis. Brukar somna vid 19.30.
Vaknar jag av att hon ruskar i mig: "mamma, mammmmaaaaa, visst har jag sovit länge nu? Mamma, vakna och titta på din klocka. Då får du se att jag har sovit såååå länge mamma."
Vänder min stela nacke mot klockan och konstaterar att den är 06.50. Förvisso bra tid att vakna. Eller ja, allt är ju relativt, men om jag jämför med de senaste dagarna.
Så det känns bra. Tills jag kommer på att hon faktiskt somnade 21.30. Två timmar senare än vanligt.
Talibanen är i oerhört stort behov av att sova "sina timmar". Om inte, så är det bäddat för en katastrofdag.
Maken kommer med följande förslag, innan han drar till jobbet: du, är det verklig nån mening med att hon går på dagis torsdag och fredag? Är det inte lika bra och passa på att vara hemma denna vecka?
SKULLE INTE TRO DET. Sa jag.
Vaknar jag av att hon ruskar i mig: "mamma, mammmmaaaaa, visst har jag sovit länge nu? Mamma, vakna och titta på din klocka. Då får du se att jag har sovit såååå länge mamma."
Vänder min stela nacke mot klockan och konstaterar att den är 06.50. Förvisso bra tid att vakna. Eller ja, allt är ju relativt, men om jag jämför med de senaste dagarna.
Så det känns bra. Tills jag kommer på att hon faktiskt somnade 21.30. Två timmar senare än vanligt.
Talibanen är i oerhört stort behov av att sova "sina timmar". Om inte, så är det bäddat för en katastrofdag.
Maken kommer med följande förslag, innan han drar till jobbet: du, är det verklig nån mening med att hon går på dagis torsdag och fredag? Är det inte lika bra och passa på att vara hemma denna vecka?
SKULLE INTE TRO DET. Sa jag.
måndag 6 augusti 2007
Jag är ju så jädra korkad!
Jag är ganska bra på ganska mycket. Jag är också ganska dålig på en hel del grejer. Som t ex datorer.
För ett tag sen så laddade jag ned nåt tjafs från nätet. Eller rättare sagt; jag fick en förfrågan om jag ville ladda ned nåt om att bl a fixa till sina email.
Jag gjorde ju det. Jag lade in en speciell röst. Som säger nåt varje gång jag får ett mail.
Det är bara det att den här jävla mansrösten SKRIKER varje gång. Han skriker WHAT!!!
Med en sån där jobbig stämma. Typ att "vafan mailar du för".
Varje gång han skriker så håller jag på att skita på mig. Det är verkligen högt. Och jag är alltid lika oförberedd.
Två gånger, när jag har suttit i soffan, med datorn i knät, så har jag tappat den. Rakt ned på golvet.
Måste få bort den där jädra skrikhalsen på nåt sätt. Innan datorn pajar helt.
För ett tag sen så laddade jag ned nåt tjafs från nätet. Eller rättare sagt; jag fick en förfrågan om jag ville ladda ned nåt om att bl a fixa till sina email.
Jag gjorde ju det. Jag lade in en speciell röst. Som säger nåt varje gång jag får ett mail.
Det är bara det att den här jävla mansrösten SKRIKER varje gång. Han skriker WHAT!!!
Med en sån där jobbig stämma. Typ att "vafan mailar du för".
Varje gång han skriker så håller jag på att skita på mig. Det är verkligen högt. Och jag är alltid lika oförberedd.
Två gånger, när jag har suttit i soffan, med datorn i knät, så har jag tappat den. Rakt ned på golvet.
Måste få bort den där jädra skrikhalsen på nåt sätt. Innan datorn pajar helt.
Fy för f-n, vilket humör, och kan det bli september nångång!
Talibanens bästa kompisar är grannarnas döttrar, 3 och 5 år. De går även på samma dagis. De är konstant osams. Så gott som, i alla fall. Men hävdar själva att de är bästa kompisar.
De har varit bortresta i 3 veckor. Talibanen har tjatat hål i huvudet på mig om "när kommer dom hem?", "kan jag ringa dom?" och så vidare. Gudskelov så ljög jag redan dag ett, och sa att jag inte hade föräldrarnas mobilnummer. Annars hade hon ringt sönder dem. Lätt.
I natt kom de hem. Glad i hågen berättade jag det för talibanen. Visste inte då att det var ett misstag. Hon fick dock hålla sig till dess att deras rullgardiner var uppdragna. Hon gick över. En timme senare kom hon hem. Storgråtandes. Nåt tjafs. Som vanligt. En liten stund senare kom tjejerna över. Jag är en god mor. Jag tar fram stora barnpolen. Fyller den med vatten. De badar.
De badar samsat i 20 minuter. Sen sätter talibanen igång. Skulle bestämma vem som skulle hoppa, hur rutschkanan (svårt ord det där) skulle stå i bassängen (har en sån där minivariant som de använder för att åka ned i polen) och så vidare. Jag fick kliva in 100 ggr och reda ut osämjan. Alla tre har ett sjuhelvetes humör.
Time out och dags för lunch. Jag försökte tala allvar med talibanen om att man måste komma överens, att man får turas om, att man ska vara rädd om sina vänner. Och, ja, allt det där man förväntas lära ut till små kottar.
Löften utbringades.
Tjejerna kom tillbaka. Dags för rond 2. Samma visa igen. Främst de två yngsta. Gudskelov så har deras föräldrar samma syn på uppfostran som jag, så jag räds inte att säga ifrån på skarpen, om de är dumma mot varandra. Till slut lackade den yngsta och drog hem. Den andre gick in till oss och lekte med barbie. Kvar var talibanen. Stortjutandes. Allt var bara fel.Hon var ensammast i världen och "jag är så så ledsen mamma."
Och utan att veta när hon vaknade i morse, så vågade jag konstatera att det var före tuppen. Garanterat.
Jag ruttnade och sa att hon fick följa med mig till K-Rauta och köpa grejer. Hann inte ens ned till lokala huvudgatan förrän hon däckade. Jag kunde i frid ratta runt till flera affärer och handla lite. Väl medveten om att hennes två timmars sömn i bilen skulle rendera i att hon skulle gå till sängs för natten bra mycket senare än vanligt.
Väckte henne kl 17.50, på garageuppfarten. Hon ville genast leka med tjejerna. Jag talade om att "du, nu bestämde jag innan vi åkte att du inte leker med dom mer idag, för du kan inte uppföra dig. Och det blir inget i morgon heller. Det sa jag när vi åkte hemifrån." Gråt och tandagnisslan. Men jag stod fast.
Strax innan hon gick till sängs så upplyser hon mig om följande;
"Mamma, mitt gnäll har dött nu när jag är 4 år, och jag ska alltid lyda dig och pappa. Så att jag får julklappar av tomten."
Ehh, hur f-n kom han in i bilden? Mitt i sommaren.
Ja ja, dagiset öppnar inte förrän på torsdag, så jag får nog se till att ha ärenden på stan. Med talibanen. Så undviker vi problemen. Det verkar väl lagom pedagogiskt?
I vanliga fall så åker hon upp på sitt rum för en time out. Jag låser aldrig hennes dörr. Det behövs inte eftersom vårt hus är ett skrutthus; snett och vint, så hennes dörr är jättetrög. Så jag drar bara igen den.
Det är bara det att min make(som har haft Operation-måla-om-talibanens-dörr-projekt, sen i maj) i förra veckan äntligen lyckades få dörren på plats igen. Givetvis utan dörrhandtag. Plus att den har stått på altanen halva sommaren. Så den har slagit sig. Rejält. Och det är inget vanligt dörrmått, så jag måste i så fall måttbeställa en ny, om inte plastpappa kan fixa till den. För den går inte längre att dra igen. Över huvud taget.
Och jag är för trött, stressad och frustrerad just nu, så jag har inget pedagogiskt tålamod kvar för andra time-out varianter.
Ska ta itu med det när dagiset öppnar. När jag kan återgå till mitt jobb. När webbsidan är klar. När mässan är avklarad.
Ska alltså återgå till att bli en bra, pedagogisk mor i början av september, med andra ord. Till dess tar JAG time out.
Tjolahopp
De har varit bortresta i 3 veckor. Talibanen har tjatat hål i huvudet på mig om "när kommer dom hem?", "kan jag ringa dom?" och så vidare. Gudskelov så ljög jag redan dag ett, och sa att jag inte hade föräldrarnas mobilnummer. Annars hade hon ringt sönder dem. Lätt.
I natt kom de hem. Glad i hågen berättade jag det för talibanen. Visste inte då att det var ett misstag. Hon fick dock hålla sig till dess att deras rullgardiner var uppdragna. Hon gick över. En timme senare kom hon hem. Storgråtandes. Nåt tjafs. Som vanligt. En liten stund senare kom tjejerna över. Jag är en god mor. Jag tar fram stora barnpolen. Fyller den med vatten. De badar.
De badar samsat i 20 minuter. Sen sätter talibanen igång. Skulle bestämma vem som skulle hoppa, hur rutschkanan (svårt ord det där) skulle stå i bassängen (har en sån där minivariant som de använder för att åka ned i polen) och så vidare. Jag fick kliva in 100 ggr och reda ut osämjan. Alla tre har ett sjuhelvetes humör.
Time out och dags för lunch. Jag försökte tala allvar med talibanen om att man måste komma överens, att man får turas om, att man ska vara rädd om sina vänner. Och, ja, allt det där man förväntas lära ut till små kottar.
Löften utbringades.
Tjejerna kom tillbaka. Dags för rond 2. Samma visa igen. Främst de två yngsta. Gudskelov så har deras föräldrar samma syn på uppfostran som jag, så jag räds inte att säga ifrån på skarpen, om de är dumma mot varandra. Till slut lackade den yngsta och drog hem. Den andre gick in till oss och lekte med barbie. Kvar var talibanen. Stortjutandes. Allt var bara fel.Hon var ensammast i världen och "jag är så så ledsen mamma."
Och utan att veta när hon vaknade i morse, så vågade jag konstatera att det var före tuppen. Garanterat.
Jag ruttnade och sa att hon fick följa med mig till K-Rauta och köpa grejer. Hann inte ens ned till lokala huvudgatan förrän hon däckade. Jag kunde i frid ratta runt till flera affärer och handla lite. Väl medveten om att hennes två timmars sömn i bilen skulle rendera i att hon skulle gå till sängs för natten bra mycket senare än vanligt.
Väckte henne kl 17.50, på garageuppfarten. Hon ville genast leka med tjejerna. Jag talade om att "du, nu bestämde jag innan vi åkte att du inte leker med dom mer idag, för du kan inte uppföra dig. Och det blir inget i morgon heller. Det sa jag när vi åkte hemifrån." Gråt och tandagnisslan. Men jag stod fast.
Strax innan hon gick till sängs så upplyser hon mig om följande;
"Mamma, mitt gnäll har dött nu när jag är 4 år, och jag ska alltid lyda dig och pappa. Så att jag får julklappar av tomten."
Ehh, hur f-n kom han in i bilden? Mitt i sommaren.
Ja ja, dagiset öppnar inte förrän på torsdag, så jag får nog se till att ha ärenden på stan. Med talibanen. Så undviker vi problemen. Det verkar väl lagom pedagogiskt?
I vanliga fall så åker hon upp på sitt rum för en time out. Jag låser aldrig hennes dörr. Det behövs inte eftersom vårt hus är ett skrutthus; snett och vint, så hennes dörr är jättetrög. Så jag drar bara igen den.
Det är bara det att min make(som har haft Operation-måla-om-talibanens-dörr-projekt, sen i maj) i förra veckan äntligen lyckades få dörren på plats igen. Givetvis utan dörrhandtag. Plus att den har stått på altanen halva sommaren. Så den har slagit sig. Rejält. Och det är inget vanligt dörrmått, så jag måste i så fall måttbeställa en ny, om inte plastpappa kan fixa till den. För den går inte längre att dra igen. Över huvud taget.
Och jag är för trött, stressad och frustrerad just nu, så jag har inget pedagogiskt tålamod kvar för andra time-out varianter.
Ska ta itu med det när dagiset öppnar. När jag kan återgå till mitt jobb. När webbsidan är klar. När mässan är avklarad.
Ska alltså återgå till att bli en bra, pedagogisk mor i början av september, med andra ord. Till dess tar JAG time out.
Tjolahopp
Jag har avancerat till en riktig bloggare.
Ja, så måste det ju vara, eftersom jag numer svarar på eventuella kommentarer. Visst är jag väl duktig!
16 år och p-piller.
Skulle vara en snäll mamma och tvätta tonåringens sängkläder. För att hon tycker det är skönt att komma hem och lägga sig i en "ren" säng.
Lyfter på lakanet, som fastnat i bäddmadrassen. Bäddmadrassen följer med i lyftet. Och se där ja. Där ligger ett litet plastfodral. Jag tar upp det och tittar inuti.
P-piller.
Öhhh, hur gick det här till?
Jag har funderat hela dagen. Skickade alldeles nyss ett störigt sms till dottern: "Och sen när började du äta p-piller?".
Tänkte att hon skulle smälla av och sätta L'escargon i halsen.
Svaret kom förhållandevis snabbt.
"Sen du sa åt mig att skaffa mig det."
Ehh, jag börjar nog bli gammal. Har jag verkligen sagt det. Jo, jag gjorde nog det. Fast jag skojade väl bara. Eller.
Vänta lite nu: p-pillren ligger här hemma. Hon är i Frankrike. När jag åt p-piller för 100 år sen, så har jag bestämt för mig att man ska äta VARJE dag.
Ska nog messa henne igen.
Lyfter på lakanet, som fastnat i bäddmadrassen. Bäddmadrassen följer med i lyftet. Och se där ja. Där ligger ett litet plastfodral. Jag tar upp det och tittar inuti.
P-piller.
Öhhh, hur gick det här till?
Jag har funderat hela dagen. Skickade alldeles nyss ett störigt sms till dottern: "Och sen när började du äta p-piller?".
Tänkte att hon skulle smälla av och sätta L'escargon i halsen.
Svaret kom förhållandevis snabbt.
"Sen du sa åt mig att skaffa mig det."
Ehh, jag börjar nog bli gammal. Har jag verkligen sagt det. Jo, jag gjorde nog det. Fast jag skojade väl bara. Eller.
Vänta lite nu: p-pillren ligger här hemma. Hon är i Frankrike. När jag åt p-piller för 100 år sen, så har jag bestämt för mig att man ska äta VARJE dag.
Ska nog messa henne igen.
Telefonisten har sagt upp sig.
Bortsett från att premiäräta lördagsgodis, så har väl helgen för talibanen inte varit så kul. Jag bestämde mig nämligen för att göra i ordning lite i källaren. Vi har både bastu, dusch, tvättmaskin och toa därnere. Inget av det har någonsin använts.
Min bästa vän W kommer ju in från skärgården varje måndag, och jobbar hos oss fram till onsd-tors. Och bor då således hos oss. Hon har eget rum i källaren. Mitt hobbyrum. Som ser ut som f-n.
Så min plan, sedan ett halvår, har varit att renovera det. Och i helgen var det dags. Fast, när jag skulle börja så kom jag på att; varför inte börja i andra änden.
Så toaletten har ommålats. Duschkabin har restuarerats, ett nytt litet syrum/relaxrum har skapats. En klädkammare, med alla mina dyra kläder (som jag kommer i, bara jag bantar 1000 kg först.)har städats.
När turen kom till mitt hobbyrum så tog tiden slut. Jag som hade lovat W att det skulle vara tipptopp tills hon kom...
Nåväl. En taliban som hade urtråkigt, som var i vägen överallt var ju då tvungen att förströ sig själv. Mellan varven var det tyst, men jag hade fullt upp, så det noterades inte.
