KATALOGEN gjorde mig nästan sömnlös inatt. På morgonkvisten kom jag på hur jag ska göra. Jag tar den gamla broschyren som mall. Lätt som en plätt.
Killen som gjorde den skickade mig cd-skivan för ett halvår sen. Jag försökte öppna. Det ploppade upp en ruta, men någon konstig text. Jag ringde killen. "Du måste ha InDesign-programmet". Jag köpte InDesign (och det var ju billigt...) öppnade skivan och samma förbannade text kom upp. Nåt med att jag måste installera FrontPage98. Jag är blond när det gäller sånt här, men det hela lät skumt ändå. Mailade snubben som gjort broschyren, men han finns inte kvar på företaget.
I dag ringde jag tryckeriet och smörade. Fick en radda namn att ringa. Jag ringde. Det hela slutade med att killen som gjort broschyren från början har skickat mig FEL CD. Jävla idiot. Nu MÅSTE jag alltså, på rekordtid, lära mig InDesign. Har gått in i programmet flera gånger idag. Känner inte igen något från kursen tidigare i våras. Gulp, hur ska jag lösa det här.
Maken drog i väg mig på ett möte. Han har haft ett projekt på gång. Så där lite i perifirin. Jag har tänkt: "jaja, det där blir det ingenting av med" så jag har inte lyssnat så noga. Borde ha gjort det tror jag. 2 timmar senare så skrev vi på ett kontrakt för en ny Hildurs(inrednings)-butik i Vällingby Centrum. Som ska bli Stockholms största centrum. Helt färdigbyggt i mars -08. Allt har byggts i etapper.
Näst sista invigningen sker lönehelgen i oktober. I år. Och då ska vi vara färdiga. Vi får tillträde till butiken den 1/10 och den skall alltså vara klar 25/10.
Jag kräks. Jag måste organisera allt. Lokalen är jättebra. Dock ett tomt skal. Ett skal med 7 meter till taket. Har aldrig gjort det förr. Och jag måste komma i håg att vi måste ha "bajsskydd för duvor" (??!!!) på skylten utanför. Det var viktigt för "det är många duvor i Vällingby Centrum". Sa dom.
Jag kräks ännu mer. Kontraktet är påskrivet för 4 år. Vi måste omsätta massor, för att gå break even. Vojne vojne, vad har vi gett oss in på.
Och vår nästa inredningsmässa (för allmänheten) är i början av oktober. Vi ska, liksom förra året, ha två montrar. Mycket förarbete.
Jag har ont i magen. Hur i helskotta ska jag hinna få ihop allt?
onsdag 4 juli 2007
tisdag 3 juli 2007
Vadå semester?!!!
Denna vecka är det ju då nedräkning tills vi åker till Grekland på lördag. Dagiset stänger, och öppnar inte förrän den 9 augusti. Tjohej. Planen var Grekland en vecka. Gemensam semester någonstans i Sverige påföljande vecka. Resterande tid skulle vi alternera, då vi inte kan vara borta från företagen mer än maximalt 2 veckor. Och den tiden som jag var hemma så skulle jag äntligen ta tag i renoveringen av mitt scraprum (hobbyrum för den oinvigde). Och sortera in 1 års privata papper i pärmar.
Ja, det var ju planen.
I dag hade vi möte på jobbet. Eftersom vi även håller till i inredningsbranschen så har vi två enormt viktiga mässor per år: Formex. Dessa mässor hålls ungefär samma tid varje år. Alltså ingen nyhet. Och definitivt ingen nyhet att nästa mässa är den 30 augusti. Vi ställer alltid ut. Jag är den som organiserar allt. Och nästan allt är klart. Dock har vi alldeles nyss fått ensamrätten på en jätterolig ny produktlinje. Jag borde ha anat ugglor i mossen. Beträffande maken alltså.
I dag har vi alltså ett planeringsmöte angående mässan. Maken är utarbetad. Och grinig. Vårt förslag om att byta ut vissa produkter i vår gamla broschyr, och in med en del av det nya gick inte hem. Han konstaterar krasst att den nya produktlinjen har 300 artiklar. Det är ett varumärke av hög kvalitet, och därmed måste vi blåsa på med marknadsföring. Och det är just precis nu som verkligheten kom i kapp mig.
Har du varit med här från början, så vet du att jag var lite stor i korken för att få min dyra fina kamera förra sommaren. Maken tyckte det vore en bra idé att jag tar över produktionen av våra broschyrer, om jag nu skulle ha den här kameran. Och så fick jag gå på dyr kurs. I mars. Jag har glömt allt. Och nu vill han ha en KATALOG. Inte en broschyr. Den ska vara klar för tryck den 2 augusti. Dagiset öppnar den 9:e.
Jag är inte så bra på matematik, och även om han och jag delar på ledigheten så får jag inte ihop kalkylen. Han räknade själv ut att jag har exakt 13 arbetsdagar på mig att göra den. Häpp! Jag ska med andra ord ta med mig datorn till Grekland. Och kursboken. Som är en bibel. På engelska. Det känns ju kul i 44 graders värme.
Är det verkligen ingen därute som vill ha min man? Jag har gjort grovjobbet med honom, så du behöver bara finslipa lite (eller ja, lite mer än så kanske). Du får en stor fin (när den är färdigrenoverad) villa i "fina" området i Bromma. Vid närmare eftertanke så kan du få min fina bil också. Det kan vara värt att börja åka tunnelbana, så här 15 år senare...
Ansökan emottages före lördag 16.00. Då kan du nämligen få ta min plats på planet.
Jag är så upprörd, så av bara farten gick jag på bandet igen. Jag tror aldrig att 30 minuter har passerat så fort. Jag uppfattade inte ens vilka låtar jag lyssnade på..
Kom igen nu, hit med en ansökan!
Ja, det var ju planen.
I dag hade vi möte på jobbet. Eftersom vi även håller till i inredningsbranschen så har vi två enormt viktiga mässor per år: Formex. Dessa mässor hålls ungefär samma tid varje år. Alltså ingen nyhet. Och definitivt ingen nyhet att nästa mässa är den 30 augusti. Vi ställer alltid ut. Jag är den som organiserar allt. Och nästan allt är klart. Dock har vi alldeles nyss fått ensamrätten på en jätterolig ny produktlinje. Jag borde ha anat ugglor i mossen. Beträffande maken alltså.
I dag har vi alltså ett planeringsmöte angående mässan. Maken är utarbetad. Och grinig. Vårt förslag om att byta ut vissa produkter i vår gamla broschyr, och in med en del av det nya gick inte hem. Han konstaterar krasst att den nya produktlinjen har 300 artiklar. Det är ett varumärke av hög kvalitet, och därmed måste vi blåsa på med marknadsföring. Och det är just precis nu som verkligheten kom i kapp mig.
Har du varit med här från början, så vet du att jag var lite stor i korken för att få min dyra fina kamera förra sommaren. Maken tyckte det vore en bra idé att jag tar över produktionen av våra broschyrer, om jag nu skulle ha den här kameran. Och så fick jag gå på dyr kurs. I mars. Jag har glömt allt. Och nu vill han ha en KATALOG. Inte en broschyr. Den ska vara klar för tryck den 2 augusti. Dagiset öppnar den 9:e.
Jag är inte så bra på matematik, och även om han och jag delar på ledigheten så får jag inte ihop kalkylen. Han räknade själv ut att jag har exakt 13 arbetsdagar på mig att göra den. Häpp! Jag ska med andra ord ta med mig datorn till Grekland. Och kursboken. Som är en bibel. På engelska. Det känns ju kul i 44 graders värme.
Är det verkligen ingen därute som vill ha min man? Jag har gjort grovjobbet med honom, så du behöver bara finslipa lite (eller ja, lite mer än så kanske). Du får en stor fin (när den är färdigrenoverad) villa i "fina" området i Bromma. Vid närmare eftertanke så kan du få min fina bil också. Det kan vara värt att börja åka tunnelbana, så här 15 år senare...
Ansökan emottages före lördag 16.00. Då kan du nämligen få ta min plats på planet.
Jag är så upprörd, så av bara farten gick jag på bandet igen. Jag tror aldrig att 30 minuter har passerat så fort. Jag uppfattade inte ens vilka låtar jag lyssnade på..
Kom igen nu, hit med en ansökan!
söndag 1 juli 2007
Söndag. En ny dag. Med nya löften. Kanske..
