Gott Nytt År kära vänner!

Eftersom jag inte vet var min mobil befinner sig just nu, och således är oförmögen att önska vänner och bekanta ett Gott Nytt År, så gör jag det här!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina, oftast fööör långa, inlägg, och tack alla ni kända, som okända, som tar er tid att kommentera!

Maken och jag bestämde oss för att vara hemma, bara vi. Mycket skönt. Talibanen har somnat på soffan, och väntar på att vi ska väcka henne så att hon får se fyrverkerierna.

Så ringer några goda vänner och önskar gott nytt. De bor i Helsingborg, och vi får aldrig tummen ur för att hälsa på varandra. De berättar att de ska till Goa i Indien.

Det lät ju kul.

Så vi bestämde att vi skulle ses där i stället. Upp med laptopen och klick, klick. Vi sticker den 28 februari!

Se där ja. Äntligen en anledning att lyfta huvudet och se framåt.

Rösta på mig

Jämförelser

Talibanen berättar att hon igår haft jättekul med granntjejerna.

Hon har haft så kul att hon gärna vill göra en jämförelse, så att jag VERKLIGEN förstår hur himla kul hon hade;

"mamma, det var så kul, det var så kul som att det var nystädat"

Översättning;

Det var lika kul för mig som om hela huset var nystädat för dig.

Hhhm. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det där. I hennes värld så är det alltså så att ett nystädat hus gör mamma riktigt, riktigt glad.

Måste fundera lite.

Rösta på mig

Stööööön!

Vad fan är det i vårt dricksvatten?

Dottern har rensat i sitt rum.

Sen sätter maken igång och rensar sina garderober. Han som aldrig gör nåt sånt.

Och han får sååå fint. Men all skit som ska slängas läggs på sovrumsgolvet. Vårt sovrum är 40 kvm (jag vet!) och det är inte många fria ytor där just nu.

"Jag fixar det sen."

Och jag vet att "sen" betyder några dagar senare. Och innan dess har jag fått ett psykbryt och tagit hand om det.

Idag får maken för sig att städa sitt kontor hemma. Han är en yrkeshamster. Han sparar på allt som går att spara, så när han städar, så betyder det att han tömmer rummet på alla lösa prylar, och lägger ute i matsalen. Överallt. Och så blir vi osams några gånger. För hans ordning är inte densamma som min ordning.

Sen blir han trött. Och måste vila. Och måste åka iväg till butikerna för att fixa lite.

Så här sitter jag och ser ut över ett hav av skit. Och är stensur.

Ikväll tar jag in på Scandic Hotel i Alvik.

Rösta på mig

Omvända roller

För nån vecka sedan så gick vår svindyra-går-aldrig-sönder-tvättmaskin sönder. Eftersom jag är lat så finns den på sovrumsplanet.

Jag, som i normala fall, gärna slänger allt som går att slänga, valde att inte slänga den maskin som redan fanns i huset. Eller rättare sagt, i tvättstugan i källaren.

Thank God for that.

Men just nu så känns det som om jag bor i ett våningshus, eftersom jag måste ned från tredje våningen med smutstvätten, och sen upp med allt igen.

Det ingår dock i min markservice här hemma, så jag klagar inte. Inte högt i alla fall.

Men häromdagen så skulle vi ha massor av gäster och jag hann inte ned med smutstvätten. Den hamnade på hallgolvet i väntan på att jag skulle få en sekund över.

Maken kommer hem. Som vanligt typ 20 minuter innan alla gäster kommer. Jag ber honom att ta ned tvätten och stoppa i maskinen.

Vis av erfarenhet så vet jag att även de enklaste instruktioner till min make (män över lag kanske) inte fungerar, så jag ber talibanen följa med honom.

När de kommer upp så visar det sig, mycket riktigt, att maken inte fattade hur man sätter i gång maskinen.

Men det visste talibanen. Även gradantalet.

Det är väl för jävla tur att jag har drillat henne att kunna tvätta kulör- och vittvätt....

Rösta på mig

Kuala Lumpur next.

Om öppningen i de gula brevlådorna hade varit stora nog för en 4-åring, så hade jag satt ett fett frimärke på hennes rumpa, tryck ned henne i lådan och skickat henne till Kuala Lumpur idag. Trust me.

"Jag vill inte."
"Jag bestämmer själv"
"Jag ska visst göra det."
"Jag vill inte prata med dig."
"Jag tänker inte gå och lägga mig."
"Jag gör som jag vill."

Och dagiset öppnar inte förrän den 7 januari.