Lördag kväll kom. Talibanen sov. Maken jobbade på kontoret. Jag satt som vanligt i soffan med datorn i knät. Det var ovanligt tyst. Tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle ringa en bloggkompis. Telefonen var puts väck. Jag tryckte på basenheten för att söka luren. Ingenting hördes. Jag sprang runt i hela huset och letade. Borta. Och mobilen hade jag glömt på kontoret.
Gav upp och hoppade i säng.
Nästa morgon hade maken hunnit iväg till jobbet igen. Av en händelse så gick jag ut till garaget. Där låg telefonen. Instoppad i verkstygslådan. Såklart.
Dagen gick. Skulle ha åkt till kontoret och hämtat mobilen, men hann inte. Skulle ha träffat en bloggkompis på stan, men maken upplyste mig om att han var tvungen att jobba hela kvällen. Kul. Jag fortsatte med Operation Källare. På kvällen skulle jag ringa dottern i Frankrike. Telefonen var åter borta. Jag frågade talibanen; Näe, vet inte mamma. Min man är rätt disträ, så möjligheten att han tagit den med sig var stor.
Skulle ringa och tala om för bloggvännen att jag inte kunde dyka upp. Klockan var mycket, ingen mening att maila henne för hon var redan i stan. Letade. Letade. Och letade.
I morse hade jag ett ärende ned till min klädkammare. Jag brukar gå dit en gång i kvartalet. På sin höjd. Rätt var det är så hör jag telefonen. Någonstans i min klädkammare. Jag letade febrilt. Och hittade den. Längst in i en sån där skoförvaring som man hänger ned från en pinne. Den låg i en sko. Såklart.
Frågar talibanen hur det kommer sig att den ligger där.
"Den hoppade dit mamma".
Tror jag måste till kontoret och hämta min mobil.
Min bästa vän W kommer ju in från skärgården varje måndag, och jobbar hos oss fram till onsd-tors. Och bor då således hos oss. Hon har eget rum i källaren. Mitt hobbyrum. Som ser ut som f-n.
Så min plan, sedan ett halvår, har varit att renovera det. Och i helgen var det dags. Fast, när jag skulle börja så kom jag på att; varför inte börja i andra änden.
Så toaletten har ommålats. Duschkabin har restuarerats, ett nytt litet syrum/relaxrum har skapats. En klädkammare, med alla mina dyra kläder (som jag kommer i, bara jag bantar 1000 kg först.)har städats.
När turen kom till mitt hobbyrum så tog tiden slut. Jag som hade lovat W att det skulle vara tipptopp tills hon kom...
Nåväl. En taliban som hade urtråkigt, som var i vägen överallt var ju då tvungen att förströ sig själv. Mellan varven var det tyst, men jag hade fullt upp, så det noterades inte.
Lördag kväll kom. Talibanen sov. Maken jobbade på kontoret. Jag satt som vanligt i soffan med datorn i knät. Det var ovanligt tyst. Tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle ringa en bloggkompis. Telefonen var puts väck. Jag tryckte på basenheten för att söka luren. Ingenting hördes. Jag sprang runt i hela huset och letade. Borta. Och mobilen hade jag glömt på kontoret.
Gav upp och hoppade i säng.
Nästa morgon hade maken hunnit iväg till jobbet igen. Av en händelse så gick jag ut till garaget. Där låg telefonen. Instoppad i verkstygslådan. Såklart.
Dagen gick. Skulle ha åkt till kontoret och hämtat mobilen, men hann inte. Skulle ha träffat en bloggkompis på stan, men maken upplyste mig om att han var tvungen att jobba hela kvällen. Kul. Jag fortsatte med Operation Källare. På kvällen skulle jag ringa dottern i Frankrike. Telefonen var åter borta. Jag frågade talibanen; Näe, vet inte mamma. Min man är rätt disträ, så möjligheten att han tagit den med sig var stor.
Skulle ringa och tala om för bloggvännen att jag inte kunde dyka upp. Klockan var mycket, ingen mening att maila henne för hon var redan i stan. Letade. Letade. Och letade.
I morse hade jag ett ärende ned till min klädkammare. Jag brukar gå dit en gång i kvartalet. På sin höjd. Rätt var det är så hör jag telefonen. Någonstans i min klädkammare. Jag letade febrilt. Och hittade den. Längst in i en sån där skoförvaring som man hänger ned från en pinne. Den låg i en sko. Såklart.
Frågar talibanen hur det kommer sig att den ligger där.
"Den hoppade dit mamma".
Tror jag måste till kontoret och hämta min mobil.
lördag 4 augusti 2007
Pengatjafs med en 16-åring.
Jag har dåligt samvete. Fast jag borde inte ha det, eftersom jag har rätt. Men jag mår alltid tjyvens när jag har haft nåt rejält tjafs med tonåringen. Lyckligtvis händer det mycket sällan.
I våras så talade jag om att "i sommar är det du som jobbar, okey?".
Inga problem. Det skulle jobbas.
Sommaren kom. Jag kom då på att jag helt glömt bort att hon bara är 16, och således ej får stå i våra butiker själv. Vi kom då överens om att hon skulle hjälpa till med att färdigställa vår förbaskade hemsida. "Inga problem."
Sommarlovet börjar. Tonåringen arbetar 4 dagar.
That's it. 4 jävla dagar.
Jag tänker att: okey, det här är första gången på många många år som hon mår bra.
Jag låter tiden gå.
Det kostar pengar med tonåringar. Hennes 500 i månaden räcker inte särskilt långt. Maken tjatar om sommarjobb. Jag velar.
Jag lovade henne i sjuan att hon skulle få 1000 kr för varje MVG. Hon fick 8 st. Jag sa redan när hon konstaterade det, att hon inte kunde få dem förrän i augusti.
Sommaren går. För några veckor sen kom dessa pengar upp på tapeten igen. Jag sa att hon kan få en del till Frankrike. Resten får hon i slutet av augusti.
Tonåringar har jävligt dålig hörsel.
I går kväll går det upp för henne att hon inte kommer att ha med sig 8000 kr i fickpengar, som beräknat.
Jag får ett rausanfall som slutar med att jag frågar henne om hon tycker att jag ser ut som nån jävla bankomat.
Hon käftar inte emot. Som hon vanligtvis brukar. Jag förstår, att hon förstår, att hon faktiskt borde ha jobbat som hon lovat. Hon hämtar väskan. Jag kör henne. Jag ger henne 4500 kr (hon har nån tusenlapp själv). Vi kliver ur bilen. Hon börjar storgråta. Vill inte åka. Men känner att hon måste. Det går inte att dra sig ur.
Och nu sitter jag här och bara vill krama henne. Och säga att hon fanimej jobbar resten av sommaren. Det är färdigrest nu.
I våras så talade jag om att "i sommar är det du som jobbar, okey?".
Inga problem. Det skulle jobbas.
Sommaren kom. Jag kom då på att jag helt glömt bort att hon bara är 16, och således ej får stå i våra butiker själv. Vi kom då överens om att hon skulle hjälpa till med att färdigställa vår förbaskade hemsida. "Inga problem."
Sommarlovet börjar. Tonåringen arbetar 4 dagar.
That's it. 4 jävla dagar.
Jag tänker att: okey, det här är första gången på många många år som hon mår bra.
Jag låter tiden gå.
Det kostar pengar med tonåringar. Hennes 500 i månaden räcker inte särskilt långt. Maken tjatar om sommarjobb. Jag velar.
Jag lovade henne i sjuan att hon skulle få 1000 kr för varje MVG. Hon fick 8 st. Jag sa redan när hon konstaterade det, att hon inte kunde få dem förrän i augusti.
Sommaren går. För några veckor sen kom dessa pengar upp på tapeten igen. Jag sa att hon kan få en del till Frankrike. Resten får hon i slutet av augusti.
Tonåringar har jävligt dålig hörsel.
I går kväll går det upp för henne att hon inte kommer att ha med sig 8000 kr i fickpengar, som beräknat.
Jag får ett rausanfall som slutar med att jag frågar henne om hon tycker att jag ser ut som nån jävla bankomat.
Hon käftar inte emot. Som hon vanligtvis brukar. Jag förstår, att hon förstår, att hon faktiskt borde ha jobbat som hon lovat. Hon hämtar väskan. Jag kör henne. Jag ger henne 4500 kr (hon har nån tusenlapp själv). Vi kliver ur bilen. Hon börjar storgråta. Vill inte åka. Men känner att hon måste. Det går inte att dra sig ur.
Och nu sitter jag här och bara vill krama henne. Och säga att hon fanimej jobbar resten av sommaren. Det är färdigrest nu.
Dottern på franska rivieran. Själv kommer man ingenstans.
Jag sitter och filosoferar lite. Tänker på att jag faktiskt befinner mig på livets andra planhalva. Vid närmare eftertanke så är det konstaterandet inte särskilt tilltalande.
Jag tänker osökt på min 16-åriga dotter. Att hennes liv precis har startat. Och det med buller och bång.
Hon träffade sin första "riktiga" kille för några månader sen. Och han bor ju på Gotland. Så det blir många flygresor dit. Eller han hit. Jag åker som en babian mellan hemmet och Arlanda.
Vi drog iväg till Spanien en vecka. Vi kom hem, hon gick ut nian och var vackrast på balen.
Flera resor fram och tillbaka till Gotland.
Vi åker till Grekland. Vi kommer hem. 12 timmar senare drar hon en vecka till Öland med tjejkompisarna. Kommer hem.
Nästa morgon bär det i väg för en vecka till Gotland. Kommer hem. Med pojkvännen. Han stannar en vecka.
Morgonen efter, d v s i morse, sticker hon i väg till Saint Tropez med bästa kompisarna (och ett föräldrapar givetvis) och ska vara där en vecka.
Fy farao vad jag vill vara 16 igen.
Eller inte. Verkar jobbigt med att packa väskan varje vecka. Så jag stannar nog där jag är. Och blir äldre. På vägen till och från Arlanda...
Jag tänker osökt på min 16-åriga dotter. Att hennes liv precis har startat. Och det med buller och bång.
Hon träffade sin första "riktiga" kille för några månader sen. Och han bor ju på Gotland. Så det blir många flygresor dit. Eller han hit. Jag åker som en babian mellan hemmet och Arlanda.
Vi drog iväg till Spanien en vecka. Vi kom hem, hon gick ut nian och var vackrast på balen.
Flera resor fram och tillbaka till Gotland.
Vi åker till Grekland. Vi kommer hem. 12 timmar senare drar hon en vecka till Öland med tjejkompisarna. Kommer hem.
Nästa morgon bär det i väg för en vecka till Gotland. Kommer hem. Med pojkvännen. Han stannar en vecka.
Morgonen efter, d v s i morse, sticker hon i väg till Saint Tropez med bästa kompisarna (och ett föräldrapar givetvis) och ska vara där en vecka.
Fy farao vad jag vill vara 16 igen.
Eller inte. Verkar jobbigt med att packa väskan varje vecka. Så jag stannar nog där jag är. Och blir äldre. På vägen till och från Arlanda...
Jungfrufärden mot lördagsgodislandet!
Jag har nog sällan varit med om någon som dragit i sig sin frukost så snabbt som talibanen gjorde i morse.
Innan jag ens satt på mig min skor, så stod hon vid bilen.
10 minuter senare så var man i himmelriket....
ÄNTLIGEN får jag äta lördagsgodis.
Det blev även till att äta klubba första gången.
"Mamma, jag tycker inte om. Det smakar socker!" Japp, då blir det ialla fall inga fler klubbor framöver.
Hon lyckades få med sig 1 kg godis hem. Jag tänkte att hon skulle få äta så mycket hon ville.
Hon smakade på det mesta men "det är inget gott". Jag talade om att man faktiskt inte behöver tycka om godis. Att det faktiskt finns barn som inte äter godis. Faktiskt.
"Vilka då?"
"Eh, ja, jag kan inte komma på någon just precis nu, men det finns, tro mig." Sa jag.
Nu sitter jag här på kvällen och kan konstatera att det mesta är kvar....
Nyhetens behag, tror jag visst att det brukar kallas...
Innan jag ens satt på mig min skor, så stod hon vid bilen.
10 minuter senare så var man i himmelriket....
ÄNTLIGEN får jag äta lördagsgodis.
Det blev även till att äta klubba första gången.
"Mamma, jag tycker inte om. Det smakar socker!" Japp, då blir det ialla fall inga fler klubbor framöver.
Hon lyckades få med sig 1 kg godis hem. Jag tänkte att hon skulle få äta så mycket hon ville.
Hon smakade på det mesta men "det är inget gott". Jag talade om att man faktiskt inte behöver tycka om godis. Att det faktiskt finns barn som inte äter godis. Faktiskt.
"Vilka då?"
"Eh, ja, jag kan inte komma på någon just precis nu, men det finns, tro mig." Sa jag.
Nu sitter jag här på kvällen och kan konstatera att det mesta är kvar....
Nyhetens behag, tror jag visst att det brukar kallas...
fredag 3 augusti 2007
Samtal med en 4-åring vid lunch
Äter lunch med talibanen. Följande diskussion utspelar sig. Till saken hör att hon idag är sjuuuukt grinig.
-Mamma, varför får man lördagsgodis?
-Eh, jaaa. Man får det om man har varit snäll hela veckan.
-Men, jag har ju varit grinig varje dag. Får jag ändå?
-Ja det får du. Eftersom det här är första gången.
-Men nästa gång då?
-Näe, inte om du har varit grinig hela veckan.
-Men mamma. Ibland är jag grinig för att jag har sovit dåligt (härmar min standardkommentar) fast jag HAR försökt att sova. Hur ska jag göra då?
-Jadu, om du har varit lite grinig, så är det okey. Då får du lördagsgodis i alla fall.
Tänker länge.
-Mamma, vi gör så här: jag får lördagsgodis. Och sen. Sen när det är slut. DÅ kan jag vara grinig. Det blir väl bra mamma?
Stööön.
-Ja gumman, det blir jättebra. Fast är det inte bättre att låta bli att vara grinig?
-Men maaaaaamma, det är inte jag som är grinig, det är min kropp.
-Jamen säg till din kropp att sluta och vara grinig då'ra.
-Min kropp lyssnar inte så bra. Precis som du säger till mig mamma.
Dubbelstööön.
-Det blir nog bra du. Vi får ta en lördag i taget vännen.
-Mmm. Då tar jag första lördagen.
Alltså. Det spelar ingen roll vad jag säger. Hon har svar på allt!
-Mamma, varför får man lördagsgodis?
-Eh, jaaa. Man får det om man har varit snäll hela veckan.
-Men, jag har ju varit grinig varje dag. Får jag ändå?
-Ja det får du. Eftersom det här är första gången.
-Men nästa gång då?
-Näe, inte om du har varit grinig hela veckan.
-Men mamma. Ibland är jag grinig för att jag har sovit dåligt (härmar min standardkommentar) fast jag HAR försökt att sova. Hur ska jag göra då?
-Jadu, om du har varit lite grinig, så är det okey. Då får du lördagsgodis i alla fall.
Tänker länge.
-Mamma, vi gör så här: jag får lördagsgodis. Och sen. Sen när det är slut. DÅ kan jag vara grinig. Det blir väl bra mamma?
Stööön.
-Ja gumman, det blir jättebra. Fast är det inte bättre att låta bli att vara grinig?
-Men maaaaaamma, det är inte jag som är grinig, det är min kropp.
-Jamen säg till din kropp att sluta och vara grinig då'ra.
-Min kropp lyssnar inte så bra. Precis som du säger till mig mamma.
Dubbelstööön.
-Det blir nog bra du. Vi får ta en lördag i taget vännen.
-Mmm. Då tar jag första lördagen.
Alltså. Det spelar ingen roll vad jag säger. Hon har svar på allt!