Sista ljuden hördes 22.00 i går kväll. Detta efter ett antal; "jag längtar efter mamma, jag har ont i magen, jag kan inte sova för J och N pratar för högt, mamma, N puttade mig"
Puhh, till och med maken, som vill ha typ 3 barn till, sa att han hade fått second thoughts.
Maken somnade mycket riktigt på soffan. Jag var för trött för att komma ihåg att lägga mig i källaren. Stapplade upp till tonåringens rum. Tänkte att "ha, de kommer rusa in till maken direkt i morgonbitti så då slipper jag vakna".
Tänkte inte på att stora dotterns säng är placerad 30 cm från talibanens säng. Med en vägg emellan. Jag är lättväckt. 07.10 vaknade talibanen. 07.10.20 vaknade jag. Skitkul.
Jag slås alltid av varför barn slår upp sina ögon och kör 280 direkt. Inte något mornande här inte. Tre högljudda damer, som inom loppet av 5 minuter lyckades bli osams om vilken rum i dockskåpet som "är mitt". Och tror ni att de sprang in till maken sen? Näpp, radarn måste ha varit påslagen för alla tre kom raka vägen in till mig. Jag fräste nåt, och de tassade ut. Jag har dåligt morgonhumör. Hur som helst så kan jag aldrig somna om, om jag en gång har vaknat. Det var bara att pallra sig upp.
Servera sig lite frukost. Ja, eller rättare sagt: servera barnen först. Som ändrade sina menyval 14 gånger. En timme senare så kunde jag avnjuta en god frukost. Maken parkerade sig i fåtöljen med en god bok.
Lite senare tänker jag: vad kan jag göra för att få vara helt i fred en stund? Vad jag än tar i tu med (håller på med rensningsprojekt) så kommer jag att bli störd.
Då slog det mig. Jag kanske ska ta och börja gå på den där "gåmaskinen" som stått så fint i makens arbetsrum de senaste 5 åren.
En gång för 5 år sen så var vi på Mauritius. Jag avskyr allt vad motion heter. Och det syns. En dag så föreslår maken att vi ska besöka hotellets gym. "Erunte klok", säger jag, men följer med. Jag har under årens lopp provat på nästan allt. För att inse att inget passar mig. Nåväl, jag kliver upp på ett sånt där gåband. Och inser att det faktiskt var skitkul. Kunde bestämma min egen takt. Gick varje dag och kände mig frälst.
Kom hem till Sverige och bestämde mig för att köpa en egen. Inte nån tv-shops historia som man viker under sängen. Näpp, jag skulle ha en likadan som finns på gym. En exakt likadan som på hotellet. Var nämligen livrädd för att annan sort eventuellt skulle punktera mitt nyvunna intresse. Eftersom det var en så kallad riktigt gymmaskin så tog det ett tag att hitta en. En ny kostade lite över 50 000 och jag insåg att det skulle få bli en begagnad. För hälften av priset. Till slut hittade jag en. Ett helvete att få in i huset, men gymkillen fixade det. En sån där fin maskin som man kan välja uppförsbacke med....om man nu vill det.
Åren har gått. Vid ett tillfälle så sa min ekonomisk sinnade man att de gånger jag har använt maskinen har i snitt resulterat i 4500 kr per användande. Han tyckte att det var ett dyrt sätt att träna. Och jag håller med. Men jag har bara inte kunnat få häcken ur vagnen. Tills i morse. Det enda stället i hela huset där jag skulle få vara i fred. Dock är det tråkigt att gå. Jävligt tråkigt. Men så kom jag på vad jag fick av maken i födelsedagspresent härom veckan.
Jag lyssnar ALDRIG på musik. Jag lyssnar på Adam & Gry och that's it. När jag öppnade min present så låg den en specialutgåva av en iPod där. Jag bara stirrade på maken och undrade om han hade rökt på. JAG?
Tänkte för en sekund att jag skulle ge den till dottern, som nyligen slarvat bort sin. Hann även tänka att det var typiskt maken att köpa en present i sista sekunden OCH dessutom något som jag var totalt ointresserad av. "Vänd på den", sa maken. Och där var det ingraverat: "Mona, Mamma, Hustru, Kärlek".
Hur kunde jag bli besviken på det?! Sen slog det mig: jag kan ju ladda ned böcker. Tjoho, plötsligt var jag glad. Några dagar senare så visade stora dottern mig hur man köper låtar. Jag köpte. Jag köpte massor av låtar från 70-80-90-talet. Hur kul som helst. Fast jag lyssnar aldrig. Men kul att ha. Säger dom.
Så nu kom jag ju på att jag kan ju faktiskt lyssna på musik medan jag går. Framför maskinen har jag dessutom hängt upp en spegel. Inte så bra. Eller så är det det, för jag gick som en galning.
2 km och 30 minuter senare var jag slut! Jag veeet, inte mycket att skryta med, men tänk på att jag ALDRIG rör mig. Mer än promenaderna från ytterdörren till bildörren..
Så. Tack vare barnvakteri, så har jag äntligen masat mig upp på gåmaskinen. Jag skulle så gärna önska att jag fortsätter. För det var kul. Om inte annat så var det skitkul med all gammal musik, som dånade i öronen.
Och jag har äntligen hittat ett ställe i huset där jag kan få vara i fred. Jäklar vad smal jag kommer att bli! Halleluja!
Puhh, till och med maken, som vill ha typ 3 barn till, sa att han hade fått second thoughts.
Maken somnade mycket riktigt på soffan. Jag var för trött för att komma ihåg att lägga mig i källaren. Stapplade upp till tonåringens rum. Tänkte att "ha, de kommer rusa in till maken direkt i morgonbitti så då slipper jag vakna".
Tänkte inte på att stora dotterns säng är placerad 30 cm från talibanens säng. Med en vägg emellan. Jag är lättväckt. 07.10 vaknade talibanen. 07.10.20 vaknade jag. Skitkul.
Jag slås alltid av varför barn slår upp sina ögon och kör 280 direkt. Inte något mornande här inte. Tre högljudda damer, som inom loppet av 5 minuter lyckades bli osams om vilken rum i dockskåpet som "är mitt". Och tror ni att de sprang in till maken sen? Näpp, radarn måste ha varit påslagen för alla tre kom raka vägen in till mig. Jag fräste nåt, och de tassade ut. Jag har dåligt morgonhumör. Hur som helst så kan jag aldrig somna om, om jag en gång har vaknat. Det var bara att pallra sig upp.
Servera sig lite frukost. Ja, eller rättare sagt: servera barnen först. Som ändrade sina menyval 14 gånger. En timme senare så kunde jag avnjuta en god frukost. Maken parkerade sig i fåtöljen med en god bok.
Lite senare tänker jag: vad kan jag göra för att få vara helt i fred en stund? Vad jag än tar i tu med (håller på med rensningsprojekt) så kommer jag att bli störd.
Då slog det mig. Jag kanske ska ta och börja gå på den där "gåmaskinen" som stått så fint i makens arbetsrum de senaste 5 åren.
En gång för 5 år sen så var vi på Mauritius. Jag avskyr allt vad motion heter. Och det syns. En dag så föreslår maken att vi ska besöka hotellets gym. "Erunte klok", säger jag, men följer med. Jag har under årens lopp provat på nästan allt. För att inse att inget passar mig. Nåväl, jag kliver upp på ett sånt där gåband. Och inser att det faktiskt var skitkul. Kunde bestämma min egen takt. Gick varje dag och kände mig frälst.
Kom hem till Sverige och bestämde mig för att köpa en egen. Inte nån tv-shops historia som man viker under sängen. Näpp, jag skulle ha en likadan som finns på gym. En exakt likadan som på hotellet. Var nämligen livrädd för att annan sort eventuellt skulle punktera mitt nyvunna intresse. Eftersom det var en så kallad riktigt gymmaskin så tog det ett tag att hitta en. En ny kostade lite över 50 000 och jag insåg att det skulle få bli en begagnad. För hälften av priset. Till slut hittade jag en. Ett helvete att få in i huset, men gymkillen fixade det. En sån där fin maskin som man kan välja uppförsbacke med....om man nu vill det.
Åren har gått. Vid ett tillfälle så sa min ekonomisk sinnade man att de gånger jag har använt maskinen har i snitt resulterat i 4500 kr per användande. Han tyckte att det var ett dyrt sätt att träna. Och jag håller med. Men jag har bara inte kunnat få häcken ur vagnen. Tills i morse. Det enda stället i hela huset där jag skulle få vara i fred. Dock är det tråkigt att gå. Jävligt tråkigt. Men så kom jag på vad jag fick av maken i födelsedagspresent härom veckan.