Stöööön!

Rösta på mig

Eld i baken minsann!

Tonåringen har en klädkammare.

Tonåringen har en mor som gillar ordning och reda.

Tonåringen har INTE ärvt den genen.

Tonåringens rum är ändå oftast välstädat.

Om man inte öppnar klädkammaren. För då ramlar man baklänges av trycket från alla prylar som rasar ut.

Tonåringen önskade sig en omtapetsering av rummet från mormor och morfar i julklapp.

Modern sa att villkoret är att klädkammaren töms, och städas/organiseras först. (Som modern har tjatat om hårt i ett år.)

Modern ångrar sig. För nu har tonåringen tömt klädkammaren.

Och dumpat allt UTANFÖR hennes rum. Det ser ut som en jävla bomb har slagit ned.

Tonåringen har jävligt bråttom med att få allt i ordning. Så att hon kan ringa mormor & morfar och säga att dom kan sätta igång. Pronto.

Modern får däremot tillbringa de närmaste två dagarna med att rensa och slänga allt skit som ligger i drivor utanför rummet.

Skitkul.

Rösta på mig

Svårt med namn

Ikväll har vi varit på middag hos några kompisar. Kvinnan i familjen är med i samma "mammagrupp" från BVC som jag.

Vi umgicks med barnen mycket när de var små, men av någon anledning så har vi skippat ungarna de senaste åren, och bara träffats vi mammor. Vi går ut och äter varannan månad.

Nåväl. Nu var vi bjudna på middag hem till den här mamman. Så jag har förklarat för talibanen i flera dagar att hon kände dottern i familjen redan när de var bebisar.

Dottern heter Märta. Min taliban heter Jennifer. Båda är 4,5 år. Båda hade problem med varandras namn.

Det tog säkert 3 timmar innan Jennifer fattade att Märta inte hette BÄRTA, och Märta kunde till slut uttala "Jennifer" istället för att kalla henne Affär!

Rösta på mig

Hhmm

Jag är en vän och ordning och reda. Min familj påstår att jag är pedant, men så långt skulle jag nog inte vilja sträcka mig.

Och det är med glädje som jag noterar att talibanen tycks ha ärvt denna "egenskap".

Dock har jag en tvångsgrej. Som jag aldrig kan bli av med. Hur ordningsam jag än är.

Jag har en stöklåda. En låda som ser ut som satan själv rört om i den. Men jag bara MÅSTE ha den. För den innehåller VIKTIGA måste-ha-prylar.

Nåväl. Här är min skräplåda. Som på intet sätt är arrangerad, har bara beskurit bilden rätt kraftigt! Det ser ut som fan. Jag hittar aldrig nåt där. Och varje gång någon råkar dra ut lådan (den finns i köket) så dör jag av skam.

Har alltid undrat om det är en del av mig som gör revolt. Förvisso småskalig, men ändå!


Rösta på mig

Reflektioner

Sitter i soffan och jobbar lite.

Vid soffbordet står talibanen. Hon äter pepparkakor och försöker läsa Expressens framsida (ja, hon har börjat läsa nu, det går inte fort, men det går!).

Jag tittar på henne. Och konstaterar följande;

Hon har vita strumpbyxor med röda ränder och rosa hjärtan på.

Ovanpå det så har hon en gymnastikdräkt med STORA rosa, lila och gröna blommor.

Och som pricken över i:et så har hon sin tiara OCH ett diadem.

Vad månne det bli av henne....?!

Rösta på mig

Lugnet före stormen

Igår kväll tittade jag på filmen Tomten är far till alla barn. Och även om vi inte är så många inblandade, så känner jag igen mig.

Just nu är det lugnet före stormen. Klockan 16.00 så ramlar exmaken, med ny sambo samt tre barn in. Sen kommer ex-svägerskan med familj, ex-svärföräldrar samt mina egna päron.

Majoriteten av barnen är killar. Och vi vet väl alla att få småpojkar är av den lugna sorten.

Så nu ska jag börja städa. Sen ska jag leta fram Alvedon.

För jag är redan slutkörd.

Wish me luck!

Rösta på mig

Traditioner. Makens alltså...

Min man har en guddotter. Som säljer jultidningar. Varenda jävla år. Maken har svårt att inte beställa fler än ett par stycken.

Så varje år sitter vi andra och väntar på årets skörd av dessa jädra böcker och tidningar. Och det är inte alltid att maken tänker så långt. Som förra året, när han gav min mor en Viktväktarbok. Inte för att hon behöver, mer för att han vet att hon gillar att laga mat.