Att avge löften till små barn.
Jag är av princip stenhård med att hålla löften jag ger till mina barn. Och det är ju bra.
Vad som kanske inte är så bra är att jag inte alltid tänker före jag avger löftet.
DÅTID:
J har sedan ett par år tillbaka tjatat om att få börja äta lördagsgodis. Jag tycker att godis är ett nödvändigt ont. Varför ska man egentligen lära sig att äta det?
Nåväl. Jag har alltid svarat att när hon lägger av med tummen, så ska hon få lördagsgodis.
Det kan för andra tyckas taskigt att, varje gång hon varit på kalas, så har hon fått hoppa över godiset. För jag har varit benhård med det. Snälla föräldrar har istället lagt i nån kaka, eller nåt annat "gott".
Vi har 10 st videobutiker. Hon känner väl till dessa. Hon känner också till att vi har godis där. Två av butikerna ligger ganska nära hemmet. Den som ligger närmast har ett sedvanligt lösgodissortiment. J har varit med mig när jag ibland är där och fyller på. Hon är duktig och hjälper till. Fyller alltid en påse med godis och säger att hon "ska spara det tills jag slutat suga på tummen". Jag slänger alltid påsen efter ett par dar.(Eller äter upp den själv....)
I den andra butiken, som då också ligger nära hemmet, så har vi byggt ut lösgodisavdelningen. Vi har megastora trälådor fyllda med typ 70 olika sorter, eller nåt. Det vet J. För J har varit där. Och alltid sagt: "när jag slutar suga på tummen så får jag äta allt det här, eller hur mamma?."
Och här har det angivna löftet uttalats: "Jaaadå, du ska få äta hur mycket du vill." Inte tänkt så noga på saken. För det skulle ju bli omöjligt att göra sig av med tummen.
NUTID:
J har varit enormt duktigt med sin tumavvänjning. Det har varit ett helvete hela veckan, men det går. Och det går bra.
J har ett mycket bra minne. Faktiskt bättre än de flesta jag känner. Hon har hela veckan deklarerat att hon "på lördag ska få lördagsgodis". Och hon har redan resplanen fullständigt klar:
"Efter frukost åker vi till Brommaplan, och då får jag ta godis från alla lådor, sen åker vi till Alviksbutiken, så får jag ta godis från alla lådor där."
I morse vaknade hon kl 06.00 (stööön). "Mamma, nu är det bara EN dag kvar!"
Och vad kan jag säga? Det är bara att hålla vad man lite slarvigt har lovat genom åren.
Vad som kanske inte är så bra är att jag inte alltid tänker före jag avger löftet.
DÅTID:
J har sedan ett par år tillbaka tjatat om att få börja äta lördagsgodis. Jag tycker att godis är ett nödvändigt ont. Varför ska man egentligen lära sig att äta det?
Nåväl. Jag har alltid svarat att när hon lägger av med tummen, så ska hon få lördagsgodis.
Det kan för andra tyckas taskigt att, varje gång hon varit på kalas, så har hon fått hoppa över godiset. För jag har varit benhård med det. Snälla föräldrar har istället lagt i nån kaka, eller nåt annat "gott".
Vi har 10 st videobutiker. Hon känner väl till dessa. Hon känner också till att vi har godis där. Två av butikerna ligger ganska nära hemmet. Den som ligger närmast har ett sedvanligt lösgodissortiment. J har varit med mig när jag ibland är där och fyller på. Hon är duktig och hjälper till. Fyller alltid en påse med godis och säger att hon "ska spara det tills jag slutat suga på tummen". Jag slänger alltid påsen efter ett par dar.(Eller äter upp den själv....)
I den andra butiken, som då också ligger nära hemmet, så har vi byggt ut lösgodisavdelningen. Vi har megastora trälådor fyllda med typ 70 olika sorter, eller nåt. Det vet J. För J har varit där. Och alltid sagt: "när jag slutar suga på tummen så får jag äta allt det här, eller hur mamma?."
Och här har det angivna löftet uttalats: "Jaaadå, du ska få äta hur mycket du vill." Inte tänkt så noga på saken. För det skulle ju bli omöjligt att göra sig av med tummen.
NUTID:
J har varit enormt duktigt med sin tumavvänjning. Det har varit ett helvete hela veckan, men det går. Och det går bra.
J har ett mycket bra minne. Faktiskt bättre än de flesta jag känner. Hon har hela veckan deklarerat att hon "på lördag ska få lördagsgodis". Och hon har redan resplanen fullständigt klar:
"Efter frukost åker vi till Brommaplan, och då får jag ta godis från alla lådor, sen åker vi till Alviksbutiken, så får jag ta godis från alla lådor där."
I morse vaknade hon kl 06.00 (stööön). "Mamma, nu är det bara EN dag kvar!"
Och vad kan jag säga? Det är bara att hålla vad man lite slarvigt har lovat genom åren.
Är jag en bloggfluktare?
Jag är lite konfunderad. Sen ett par månader tillbaka så har mitt intresse för att blogga ökat lite. Detta har i sin tur resulterat i att jag tagit mig tid att titta på andras bloggar, och här är mitt dilemma;
Ska man kommentera, eller inte? Jag menar, ibland kan jag bli totalt fascinerad av en människas liv, kanske känna igen mig, eller bara rent av tycka att just den personen skriver aproligt. Men, det känns som om jag snokar i en människas privatliv. Att jag tar mig friheter om jag kommenterar.
Visst, jag inser att bloggar man, så är man öppen för allmänheten, och man får gilla läget. Men det känns ändå som att jag gluttar in i en annan människas liv utan att be om lov. Och det känns lite obekvämt.
Själv blir jag alltid jätteglad om någon kommenterar mina inlägg. Fast jag är dåligt på att svara. Eller rättare sagt; jag har svårt att tro att den som kommenterat går tillbaka in och kollar om jag har svarat. Känner bara en som är mycket duktig på att svara, och där man som bloggvän går in och kollar hennes kommentarer: Tre Flickor.
Å andra sidan så har jag svårt att förstå det här; det är endast en handfull människor i min omgivning som vet att jag bloggar. Jag har bara två gånger lämnat ut min adress. När någon för mig helt okänd lämnar en kommentar här så blir jag, som sagt, jätteglad, men samtidigt blir jag mer "hur f-n gick det här till?, hur hittade hon mig?".
Jag tror att jag fluktar vidare. Det är ju knappast risk för att man blir tagen på bar gärning...
Ska man kommentera, eller inte? Jag menar, ibland kan jag bli totalt fascinerad av en människas liv, kanske känna igen mig, eller bara rent av tycka att just den personen skriver aproligt. Men, det känns som om jag snokar i en människas privatliv. Att jag tar mig friheter om jag kommenterar.
Visst, jag inser att bloggar man, så är man öppen för allmänheten, och man får gilla läget. Men det känns ändå som att jag gluttar in i en annan människas liv utan att be om lov. Och det känns lite obekvämt.
Själv blir jag alltid jätteglad om någon kommenterar mina inlägg. Fast jag är dåligt på att svara. Eller rättare sagt; jag har svårt att tro att den som kommenterat går tillbaka in och kollar om jag har svarat. Känner bara en som är mycket duktig på att svara, och där man som bloggvän går in och kollar hennes kommentarer: Tre Flickor.
Å andra sidan så har jag svårt att förstå det här; det är endast en handfull människor i min omgivning som vet att jag bloggar. Jag har bara två gånger lämnat ut min adress. När någon för mig helt okänd lämnar en kommentar här så blir jag, som sagt, jätteglad, men samtidigt blir jag mer "hur f-n gick det här till?, hur hittade hon mig?".
Jag tror att jag fluktar vidare. Det är ju knappast risk för att man blir tagen på bar gärning...
torsdag 2 augusti 2007
Givetvis
Givetvis så var mannen tvungen och åka köpa två extra trådlösa fjärrkontroller igår.
Givetvis så stod vi där på kvällen, 4 fjantar, och hade boxningsturnering.
Givetvis så kan jag knappt lyfta mina feta armar idag.
Givetvis så stod vi där på kvällen, 4 fjantar, och hade boxningsturnering.
Givetvis så kan jag knappt lyfta mina feta armar idag.
onsdag 1 augusti 2007
Dagens Man!
Man fyller 41
Man blir uppvaktad på sängen
Man får Nintendo Wii, med alla attiraljer
Man lycklig som en 5-åring
Man kopplar in på tv:n
Man sätter på boxningsspelet, där man själv utövar sporten
Man ser ut som en fjant.
Hustrun lämnar walk over och rymmer till jobbet.
Man blir uppvaktad på sängen
Man får Nintendo Wii, med alla attiraljer
Man lycklig som en 5-åring
Man kopplar in på tv:n
Man sätter på boxningsspelet, där man själv utövar sporten
Man ser ut som en fjant.
Hustrun lämnar walk over och rymmer till jobbet.
tisdag 31 juli 2007
När går det ööööööööööver?
Helvetesjävlaskitopissopannkaka vad det är jobbigt med den här tumavvänjningen. Jag har vääärldens grinigaste, jobbigaste, tjafsigaste 4-åring.
Och jag tycker så jädra synd om henne.
Och jag tycker så jädra synd om henne.
Jag har en man....
som fyller 41 år i morgon. Jag har en man som fyller 41 år i morgon och som är världsabarnslig när det gäller presenter. Inte så mycket avseende innehåll.
Det är antalet som är viktigt. Mycket viktigt.
En gång, när han köpte delar till en servis som jag samlar på, så slog han in var tallrik för sig. Det blev förtiåttatusen paket. Jag muttrade nåt om att varför slå in alla tallrikar i ETT paket, när man kan göra det svårt för sig.
Jag är med andra ord inte likadan.
Sen hör det till saken att min man har allt. Han är världens jobbigaste att handla till. Men jag har kommit på vad denna gång.
Han ska få ett Wii-paket (tv-spel, eller vad det nu kallas för). I detta paket ingår flera spel, handenheter med mera.
Jag har dock ett problem. Eller två;
Enligt traditionen så får man ett litet paket på morgonen. Resten på kvällen.
Nu ska jag iväg och handla. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. Jag kan ju inte ge honom ett spel på morgonen. Då fattar han ju att han får själva spelet senare. Och jag kan ju inte ge honom den ena fjärrkontrollen. Då fattar han också.
"Ja men köp nån annan present", säger en vän.
Nu är det ju så att det tog ett halvår att komma på det här. Så det är ingen risk att jag har plan B. Sen är det också så att jag har köpstopp enligt maken. Jag får inte handla ett jota. Och den här lilla paketet kostar 4500 kr. Givetvis har han gett mig dispens för just hans present. Fattas bara annat...
Fast jag har fortfarande inte löst godmorgon-presenten.
Jag kanske ska skruva isär det, och slå in en skruv. Låta honom gissa.
Fast då har jag heller inte löst problemet med att det måste vara många inslagna paket.
F-n, jag kanske ska skruva isär alltihopa. Så får han sätta ihop det själv.
Det är antalet som är viktigt. Mycket viktigt.
En gång, när han köpte delar till en servis som jag samlar på, så slog han in var tallrik för sig. Det blev förtiåttatusen paket. Jag muttrade nåt om att varför slå in alla tallrikar i ETT paket, när man kan göra det svårt för sig.
Jag är med andra ord inte likadan.
Sen hör det till saken att min man har allt. Han är världens jobbigaste att handla till. Men jag har kommit på vad denna gång.
Han ska få ett Wii-paket (tv-spel, eller vad det nu kallas för). I detta paket ingår flera spel, handenheter med mera.
Jag har dock ett problem. Eller två;
Enligt traditionen så får man ett litet paket på morgonen. Resten på kvällen.
Nu ska jag iväg och handla. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. Jag kan ju inte ge honom ett spel på morgonen. Då fattar han ju att han får själva spelet senare. Och jag kan ju inte ge honom den ena fjärrkontrollen. Då fattar han också.
"Ja men köp nån annan present", säger en vän.
Nu är det ju så att det tog ett halvår att komma på det här. Så det är ingen risk att jag har plan B. Sen är det också så att jag har köpstopp enligt maken. Jag får inte handla ett jota. Och den här lilla paketet kostar 4500 kr. Givetvis har han gett mig dispens för just hans present. Fattas bara annat...
Fast jag har fortfarande inte löst godmorgon-presenten.
Jag kanske ska skruva isär det, och slå in en skruv. Låta honom gissa.
Fast då har jag heller inte löst problemet med att det måste vara många inslagna paket.
F-n, jag kanske ska skruva isär alltihopa. Så får han sätta ihop det själv.
måndag 30 juli 2007
Glädje, bullbak och tårar..
Ja, då har ytterligare en födelsedag passerat. Och mamma har huvudvärk.
Storasyster har två halvsyskon. Tvillingar. Pojkar.
Halvsyskon, tvillingar, pojkar och 5 år. Ja, ni kan ju tänka er. De sov över från igår till idag. Plus pojkvännen från Gotland. Till sakens historia hör att det är första gången som exmannen låter halvbröderna sova över här. Trots många förfrågningar.
Så i morse var det en armé med folk som gratulerade födelsedagsbarnet. Jag frågade henne igår vilken sång hon ville höra. Vi brukar köra antingen, "Ja må hon leva", "happy birthday" eller "är det en vanligt dag". Givetvis så beställde hon alla tre.
Så vi sjöng. Och det öppnades paket. Och vi målade Stopp-o-Väx. Sen hade bröderna önskemål om att baka bullar och bada i bubbelpol. Det visste jag redan innan så jag var noga med att tala om för stora dottern att hon var köks- och badansvarig. Och lunchansvarig.
Jag var lite småstressad. Städerskan var här idag. Inte så bra dag med tanke på bullar och bad. Hade inget val för hon skulle iväg på en månads semester. Hela huset var städat när hon drog. Det var före bullbaket. Jag blir grinig när det är stökigt. Jag blir till och med jävligt grinig. I synnerhet samma dag som städerskan varit här.
I halvlek gick jag ut till köket. Barnen badade på övervåningen med pojkvännen som barnvakt. Dottern städade upp i köket, samtidigt som hon gräddade bullarna i ugnen.
Hon såg helt slut ut.
Jag sa: "Men vet du, jag brukar tänka så här: okey, jag är helt slut, jag vill lägga mig ner och dö, men å andra sidan: jösses vad glada dom ska vara för att göra en massa kul saker. Och du, det är det som är viktigast. Att den här dagen blir speciell för dom."
Jag fortsatte: "och allt handlar om planering: typ göra degen. Äta lunch under tiden det jäser. Baka bullar. Låta dom bada under sista jäsningen och gräddningen. Planering är A och O. Vettu."
Tyst.
Svaret kom utan tvekan: "Eller så kan man låta bli och skaffa barn över huvud taget, så har man löst problemet."
Jahapp. Det var det det. Pedagogiska morsan, ha..!
Sen städade jag upp efter hennes städning. För givetvis så råkade hon öppna diskmaskinen, i tron att den var färdig. Det var den inte. Vatten sprutade ut i hela köket. Blandade sig med mjölet som låg på golvet. Nice mess. Nice huvudvärk.
Fast som sagt; barnen hade en superdag. Födelsdagsbarnet var jätteglad. Först familjekalas hela gårdagen. Och sen en bak- och bulldag idag.
Bara ett moln på himlen. Tummen. Hela dagen gick bra, men när kvällen kom och det var dags för sängen så bröt helvetet lös. Tummen smakar pecka och hon grät och grät över sin lilla tumme.
My Godness. Hur kommer det här sluta?
Livet är inte alltid så lätt för en tumsugare..
Talibanen väcks till sedvanlig sång. En kvart senare kommer hon på sitt eget löfte: i dag är det sluta-suga-på-tumme-dagen. På med Stopp-o-Väx.