Jag lyssnar ALDRIG på musik. Jag lyssnar på Adam & Gry och that's it. När jag öppnade min present så låg den en specialutgåva av en iPod där. Jag bara stirrade på maken och undrade om han hade rökt på. JAG?
Tänkte för en sekund att jag skulle ge den till dottern, som nyligen slarvat bort sin. Hann även tänka att det var typiskt maken att köpa en present i sista sekunden OCH dessutom något som jag var totalt ointresserad av. "Vänd på den", sa maken. Och där var det ingraverat: "Mona, Mamma, Hustru, Kärlek".
Hur kunde jag bli besviken på det?! Sen slog det mig: jag kan ju ladda ned böcker. Tjoho, plötsligt var jag glad. Några dagar senare så visade stora dottern mig hur man köper låtar. Jag köpte. Jag köpte massor av låtar från 70-80-90-talet. Hur kul som helst. Fast jag lyssnar aldrig. Men kul att ha. Säger dom.
Så nu kom jag ju på att jag kan ju faktiskt lyssna på musik medan jag går. Framför maskinen har jag dessutom hängt upp en spegel. Inte så bra. Eller så är det det, för jag gick som en galning.
2 km och 30 minuter senare var jag slut! Jag veeet, inte mycket att skryta med, men tänk på att jag ALDRIG rör mig. Mer än promenaderna från ytterdörren till bildörren..
Så. Tack vare barnvakteri, så har jag äntligen masat mig upp på gåmaskinen. Jag skulle så gärna önska att jag fortsätter. För det var kul. Om inte annat så var det skitkul med all gammal musik, som dånade i öronen.
Och jag har äntligen hittat ett ställe i huset där jag kan få vara i fred. Jäklar vad smal jag kommer att bli! Halleluja!
lördag 30 juni 2007
Varför vila på en lördag...?!
Ja, så kom då "barnvaktslördagen". Hade jag varit smart så hade jag tagit det lugnt hela dagen, tills grannflickorna anlände. Måste ha hål i huvudet, för det är det sista jag jag har gjort idag.
Efter frukosten så åkte maken (som vanligt) i väg till jobbet. Kl var typ 10 och jag fick för mig att det var en bra dag för att rensa lite. Gick igenom talibanens alla garderober. Förbannar mig själv för att jag jämt hittar kläder som blivit för små, som fortfarande har prislappen kvar. Problemet med min lilla dotter är att hon väljer sina kläder själv. Jag har för länge sedan gett upp. Alltså får hon numer följa med och välja själv. För jag orkar inte. Någon lärde mig att man ska välja sina fajter, så jag har helt enkelt bestämt mig för att det är helt okey om hon nu vill ha 3 par trosor på sig en dag. Eller rosa ballerinaklänning till dagis. So what...
I alla fall; 2 sopsäckar senare så var jag klar. Funderade en millisekund på att rensa i stora dotterns klädkammare. Passa på medan hon inte är hemma. Jag ångrade mig när jag öppnade dörren och alla bråte höll på att attackera mig. Stängde snabbt, och lovade mig själv att hota henne med fosterhem om hon inte tar itu med skiten OMGÅENDE!
Makens garderob ska vi inte ens snacka om. Jag gav upp för flera år sen. Så länge jag kan stänga dörrarna så jag slipper se eländet så överlever jag. Nästan i alla fall.
Kl 16.00 kom tjejerna. 16.20 kom första världskriget. 16.55 kom det andra. Middag utan problem. Popcorn till Bolibompa. Efter det kom det tredje världskriget. Jag trodde jag hade garderat mig med att hämta upp stora dotterns gamla barbiedockor plus kläder från garaget. Icke sa nicke. 3 tjejer som skulle dela på 13 (!) st barbies och alla glitterkläder kunde bara sluta på ett sätt. Alla skulle naturligtvis ha samma docka och samma glitterklänning. Jag var domare, som fick rycka in 100 ggr innan jag fick nog och sa att det var sängdags.
Nu är kl 20.30 och de sover fortfarande inte. De gick till sängs för en timme sen. Trots mina hot om att morgondagens picknick blir inställd om jag så mycket som hör ett enda fotsteg. Eller att jag tänker bädda i garaget åt talibanen, om de inte är tysta.
Jag har ett stort hus. Jag sitter i soffan på nedre våningen och hör precis allt vad de säger. Detta eftersom två av tre tjejer (inkluderat min) har begåvats med röstresurser som hörs till Turkmenistan. Jag är helt slut. Som tur är så vet jag att maken kommer att somna i soffan. Och vakna vid 03.30, och smyga upp till sängen. Och vara för trött för att märka att jag inte ligger i sängen. För jag kommer givetvis att vara smart och lägga mig i ena gästrummet nere i källaren....För jag tänker INTE vakna tidigt i morgon....
Och nu hör jag att talibanen gallskriker däruppe. Grannens ena tjej har en förmåga att dra henne i håret. Jag måste dra.
Efter frukosten så åkte maken (som vanligt) i väg till jobbet. Kl var typ 10 och jag fick för mig att det var en bra dag för att rensa lite. Gick igenom talibanens alla garderober. Förbannar mig själv för att jag jämt hittar kläder som blivit för små, som fortfarande har prislappen kvar. Problemet med min lilla dotter är att hon väljer sina kläder själv. Jag har för länge sedan gett upp. Alltså får hon numer följa med och välja själv. För jag orkar inte. Någon lärde mig att man ska välja sina fajter, så jag har helt enkelt bestämt mig för att det är helt okey om hon nu vill ha 3 par trosor på sig en dag. Eller rosa ballerinaklänning till dagis. So what...
I alla fall; 2 sopsäckar senare så var jag klar. Funderade en millisekund på att rensa i stora dotterns klädkammare. Passa på medan hon inte är hemma. Jag ångrade mig när jag öppnade dörren och alla bråte höll på att attackera mig. Stängde snabbt, och lovade mig själv att hota henne med fosterhem om hon inte tar itu med skiten OMGÅENDE!
Makens garderob ska vi inte ens snacka om. Jag gav upp för flera år sen. Så länge jag kan stänga dörrarna så jag slipper se eländet så överlever jag. Nästan i alla fall.
Kl 16.00 kom tjejerna. 16.20 kom första världskriget. 16.55 kom det andra. Middag utan problem. Popcorn till Bolibompa. Efter det kom det tredje världskriget. Jag trodde jag hade garderat mig med att hämta upp stora dotterns gamla barbiedockor plus kläder från garaget. Icke sa nicke. 3 tjejer som skulle dela på 13 (!) st barbies och alla glitterkläder kunde bara sluta på ett sätt. Alla skulle naturligtvis ha samma docka och samma glitterklänning. Jag var domare, som fick rycka in 100 ggr innan jag fick nog och sa att det var sängdags.
Nu är kl 20.30 och de sover fortfarande inte. De gick till sängs för en timme sen. Trots mina hot om att morgondagens picknick blir inställd om jag så mycket som hör ett enda fotsteg. Eller att jag tänker bädda i garaget åt talibanen, om de inte är tysta.
Jag har ett stort hus. Jag sitter i soffan på nedre våningen och hör precis allt vad de säger. Detta eftersom två av tre tjejer (inkluderat min) har begåvats med röstresurser som hörs till Turkmenistan. Jag är helt slut. Som tur är så vet jag att maken kommer att somna i soffan. Och vakna vid 03.30, och smyga upp till sängen. Och vara för trött för att märka att jag inte ligger i sängen. För jag kommer givetvis att vara smart och lägga mig i ena gästrummet nere i källaren....För jag tänker INTE vakna tidigt i morgon....
Och nu hör jag att talibanen gallskriker däruppe. Grannens ena tjej har en förmåga att dra henne i håret. Jag måste dra.
fredag 29 juni 2007
Kundservice- my ass!
Jag blir så trött på alla företags så kallade kundservice. Lyssna på det här;
Igår tillbringade jag hela dagen i vår senaste videobutik. Maken och jag håller på med ett godisexperiment. I normala fall så beställer vi lösviktsgodis och övrig konfektyr från stora draken Axfood. Till den här butiken så köper vi, dels "vanligt godis" men så har vi hittat en leverantör som säljer jätteroliga saker. Typ Spidermanklubbor, Dora-dockor med godis. Ja allt möjligt, som inte finns någon annanstans. Och givetvis fulla med kemikalier. Som med allt roligt godis.