I år fick jag: "Hur man målar möbler". "Hur man lägger stenplattor, fixar trädgården etc". "Stora renoveringsboken". Förvisso intressanta böcker.

Första tanken var att jag, förhoppningsvis, ska få sparken. Eller nåt. Sen insåg jag att han mer tycker att det är "bra-att-ha-böcker". Inte för att jag vet VEM de är bra för...

Av maken hade jag önskat mig tre saker: en Louis Vuitton-grej, en skruvdragare med hög kapacitet som ALDRIG skall lämna detta hus (vi har två ute på vift) samt en rengöringskräm från Sturebadet av ett särskilt märke.

Givetvis fick jag detta. Fattas bara annat. Men han var tvungen att tillägga att när han köpte rengöringskrämen, så frågade bruden hur gammal jag var, varpå hon därefter flyttat sig en meter åt vänster. Till "gammelhyllan", för en annan variant.

Bara så att jag vet alltså...Han skrattade hjärtligt åt detta.

Fast han hade en överraskning. I februari så var vi hos Atelje Uggla i Gallerian, och tog familjefoton. Dessa har jag totalt glömt bort. Så han och tonåringen hade varit där och beställt hem tre bilder, som jag fick i kalasfina ramar.

När dessa foton togs, så var tonåringen inne i sin "blonda" period. Hon som vanligtvis är mycket mörk, fick för sig att bli blondin, så när talibanen tittade på fotografierna, så pekade hon på storasyster och frågade vem det var...Så jag bestämde mig raskt för att jag ska ringa Maria och fråga snällt om inte hon kan ta några schyssta studiobilder på mig och tonåringen. Hon kan dessutom photoshoppa bort lite dubbelhakor och andra (feta) skavanker....

Senare på kvällen så ringde det på dörren, utanför stod Malin och Johan! De firade jul hos släktingar några hus härifrån. En mycket glad överraskning, även om de avstod att komma in och dricka lite vin, då de hade en lånad fyrfota vän med sig.

Så min julafton blev kalasbra. I år igen.

God fortsättning kära vänner!

Rösta på mig

Förtvivlan till glädje...

Julafton blev en enda stor väntan. Talibanen var mycket orolig. Hon visste att hon inte har varit världens lydigaste barn, så tomtens ankomst var i högsta grad osäker.

När han så väl dök upp utanför altanfönstret, så blev hon överlycklig. Tills hon insåg att han fortsatte, ut från vår trädgård, in till granntjejerna (enligt planen), då bröt hon ihop. Bilden ovan är tagen när hon inser att tomten går till tjejkompisarna.

"Men mamma, jag har varit mer snäll än dum!"



Vi vuxna sa att hon inte skulle ge upp hoppet. Att han KANSKE kommer ändå. Då gick hon och öppnade ytterdörren, hämtade en stol och en jacka, och satte sig och väntade. Hon tittar upp mot deras hus för att försöka se vad som händer.
Och väntar. Och väntar.

En kvart senare kommer han ut. Och eftersom han måste ha svarta solglasögon på sig (annars känns morfar igen) och det var mörkt, så stapplade han nedför deras trappentré. Hade vi inte vetat bättre, så hade vi trott att tomten var rejält packad.

Och sen var lyckan gjord. Ett axplock av alla klappar. Även om hon senare på kvällen sa till pappa att hon nog inte hade fått så mycket julklappar av tomten, om det inte var för att hon skickat honom en lista, "för jag har ju inte varit så snäll."

Hon var mest lycklig över att hon fick en tiara i plast (ja, det är nog ingen som tvivlar på att hon inte kommer ha den på sig varje dag!) och en riktig kamera. Hon är redan uppe i 70 bilder, och jag har fått order om att printa ut bilderna senare i veckan.

Rösta på mig

Underlätta tomtens jobb

Talibanen vaknar, och vi går traditionsenligt ned för att kolla julstrumpan.

Efter frukost går vi med på att hon får öppna ytterligare en julklapp.

Sen tjatas det. Det tjatas hål i huvudet på oss. "Jag orkar inte vänta tills tomten kommer ikväll mamma!"

Jag säger att det är lika för alla barn. Att alla måste vänta på tomten.

"Men mamma, om jag får öppna alla mina julklappar nu, då blir det ju mindre jobb för tomten. Det är väl bra mamma?"

Ja. Vad säger man...

Rösta på mig

Traditioner som är "gay".