Fast det är klart. Man har ju 9 andra fingrar att välja på....
Jag känner plötsligt att det här kommer att bli väldigt jobbigt...
Fast det är klart. Man har ju 9 andra fingrar att välja på....
Jag känner plötsligt att det här kommer att bli väldigt jobbigt...
söndag 29 juli 2007
GRATTIS min lilla babianunge!
Min älskade J, min Snorpis, min Taliban. I morgon fyller hon 4 år!
Jag brukar säga att jag fått henne för mina synder, och att de måste ha varit väldigt många.
Fast det är klart, hon är blond. Jag är mörk, väldigt mörk. Min stora dotter är mycket mörk. Min man är mörk. Dessutom så snittades jag, så hur vet jag med säkerhet att hon är min?! Tanken har slagit mig både en och två gånger. Till i lördags;
Mormor och morfar har haft henne i en vecka på landet. Min mammas kommentar den sista dagen var: "Herrgud Mona, hon är en KOPIA av hur du var när du var liten. Det är verkligen läskigt att se."
Ehh, jag gissar att det därmed inte råder någon tvekan om att hon inte är en bortbyting...
Det är en enorm skillnad att bli mamma när man är 38 år, kontra 26, som jag var första gången. När man är 38 år så har man hunnit lite längre i livet. Man kanske har lite större förutsättningar. Är lite mer stabil. På alla fronter.
Men man är också trött. Bra mycket tröttare. De senaste 4 åren har varit tuffa. Fast, det är klart; 6 månader efter att hon föddes så startade vi om på nytt; femtioelva företag och mycket hårt slit. Det har krävt enorm energi.
Så man har ständigt dåligt samvete för att man inte är tillräckligt bra som mamma.
Å andra sidan så har den här lilla damen skänkt mig enorm glädje. Trots hennes humör. Trots hennes envishet. Trots hennes alltför "lillgamla" sätt. Trots att hon går mig på nerverna mellan varven. Trots hennes upptåg, som kan göra mig fullkomligt galen.
I morgon så är det hennes dag, och som traditionen sig bör, så är det hon som får bestämma hela dagen. Och hon var inte sen med att påminna mig om det, sekunderna innan huvudet landade på kudden.
Geeez, jag tror jag får huvudvärk redan nu.
lördag 28 juli 2007
Jag är ju för duktig. Eller helt sinnessjuk.
Sitter fram till 22-tiden igår med min förbannade hemsida. Drar i mig några knäckebröd till middag. För är det något som är skönt med att vara barnfri så är det att slippa laga middag. Jag avskyr det. Äta andras goda middagar bangar jag dock inte för. Och det syns ju också..
Tänker mig en lång sovmorgon. Måste passa på eftersom talibanen OCH storasyster kommer hem i dag.
Vaknar 05.00. "Inte en jävla chans", tänker jag, och tvingar mig att somna om.
Ger upp 05.40. Torkar John Blond ur ögonen och sätter på mig träningskläderna. Jajamensan, du hörde rätt. TRÄNINGSKLÄDER. Ett ord som vanligen inte ingår i mitt vokabulär.
Har fuskat lite denna vecka. Typ hela veckan. Så nu måste jag på't igen. Jag går på bandet. Jag går på bandet och äter Nicotinell. Japp, tränar med Nicotinell i munnen.
Ja, jag kan ju inte lägga av med alla laster samtidigt. Har bara tuggat i två år. !!! Fick ett litet återfall då kan man säga. Dessförrinnan höll jag upp 4 år, eller nåt. Och då hade jag tuggat i nio, 9 år!! Varje dag. Snacka om looser.
Nåväl, tuggad och färdigtränad för dagen. Och så går det ju inte att duscha på en gång pga all eftersvettning. Så det blidde lite Dr Phil. Kul kille det där. Skulle behöva titta på honom varje dag tror jag visst.
Nu är jag färdigtränad, duschad och har just ätit frukost. Och kl är 08.30. En lördagmorgon. Dags och plonka lite på nya hemsidan.
Man är väl för jävla duktig. Eller helt sinnessjuk.
Tänker mig en lång sovmorgon. Måste passa på eftersom talibanen OCH storasyster kommer hem i dag.
Vaknar 05.00. "Inte en jävla chans", tänker jag, och tvingar mig att somna om.
Ger upp 05.40. Torkar John Blond ur ögonen och sätter på mig träningskläderna. Jajamensan, du hörde rätt. TRÄNINGSKLÄDER. Ett ord som vanligen inte ingår i mitt vokabulär.
Har fuskat lite denna vecka. Typ hela veckan. Så nu måste jag på't igen. Jag går på bandet. Jag går på bandet och äter Nicotinell. Japp, tränar med Nicotinell i munnen.
Ja, jag kan ju inte lägga av med alla laster samtidigt. Har bara tuggat i två år. !!! Fick ett litet återfall då kan man säga. Dessförrinnan höll jag upp 4 år, eller nåt. Och då hade jag tuggat i nio, 9 år!! Varje dag. Snacka om looser.
Nåväl, tuggad och färdigtränad för dagen. Och så går det ju inte att duscha på en gång pga all eftersvettning. Så det blidde lite Dr Phil. Kul kille det där. Skulle behöva titta på honom varje dag tror jag visst.
Nu är jag färdigtränad, duschad och har just ätit frukost. Och kl är 08.30. En lördagmorgon. Dags och plonka lite på nya hemsidan.
Man är väl för jävla duktig. Eller helt sinnessjuk.
fredag 27 juli 2007
Vad är det med barn och telefoner egentligen?
Jobbar som en tokdåre för att få vår nya hemsida färdig till den 30/8. 1000 produkter med allsköns beskrivning, översättning, priser, tillgång och bilder. Plonk plonk plonk. Börjar ökentidigt på morgnarna och kommer hem vid 18-19-tiden, bara för att logga in mig från soffan. Dag ut och dag in.
Stora dottern är på Gotland denna vecka. Igen. Jag frågade henne tidigare i veckan varför hon inte ringer hem varje dag. "Mamma, jag har sån hemlängtan, så ringer jag så blir det bara värre".
Jaha. Och varför åker man inte hem då'ra?
Härom veckan så lärde jag talibanen att slå telefonnumret till pappa. Efter det har hon bestämt sig för att satsa på att bli telefonist. Hon ringer säkert 20 samtal om dagen till diverse människor. Just nu är hon hos mormor och morfar på landet ute i skärgården. Där finns det ju då en telefon.
Jag överdriver inte om jag säger att hon ringer mig 10 ggr om dagen. Mäkta stolt över att hon numera kan mitt mobilnummer utantill. Samtalen avslutas alltid med "jag älskar dig mest av allt i hela världen mamma".
Hur kan man bli irro då?
Stora dottern är på Gotland denna vecka. Igen. Jag frågade henne tidigare i veckan varför hon inte ringer hem varje dag. "Mamma, jag har sån hemlängtan, så ringer jag så blir det bara värre".
Jaha. Och varför åker man inte hem då'ra?
Härom veckan så lärde jag talibanen att slå telefonnumret till pappa. Efter det har hon bestämt sig för att satsa på att bli telefonist. Hon ringer säkert 20 samtal om dagen till diverse människor. Just nu är hon hos mormor och morfar på landet ute i skärgården. Där finns det ju då en telefon.
Jag överdriver inte om jag säger att hon ringer mig 10 ggr om dagen. Mäkta stolt över att hon numera kan mitt mobilnummer utantill. Samtalen avslutas alltid med "jag älskar dig mest av allt i hela världen mamma".
Hur kan man bli irro då?
torsdag 26 juli 2007
Lite tid för mig själv? Yea, right!
Efter att ha varit på broderns landställe så körde jag ut talibanen till mormor och morfar i skärgården.
Min plan var enkel; jobba sig lite och sen ta tag i mina privata projekt;
- sortera in det senaste årets privata räkningar i pärmar
- tömma mitt hobbyrum/gästrum i källaren, och måla om
- rita och beställa ett skrivbord från fabriken i Brösarp
- gå ut och äta och gå på bio med W. Lite shopping kläms nog in också
- gå till frissan och eliminera mina gråa hårstrån
- fortsätta med projektet "Fria Händer".
Dagarna har gått. Detta är vad jag har gjort;
- gått ut och ätit, shoppat och bio med W. Allt mellan 18-23 i Kista Centrum. En kväll alltså.
Ja, sen var det just inget mer. FÖR JAG HAR JOBBAT! För branschen har bestämt att man absolut måste lägga en mässa med start 30 augusti. Och vi jobbar som galärslavar. Får SMS från vänner som vill träffas och har inte ens tid att svara på det. Är på jobbet strax efter 7 på morgnarna. Åker hem vid 19-tiden. Bara för att logga in mig igen. Från soffan.
Alltså. Jag som ALDRIG har egentid. Jag sa redan i början på juni; "alltså, jag sätter en peng på att, POFF så är det typ den 10 september och man undrar var sommaren tog vägen".
Det är exakt så det känns nu. Måste dra i handbromsen känner jag.
Min plan var enkel; jobba sig lite och sen ta tag i mina privata projekt;
- sortera in det senaste årets privata räkningar i pärmar
- tömma mitt hobbyrum/gästrum i källaren, och måla om
- rita och beställa ett skrivbord från fabriken i Brösarp
- gå ut och äta och gå på bio med W. Lite shopping kläms nog in också
- gå till frissan och eliminera mina gråa hårstrån
- fortsätta med projektet "Fria Händer".
Dagarna har gått. Detta är vad jag har gjort;
- gått ut och ätit, shoppat och bio med W. Allt mellan 18-23 i Kista Centrum. En kväll alltså.
Ja, sen var det just inget mer. FÖR JAG HAR JOBBAT! För branschen har bestämt att man absolut måste lägga en mässa med start 30 augusti. Och vi jobbar som galärslavar. Får SMS från vänner som vill träffas och har inte ens tid att svara på det. Är på jobbet strax efter 7 på morgnarna. Åker hem vid 19-tiden. Bara för att logga in mig igen. Från soffan.
Alltså. Jag som ALDRIG har egentid. Jag sa redan i början på juni; "alltså, jag sätter en peng på att, POFF så är det typ den 10 september och man undrar var sommaren tog vägen".
Det är exakt så det känns nu. Måste dra i handbromsen känner jag.
måndag 23 juli 2007
Cirkeln slutes
Häromdagen packade jag bilen och tog med mig talibanen till min brors landställe.
Vi är en märklig släkt. Av olika självvalda orsaker så har jag inte haft kontakt med min bror på 17 år. Förra året bestämde jag mig för att ändra på saken. Beslutet var svårt, eftersom jag därmed var tvungen till lite s k soul search. Hur som helst så har vi, med stapplande steg, kommit varandra närmare under det här året som har gått. Det paradoxala i det hela är att det känns som en helt ny bekantskap. När vi pratar barndom så har vi totalt olika minnen av samma händelser. Jag är helt fascinerad över hur det kan vara så .
Nåväl. En middag tillsammans med brodern och hans familj resulterade i att jag inte kom i säng förrän 03.45. Det händer aldrig mig. Jag är en ordentlig typ som går och lägger mig i tid, men denna tid bara sprang i väg.
Jag, som de senaste 17 åren totalt förträngt att jag har en bror, sitter här nu och undrar varför jag lät det bli så. För det visar sig att han är en person som jag faktiskt gillar. Och jag ser fram emot att komma honom ännu närmare.
Vi är en märklig släkt. Av olika självvalda orsaker så har jag inte haft kontakt med min bror på 17 år. Förra året bestämde jag mig för att ändra på saken. Beslutet var svårt, eftersom jag därmed var tvungen till lite s k soul search. Hur som helst så har vi, med stapplande steg, kommit varandra närmare under det här året som har gått. Det paradoxala i det hela är att det känns som en helt ny bekantskap. När vi pratar barndom så har vi totalt olika minnen av samma händelser. Jag är helt fascinerad över hur det kan vara så .
Nåväl. En middag tillsammans med brodern och hans familj resulterade i att jag inte kom i säng förrän 03.45. Det händer aldrig mig. Jag är en ordentlig typ som går och lägger mig i tid, men denna tid bara sprang i väg.
Jag, som de senaste 17 åren totalt förträngt att jag har en bror, sitter här nu och undrar varför jag lät det bli så. För det visar sig att han är en person som jag faktiskt gillar. Och jag ser fram emot att komma honom ännu närmare.
lördag 21 juli 2007
Hur dum får man vara?
Min dag startade 03.30 av ett djungelvrål från talibanen. Vi har gäster i huset. Vi har en jättebra vind, med schyssta gästsängar. Och så har vi ett gästrum i källaren, som är den bästa sovplatsen i hela huset.
Gästerna placerades på vinden. Pappa-gästen ville dock sova i källaren, trots plats på vinden. Min man har ett obefintligt minne, som jag strax återkommer till.
Talibanen är ju under nattblöjsavvänjning nu. I går natt gick det ju bra. Jag misstänkte därför att denna natt inte skulle gå bra. Jag tänkte att jag skulle vara smart, och därför lägga mig i stora dotterns rum, hon är ju på Öland. Lade mig sent. Vaknade av ett djungelvrål. Jag förstod på en gång vad som hänt. Jag tillhör kategorin vaknar-jag-mitt-i-natten-så-kan-jag-inte-somna-om. Jag stängde öronen så hårt jag kunde (!) och räknade med maken. Som jag tidigare nämnt så skiljer det ca 30 cm från talibanens kudde till dotterns kudde, vägg emellan alltså.
Det gick ett par minuter och jag insåg att jag var tvungen att gå upp. Samtidigt kommer maken, och bär in henne i badrummet för tvagning. Jag hör hur gästerna på vinden vaknar. Jag hör också talibanen, som nu skriker så högt att tapeterna krullar sig. Hon är helt förtvivlad över att hon har kissat på sig. Maken är, som vanligt, opedagogisk och jag hör genom den stängda badrumsdörren hur han kommer med diverse "hot" om hon inte tystnar. Då öppnar den inte så pedagogiska mamman dörren varpå talibanen genast vill till mamma. Pappan vet att mamman inte kan somna om. Mamman backar och går och lägger sig. Har inget bra svar på varför. Nu går skriken upp i falsett. Gästerna är allt annat än sovande nu. Pappan ska rädda situationen och tar talibanen i famnen och rusar ned till källaren, för att lägga sig där med henne. Och har givetvis glömt att det ligger någon där. Som därmed vaknar. Så kl 03.45 så är vi 6 personer som är vakna. 99% somnar om.
Morgonen gryr och jag tar ett snack med talibanen. Talar om att det är helt okey att kissa på sig, så här när man tränar. Men nästa gång det händer "så skrik inte, kom bara in till oss och tala om vad som hänt, så fixar vi det, okey?".
För en gång skull så jobbar jag på Hildurs (inredningsbutiken). Maken skulle ha gjort det, men jag sa att "varför passar du inte på att fortsätta att fixa talibanens sovrumsdörr SÅ VI FÅR UPP DEN FÖRE JUL?!
Butiken har ingen air condition. Det var 31 grader. Jag fastnade framför datorn. Jag fastnade rätt hårt i två bloggar, där jag aldrig varit förr. Hade inte tid med kunderna. Det här bloggandet är fullständigt livsfarligt.
Hur som helst. Gästerna var långväga i från. Gästerna ville gå på Gröna Lund. Jag är född i Stockholm. Jag har varit miljoner gånger på Gröna Lund.
Hur kan det då komma sig att jag, som borde veta, åker till Gröna Lund en lördag.
En lördag med vackert väder.
En lördag med vackert väder och tv-inspelning? Med en dotter som är ganska exakt 100 cm.