Nåväl, jag kom av mig lite. Jag har alltså varit och storhandlat till denna butik och tillbringar hela dagen med att göra i ordning. Och städa. Har ju tidigare nämnt att det är Sveriges skitigaste butik alla kategorier.
Och det kommer att ta tid att få i ordning. Nåväl. Vårt kassasystem är helt avhängigt internet. (Därav makens sjuka beteende av att gå in varje timme, hemifrån, och kolla siffrorna i alla butiker.)
Så, pajar internet så kan vi inte hyra ut. Eller rättare sagt, vi får skriva lappar. Vilket är öken. Hur som helst, jag lämnar butiken 17.00 och rattar hem. En kvart senare havererar hela internet. Det närmar sig alltså kväll = mycket uthyrning. Som pricken över i:et så regnar det också = väldans mycket uthyrning.
I och med köpet av denna butik så "ärvde" vi internetleverantören Com Hem. Jag ringer dem. 1 miljon människor i kö. Lägger på efter ett tag då jag måste fixa mat. Ringer igen. Lägger på efter ett tag då jag måste lägga talibanen. Ringer igen. Och lägger på för jag måste gå på toa (jamen vafan). Ringer igen. Sitter och väntar. Efter 45 minuter så tar batteriet slut. Ringer igen. Efter knappt en timme (!!!)i kö så kopplas en telefonsvarare på, som så fint meddelar mig att telefontiden nu är över...
I morse ringer maken. Han ringer 8.30 hemifrån köket. Jag har inte ens fått morgonkaffe. Jag är jävligt sur på morgnarna, innan jag har fått mitt kaffe. Plötsligt så kommer han fram och lever djävulen med dem. När han väl måste andas igen så får han svaret; "Avstängt pga obetald räkning"! VAAA! Sa vi.
Till historien hör att vi tog över 1 juni. Gamla ägaren har inte alla indianer i kanoten, för jag frågade honom om vem som var hans internetleverantör (vi måste ju ta över abonnemanget givetvis). Han visste inte(!). Efter en kvart så kommer han fram till att han "tror" att det är Com Hem eller Tele2. Den snubben har inga högre studieskulder kan jag lova!
Jag ringer och kollar och det är ju då Com Hem. Jag ber dem skicka en överlåtelse direkt till mig, eftersom förra ägaren som sagt inte är redig i pallet. Överlåtelsen kommer. Där kan man bara fylla i personnummer. Jag ringer kundtjänst typ 6 ggr men får det bara förklarat att en privatperson måste stå på abonnemanget. Till slut ger jag upp och fyller i makens uppgifter. Com Hem har meddelat mig att det är förra ägaren, i egenskap av privatperson som står som juridiskt ansvarig. Först idag får jag reda på (av den 15:e handläggaren på Com Hems kundservice) att abonnemanget står på ett handelsbolag..
Tillbaka till i dag. Det visar sig att räkningarna gått till förra ägaren. Som inte har meddelat oss. Räkningen skulle varit betald 31 maj. Dvs en dag före vårt övertagande. Ärendet har hamnat på inkassobyrå. Jag ringer. Säger att vi måste få det påkopplat idag. Butiken öppnar om 11 minuter. Inkassobyrån ber mig ringa till Com Hem. Håller på fram och tillbaka så där några gånger. Till slut kopplas det på. Efter det att jag panikbetalat och faxat kopia.
Summa summarum: under 3 veckor så har jag ringt totalt 21 samtal till Com Hem. Just det; 21 samtal. Alltid hamnat på typ plats nr 14 i kön. Pratat med ett gäng virrpannor, som gett mig olika information om vad som gäller.
Den som till slut hjälpte oss att få igång trafiken igen var handläggaren på inkassobolaget. Inte idioterna på Com Hem. Och det kan jag säga; i samma sekund som avtalet går igenom, att det är vi som tagit över, i samma jävla sekund går jag över till Telia.
Efter jobbet rattar jag in till butiken för att lämna papper. En mamma från talibanens gamla dagis kommer in. Hon frågar hur det är. Jag ler och säger att det är bra, "men lite körigt". Hon svarar: "ja, du ser lite sliten ut". !!!!!
Jesus Christ, jag har fan inte tid med sånt här.
Igår tillbringade jag hela dagen i vår senaste videobutik. Maken och jag håller på med ett godisexperiment. I normala fall så beställer vi lösviktsgodis och övrig konfektyr från stora draken Axfood. Till den här butiken så köper vi, dels "vanligt godis" men så har vi hittat en leverantör som säljer jätteroliga saker. Typ Spidermanklubbor, Dora-dockor med godis. Ja allt möjligt, som inte finns någon annanstans. Och givetvis fulla med kemikalier. Som med allt roligt godis.
Nåväl, jag kom av mig lite. Jag har alltså varit och storhandlat till denna butik och tillbringar hela dagen med att göra i ordning. Och städa. Har ju tidigare nämnt att det är Sveriges skitigaste butik alla kategorier.
Och det kommer att ta tid att få i ordning. Nåväl. Vårt kassasystem är helt avhängigt internet. (Därav makens sjuka beteende av att gå in varje timme, hemifrån, och kolla siffrorna i alla butiker.)
Så, pajar internet så kan vi inte hyra ut. Eller rättare sagt, vi får skriva lappar. Vilket är öken. Hur som helst, jag lämnar butiken 17.00 och rattar hem. En kvart senare havererar hela internet. Det närmar sig alltså kväll = mycket uthyrning. Som pricken över i:et så regnar det också = väldans mycket uthyrning.
I och med köpet av denna butik så "ärvde" vi internetleverantören Com Hem. Jag ringer dem. 1 miljon människor i kö. Lägger på efter ett tag då jag måste fixa mat. Ringer igen. Lägger på efter ett tag då jag måste lägga talibanen. Ringer igen. Och lägger på för jag måste gå på toa (jamen vafan). Ringer igen. Sitter och väntar. Efter 45 minuter så tar batteriet slut. Ringer igen. Efter knappt en timme (!!!)i kö så kopplas en telefonsvarare på, som så fint meddelar mig att telefontiden nu är över...
I morse ringer maken. Han ringer 8.30 hemifrån köket. Jag har inte ens fått morgonkaffe. Jag är jävligt sur på morgnarna, innan jag har fått mitt kaffe. Plötsligt så kommer han fram och lever djävulen med dem. När han väl måste andas igen så får han svaret; "Avstängt pga obetald räkning"! VAAA! Sa vi.
Till historien hör att vi tog över 1 juni. Gamla ägaren har inte alla indianer i kanoten, för jag frågade honom om vem som var hans internetleverantör (vi måste ju ta över abonnemanget givetvis). Han visste inte(!). Efter en kvart så kommer han fram till att han "tror" att det är Com Hem eller Tele2. Den snubben har inga högre studieskulder kan jag lova!
Jag ringer och kollar och det är ju då Com Hem. Jag ber dem skicka en överlåtelse direkt till mig, eftersom förra ägaren som sagt inte är redig i pallet. Överlåtelsen kommer. Där kan man bara fylla i personnummer. Jag ringer kundtjänst typ 6 ggr men får det bara förklarat att en privatperson måste stå på abonnemanget. Till slut ger jag upp och fyller i makens uppgifter. Com Hem har meddelat mig att det är förra ägaren, i egenskap av privatperson som står som juridiskt ansvarig. Först idag får jag reda på (av den 15:e handläggaren på Com Hems kundservice) att abonnemanget står på ett handelsbolag..
Tillbaka till i dag. Det visar sig att räkningarna gått till förra ägaren. Som inte har meddelat oss. Räkningen skulle varit betald 31 maj. Dvs en dag före vårt övertagande. Ärendet har hamnat på inkassobyrå. Jag ringer. Säger att vi måste få det påkopplat idag. Butiken öppnar om 11 minuter. Inkassobyrån ber mig ringa till Com Hem. Håller på fram och tillbaka så där några gånger. Till slut kopplas det på. Efter det att jag panikbetalat och faxat kopia.
Summa summarum: under 3 veckor så har jag ringt totalt 21 samtal till Com Hem. Just det; 21 samtal. Alltid hamnat på typ plats nr 14 i kön. Pratat med ett gäng virrpannor, som gett mig olika information om vad som gäller.
Den som till slut hjälpte oss att få igång trafiken igen var handläggaren på inkassobolaget. Inte idioterna på Com Hem. Och det kan jag säga; i samma sekund som avtalet går igenom, att det är vi som tagit över, i samma jävla sekund går jag över till Telia.