Min tonåring lär mig mycket. Bland annat uttrycket "gay". Nu för tiden så säger man inte att nåt är töntigt. Man säger att det är "gay". Och det har givetvis inget att göra med gaykillar på något sätt.

Jaja, det är bara att gilla läget.

Tonåringen har kraftiga problem just i detta nu. Hon har ju nyligen skaffat en ny pojkvän. Så hon kan inte erkänna vissa saker ännu. För dom känner inte varandra så väl.

Nåväl. Av olika anledningar så avskyr min tonåring julen. Dock finns det en sak som har blivit tradition hos oss.

Uppesittarkväll med Bingolotto!

Japp!

Maken gör nämligen julskinkorna, och i väntan på att få ta första skinkmackan, så spelar vi Bingolotto. Det här har vi gjort i några år nu. Ingen av oss skulle givetvis drömma om att titta på Bingolotto i normala fall.

Nu har hon panik. Pojkvännen sitter på MSN och försöker övertala henne hårt om att hon ska komma över till honom. Samtidigt som hon ska hinna med tre lotter i taget. Hon kommer med alla möjliga ursäkter, men vägrar tala om varför hon inte kan komma.

Jag säger att hon ska vara ärlig, och lägga korten på bordet.

"Mamma, erunte klok! Jag kan ju inte säga att jag sitter och spelar Bingolotto, det är ju GAY!"

Herrejösses, om man ändå hade sådana små problem här i världen.

Rösta på mig

Skit också!

I dag skulle jag ställa in videokameran i det skåp den alltid står i. I makens arbetsrum.

Då såg jag en välbekant påse från en affär, som jag mer än gärna besöker (ja, Rosa, DU kan ju garanterat gissa vilken), när jag har plenty av stålingar över.

Så nu vet jag vad åtminstone en av mina julklappar kommer bestå av.

Vad gör jag? Ska jag hålla färgen? Jag är inte så bra på det. Å andra sidan så var det en specificerad önskan från mig. Fast jag trodde han skulle satsa på nya elementskydd, som jag också har önskat mig.

Fan också. Jag ville ju bli överraskad.

Och nu ska vi se hur lång tid det tar innan min kära tonåring, som läser min blogg, tjallar för maken!

Rösta på mig

Talibanfunderingar

Sitter i stora matvaruhuset och tar en korv med talibanen, medan maken står i kassakön.

Talibanen funderar.

"Mamma, varför finns det inga svängda rulltrappor?"

En mycket trött mamma, som för stunden inte ooorkar vara pedagogisk, svarar:

"Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig tänkt på det."

"Men mamma, kan du tänka på det en stund da', och säga det till mig sen."

Geez, vad får hon allt i från?!

Rösta på mig

Dopparedagen

Talibanen är på helspänn. Hon räknar dagarna till julafton.

Jag har talat om att tomten ringer en gång till, några dagar före julafton, för att checka läget, och kolla om man uppför sig.

Och för att det inte ska ske några konstigheter EFTER jul, så har jag minsann talat om att tomten mycket väl kan komma och hämta tillbaka alla julklappar. " Och så var det när du var två år, då kom tomten och hämtade ALLA leksaker!". Talibanen såg vettskrämd ut när jag sa det.

Talibanen är en liten dam som tänker mycket. Så idag kom planen för att allt ska hålla fram till den stora dagen, och hon är allt annat än dum;

"Mamma, du måste PÅMINNA mig om att jag måste vara schysst mot dig och pappa. Och följa alla regler. Och glömmer du det, då är det faktiskt inte mitt fel om jag gör fel, eller hur mamma?!"

Very smart unge.

Very not så snäll morsa, som kommer med hittepåhistorier.

Jag bävar för den dagen hon inser att tomten inte finns.

Hon kommer att spöa skiten ur mig.

Rösta på mig

Galakväll

Var ju på galapremiären av Arn i går.

Men först var det lite förberedelser hemma. Jag bestämde mig för komma hem vid 14, gräva fram en långklänning, ta fram alla smycken och leta fram sminket, som numer är väl gömt. Sen skulle jag hämta talibanen, leka lite, och vara färdig för avfärd 17.15.
Men så fick jag ångest. ...dålig mamma..och allt det där. Så jag hämtar talibanen kl 14.00 på dagis.

Big mistake. Värsta skithumöret.

Hur som helst. Lyckas göra mig färdig, med henne tjatandes vid fotknölarna.

Jag bestämmer att vi tar bilen. Maken tycker att jag är tråkig. (Men hustru känner på sig att det var rätt val. För taxibilarna lyste med sin frånvaro många timmar senare..)