Med en dotter som är ganska exakt 100 cm och bara kan åka typ Nyckelpigan, men som ville åka Fritt Fall, och allt annat som var typ förbjudet för henne.
Jag måste vara jävligt dum.
Gästerna placerades på vinden. Pappa-gästen ville dock sova i källaren, trots plats på vinden. Min man har ett obefintligt minne, som jag strax återkommer till.
Talibanen är ju under nattblöjsavvänjning nu. I går natt gick det ju bra. Jag misstänkte därför att denna natt inte skulle gå bra. Jag tänkte att jag skulle vara smart, och därför lägga mig i stora dotterns rum, hon är ju på Öland. Lade mig sent. Vaknade av ett djungelvrål. Jag förstod på en gång vad som hänt. Jag tillhör kategorin vaknar-jag-mitt-i-natten-så-kan-jag-inte-somna-om. Jag stängde öronen så hårt jag kunde (!) och räknade med maken. Som jag tidigare nämnt så skiljer det ca 30 cm från talibanens kudde till dotterns kudde, vägg emellan alltså.
Det gick ett par minuter och jag insåg att jag var tvungen att gå upp. Samtidigt kommer maken, och bär in henne i badrummet för tvagning. Jag hör hur gästerna på vinden vaknar. Jag hör också talibanen, som nu skriker så högt att tapeterna krullar sig. Hon är helt förtvivlad över att hon har kissat på sig. Maken är, som vanligt, opedagogisk och jag hör genom den stängda badrumsdörren hur han kommer med diverse "hot" om hon inte tystnar. Då öppnar den inte så pedagogiska mamman dörren varpå talibanen genast vill till mamma. Pappan vet att mamman inte kan somna om. Mamman backar och går och lägger sig. Har inget bra svar på varför. Nu går skriken upp i falsett. Gästerna är allt annat än sovande nu. Pappan ska rädda situationen och tar talibanen i famnen och rusar ned till källaren, för att lägga sig där med henne. Och har givetvis glömt att det ligger någon där. Som därmed vaknar. Så kl 03.45 så är vi 6 personer som är vakna. 99% somnar om.
Morgonen gryr och jag tar ett snack med talibanen. Talar om att det är helt okey att kissa på sig, så här när man tränar. Men nästa gång det händer "så skrik inte, kom bara in till oss och tala om vad som hänt, så fixar vi det, okey?".
För en gång skull så jobbar jag på Hildurs (inredningsbutiken). Maken skulle ha gjort det, men jag sa att "varför passar du inte på att fortsätta att fixa talibanens sovrumsdörr SÅ VI FÅR UPP DEN FÖRE JUL?!
Butiken har ingen air condition. Det var 31 grader. Jag fastnade framför datorn. Jag fastnade rätt hårt i två bloggar, där jag aldrig varit förr. Hade inte tid med kunderna. Det här bloggandet är fullständigt livsfarligt.
Hur som helst. Gästerna var långväga i från. Gästerna ville gå på Gröna Lund. Jag är född i Stockholm. Jag har varit miljoner gånger på Gröna Lund.
Hur kan det då komma sig att jag, som borde veta, åker till Gröna Lund en lördag.
En lördag med vackert väder.
En lördag med vackert väder och tv-inspelning? Med en dotter som är ganska exakt 100 cm.
Med en dotter som är ganska exakt 100 cm och bara kan åka typ Nyckelpigan, men som ville åka Fritt Fall, och allt annat som var typ förbjudet för henne.
Jag måste vara jävligt dum.
fredag 20 juli 2007
Solen skiner och jag har fått "fria händer."
I går startade Operation-sluta-med-nattblöja. Och Tumsugning.
Åkte iväg till tygaffären och köpte 4,5 meter frottéplast. Nu jä---ar är det slut med nattblöja. Rattade in till Apoteket och köpte lite Stopp-o-väx. Talibanen har högtidligt meddelat mig att hon nu är mogen för detta enorma kliv.
Jag instruerade henne noga i nattens eventuella händelser: "ja, och sen om du vaknar och vill kissa, så göra bara som xxx och xxx: gå in på toaletten, kissa och torka dig själv. Du behöver INTE VÄCKA MAMMA. Okey?! Jag låter lampan vara tänd på svagt ljus och du behöver inte tvätta händerna."
-Varför ska jag inte tvätta händerna mamma?
-För att du når ju inte upp till handfatet och du vet ju hur irro mamma blir om mamma måste vakna mitt i natten. Vi kan tvätta händerna när du vaknar sen på morgonen. Okey?
När det var dags för att måla lite Stopp-o-väx på tumnageln så tog modet slut.
-Mamma, kan vi inte vänta tills jag fyller 4 (30/7)?
Vaknade 05.00 av att hon låg bredvid mig. Kunde inte somna om eftersom jag fick panik omutifallatt hon skulle kissa i vår säng. 06.00 kunde jag inte hålla mig, så jag väckte henne och sa: du, du får INTE kissa i mamma och pappas säng, okey. Varpå hon svarar okey, och gick upp och kissade. Det var med andra ord i grevens tid.
En dryg timme senare fann jag mig själv på gåbandet. Japp, jag har kört varannan dag. Är sååå duktig. Och det är sååå tråkigt. Gudskelov för att jag kan lyssna på bok i iPoden. Om jag bara kunde sluta att äta choklad, och annat skit, så skulle nog kilona börja rasa nu.
I dag är det städdag. Igår vattnade jag blommorna hos snart-ska-vi-börja-stavgång-grannen. Hon som tog livet av mig med den där konstiga mattan. Deras hem är rent från prylar. I love it. Mitt hem är belamrat. Inte mitt val. Och jag är väldigt trött på det.
Maken vaknar och är på gott humör. Jag nämner i förbifarten att "det är verkligen nice och inte ha så mycket skit överallt. Undrar om jag kan bo inne hos dom tills de är tillbaka om 3 veckor".
Makens svar förvånar mig: "Håller med. Du, jag ger dig fria händer. Om du vill".
"Fria händer" ???? !!!
Jag får alltså "fria händer" att röja hans skit här hemma.
Alltså. Ett sånt erbjudande har aldrig förr skett. Gissa om jag har bråttom. Innan han hinner komma hem och upptäcka vad hans "fria händer" kommer att innebära.
Och när han ändå var på så gott humör så passade jag på att tala om att jag, häromkvällen bokade en resa till Thailand den 20 januari.
"Alltså, man kan ju boka, och betalar man inte bokningsavgiften så försvinner bokningen. Det vara bara det att avgiften var lite högre än jag trodde. Typ 7000 som ska betalas senast 25 juli." Sa jag.
"Va? Vafan kostar resan?"
"Ehh, 98 000. Fast då är det två veckor. Och på lyxhotell. Och så fanns det visst nåt "riktigt" businesscenter (tänkte locka lite med ordentliga internetuppkopplingar = han kan jobba lite = lugn och ro för hustrun) och det lät ju bra." Sa jag.
"Vi får snacka om det här senare". Sa maken och försvann ut genom dörren.
Och nu har jag bråttom som fan med mina "fria händer".
Åkte iväg till tygaffären och köpte 4,5 meter frottéplast. Nu jä---ar är det slut med nattblöja. Rattade in till Apoteket och köpte lite Stopp-o-väx. Talibanen har högtidligt meddelat mig att hon nu är mogen för detta enorma kliv.
Jag instruerade henne noga i nattens eventuella händelser: "ja, och sen om du vaknar och vill kissa, så göra bara som xxx och xxx: gå in på toaletten, kissa och torka dig själv. Du behöver INTE VÄCKA MAMMA. Okey?! Jag låter lampan vara tänd på svagt ljus och du behöver inte tvätta händerna."
-Varför ska jag inte tvätta händerna mamma?
-För att du når ju inte upp till handfatet och du vet ju hur irro mamma blir om mamma måste vakna mitt i natten. Vi kan tvätta händerna när du vaknar sen på morgonen. Okey?
När det var dags för att måla lite Stopp-o-väx på tumnageln så tog modet slut.
-Mamma, kan vi inte vänta tills jag fyller 4 (30/7)?
Vaknade 05.00 av att hon låg bredvid mig. Kunde inte somna om eftersom jag fick panik omutifallatt hon skulle kissa i vår säng. 06.00 kunde jag inte hålla mig, så jag väckte henne och sa: du, du får INTE kissa i mamma och pappas säng, okey. Varpå hon svarar okey, och gick upp och kissade. Det var med andra ord i grevens tid.
En dryg timme senare fann jag mig själv på gåbandet. Japp, jag har kört varannan dag. Är sååå duktig. Och det är sååå tråkigt. Gudskelov för att jag kan lyssna på bok i iPoden. Om jag bara kunde sluta att äta choklad, och annat skit, så skulle nog kilona börja rasa nu.
I dag är det städdag. Igår vattnade jag blommorna hos snart-ska-vi-börja-stavgång-grannen. Hon som tog livet av mig med den där konstiga mattan. Deras hem är rent från prylar. I love it. Mitt hem är belamrat. Inte mitt val. Och jag är väldigt trött på det.
Maken vaknar och är på gott humör. Jag nämner i förbifarten att "det är verkligen nice och inte ha så mycket skit överallt. Undrar om jag kan bo inne hos dom tills de är tillbaka om 3 veckor".
Makens svar förvånar mig: "Håller med. Du, jag ger dig fria händer. Om du vill".
"Fria händer" ???? !!!
Jag får alltså "fria händer" att röja hans skit här hemma.
Alltså. Ett sånt erbjudande har aldrig förr skett. Gissa om jag har bråttom. Innan han hinner komma hem och upptäcka vad hans "fria händer" kommer att innebära.
Och när han ändå var på så gott humör så passade jag på att tala om att jag, häromkvällen bokade en resa till Thailand den 20 januari.
"Alltså, man kan ju boka, och betalar man inte bokningsavgiften så försvinner bokningen. Det vara bara det att avgiften var lite högre än jag trodde. Typ 7000 som ska betalas senast 25 juli." Sa jag.
"Va? Vafan kostar resan?"
"Ehh, 98 000. Fast då är det två veckor. Och på lyxhotell. Och så fanns det visst nåt "riktigt" businesscenter (tänkte locka lite med ordentliga internetuppkopplingar = han kan jobba lite = lugn och ro för hustrun) och det lät ju bra." Sa jag.
"Vi får snacka om det här senare". Sa maken och försvann ut genom dörren.
Och nu har jag bråttom som fan med mina "fria händer".
torsdag 19 juli 2007
Ett gammalt inlägg.
Jag har fått många förfrågningar varför jag kallar min yngsta dotter för talibanen. Innan jag startade denna blogg så skrev jag på ett forum för scrappare (scrapping är ett amerikanskt sätt att dekorera fotoalbum). Mina inlägg där handlade alltid om talibanens förehavanden. Hon är inte den lugna timida typen direkt. Meningen med denna blogg var att jag skulle fortsätta med hennes Emil-historier, men på något sätt så har denna blogg kommit att handla om mig själv i första hand. Nåväl, jag kopierar här över en av alla mina historier om henne, så förstår ni själva varför hon går under "talibanen". Denna historia inträffade förra sommaren.
Drar i väg till Vällingby Centrum (dumt att utmana ödet med besök på NK efter det förra katastrofala besöket där) och rasslar in på UR & Penn, för att äntligen köpa mitt fina halsband som jag velat ha. Som dom givetvis inte hade kvar i samma färg. Nähä, tröstar mig med två andra i andra färger. Talibanen fortfarande hyfsat lugn.
Glider in på HM och gör misstaget att låta henne gå ner från vagnen. Hon drar i väg som en raket. Min fysik utmanar ju inte direkt till nån OS-uttagning så jag kutar omkring efter henne, samtidigt som jag sliter ned kläder efter vägen (får väl byta om det inte passar). Inser också att jag faktiskt måste stå still i en kö vid kassan och rycker tag i henne samtidigt som jag strängt säger att jag faktiskt måste betala och att hon faktiskt måste sitta i vagnen. Djungelvrål. Skiter i det och står ut under 7 minuter. Kliver ur butiken för att gå in på KappAhl.
Där kommer hon på att hon kan leka i provhytterna. Jag tänker att det är väl okey, inga var där och då vet jag ju var hon håller hus. Plockar ut lite kläder, och har ett kvarts öga på provrumshörnan. Hör hur hon "bäddar" med sin kossa Joppe. När jag precis skall betala så kommer hon. OCH min migrän: UNGEN ÄR NAKEN, totti, inte ens skor. Jag säger till henne att genast gå tillbaka. Alla stirrar. Jag betalar klart och drar iväg till provhytterna. För att upptäcka att det ligger en massa kläder på golvet utanför alla provhytter. Massor! Affärens kläder. Jag plockar upp allt och hänger tillbaka.
Efter mycket skrik och sparkningar och DUMMA MAMMA så får jag på henne allting, inkl samma blöja som var i god kondition, och drar i väg ut ur affären. (Kan tilläggas att jag inte tog med mig nån blöja eftersom utflykten noga beräknats mellan två bajsningar.)
Närmar mig McDonalds och inser att jag nog vill åka till McDonalds hemma i Alvik/Bromma utifall något oförutsett hände, typ närmare hem.
Kommer in där och och hon sätter sig så fint vid bordet. Jag beställer mat och vi sitter där i godan ro och äter. I ca 3,5 minut. Det finns två toaletter där. Dörrarna är mittemot varandra. Talibanen säger att hon vill gå och kissa.
Nu är det ju så att om man har ett barn som fyller 3 år i sommar, och som fortfarande har blöjor, så är det ju inte läge att säga att hon får kissa i blöjan. Hon hoppar ner från stolen och går mot toaletterna. Jag säger att hon ska vänta så att jag bara kan ta min handväska och Joppe. Vänder mig om i 2 sekunder, tittar tillbaka mot toan och ungen är BORTA.
Samtidigt så ser jag att en gubbe går in på ena toaletten och tittar på mig samtidigt som han stänger dörren. Jag får råpanik men tänker att jag kan fan inte börja med att banka på hans dörr först, måste banka på andra dörren. Skriker "XXXXXXXX" som en babian och efter 5 sekunder så svarar hon. "Mamma, jag kan inte öppna". Hennes panik stegras på en tiondels sekund och hon gallskriker. Jag ropar att hon ska vänta.
Tränger mig förbi alla köande och skriker till personalen att dom måste öppna NU! En kille kommer rusande och låser upp dörren. Jag föööörsöööker att vara pedagogisk och inte hysterisk när jag kommer med alla bannor. Jag låser dörren om oss och preparerar toasitsen för att hon ska kunna kissa. Då passar hon på att bajsa. Jättebra, säger jag.
Eftersom hon fullkomligt vägrar att sätta på sig samma blöja igen så säger jag att hon får gå med rumpan bar i byxorna. Skall tilläggas att maken sköter påklädningen på morgnarna och denna dag hade han naturligtvis satt på henne ett par brallor som var för stora, även med blöja på. Vad händer?!
Byxorna åker ned i knävecken. Jag säger att jag ska bära henne, men måste kissa först. OCH VAD GÖR HON NÄR JAG SITTER DÄR?! Ungen öppnar dörren, alla som står i kö ser rakt in på mig, Jennifer går ut, med byxorna hasandes nedför, med rumpan bar. Jag försöker viska lite diskret, utan resultat. Sen skiter jag i pedagogiken och skriker: XXXXXXXX KOM HIT OCH STÄNG DÖRREN. NUUUU! Det gjorde ju saken jävligt mycket bättre, de som inte såg mig innan, vänder sig nu om och stirrar och ler.
Varför i helvete valde jag mitt hemma-McDonalds? Nu kommer jag aldrig mer att gå dit.