Efter jobbet rattar jag in till butiken för att lämna papper. En mamma från talibanens gamla dagis kommer in. Hon frågar hur det är. Jag ler och säger att det är bra, "men lite körigt". Hon svarar: "ja, du ser lite sliten ut". !!!!!
Jesus Christ, jag har fan inte tid med sånt här.
onsdag 27 juni 2007
Jag får väl behålla honom...
Ja, det var ju inte så att ansökningarna om gratis make haglade precis.
Så jag tror att jag ska vara gift ett tag till. Nu har jag jobbstrejkat i två dagar och det var jätteskönt. Fick en himla massa gjort hemma. T ex så gjorde jag klart talibanens rum: satte upp jättefina blomwallies på hennes nytapetserade väggar.
Och så passade jag på att shoppa. Allt vad jag kunde. Jag gör det så bra när jag är förbannad. Så bra att jag återigen har maximerat tre kreditkort på en månad. Måste nog hejda mig lite nu. Litegrand i alla fall.
I helgen har jag lovat grannarna att vara barnvakt åt deras tjejer; 3 och 5 år. Det var kris, ordinarie barnvakten ringde återbud och inga släktingar finns i Stockholm. Vet inte om jag förlorade förståndet där, när jag erbjöd mig. Dessa tjejer umgås flitigt med talibanen. Går även på samma dagis. Och bråkar satan varje gång de leker alla tre tillsammans.
Så jag kommer att vara helt slut på söndag. Och måndag. För jag lade till: "stressa inte på söndagmorgon, sov ut och ta det lugnt".
Jag är inte klok, men klart att man måste ställa upp. Eller?
söndag 24 juni 2007
KLAAAAAAR!
Ja just det. Glömde ju att tala om för alla mina scrappande kompisar; JAG ÄR ÄNTLIGEN KLAR MED MITT BRÖLLOPSALBUM!!! Det tog 4 år!
Ojdå, kommer just precis nu på vad Carina sa till mig en gång: "Tänk om ni är skilda när du väl är klar med det där".
Ehh, hmmpff. Jävla skitalbum.
Ojdå, kommer just precis nu på vad Carina sa till mig en gång: "Tänk om ni är skilda när du väl är klar med det där".
Ehh, hmmpff. Jävla skitalbum.
Make bortskänkes. Mot hämtning. Typ OMGÅENDE!
Midsommar. Ja, det låter ju bra. För normala familjer kanske. Jag är stensur, och just nu så ska jag skilja mig i morgon när tingsrätten, eller vart f-n man vänder sig, öppnar.
Packade bilen full, tryckte in talibanen och drog ut i skärgården i torsdags, vid lunchtid. Maken skulle givetvis jobba, och därför komma på kvällen. Det var bra, för jag och W kunde packa upp alla våra grejer och sätta igång. Lyckligtvis har hon två barn; 8 och 10 år = väldans bra barnvakter, så vi fick lite lugn och ro. Maken anlände. Givetvis två timmar efter utsatt tid, men jag är van.
Midsommaraftons morgon. Hustrun är en god hustru och smyger ut ur gästhuset med talibanen kl 07.15. Upp till stora huset. Så att maken ska få sovmorgon. Mmm, jag är snäll jag.
Maken kommer flera timmar senare. Utvilad och på gott humör.
Dagen gick och det givna löftet från värdparet, till andra människor på närliggande ö, om att komma allihopa och dansa/klä midsommarstång, lyckades jag och W krångla oss ur. "Alltså, jag måste baka en kaka, så att den är klar till middagen, och Wendy måste duka, och bla bla bla". En extra timme för scrapping. Baka kaka snabbt. Duka ännu snabbare. Resten av familjen kommer tillbaka med ytterligare matgäster.
Tiden går. Undertecknade är småstressad över talibanens sovtider. Hon blir pain in the ass, om hon lägger sig för sent. Tryckte desperat i henne köttbullar och spaghetti och beordrade maken att lägga henne. Inga problem. Vi sätter oss till bords. Ett litet sällskap på 8 personer och alla barnen sover.
När alla femitelva "förrätter" var intagna så började jag bli lagom irriterad över att läggandet av dottern tagit sådan tid. Jag ringer makens mobil, som bara tutat upptaget. Efter ytterligare 30 minuter så bolmar det ur mina öron. Fortfarande upptaget. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och se vart han tagit vägen.
Öppnar dörren till gästhuset och finner maken djupt sovandes intill talibanen. Inte oväntat kan jag säga. Dock förvånad över upptagettonen. Tills jag kom på att han vidarekopplat sin mobil till min då han glömt sin laddare. Fint, har suttit och ringt till mig själv i 1,5 timme. Jag är sur som ättika och låter väl inte alltför kärvänlig när jag väcker honom. Han muttrar. Jag säger, "what ever". Och går tillbaka till midsommarfirandet. Och intar rollen som kvällens clown. Som jag alltid gör när jag är riktigt jävla förbannad.
Maken väljer att sova vidare. Kvällern blir riktigt rolig. En del, som inte känner mig så bra, undrar varför jag aldrig har varit så här rolig förr. Ehh, kan bero på att jag ALDRIG känner för att vara rolig när maken är med. Nu blev det mer att jag skulle försöka "fylla ut" hans plats. Korkskalle. Jag alltså.
Hur som helst. Nästa dag gryr. Jag smyger ut med talibanen. Så att maken får sova. Han dyker upp vid 11.30-tiden. Jag är, om möjligt, ännu surare. Nu har alla gäster åkt, endast värdparet kvar. Värden bjuder på middag. Det blir sent. Talibanen ser i kors. Jag "beordrar" maken att lägga henne. Inga problem. Han går förbi en dator, på vägen ut i vardagsrummet, där talibanen sitter. Maken är workoholic. Måste se siffrorna i butikerna (svårt att förklara). Tiden går. Tiden går typ 40 minuter och nu jävlar brinner det i hela huvudet. Jag går till datorn och säger att par mindre väl valda ord. Talibanen övertrött. Talibanen skriker efter mamma. Mamma bestämmer sig för att lägga henne. Maken springer efter, som ett ufo. "Jag skulle bara". Jag lägger talibanen. Strax innan hon somnar, så somnar maken i sin säng. Jag lämnar huset och går upp och tittar på makens medhavda, och en för honom mycket efterlängtad film. Sen går jag tillbaka.
Maken har vaknat och ligger och läser. Hustrun har svårt att sova när det är 30 grader varmt i sovrummet. Efter 10 år så vet maken det. Särskilt då maken dagen innan drog ur kontakten till elementet. Hustrun öppnar fönstret i ett ANNAT rum. Lite på glänt sådär.
Hustrun vaknar femton gånger under natten och tror att hon har blivit dödligt sjuk då hon bokstavligen badar i svett. Går som vanligt upp tidigt med talibanen. Slänger ett getöga på elementet innan. Bara för att konstatera att maken tryckt i kontakten. Hustrun pratar inte med maken på hela jävla dagen. Och det var tur för honom att vi kom i två olika bilar.
Hustrun åker till jobbet. För att klara en deadline till i morgon. Ett riktigt skitjobb, som hustrun lovat maken att göra för tre månader sen. Hustrun har påbörjat flera gånger, men blivit "omdirigerad" av maken; "det här måste gå före". (Svårt att förklara men jag har gått igenom 10 tusentals fakturor för att leta efter några specifika).Flera timmar senare, med ett icke slutfört uppdrag pga att hustrun inte hittat alla kartonger, så åker hustrun hem.
Huset har inga som helst livsmedel hemma. Däremot en tom påse från McDonalds. Tom alltså. Hustrun ger maken det till 90% utförda uppdraget. Inget tack hörs. Däremot så får hustrun veta att hon inte har skött sitt jobb "så nu får jag åka in och göra det du inte klarat av". Då jävlar brinner det där det aldrig har brunnit förr. Hustrun tar av alla jobbrelaterade nycklar från knippan, ger dem till maken och talar om att han kan med glädje få stoppa dem någonstans där solen inte skiner.
Tur att stora dottern är på Gotland, för gissa vem som sover i hennes säng de närmaste dagarna!
Märks det att jag är förbannad, eller?!