Nu är inte jag den som blir särskilt imponerad av s k kändisar. Maken däremot, som är uppvuxen not in Stockholm, tycker fortfarande att det är fascinerande. Eftersom alla människor som är värda epitetet kändis var där. Alla. Hade nån slängt in en bomb i biografen, så hade Se&Hör, och allt vad dom heter, fått lägga ned nästa dag.

20 minuter in i filmen somnar maken. Jag blir varse det genom tunga andetag, som är på god väg att övergå i snarkningar. Så jag väcker honom. Tänker att han kan fan inte sitta och sova till en film som kostat 210 miljoner kronor. Och som vi lyckats få 3 biljetter till, trots att merparten av just videobranschen, som vi representerade, inte fick några biljetter alls. Så han höll sig vaken.

Filmen var otroligt bra. Ett par ställen svajade lite, men den var mycket välgjord.

Efteråt så stod det bussar utanför för vidare transport till Stadshuset för middag. Givetvis tog vi bilen. Och parkerade utanför.

Herr Bindefelt hade som vanligt överträffat sig själv. Vi har varit i Stadshuset förr, men den här gången så hade man även öppnat upp Gyllene Salen för kaffe och dessert samt magdansuppträdande(!).

Och det var ungefär där jag blev imponerad. För det var en konstig känsla att gå upp för trappan, som man sett så många gånger på Nobelfesten, och in i den Gyllene Salen. Det spelades musik i bakgrunden, och plötsligt bjuder en branschkollega upp mig till dans.

Och även om det kändes pinsamt att vara det enda paret som dansade, eftersom det inte var nån sedvanlig dansevenemang, så var det en häftig känsla att dansa där alla nobeltomtar dansar varje år!

Och tonåringen blev svårt imponerad av att jag hade stått och pratat med Stellan Skarsgård.

Men nu är man tillbaka i verkligheten igen.

Rösta på mig

Tacksam

TACK gode gud för www.delicard.se

TACK för att Kista Galleria stänger 21.00 på kvällarna.

TACK för de hemsidor som lovar snabb leverans.

TACK för att det finns stora leksaksvaruhus när man har 18 barn att köpa julklappar till.

TACK för att jag har två egna inredningsbutiker och välja mellan när jag fixar julklappar.

TACK för att jag är egen, så att jag kan dra när jag vill på dagarna.

TACK för att jag har en laptop, så att jag kan sitta i soffan på kvällarna och fixa jobbmailen.

TACK för att jag har barnvakt i kväll när jag ska gå på galapremiär av filmen ARN. Ska bara ner till källaren och gräva fram en långklänning.

TACK för att det gick så snabbt att boka en resa till Las Vegas med American Express.

TACK för att jag har så trevliga bloggvänner!

Rösta på mig

Rutten rumpa

Jag har sagt det förr; min man har många goda kvalitativa sidor. Dock finns det några mindre roliga. Och de sticker ut ordentligt.

Ett av mina största "problem" med honom är hans bakdel. Mja, inte det fysiologiska, utan mer det som kommer ut. Som inte luktar så gott.

Han har en tendens att fisa i tid och otid. Och jag tycker att det är SKITÄCKLIGT!

För det är alltid samma sak. Igår var vi och handlade julklappar. Står och tittar på nåt, då han plötsligt försvinner. Och lämnar kvar en odör som kan väcka döda till liv.

Och som ALLTID så kommer det någon. Som tror att det är JAG.

Igår stirrande en kärring på mig och gav mig det onda ögat. Först fattade jag inte vad det var, hade jag snott hennes tänkta julklapp? Sen andades jag in. Då ramlade poletten ned.

Jag gick bort till maken och fräste. För jag blir så förbannad.

Och så gör han det igen. Och drar. Kvar står jag. Och en gubbe. Först tror jag att det är han. Tills han inte står ut med stanken och drar därifrån.

Sen går vi in till vår ena inredningsbutik. För att slå in alla julklappar. Personalen jobbar på med kunderna. Sen blir det tomt bakom kassan. Och jag känner stanken. Och fram kommer en kund.

Så jag gör som jag brukar. Säger något högt. Varpå maken har mage och bli irro.

Alltså. Det här är inte kul. "Kan du ge fan i och fisa ditt äcklo, jag blir skitförbannad!!"

"Jag kan inte rå för det, det är magen."

"Eller hur, det är för fasen bara och knipa igen!" Sa jag.

Undrar om jag ska köpa en sån där anal butt plugg, eller nåt. Verkar kunna bli en bra julklapp.

Rösta på mig