Bär ut henne till bilen, hon envisas som vanligt med att Joppe ska sitta fastspänd i baksätet och att HON ska göra det. 5 minuter går och jag är färdig att svimma. Får till slut in henne i barnstolen i fram och går runt och sätter mig själv. Spänner på mig bältet och lägger i backen. Kollar noga att ingen annan jävel kommer. Plötsligt börjar backvarnaren tjuta samtidigt som det säger PANG. Det är tamejfan inte sant. En porsche backar in i mig.
Jag kan bara säga att den lilla störiga ungdomen som klev ut med sitt bakåtkammade hår och fula jävla rikemanstryne, inte fick en syl i vädret.
Det var länge sen som jag kände sån ilska och han fick betala för hela eftermiddagens bravader. Lyckligtvis var det inte en skråma på några av bilarna. Han var skitnödig eftersom "det är pappas bil". Jag ska inte ens upprepa vad jag gastade men han kommer att sätta världsrekord i löpning nästa gång han ser mig. Tro mig.
Ja, och inte blev det några sommarskor. Är det barnplågeri om man låter henne gå i gummistövlar hela sommaren....?__________________________________________________________________________
Drar i väg till Vällingby Centrum (dumt att utmana ödet med besök på NK efter det förra katastrofala besöket där) och rasslar in på UR & Penn, för att äntligen köpa mitt fina halsband som jag velat ha. Som dom givetvis inte hade kvar i samma färg. Nähä, tröstar mig med två andra i andra färger. Talibanen fortfarande hyfsat lugn.
Glider in på HM och gör misstaget att låta henne gå ner från vagnen. Hon drar i väg som en raket. Min fysik utmanar ju inte direkt till nån OS-uttagning så jag kutar omkring efter henne, samtidigt som jag sliter ned kläder efter vägen (får väl byta om det inte passar). Inser också att jag faktiskt måste stå still i en kö vid kassan och rycker tag i henne samtidigt som jag strängt säger att jag faktiskt måste betala och att hon faktiskt måste sitta i vagnen. Djungelvrål. Skiter i det och står ut under 7 minuter. Kliver ur butiken för att gå in på KappAhl.
Där kommer hon på att hon kan leka i provhytterna. Jag tänker att det är väl okey, inga var där och då vet jag ju var hon håller hus. Plockar ut lite kläder, och har ett kvarts öga på provrumshörnan. Hör hur hon "bäddar" med sin kossa Joppe. När jag precis skall betala så kommer hon. OCH min migrän: UNGEN ÄR NAKEN, totti, inte ens skor. Jag säger till henne att genast gå tillbaka. Alla stirrar. Jag betalar klart och drar iväg till provhytterna. För att upptäcka att det ligger en massa kläder på golvet utanför alla provhytter. Massor! Affärens kläder. Jag plockar upp allt och hänger tillbaka.
Efter mycket skrik och sparkningar och DUMMA MAMMA så får jag på henne allting, inkl samma blöja som var i god kondition, och drar i väg ut ur affären. (Kan tilläggas att jag inte tog med mig nån blöja eftersom utflykten noga beräknats mellan två bajsningar.)
Närmar mig McDonalds och inser att jag nog vill åka till McDonalds hemma i Alvik/Bromma utifall något oförutsett hände, typ närmare hem.
Kommer in där och och hon sätter sig så fint vid bordet. Jag beställer mat och vi sitter där i godan ro och äter. I ca 3,5 minut. Det finns två toaletter där. Dörrarna är mittemot varandra. Talibanen säger att hon vill gå och kissa.
Nu är det ju så att om man har ett barn som fyller 3 år i sommar, och som fortfarande har blöjor, så är det ju inte läge att säga att hon får kissa i blöjan. Hon hoppar ner från stolen och går mot toaletterna. Jag säger att hon ska vänta så att jag bara kan ta min handväska och Joppe. Vänder mig om i 2 sekunder, tittar tillbaka mot toan och ungen är BORTA.
Samtidigt så ser jag att en gubbe går in på ena toaletten och tittar på mig samtidigt som han stänger dörren. Jag får råpanik men tänker att jag kan fan inte börja med att banka på hans dörr först, måste banka på andra dörren. Skriker "XXXXXXXX" som en babian och efter 5 sekunder så svarar hon. "Mamma, jag kan inte öppna". Hennes panik stegras på en tiondels sekund och hon gallskriker. Jag ropar att hon ska vänta.
Tränger mig förbi alla köande och skriker till personalen att dom måste öppna NU! En kille kommer rusande och låser upp dörren. Jag föööörsöööker att vara pedagogisk och inte hysterisk när jag kommer med alla bannor. Jag låser dörren om oss och preparerar toasitsen för att hon ska kunna kissa. Då passar hon på att bajsa. Jättebra, säger jag.
Eftersom hon fullkomligt vägrar att sätta på sig samma blöja igen så säger jag att hon får gå med rumpan bar i byxorna. Skall tilläggas att maken sköter påklädningen på morgnarna och denna dag hade han naturligtvis satt på henne ett par brallor som var för stora, även med blöja på. Vad händer?!
Byxorna åker ned i knävecken. Jag säger att jag ska bära henne, men måste kissa först. OCH VAD GÖR HON NÄR JAG SITTER DÄR?! Ungen öppnar dörren, alla som står i kö ser rakt in på mig, Jennifer går ut, med byxorna hasandes nedför, med rumpan bar. Jag försöker viska lite diskret, utan resultat. Sen skiter jag i pedagogiken och skriker: XXXXXXXX KOM HIT OCH STÄNG DÖRREN. NUUUU! Det gjorde ju saken jävligt mycket bättre, de som inte såg mig innan, vänder sig nu om och stirrar och ler.
Varför i helvete valde jag mitt hemma-McDonalds? Nu kommer jag aldrig mer att gå dit.
Bär ut henne till bilen, hon envisas som vanligt med att Joppe ska sitta fastspänd i baksätet och att HON ska göra det. 5 minuter går och jag är färdig att svimma. Får till slut in henne i barnstolen i fram och går runt och sätter mig själv. Spänner på mig bältet och lägger i backen. Kollar noga att ingen annan jävel kommer. Plötsligt börjar backvarnaren tjuta samtidigt som det säger PANG. Det är tamejfan inte sant. En porsche backar in i mig.
Jag kan bara säga att den lilla störiga ungdomen som klev ut med sitt bakåtkammade hår och fula jävla rikemanstryne, inte fick en syl i vädret.
Det var länge sen som jag kände sån ilska och han fick betala för hela eftermiddagens bravader. Lyckligtvis var det inte en skråma på några av bilarna. Han var skitnödig eftersom "det är pappas bil". Jag ska inte ens upprepa vad jag gastade men han kommer att sätta världsrekord i löpning nästa gång han ser mig. Tro mig.
Ja, och inte blev det några sommarskor. Är det barnplågeri om man låter henne gå i gummistövlar hela sommaren....?__________________________________________________________________________
Ett nytt "frågeformulär".
Fick ett nytt frågeformulär av någon. I brist på annat att skriva om....Kopiera gärna, kul att läsa svaren.
Var är du uppvuxen?
Jordbro. Som jag hatar över allt annat.
Vad är ditt yrke?
Administrativ chef. Är väl enklast att kalla det så, antar jag. Slasktratt skulle jag egentligen vilja svara..
Hur många barn har du?
Två flickor; 4 och 16 år.
Nämn något du gör, som ingen vet.
Eeehum. Samlar på Expressen från varje födelsedag som jag och mina barn har, och tittar på turneringar i Sumobrottning på Eurosport.
Nämn en ”hemlig” last du har.
Vet inte om det kan kallas last, det är mer ett tvångsbeteende, men jag kan inte äta frukost om jag inte har duschat först. Hua, jag hör hur puckat det låter!
Din favoritfilm?
Just nu: Dagboken. En otroligt bra kärlekshistoria. Se den!
Vad läste du senast?
Tyskungen av Camilla Läckberg
Nämn en dröm du skulle vilja förverkliga.
Åka till Japan och titta på en Sumobrottningsturnering
Vad har du dåligt samvete för?
Att jag inte får häcken ur vagnen och renoverar mitt hobbyrum
Vad var ditt senaste inköp, som inte hade med mat att göra?
Ett nytt minneskort till kameran
Vad är ditt nästa planerade inköp?
En snygg skjorta till mammas make, som fyller år idag.
Vad har du för hobbies?
Scrappa, shoppa inredning, läsa och städa (ja, vad är det med det då?!)
Om du skulle ha obegränsat med pengar, vad skulle bli ditt första inköp?
Nya markiser till huset samt en specialdesignad granitskiva till vårt icke färdigrenoverade badrum.
Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Min feta mage.
Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Mina fötter
Vilken olat hos din partner, eller f d partner önskar du inte fanns?
Att han inte petar sig i näsan i tid och otid.
Vad gjorde du för en timme sedan?
Svarade på jobbmail från soffan här hemma.
Nämn ett favoritteveprogram.
Är en sucker for dokumentärer.
Nämn en av dina dåliga egenskaper.
Gnällig
Nämn en av dina goda egenskaper.
Väldigt snäll. Faktiskt!
Säg något om dig själv som ingen vet.
Hmm, låter som repetetion av frågan i början, men jag är, otroligt nog, ganska blyg. Avskyr att träffa nya människor för jag blir sanslöst osäker.
Var är du uppvuxen?
Jordbro. Som jag hatar över allt annat.
Vad är ditt yrke?
Administrativ chef. Är väl enklast att kalla det så, antar jag. Slasktratt skulle jag egentligen vilja svara..
Hur många barn har du?
Två flickor; 4 och 16 år.
Nämn något du gör, som ingen vet.
Eeehum. Samlar på Expressen från varje födelsedag som jag och mina barn har, och tittar på turneringar i Sumobrottning på Eurosport.
Nämn en ”hemlig” last du har.
Vet inte om det kan kallas last, det är mer ett tvångsbeteende, men jag kan inte äta frukost om jag inte har duschat först. Hua, jag hör hur puckat det låter!
Din favoritfilm?
Just nu: Dagboken. En otroligt bra kärlekshistoria. Se den!
Vad läste du senast?
Tyskungen av Camilla Läckberg
Nämn en dröm du skulle vilja förverkliga.
Åka till Japan och titta på en Sumobrottningsturnering
Vad har du dåligt samvete för?
Att jag inte får häcken ur vagnen och renoverar mitt hobbyrum
Vad var ditt senaste inköp, som inte hade med mat att göra?
Ett nytt minneskort till kameran
Vad är ditt nästa planerade inköp?
En snygg skjorta till mammas make, som fyller år idag.
Vad har du för hobbies?
Scrappa, shoppa inredning, läsa och städa (ja, vad är det med det då?!)
Om du skulle ha obegränsat med pengar, vad skulle bli ditt första inköp?
Nya markiser till huset samt en specialdesignad granitskiva till vårt icke färdigrenoverade badrum.
Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?
Min feta mage.
Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Mina fötter
Vilken olat hos din partner, eller f d partner önskar du inte fanns?
Att han inte petar sig i näsan i tid och otid.
Vad gjorde du för en timme sedan?
Svarade på jobbmail från soffan här hemma.
Nämn ett favoritteveprogram.
Är en sucker for dokumentärer.
Nämn en av dina dåliga egenskaper.
Gnällig
Nämn en av dina goda egenskaper.
Väldigt snäll. Faktiskt!
Säg något om dig själv som ingen vet.
Hmm, låter som repetetion av frågan i början, men jag är, otroligt nog, ganska blyg. Avskyr att träffa nya människor för jag blir sanslöst osäker.
tisdag 17 juli 2007
Jag har tråkigt. Så jag snodde lite.
Jag har tråkigt. Åskan dånar så mycket att det inte går att se på tv. Så jag missar mitt tisdagsmys (vanligen med dottern) Morden i Midsomer. Så jag surfade in hos Christina, vet f-n inte hur man lägger in det rätt; http://www.treflickor.squarespace.com (fd Solusfemina) och snodde lite;
Nämn något som gjorde dig glad igår:
Att träffa mina arbetskamrater.
Vad gjorde du kl 08 i morse?
Var på jobbet och gjorde löner.
Vad gjorde du för 15 min sedan?
Satte på tevatten
Det sista du sa högt?
"Sov nu", till talibanen
Det senaste någon sa till dig:
"Mamma, jag vill att min papi ska vara här".
Vad har du druckit idag?
Kaffe, mjölk, lingondricka, och snart te.
Vad var det senaste du åt?
Bandspaghetti, bacon, grädde och honung.
Vad var det senaste du köpte?
En latte och frukostmacka på Shellmacken Lindhagensplan i morse.
Vad är det för färg på din ytterdörr?
Vit
Vad är det för väder hos dig nu?
Blå himmel, fast det åskar.
Godaste glassmaken?
Vanilj med pecan.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Japp
Sover du tungt?
Skulle inte tro det.
Drömmer du mardrömmar?
Det händer.
Favoritklädsel?
Mysbrallor o t-shirt, som åker på samma sekund jag kommer innanför dörren.
Favoritlåt just nu?
Release me
Vad ser du om du tittar till höger?
En beige fåtölj.
Vad gör dig glad just nu?
Att jag njuter av min ensamma tid. Liksom varje kväll.
Vad ska du göra härnäst?
Hämta mitt te, som stått och dragit typ 20 minuter och förmodligen smakar skit nu.
Höger el vänsterhänt?
Både och.
Humör just nu?
Bra. Ensam. Gör vad jag vill. Fast jag borde jobba.
Favoritgodis?
Choklad
Kläder just nu?
Vita shorts och ett rosa linne. För en gång skulle inga myskläder...
Sommarplaner?
Röja och måla i mitt hobbyrum.
Hur många kuddar sover du med?
Två
Spelar du ngt instrument?
Om jag är riktigt packad kan jag nog spela en snutt på piano.
Morgon eller nattmänniska
Har inte bestämt mig ännu. Tycker om att vara på jobbet tidigt. Tycker om att vara ensam uppe sent.
Vad är viktigast för dig?
Mina döttrar. Och min man. När han är snäll och gör som jag vill.
Är du kittlig?
Om jag vill.
Snarkar du?
Näpp, opererade bort mandlarna för nåt år sen. För att jag höll på att dö när jag sov.
Stjärntecken?
Tvilling
Äckligaste insekten?
Tvestjärtar. Hatar hatar hatar.
Stökigt el välstädat?
Well, får jag bestämma själv så är det ordning och reda. Men det får jag inte.
Längtar du mest efter just nu?
Att maken slipar och målar talibanens dörr. Som han har lovat. I två månader. Som ligger på altanen.
Nämn något som gjorde dig glad igår:
Att träffa mina arbetskamrater.
Vad gjorde du kl 08 i morse?
Var på jobbet och gjorde löner.
Vad gjorde du för 15 min sedan?
Satte på tevatten
Det sista du sa högt?
"Sov nu", till talibanen
Det senaste någon sa till dig:
"Mamma, jag vill att min papi ska vara här".
Vad har du druckit idag?
Kaffe, mjölk, lingondricka, och snart te.
Vad var det senaste du åt?
Bandspaghetti, bacon, grädde och honung.
Vad var det senaste du köpte?
En latte och frukostmacka på Shellmacken Lindhagensplan i morse.
Vad är det för färg på din ytterdörr?
Vit
Vad är det för väder hos dig nu?
Blå himmel, fast det åskar.
Godaste glassmaken?
Vanilj med pecan.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Japp
Sover du tungt?
Skulle inte tro det.
Drömmer du mardrömmar?
Det händer.
Favoritklädsel?
Mysbrallor o t-shirt, som åker på samma sekund jag kommer innanför dörren.
Favoritlåt just nu?
Release me
Vad ser du om du tittar till höger?
En beige fåtölj.
Vad gör dig glad just nu?
Att jag njuter av min ensamma tid. Liksom varje kväll.