Packade bilen full, tryckte in talibanen och drog ut i skärgården i torsdags, vid lunchtid. Maken skulle givetvis jobba, och därför komma på kvällen. Det var bra, för jag och W kunde packa upp alla våra grejer och sätta igång. Lyckligtvis har hon två barn; 8 och 10 år = väldans bra barnvakter, så vi fick lite lugn och ro. Maken anlände. Givetvis två timmar efter utsatt tid, men jag är van.
Midsommaraftons morgon. Hustrun är en god hustru och smyger ut ur gästhuset med talibanen kl 07.15. Upp till stora huset. Så att maken ska få sovmorgon. Mmm, jag är snäll jag.
Maken kommer flera timmar senare. Utvilad och på gott humör.
Dagen gick och det givna löftet från värdparet, till andra människor på närliggande ö, om att komma allihopa och dansa/klä midsommarstång, lyckades jag och W krångla oss ur. "Alltså, jag måste baka en kaka, så att den är klar till middagen, och Wendy måste duka, och bla bla bla". En extra timme för scrapping. Baka kaka snabbt. Duka ännu snabbare. Resten av familjen kommer tillbaka med ytterligare matgäster.
Tiden går. Undertecknade är småstressad över talibanens sovtider. Hon blir pain in the ass, om hon lägger sig för sent. Tryckte desperat i henne köttbullar och spaghetti och beordrade maken att lägga henne. Inga problem. Vi sätter oss till bords. Ett litet sällskap på 8 personer och alla barnen sover.
När alla femitelva "förrätter" var intagna så började jag bli lagom irriterad över att läggandet av dottern tagit sådan tid. Jag ringer makens mobil, som bara tutat upptaget. Efter ytterligare 30 minuter så bolmar det ur mina öron. Fortfarande upptaget. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och se vart han tagit vägen.
Öppnar dörren till gästhuset och finner maken djupt sovandes intill talibanen. Inte oväntat kan jag säga. Dock förvånad över upptagettonen. Tills jag kom på att han vidarekopplat sin mobil till min då han glömt sin laddare. Fint, har suttit och ringt till mig själv i 1,5 timme. Jag är sur som ättika och låter väl inte alltför kärvänlig när jag väcker honom. Han muttrar. Jag säger, "what ever". Och går tillbaka till midsommarfirandet. Och intar rollen som kvällens clown. Som jag alltid gör när jag är riktigt jävla förbannad.
Maken väljer att sova vidare. Kvällern blir riktigt rolig. En del, som inte känner mig så bra, undrar varför jag aldrig har varit så här rolig förr. Ehh, kan bero på att jag ALDRIG känner för att vara rolig när maken är med. Nu blev det mer att jag skulle försöka "fylla ut" hans plats. Korkskalle. Jag alltså.
Hur som helst. Nästa dag gryr. Jag smyger ut med talibanen. Så att maken får sova. Han dyker upp vid 11.30-tiden. Jag är, om möjligt, ännu surare. Nu har alla gäster åkt, endast värdparet kvar. Värden bjuder på middag. Det blir sent. Talibanen ser i kors. Jag "beordrar" maken att lägga henne. Inga problem. Han går förbi en dator, på vägen ut i vardagsrummet, där talibanen sitter. Maken är workoholic. Måste se siffrorna i butikerna (svårt att förklara). Tiden går. Tiden går typ 40 minuter och nu jävlar brinner det i hela huvudet. Jag går till datorn och säger att par mindre väl valda ord. Talibanen övertrött. Talibanen skriker efter mamma. Mamma bestämmer sig för att lägga henne. Maken springer efter, som ett ufo. "Jag skulle bara". Jag lägger talibanen. Strax innan hon somnar, så somnar maken i sin säng. Jag lämnar huset och går upp och tittar på makens medhavda, och en för honom mycket efterlängtad film. Sen går jag tillbaka.
Maken har vaknat och ligger och läser. Hustrun har svårt att sova när det är 30 grader varmt i sovrummet. Efter 10 år så vet maken det. Särskilt då maken dagen innan drog ur kontakten till elementet. Hustrun öppnar fönstret i ett ANNAT rum. Lite på glänt sådär.
Hustrun vaknar femton gånger under natten och tror att hon har blivit dödligt sjuk då hon bokstavligen badar i svett. Går som vanligt upp tidigt med talibanen. Slänger ett getöga på elementet innan. Bara för att konstatera att maken tryckt i kontakten. Hustrun pratar inte med maken på hela jävla dagen. Och det var tur för honom att vi kom i två olika bilar.
Hustrun åker till jobbet. För att klara en deadline till i morgon. Ett riktigt skitjobb, som hustrun lovat maken att göra för tre månader sen. Hustrun har påbörjat flera gånger, men blivit "omdirigerad" av maken; "det här måste gå före". (Svårt att förklara men jag har gått igenom 10 tusentals fakturor för att leta efter några specifika).Flera timmar senare, med ett icke slutfört uppdrag pga att hustrun inte hittat alla kartonger, så åker hustrun hem.
Huset har inga som helst livsmedel hemma. Däremot en tom påse från McDonalds. Tom alltså. Hustrun ger maken det till 90% utförda uppdraget. Inget tack hörs. Däremot så får hustrun veta att hon inte har skött sitt jobb "så nu får jag åka in och göra det du inte klarat av". Då jävlar brinner det där det aldrig har brunnit förr. Hustrun tar av alla jobbrelaterade nycklar från knippan, ger dem till maken och talar om att han kan med glädje få stoppa dem någonstans där solen inte skiner.
Tur att stora dottern är på Gotland, för gissa vem som sover i hennes säng de närmaste dagarna!
Märks det att jag är förbannad, eller?!
onsdag 20 juni 2007
Certifikat i att packa!
Herregud.
Att det kan vara så svårt att packa. Detta inlägg kan endast ni som delar mitt scrappingintresse förstå. Hhm, försöker lägga in en länk här för att förklara, men jag är inte så bra på det här märker jag...
Ja ja, du som inte vet något om denna fanatiska, ja just det: faaaanatiska hobby kan sluta att läsa här....
Jag ska ut till amerikanska väninnan i skärgården i helgen. Våra makar tror att vi ska fira midsommar ihop, men jag och W har bestämt oss för att scrappa HELA helgen, medan makarna tar hand om barnen.
Och hur lyckas man då packa så att maken tror att det bara är en weekendtripp? Jag är värdelös på att planera de sidor jag ska göra, och därmed bara ta med ett urval av grejer.
Nu sitter jag här med 3 väskor fulla. Och inte en enda väska innehåller kläder till vare sig mig, eller resten av familjen. Eller vinflaskorna. Eller maten. Vojne Vojne, det här blir jobbigt att mörka för maken känner jag.
Jag har bestämt mig för att de kläder jag ska ha de närmaste dagarna MÅSTE rymmas i en ICA-påse. Ja, vad är det med det då?! Mina scrapsaker är uppenbarligen av mer betydelse än midsommaraftonsblåsan! Det är bara det att har du någonsin försökt packa kläder i en ICA-påse? Nä, inte jag heller. Vet bara att det måste gå på något sätt.
Samtidigt som jag springer upp och ned i hobbyrummet för att få ihop alla grejer, så sitter jag och gör löner, tömmer tvätt, in med ny tvätt, äter god god jättegod ananaskaka. Som jag skulle haft med ut i skärgården. Men den får inte plats. Måste visst baka ny där ute. Och så börjar Pussycat Dolls alldeles strax och jag är plötsligt svinstressad.
Så mina goda vänner; ha en riktigt trevlig midsommar, oavsett om ni firar med släkt, vänner, eller läser en god bok med ett glas dyrt vin. Vi hörs nästa vecka!
Att det kan vara så svårt att packa. Detta inlägg kan endast ni som delar mitt scrappingintresse förstå. Hhm, försöker lägga in en länk här för att förklara, men jag är inte så bra på det här märker jag...
Ja ja, du som inte vet något om denna fanatiska, ja just det: faaaanatiska hobby kan sluta att läsa här....
Jag ska ut till amerikanska väninnan i skärgården i helgen. Våra makar tror att vi ska fira midsommar ihop, men jag och W har bestämt oss för att scrappa HELA helgen, medan makarna tar hand om barnen.
Och hur lyckas man då packa så att maken tror att det bara är en weekendtripp? Jag är värdelös på att planera de sidor jag ska göra, och därmed bara ta med ett urval av grejer.
Nu sitter jag här med 3 väskor fulla. Och inte en enda väska innehåller kläder till vare sig mig, eller resten av familjen. Eller vinflaskorna. Eller maten. Vojne Vojne, det här blir jobbigt att mörka för maken känner jag.
Jag har bestämt mig för att de kläder jag ska ha de närmaste dagarna MÅSTE rymmas i en ICA-påse. Ja, vad är det med det då?! Mina scrapsaker är uppenbarligen av mer betydelse än midsommaraftonsblåsan! Det är bara det att har du någonsin försökt packa kläder i en ICA-påse? Nä, inte jag heller. Vet bara att det måste gå på något sätt.
Samtidigt som jag springer upp och ned i hobbyrummet för att få ihop alla grejer, så sitter jag och gör löner, tömmer tvätt, in med ny tvätt, äter god god jättegod ananaskaka. Som jag skulle haft med ut i skärgården. Men den får inte plats. Måste visst baka ny där ute. Och så börjar Pussycat Dolls alldeles strax och jag är plötsligt svinstressad.
Så mina goda vänner; ha en riktigt trevlig midsommar, oavsett om ni firar med släkt, vänner, eller läser en god bok med ett glas dyrt vin. Vi hörs nästa vecka!
tisdag 19 juni 2007
Pojkvännen har anlänt!
Ja. Nu har man klivit upp ytterligare ett pinnhål på åldersstegen. Det måste ju bara vara så, när man har barn som för första gången tar hem pojkvännen. Eller?! Alltså, jag menar att nu har man blivit så gammal att man har barn som har stadig pojkvän; med allt vad det innebär! Hmmpf!
Givetvis så har det väl passerat en del kandidater förr. Men nu är det en riktig. Riktig så till vida att mamsen till och med tillåter vederbörande att sova över.
Fast å andra sidan; om man kommer från Gotland så kan man ju inte gärna be honom sova i boden. Som är dragig. Eller, kan man det? Min amerikanska väninna dog på fläcken när jag berättade att han skulle komma. Hon kunde inte tro sina öron, för I would never agree to that!
Sen har jag ju fått STRIKTA förhållningsorder om att inte skriva om honom på min blogg. Ehh, tror dottern har missat nåt här. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Så det så J!
I alla fall så är miraklet helt i min smak. Han ringde till och med på min födelsedag i förra veckan. Och då måste man ju smälta. När han kom i söndags så fick jag fina presenter från hans föräldrar, men, och lyssna på det här: han hade ritat en jättefin teckning till mig, som han sen hade ramat in.
Så nu får han stanna här hur länge han vill!
Givetvis så har det väl passerat en del kandidater förr. Men nu är det en riktig. Riktig så till vida att mamsen till och med tillåter vederbörande att sova över.
Fast å andra sidan; om man kommer från Gotland så kan man ju inte gärna be honom sova i boden. Som är dragig. Eller, kan man det? Min amerikanska väninna dog på fläcken när jag berättade att han skulle komma. Hon kunde inte tro sina öron, för I would never agree to that!
Sen har jag ju fått STRIKTA förhållningsorder om att inte skriva om honom på min blogg. Ehh, tror dottern har missat nåt här. Det är MIN blogg, och jag skriver vad jag vill. Så det så J!
I alla fall så är miraklet helt i min smak. Han ringde till och med på min födelsedag i förra veckan. Och då måste man ju smälta. När han kom i söndags så fick jag fina presenter från hans föräldrar, men, och lyssna på det här: han hade ritat en jättefin teckning till mig, som han sen hade ramat in.
Så nu får han stanna här hur länge han vill!
måndag 18 juni 2007
Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 2.
Fredag morgon.
Planering i teorin:
7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg
Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:
8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)
Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.
Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta "dit oss". Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid...
Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.
Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.
Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar....från M och J. Blir superglad. In och panikpacka "Det är bara att slänga ner nåt", som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin "more to love" vad beträffar fysiken.
Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.
Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.
Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.
Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.
Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.
Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma...
Planering i teorin:
7.40 Tandläkare med stora dottern
10.00 Skolavslutning
12.00 Panikbesök till godis/läskgrossisten för att fylla på en av butikerna då den vanliga leverantören inte skulle hinna leverera före helgen.
14.00 Packa resväskan inför helgens affärsresa till Hamburg
Planering i teorin, som går åt helvete i realiteten:
8.15 På väg hem från tandläkaren ringer dagis och säger att vi måste joura (för er som inte vet; föräldrakooperativ = 2 jourdagar varannan månad, som utfaller om någon personal blir sjuk. I normala fall så byter jag bort dem i tid med andra föräldrar, om jag har något viktigt som jag inte kan missa. Men glömde så klart det.)
Ringer hem till maken, som inser att det är HAN som får åka till dagis (och bl a få laga lunch till 16 barn!). Han slänger på sig kläderna och trycker in talibanen i en klänning och drar iväg till godisgrossisten. Han fick anstånd med att vara på dagis till kl 10.00.
Jag sticker iväg på skolavslutning. Någonstans mellan den allmänna körsången och betygsutdelning ringer en kollega och talar om att en personal i en av butikerna dragit från arbetsplatsen pga av ett mail från mig till en kollega. Som hon inte skulle ha läst. Men som hon tjuvläste. Hon talar dessutom om att hon tänker bränna ned butiken och sätta "dit oss". Butiken står tom på personal. En stor, viktig butik dessutom. Jag får ett cp-anfall och ber kollegan ringa in personal. Ringer själv till vår fackliga företrädare och frågar vad vi kan göra. Vi enas om att höras efter helgen. Människan ifråga har en bakgrund, samt en sambo som är oroväckande för butikens framtid...
Jag avlöser maken efter lunch och är lekmamma samtidigt som jag försöker ha diverse telefonkonferenser för att lösa vårt butiksdilemma, detta medan jag försöker underhålla ett gäng ungar på dagisgården.
Vi är dessutom uppsatta på jour till 16.00. Vi måste lämna Bromma 15.00 för att hinna med flyget.
Mina årliga inköp av semlor, påskägg, sommar- och julpresenter lönar sig. Jag får lämna dagis vid 14.30. När jag springer hem, med talibanen hängandes kring handleden, och för en gång skull använder vår huvudentré (använder jämt köksingången) så upptäcker jag världens finaste blomkruka på trappan.
Den har stått där i två dagar....från M och J. Blir superglad. In och panikpacka "Det är bara att slänga ner nåt", som maken sa. Det funkar inte så bra om man tillhör kategorin "more to love" vad beträffar fysiken.
Nåväl, vi kommer iväg till Arlanda. Av bara farten så har jag min dator med mig. For no reason, men det var försent att vända. Maken hade dessutom lämnat sin hemma. Jaja, det var bara att kånka.
Mitt i flygningen så frågar maken reseledaren, det vill säga undertecknad, om vart vi ska bo.
Ehh, reseledaren, som är supernoga och ordningsam, känner paniken. Leverantören som vi ska besöka har bokat hotell till världens alla distributörer, varav vi då är en av dem. Ehhh, har ingen aning, säger jag.
Maken tror att jag skojar, eftersom det aldrig har hänt förr. Jag känner ångesten och de senaste veckornas stress komma över mig. Och inte hade vi några telefonnummer med oss heller.
Då, precis då, kom jag på att jag hade min älskade kära dator med mig. Packa upp och starta igång och yes, där fanns informationen.
Ja, vad kan man då inte säga om ödet! Jag som alltid lämnar datorn hemma...
torsdag 14 juni 2007
Oh my Godness, vilken vecka det var! Del 1
Dra på trisser vad tiden går fort! Jag hinner inte ens titta mig i spegeln på morgnarna, och det är verkligen sant; vakna, in i duschen, ut ur duschen, på med kläder, en kam genom håret, pussa på talibanen, nedför trapporna, greppa datorn och handväskan och poff, iväg till jobbet! Frukost? Nä, tror inte det!
Jag syltade in mig totalt i dotterns balförberedelser. Sa ju "ja" i ett svagt ögonblick i februari, och hade väl kanske inte riktigt räknat med HUR mycket jobb det skulle bli. En balkommitté tillsattes, med en lärare som ansvarig. Denna lärare fanns till hands fram till 17.00 på balkvällen, sen var hon puts väck. Balen skulle börja 18.00. Sjundeklassarna skulle servera under kvällen. Föräldrar skulle jobba i skift i bakgrunden med att lägga upp mat och se till att allt kom ut i tid, och i rätt ordning. Jag backar bandet lite.
Jag tog på mig uppgiften att dekorera och göra dekorerade och handskrivna placeringskort. Skolan är, trots det geografiska läget, "fattig". Budgeten var 100 kr per elev, och i det ingick maten samt hyra av porslin och glas till 165 personer. De korvören som blev över skulle gå till dekoration. Ehh, just det: korvören.