Vad ska du göra härnäst?
Hämta mitt te, som stått och dragit typ 20 minuter och förmodligen smakar skit nu.
Höger el vänsterhänt?
Både och.
Humör just nu?
Bra. Ensam. Gör vad jag vill. Fast jag borde jobba.
Favoritgodis?
Choklad
Kläder just nu?
Vita shorts och ett rosa linne. För en gång skulle inga myskläder...
Sommarplaner?
Röja och måla i mitt hobbyrum.
Hur många kuddar sover du med?
Två
Spelar du ngt instrument?
Om jag är riktigt packad kan jag nog spela en snutt på piano.
Morgon eller nattmänniska
Har inte bestämt mig ännu. Tycker om att vara på jobbet tidigt. Tycker om att vara ensam uppe sent.
Vad är viktigast för dig?
Mina döttrar. Och min man. När han är snäll och gör som jag vill.
Är du kittlig?
Om jag vill.
Snarkar du?
Näpp, opererade bort mandlarna för nåt år sen. För att jag höll på att dö när jag sov.
Stjärntecken?
Tvilling
Äckligaste insekten?
Tvestjärtar. Hatar hatar hatar.
Stökigt el välstädat?
Well, får jag bestämma själv så är det ordning och reda. Men det får jag inte.
Längtar du mest efter just nu?
Att maken slipar och målar talibanens dörr. Som han har lovat. I två månader. Som ligger på altanen.
Lita aldrig på en tonåring...särskilt inte om de har ilandsproblem..
Ringde dottern i går kväll. Hotade med stryk om hon inte lovar att ringa två gånger om dagen.
"Jag lovar", sa dottern.
Klockan 15.00 i dag så ringde jag upp henne. "Du skulle ju ringa mig två gånger om dagen sa vi ju". Sa jag.
"Jamen jamen". Sa dottern.
"Inga jamen, du skulle ringa. Punkt slut". Sa jag.
En timme senare ringer telefonen. Jag "ser" att det är hon och känner paniken komma. Hon ringer nämligen inte i onödan. Särskilt inte om det bara var en timme sedan föregående samtal. Alltså måste något katastrofalt ha hänt.
Det hade det.
Gallskrik: "Mammaaaaaaa, MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT!"
Panik. "Vad, vad?" Sa jag. Och är redo att bila ned på stört till Borgholm.
"Mamma, jag fjällar! Jag fjällar på hela bröstkorgen, mammaaaaa, vad ska jag göra?"
"Det är väl inte hela världen, eller?" Sa jag.
Samtalet fortsatte med diverse "jag kan inte gå ut i kväll","jag kan inte gå ut på hela veckan, mamma du fattar inte" och avslutades med;
"Amen vi hörs i morgon då, för nu har jag ju ringt två gånger"
"Sulle inte tro det fröken, dessutom så var det JAG som ringde förra gången och nu är klockan fyra, så du är så god och ringer mig igen i kväll". Sa jag.
Jesus f*****ing Christ, vad är problemet?! Hela livet är förstört för att man fjällar på bröstkorgen!
Men det summerar ganska bra vad som är viktigt när man är 16 år. Allt handlar om utseende. Min kära dotter kan inte ens gå ut till brevlådan utan att vara sminkad. I absolut nödfall så sätter hon på sig solglasögon, men kollar först noooooga att ingen går där ute på gatan...
Avståndet är typ 5 meter. En gång så lurade jag henne: "oops, det kommer någon", när hon var halvägs ute. Hon tvärvände och studsade in i hallen på två kliv. Jag garvade läppen av mig.
(Som om det var så jädra annorlunda när man själv var 16....)
"Jag lovar", sa dottern.
Klockan 15.00 i dag så ringde jag upp henne. "Du skulle ju ringa mig två gånger om dagen sa vi ju". Sa jag.
"Jamen jamen". Sa dottern.
"Inga jamen, du skulle ringa. Punkt slut". Sa jag.
En timme senare ringer telefonen. Jag "ser" att det är hon och känner paniken komma. Hon ringer nämligen inte i onödan. Särskilt inte om det bara var en timme sedan föregående samtal. Alltså måste något katastrofalt ha hänt.
Det hade det.
Gallskrik: "Mammaaaaaaa, MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT!"
Panik. "Vad, vad?" Sa jag. Och är redo att bila ned på stört till Borgholm.
"Mamma, jag fjällar! Jag fjällar på hela bröstkorgen, mammaaaaa, vad ska jag göra?"
"Det är väl inte hela världen, eller?" Sa jag.
Samtalet fortsatte med diverse "jag kan inte gå ut i kväll","jag kan inte gå ut på hela veckan, mamma du fattar inte" och avslutades med;
"Amen vi hörs i morgon då, för nu har jag ju ringt två gånger"
"Sulle inte tro det fröken, dessutom så var det JAG som ringde förra gången och nu är klockan fyra, så du är så god och ringer mig igen i kväll". Sa jag.
Jesus f*****ing Christ, vad är problemet?! Hela livet är förstört för att man fjällar på bröstkorgen!
Men det summerar ganska bra vad som är viktigt när man är 16 år. Allt handlar om utseende. Min kära dotter kan inte ens gå ut till brevlådan utan att vara sminkad. I absolut nödfall så sätter hon på sig solglasögon, men kollar först noooooga att ingen går där ute på gatan...
Avståndet är typ 5 meter. En gång så lurade jag henne: "oops, det kommer någon", när hon var halvägs ute. Hon tvärvände och studsade in i hallen på två kliv. Jag garvade läppen av mig.
(Som om det var så jädra annorlunda när man själv var 16....)
måndag 16 juli 2007
Hur gick det här till egentligen?
Dottern fyllde ju 16 år nu i Grekland. För ett par år sedan så startade "operation-övertala-mamsen". D v s om att få åka till Gotland och Öland på sommaren.
Jag sa att vi möjligen kunde diskutera saken när hon fyllt 18. "Jamen, den och den får ju för sina föräldrar". Och så vidare.
Jag har varit ihärdig med mitt "operation-glöm-Gotland/Öland".
Jag har också varit lite stressad på sistone. Inte lyssnat så noga på människor i min närhet. I förra veckan mumlade hon något om Öland. Jag lyssnade inte. Jag lyssnade däremot på min ljudbok i iPoden.
I morse körde jag in henne till Cityterminalen. Kl 09.00 avgick bussen till Borgholm/Öland. "Hör av dig när du kommer fram". Sa jag.
Kl 09.10 satt jag i bilen och höll på att köra in i en buss eftersom jag precis då vaknade ur min trans som pågått ett par månader. VADÅ ÖLAND?! Wait a minute här. DÅ landade även hennes uppgifter om att "får låna en lägenhet av en släkting till Hanna. Det är jag och bla bla bla. Alltså bara vi tjejer. En lägenhet mitt i Borgholm mamma! En vecka!"
Vad i h----e tänker jag med? Min 16-åriga dotter, tillsammans med ett gäng brudar, samtliga damer ser mycket bra ut, en vecka på Öland, mitt i Borgholm?!!!!!
Hon ringde när hon kom fram, vid 15-tiden. Nu är klockan strax 21.00 och jag har ingen aning om vad hon pysslar med. Och hon ska vara borta i en vecka. Och jag vet vad JAG gjorde när jag var 16 år.
Ska nog gå och ringa henne lite nu tror jag.
Jag sa att vi möjligen kunde diskutera saken när hon fyllt 18. "Jamen, den och den får ju för sina föräldrar". Och så vidare.
Jag har varit ihärdig med mitt "operation-glöm-Gotland/Öland".
Jag har också varit lite stressad på sistone. Inte lyssnat så noga på människor i min närhet. I förra veckan mumlade hon något om Öland. Jag lyssnade inte. Jag lyssnade däremot på min ljudbok i iPoden.
I morse körde jag in henne till Cityterminalen. Kl 09.00 avgick bussen till Borgholm/Öland. "Hör av dig när du kommer fram". Sa jag.
Kl 09.10 satt jag i bilen och höll på att köra in i en buss eftersom jag precis då vaknade ur min trans som pågått ett par månader. VADÅ ÖLAND?! Wait a minute här. DÅ landade även hennes uppgifter om att "får låna en lägenhet av en släkting till Hanna. Det är jag och bla bla bla. Alltså bara vi tjejer. En lägenhet mitt i Borgholm mamma! En vecka!"
Vad i h----e tänker jag med? Min 16-åriga dotter, tillsammans med ett gäng brudar, samtliga damer ser mycket bra ut, en vecka på Öland, mitt i Borgholm?!!!!!
Hon ringde när hon kom fram, vid 15-tiden. Nu är klockan strax 21.00 och jag har ingen aning om vad hon pysslar med. Och hon ska vara borta i en vecka. Och jag vet vad JAG gjorde när jag var 16 år.
Ska nog gå och ringa henne lite nu tror jag.
Städat eller inte...
Jag var nyss inne på en bloggkompis blogg. Det pratades städning. Det får mig att fundera lite. När vi flyttade in i det här huset för 5 år sedan, så sa jag till maken att han minsann måste hjälpa till att städa.
Städning står inte direkt på hans meritlista.
Han började komma med argument till varför han inte skulle hjälpa till. "Jobbar mycket mer än du, bla bla bla". Jag sa bara att "jag tänker inte bo i det här huset på en totalyta om ca 330 kvm om du inte hjälper till.
2 veckor senare stod en städerska i sovrummet när jag vaknade.
På den vägen är det. Det muttras ibland om att hon är för dyr. Jag är en taktiker, så vid dessa tillfällen så ber jag städerskan att hoppa över kommande vecka. Ovanpå det så låter jag bli att plocka. Det slår aldrig fel; "f-n vad det ser ut, vad är det frågan om?".
Så får hon komma veckan efter. I början kom hon varannan vecka, men jag tog mig friheten att boka in henne varje vecka. Maken gnäller fortfarande om att det är för dyrt.
Det konstiga med min familj är att ingen känns vid allt skit som ligger överallt. Jag är ordningsman. Ingen av de andra är det. Sen tycker maken om att ha mycket prydnadssaker runt omkring. Jag har fått ge mig där. Jag står ut. Låtsas i alla fall.
Maken tycker att jag gnäller. Han tycker att hans jädra borrmaskin och skruvdragare visst kan stå på golvet i matsalen. "Jag laddar dom".
De har laddats i snart två månader. Och jag blir lika förbannad varje gång, läs:varje dag, när jag går förbi dem. Och ser dem stå och laddas. För att han tycker att det är för långt att gå ned med dem till garaget.
Sen har jag alltid undrat varför alla hans pryttlar: rakapparat, eltandborste, spray, borste, you name it, alltid måste stå UTANFÖR badrumsskåpet. Och då måste jag även tillägga att hans badrumsskåpsdörr ALLTID står öppen.
Hans badrum är på entréplanet. Mitt ligger bredvid sovrummet på övervåningen. Varför bry sig då? Kan bero på att hans badrum också är det badrum våra gäster använder. Jag stör mig så hårt på det här. Är jag fööör gnällig kanske? Mmm, vet inte, men hur jädra svårt är det att stänga skåpdörren? Jag har till och med varit runt och letat efter skåpdörrar som går igen automatiskt. Fast hur ska jag få prylarna att hoppa in i skåpet?
Han säger att jag är en gnällstina. Och jag är det. Till mitt försvar vill jag säga att eftersom vi bor i ett s k kråkslott i fiiina området, ett hus som måste renoveras från topp till tå, så känns det lite bättre om man åtminstone har ordning och reda i misären.
Fast det är konstigt; när jag strejkar och ger fasen i att plocka, då minsann har han mage att klaga på att det är stökigt överallt. Å andra sidan så är jag typen som mår fysiskt illa om det är stökigt, så mina strejker brukar inte hålla i sig särskilt länge.
Jag önskar att jag kunde lära mig att leva med stökigheten. Lite bättre har jag dock blivit för det fanns en period i mitt liv när jag hade exakt 7 cm mellan varje blomkruka i fönstret (jodå, en linjal låg i köksskåpet), putsade alla golvlistor med en speciell tandborste etc etc.
Så jämfört med då, så är jag nog rätt stökig av mig.
Städning står inte direkt på hans meritlista.
Han började komma med argument till varför han inte skulle hjälpa till. "Jobbar mycket mer än du, bla bla bla". Jag sa bara att "jag tänker inte bo i det här huset på en totalyta om ca 330 kvm om du inte hjälper till.
2 veckor senare stod en städerska i sovrummet när jag vaknade.
På den vägen är det. Det muttras ibland om att hon är för dyr. Jag är en taktiker, så vid dessa tillfällen så ber jag städerskan att hoppa över kommande vecka. Ovanpå det så låter jag bli att plocka. Det slår aldrig fel; "f-n vad det ser ut, vad är det frågan om?".
Så får hon komma veckan efter. I början kom hon varannan vecka, men jag tog mig friheten att boka in henne varje vecka. Maken gnäller fortfarande om att det är för dyrt.
Det konstiga med min familj är att ingen känns vid allt skit som ligger överallt. Jag är ordningsman. Ingen av de andra är det. Sen tycker maken om att ha mycket prydnadssaker runt omkring. Jag har fått ge mig där. Jag står ut. Låtsas i alla fall.
Maken tycker att jag gnäller. Han tycker att hans jädra borrmaskin och skruvdragare visst kan stå på golvet i matsalen. "Jag laddar dom".
De har laddats i snart två månader. Och jag blir lika förbannad varje gång, läs:varje dag, när jag går förbi dem. Och ser dem stå och laddas. För att han tycker att det är för långt att gå ned med dem till garaget.
Sen har jag alltid undrat varför alla hans pryttlar: rakapparat, eltandborste, spray, borste, you name it, alltid måste stå UTANFÖR badrumsskåpet. Och då måste jag även tillägga att hans badrumsskåpsdörr ALLTID står öppen.
Hans badrum är på entréplanet. Mitt ligger bredvid sovrummet på övervåningen. Varför bry sig då? Kan bero på att hans badrum också är det badrum våra gäster använder. Jag stör mig så hårt på det här. Är jag fööör gnällig kanske? Mmm, vet inte, men hur jädra svårt är det att stänga skåpdörren? Jag har till och med varit runt och letat efter skåpdörrar som går igen automatiskt. Fast hur ska jag få prylarna att hoppa in i skåpet?
Han säger att jag är en gnällstina. Och jag är det. Till mitt försvar vill jag säga att eftersom vi bor i ett s k kråkslott i fiiina området, ett hus som måste renoveras från topp till tå, så känns det lite bättre om man åtminstone har ordning och reda i misären.
Fast det är konstigt; när jag strejkar och ger fasen i att plocka, då minsann har han mage att klaga på att det är stökigt överallt. Å andra sidan så är jag typen som mår fysiskt illa om det är stökigt, så mina strejker brukar inte hålla i sig särskilt länge.
Jag önskar att jag kunde lära mig att leva med stökigheten. Lite bättre har jag dock blivit för det fanns en period i mitt liv när jag hade exakt 7 cm mellan varje blomkruka i fönstret (jodå, en linjal låg i köksskåpet), putsade alla golvlistor med en speciell tandborste etc etc.
Så jämfört med då, så är jag nog rätt stökig av mig.
söndag 15 juli 2007
Tillbaka i Sverige med alkoholfunderingar
Jaha, då var man tillbaka från semestern. Eller ja, dagiset öppnar ju inte förrän den 9 augusti, så vi ska turas om att ha semester. Som maken så fint uttryckte det.
Grekland var skönt. Jag har tillbringat många många semestrar i Grekland under åren. Dock var det första gången jag var på det här stället.
Och alla andra med. För det var första säsongen med turister. Och det märktes. Ett ställe, som hittills bara haft överklassgreker som gäster. Personalen på det 5-stjärniga hotellet kunde mycket dålig engelska. Och vad beträffar service så har de en lång resa att göra...
Och shoppingen var i det närmaste obefintlig. Svårt fall för en sån som mig. Jag hade dessutom tänkt köpa lite presenter med mig hem, men kände att vattenmeloner eller fula knyppeldukar inte riktigt skulle uppskattas. Två dagar innan vi åkte hem så hittade vi en stad som lyckligtvis hade lite shopping.
Talibanen hade lite problem. Flera kvällar tog vi en taxi till byarna runt omkring för restaurangbesök. Efter några dagar frågade hon "ska vi åka plustaxi då?". Jag fattade inte vad hon menade, förrän hon en kväll pekade på korset som hängde ned från backspegeln. Alla grekiska chaufförer hade liknande kors hängades där. "mamma, där är ett sånt där plus".
Sen fick jag nog ett problem i Grekland. Kom gärna med råd och kommentarer:
Jag har alltid tyckt/tänkt/känt att om jag låter min stora dotter smaka på alkohol, och kanske få ett glas vin då och då, så skulle hon få en "sund inställning till alkohol". Jag har därför låtit henne dricka ett glas (dock väldans lite) rödvin när vi har varit på semester tidigare. Det har känts okey.
Tills jag var på en föreläsning på hennes skola härom året. En föreläsare från Maria Pol, eller vad de nu heter. Han presenterade statistik som påvisar att just ett sånt liberalt beteende från föräldrar gör att risken för just dessa ungdomar att få framtida alkoholproblem är mycket större, än om man har nolltolerans. Efter det införde jag nolltolerans också. Och så har det varit de senaste åren.
Första kvällen så gick vi till hotellbaren. Utbudet av drinkar var dåligt så jag beställde en töntig Pina Colada. Kyparen tittade på dottern och antog att hon ville ha en också. Dottern tittade på mig. Jag tänkte "vad fan". Och sa okey.
Det hela resulterade i att hon och jag, varje kväll, tog en drink innan vi lade oss. Visserligen är ju mängden av alkohol inte särskilt hög i dessa drinkar, men ändå. För att spä på det hela så lät jag henne dricka rött vin till maten under vår sista kväll.
Så nu sitter jag här och undrar hur jag ska göra framledes. Hela mitt logiska tänkande säger att det jag gör är okey. Jag veeet ju att hon ibland smygdricker med sina kompisar. Samtidigt tänker jag på vad han sa om statistiken....
Hur som helst blev man ju på hemresan påmind om varför man aldrig annars åker charter; den utomordentligt övertrevlige reseledaren informerade oss på bussen, på väg till flygplatsen, att planet var "åtminstone en timme försenat". Det skulle ha gått 22.30, men det lyfte ca 1,5 senare. Talibanen somnade på en minut. Låg raklång med huvudet i mitt knä och fötterna på storasyster. Jag fick sitta i en och samma ställning i 3,5 timme! Hade med mig iPoden, som jag hade laddat med ett gäng böcker, tack gode Gud. När vi landade kom vi på att vi glömt att förbeställa taxi. Det stod 100 man i kö kl 02.30 men 03.30 kund vi äntligen hoppa i säng.
Och en sak till; hade med mig datorn. Och allt underlag för att göra en broschyr.
Jag öppnade inte datorn på hela veckan.
Så jag har lite att göra nu.
Grekland var skönt. Jag har tillbringat många många semestrar i Grekland under åren. Dock var det första gången jag var på det här stället.
Och alla andra med. För det var första säsongen med turister. Och det märktes. Ett ställe, som hittills bara haft överklassgreker som gäster. Personalen på det 5-stjärniga hotellet kunde mycket dålig engelska. Och vad beträffar service så har de en lång resa att göra...
Och shoppingen var i det närmaste obefintlig. Svårt fall för en sån som mig. Jag hade dessutom tänkt köpa lite presenter med mig hem, men kände att vattenmeloner eller fula knyppeldukar inte riktigt skulle uppskattas. Två dagar innan vi åkte hem så hittade vi en stad som lyckligtvis hade lite shopping.
Talibanen hade lite problem. Flera kvällar tog vi en taxi till byarna runt omkring för restaurangbesök. Efter några dagar frågade hon "ska vi åka plustaxi då?". Jag fattade inte vad hon menade, förrän hon en kväll pekade på korset som hängde ned från backspegeln. Alla grekiska chaufförer hade liknande kors hängades där. "mamma, där är ett sånt där plus".
Sen fick jag nog ett problem i Grekland. Kom gärna med råd och kommentarer:
Jag har alltid tyckt/tänkt/känt att om jag låter min stora dotter smaka på alkohol, och kanske få ett glas vin då och då, så skulle hon få en "sund inställning till alkohol". Jag har därför låtit henne dricka ett glas (dock väldans lite) rödvin när vi har varit på semester tidigare. Det har känts okey.
Tills jag var på en föreläsning på hennes skola härom året. En föreläsare från Maria Pol, eller vad de nu heter. Han presenterade statistik som påvisar att just ett sånt liberalt beteende från föräldrar gör att risken för just dessa ungdomar att få framtida alkoholproblem är mycket större, än om man har nolltolerans. Efter det införde jag nolltolerans också. Och så har det varit de senaste åren.
Första kvällen så gick vi till hotellbaren. Utbudet av drinkar var dåligt så jag beställde en töntig Pina Colada. Kyparen tittade på dottern och antog att hon ville ha en också. Dottern tittade på mig. Jag tänkte "vad fan". Och sa okey.
Det hela resulterade i att hon och jag, varje kväll, tog en drink innan vi lade oss. Visserligen är ju mängden av alkohol inte särskilt hög i dessa drinkar, men ändå. För att spä på det hela så lät jag henne dricka rött vin till maten under vår sista kväll.
Så nu sitter jag här och undrar hur jag ska göra framledes. Hela mitt logiska tänkande säger att det jag gör är okey. Jag veeet ju att hon ibland smygdricker med sina kompisar. Samtidigt tänker jag på vad han sa om statistiken....
Hur som helst blev man ju på hemresan påmind om varför man aldrig annars åker charter; den utomordentligt övertrevlige reseledaren informerade oss på bussen, på väg till flygplatsen, att planet var "åtminstone en timme försenat". Det skulle ha gått 22.30, men det lyfte ca 1,5 senare. Talibanen somnade på en minut. Låg raklång med huvudet i mitt knä och fötterna på storasyster. Jag fick sitta i en och samma ställning i 3,5 timme! Hade med mig iPoden, som jag hade laddat med ett gäng böcker, tack gode Gud. När vi landade kom vi på att vi glömt att förbeställa taxi. Det stod 100 man i kö kl 02.30 men 03.30 kund vi äntligen hoppa i säng.
Och en sak till; hade med mig datorn. Och allt underlag för att göra en broschyr.
Jag öppnade inte datorn på hela veckan.
Så jag har lite att göra nu.
lördag 7 juli 2007
fredag 6 juli 2007
Finn fem fel...
- I veckan var jag på ett viktigt möte. Mycket viktigt. Hade kjol, som jag aldrig brukar ha. När jag kom hem så upptäckte jag att jag glömt ta bort Bamse-plåstren på mina hälar....skoskav från nya gympadojor från gåbandet...kul..
- I garaget på jobbet finns det en liten konstig alkov intill min plats. Där får ingen bil plats. Men en motorcykel. Då och då så står det en där. Jag har klagat hos hyresvärden, eftersom jag måste backa in där varje gång jag åker ur garaget. Hyresvärden var också irro, visste ej vem som brukar ställa sig där. Jag har satt upp ett par lappar på den. Inget hjälper, den står där ibland.I veckan backade jag som vanligt. Jag backade på den. Den ramlade. Ordentlig. Jag gav fullständigt fan i det och körde vidare. Häpp!
- Var inne på ett kondis på Östermalm och köpte en latte häromdagen. Gick tillbaka till bilen. 100 meter senare, när jag måste tvärnita för att en 98-årig tant klev rakt ut i gatan, så började det plötsligt regna. Latte. Den stod på taket. Häpp!
- Var och handlade. Brukar alltid lämna handväskan i bilen och ta med plånboken. Var förvirrad så den kom med denna gång. Jag har en stor handväska. Och det är ganska rörigt i den. Jag ställde den på kassadisken. Givetvis råkar jag putta till den. Allt åkte ut. Alla tamponger rullade så fint över hela golvet i butiken. Parfymflaskan gick i bitar. Jag sjönk genom jorden. Häpp!
- I går morse parkerade jag bilen som vanligt i garaget på jobbet. Är nästan framme vid utgången när jag hör ett konstigt ljud. Vänder mig om och ser att lysena på min bil är på. Går tillbaka och konstaterar att motorn är i full gång. Jag har bara klivit ur bilen, greppat handväska och datorväska och gått i väg. Häpp!
Jag undrar om det är dags för lite vacation nu....
- I garaget på jobbet finns det en liten konstig alkov intill min plats. Där får ingen bil plats. Men en motorcykel. Då och då så står det en där. Jag har klagat hos hyresvärden, eftersom jag måste backa in där varje gång jag åker ur garaget. Hyresvärden var också irro, visste ej vem som brukar ställa sig där. Jag har satt upp ett par lappar på den. Inget hjälper, den står där ibland.I veckan backade jag som vanligt. Jag backade på den. Den ramlade. Ordentlig. Jag gav fullständigt fan i det och körde vidare. Häpp!
- Var inne på ett kondis på Östermalm och köpte en latte häromdagen. Gick tillbaka till bilen. 100 meter senare, när jag måste tvärnita för att en 98-årig tant klev rakt ut i gatan, så började det plötsligt regna. Latte. Den stod på taket. Häpp!
- Var och handlade. Brukar alltid lämna handväskan i bilen och ta med plånboken. Var förvirrad så den kom med denna gång. Jag har en stor handväska. Och det är ganska rörigt i den. Jag ställde den på kassadisken. Givetvis råkar jag putta till den. Allt åkte ut. Alla tamponger rullade så fint över hela golvet i butiken. Parfymflaskan gick i bitar. Jag sjönk genom jorden. Häpp!
- I går morse parkerade jag bilen som vanligt i garaget på jobbet. Är nästan framme vid utgången när jag hör ett konstigt ljud. Vänder mig om och ser att lysena på min bil är på. Går tillbaka och konstaterar att motorn är i full gång. Jag har bara klivit ur bilen, greppat handväska och datorväska och gått i väg. Häpp!
Jag undrar om det är dags för lite vacation nu....
torsdag 5 juli 2007
Måste ha gått ned 30 kilo och änglar finns faktiskt!
Idag tillbringade jag 40 minuter med att stirra in i mitt "nya" dataprogram InDesign. Tryckte på lite knappar, och hoppades att kursen skulle ploppa upp i huvudet. Inget hände. Tog fram tjocka manualen, som visade sig vara på svenska, tack och bock för det, men det var för mycket runt omkring för att kunna koncentrera sig.
W säger till mig att jag ska slänga ut en förfrågan här. Jag tvekar, för jag känner mig korkad. Dessutom så är det inte så många som läser den här bloggen. För ingen vet att den finns.
När jag kommer hem så är jag duktig och går 30 minuter på bandet. Jösses vad jobbigt det är. Jag är för fet för det här helt enkelt.
Efter ett par timmar så råkar jag få syn på grannen. Hon som jag ska börja stavgång med. Vilket år som helst.
Jag har fortfarande mina "träningskläder" på mig och säger typ: kolla, ser du vad jag har på mig, gissa vad jag har gjort!!.
Och det fick man äta upp. När jag berättade för henne i söndags, att jag börjat "träna" så blev hon småstressad. Nu bjöd hon in mig och sa: och gissa vad JAG gjorde i TVÅ TIMMAR igår?
Vi går ut i köket, hon meckar igång en maskin. På golvet ligger en konstig matta med en massa pilar på. Hon beordrar mig att ställa mig på den och koncentrera mig på tv-skärmen. Det kommer en massa musik. Och en jävla massa pilar.
"Du ska trampa på rätt pilar och samla poäng". Sa hon. Eru full, sa jag. Så kom dom. Pilarna. EN MILJARD JÄVLA PILAR. Jag hoppade som en babian. 10 minuter senare rasade jag ned på en stol och dog.
"Det var easy-nivån, nu kör vi proffsnivån", sa hon. På´t igen. Det var ingen lek. Det var fruktansvärt. Och det var kul. Och jag dog på riktigt. Fy i h-----e vad det var jobbigt!
45 min senare gick jag in till mig. Näe förresten, jag studsade in till mig. Var övertygad om att jag lämnat kvar 30 kg hos grannen. Passerade spegeln hemma och kom ned på jorden igen. Får nog göra det där flera gånger tror jag visst.
In på Solusfeminas fantastiska blogg. Läser den 10ggr om dagen, och njuter. Därefter in på min egen blogg, och vad upptäcker jag?!
En helt för mig okänd tjej erbjuder sin hjälp. Och det gör även Solusfemina! Jag börjar nästan gråta. Ni är för underbara! (Jag har mailat dig C!)
En annan sak: igår kväll fastnade jag på Alex Schulmans blogg. Herrejesus vad jag skrattade. Läste heeela bloggen och skrattade så att jag kiknade. Bara ett tips!
Tjillevipp
(Hmm, märks det att jag är glad, eller?!!)
W säger till mig att jag ska slänga ut en förfrågan här. Jag tvekar, för jag känner mig korkad. Dessutom så är det inte så många som läser den här bloggen. För ingen vet att den finns.
När jag kommer hem så är jag duktig och går 30 minuter på bandet. Jösses vad jobbigt det är. Jag är för fet för det här helt enkelt.
Efter ett par timmar så råkar jag få syn på grannen. Hon som jag ska börja stavgång med. Vilket år som helst.
Jag har fortfarande mina "träningskläder" på mig och säger typ: kolla, ser du vad jag har på mig, gissa vad jag har gjort!!.
Och det fick man äta upp. När jag berättade för henne i söndags, att jag börjat "träna" så blev hon småstressad. Nu bjöd hon in mig och sa: och gissa vad JAG gjorde i TVÅ TIMMAR igår?
Vi går ut i köket, hon meckar igång en maskin. På golvet ligger en konstig matta med en massa pilar på. Hon beordrar mig att ställa mig på den och koncentrera mig på tv-skärmen. Det kommer en massa musik. Och en jävla massa pilar.
"Du ska trampa på rätt pilar och samla poäng". Sa hon. Eru full, sa jag. Så kom dom. Pilarna. EN MILJARD JÄVLA PILAR. Jag hoppade som en babian. 10 minuter senare rasade jag ned på en stol och dog.
"Det var easy-nivån, nu kör vi proffsnivån", sa hon. På´t igen. Det var ingen lek. Det var fruktansvärt. Och det var kul. Och jag dog på riktigt. Fy i h-----e vad det var jobbigt!
45 min senare gick jag in till mig. Näe förresten, jag studsade in till mig. Var övertygad om att jag lämnat kvar 30 kg hos grannen. Passerade spegeln hemma och kom ned på jorden igen. Får nog göra det där flera gånger tror jag visst.
In på Solusfeminas fantastiska blogg. Läser den 10ggr om dagen, och njuter. Därefter in på min egen blogg, och vad upptäcker jag?!
En helt för mig okänd tjej erbjuder sin hjälp. Och det gör även Solusfemina! Jag börjar nästan gråta. Ni är för underbara! (Jag har mailat dig C!)
En annan sak: igår kväll fastnade jag på Alex Schulmans blogg. Herrejesus vad jag skrattade. Läste heeela bloggen och skrattade så att jag kiknade. Bara ett tips!
Tjillevipp
(Hmm, märks det att jag är glad, eller?!!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