Den ansvarige läraren var mycket bestämd med färger. Ville bl a ha vita bordsdukar. Ja, det vore ju fint, om de var linne förstås, sa jag. Och den budgeten fanns förstås inte. Här var det två starka viljor som skulle enas. Jag kände på en gång att jag var ute på hal is. Visserligen ville tjejerna att jag skulle ansvara för dekorationen. Å andra sidan så var det en bal i skolans regi. Då kom jag på en strålande idé. Jag lutade mig fram mot den ansvarige läraren och sa: du, om jag betalar allt, får jag bestämma allt då?
Givetvis fick jag som jag ville! Så jag bestämde tillsammans med tjejerna att temat skulle vara Gala. Allt skulle gå i svart/guld/rött. Svarta skitsnygga pappersdukar med tygkänsla. Av någon anledning så har jag ett gäng rullar med guldpapper, riktigt bladguld, liggandes. Visserligen tunt som f-n, men det blev en väldigt bra effekt att använda det som löpare på alla långbord. Sen har vi ju turen att hålla på med inredning så jag "lånade" snygga röda ljuslyktor i glas, supersnygga. Till sist hängde vi flera hundra svarta och guldfärgade ballonger överallt.
Ja, och sen kom de små liven på att de skulle göra diplom med en personlig reflektion till varje lärare. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att de aldrig kom till skott. Så då blev det mamsen som fixa det också.
Hur som helst så hade jag fått listor på alla elever från den ansvarige envise läraren. Hon hade tidigt meddelat mig att hon skulle lägga ut placeringen typ en timme innan balens start; "så att inte ungarna ändrar om i placeringen".
Baldagen startar med att familjen uppvaktar mig med presenter på morgonen, det råkade ju vara min födelsedag. Efter det var det järnet iväg för lite mer inköp till kvällens festligheter. Sen startade den riktiga karusellen av körandes fram och tillbaka till den lokala hårsalongen för diverse uppsättningar. Hjälpa till med lösögonfransar och make up. Ut i trädgården för att fotografera innan det var dags för limousinen.
Jag rattar in till skolan 17.00 och får se en annan förälder lägga ut placeringskorten "för den ansvarige läraren är inte här". Rätt var det är noterar jag att det står en del handskrivna lappar vid tallrikarna. Det visar sig att den ansvarige läraren inte gett mig en fullständig lista. Grrr, jag var skitsur. Till råga på allt så var all planering obefintlig; när skulle förrätt, varmrätt och efterrätt ut. Vilka skulle göra vad? Den ansvarige läraren var som sagt spårlöst försvunnen, så vi fick rodda allt själva.
Hur som helst, jag fick agera fotograf hela kvällen och tog runt 650 bilder på de små vackra liven. 22.00 kände jag att det nog fick räcka, så jag åkte hem, drack ett glas vin, sa grattis till mig själv, och dog i sängen.
Ja just det; någonstans mellan lösögonfransar och fotografering i trädgården så fick jag att raus-anfall på exmaken. Han ringde, och eftersom hans tajming sög, så var det bara att trycka på knappen. Jag talade om exakt vilken skithög han var/är och sa att han kunde fara åt pipsvängen om han inte kammade till sig. Avslutade med att informera honom om vår Greklandsresa. Vid det laget så var han så mör att han inte hade mage att protestera.
Japp, det var del 1....
Jag syltade in mig totalt i dotterns balförberedelser. Sa ju "ja" i ett svagt ögonblick i februari, och hade väl kanske inte riktigt räknat med HUR mycket jobb det skulle bli. En balkommitté tillsattes, med en lärare som ansvarig. Denna lärare fanns till hands fram till 17.00 på balkvällen, sen var hon puts väck. Balen skulle börja 18.00. Sjundeklassarna skulle servera under kvällen. Föräldrar skulle jobba i skift i bakgrunden med att lägga upp mat och se till att allt kom ut i tid, och i rätt ordning. Jag backar bandet lite.
Jag tog på mig uppgiften att dekorera och göra dekorerade och handskrivna placeringskort. Skolan är, trots det geografiska läget, "fattig". Budgeten var 100 kr per elev, och i det ingick maten samt hyra av porslin och glas till 165 personer. De korvören som blev över skulle gå till dekoration. Ehh, just det: korvören.
Den ansvarige läraren var mycket bestämd med färger. Ville bl a ha vita bordsdukar. Ja, det vore ju fint, om de var linne förstås, sa jag. Och den budgeten fanns förstås inte. Här var det två starka viljor som skulle enas. Jag kände på en gång att jag var ute på hal is. Visserligen ville tjejerna att jag skulle ansvara för dekorationen. Å andra sidan så var det en bal i skolans regi. Då kom jag på en strålande idé. Jag lutade mig fram mot den ansvarige läraren och sa: du, om jag betalar allt, får jag bestämma allt då?
Givetvis fick jag som jag ville! Så jag bestämde tillsammans med tjejerna att temat skulle vara Gala. Allt skulle gå i svart/guld/rött. Svarta skitsnygga pappersdukar med tygkänsla. Av någon anledning så har jag ett gäng rullar med guldpapper, riktigt bladguld, liggandes. Visserligen tunt som f-n, men det blev en väldigt bra effekt att använda det som löpare på alla långbord. Sen har vi ju turen att hålla på med inredning så jag "lånade" snygga röda ljuslyktor i glas, supersnygga. Till sist hängde vi flera hundra svarta och guldfärgade ballonger överallt.
Ja, och sen kom de små liven på att de skulle göra diplom med en personlig reflektion till varje lärare. Och det var ju bra. Det som inte var så bra var att de aldrig kom till skott. Så då blev det mamsen som fixa det också.
Hur som helst så hade jag fått listor på alla elever från den ansvarige envise läraren. Hon hade tidigt meddelat mig att hon skulle lägga ut placeringen typ en timme innan balens start; "så att inte ungarna ändrar om i placeringen".
Baldagen startar med att familjen uppvaktar mig med presenter på morgonen, det råkade ju vara min födelsedag. Efter det var det järnet iväg för lite mer inköp till kvällens festligheter. Sen startade den riktiga karusellen av körandes fram och tillbaka till den lokala hårsalongen för diverse uppsättningar. Hjälpa till med lösögonfransar och make up. Ut i trädgården för att fotografera innan det var dags för limousinen.
Jag rattar in till skolan 17.00 och får se en annan förälder lägga ut placeringskorten "för den ansvarige läraren är inte här". Rätt var det är noterar jag att det står en del handskrivna lappar vid tallrikarna. Det visar sig att den ansvarige läraren inte gett mig en fullständig lista. Grrr, jag var skitsur. Till råga på allt så var all planering obefintlig; när skulle förrätt, varmrätt och efterrätt ut. Vilka skulle göra vad? Den ansvarige läraren var som sagt spårlöst försvunnen, så vi fick rodda allt själva.
Hur som helst, jag fick agera fotograf hela kvällen och tog runt 650 bilder på de små vackra liven. 22.00 kände jag att det nog fick räcka, så jag åkte hem, drack ett glas vin, sa grattis till mig själv, och dog i sängen.
Ja just det; någonstans mellan lösögonfransar och fotografering i trädgården så fick jag att raus-anfall på exmaken. Han ringde, och eftersom hans tajming sög, så var det bara att trycka på knappen. Jag talade om exakt vilken skithög han var/är och sa att han kunde fara åt pipsvängen om han inte kammade till sig. Avslutade med att informera honom om vår Greklandsresa. Vid det laget så var han så mör att han inte hade mage att protestera.
Japp, det var del 1....
onsdag 13 juni 2007
Kolla in min vackra dotter!
Jag är helt slut. Har jobbat som en galärslav med att hjälpa dotterns skola med den efterlängtade balen. Har precis kommit hem och laddat ned bilderna. Håll med om att det är en babe!
söndag 10 juni 2007
Får en mamma göra så här?
Dottern följde med pappa och hälsade på nya bebisen. Kommer hem och säger att hon är likgiltig.
Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.
I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.
Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.
"Tja, är hon där?"
"Ett ögonblick", säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting...
Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.
Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.
Men frågan är om jag verkligen "får" göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.
Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.
Och han kan fortfarande fara åt helvete.
Jag känner att jag inte kan göra så mycket. Jag har lagt av med det. Att försvara och förklara och förklara och förklara. Jag svarar bara att jag inte vet, när hon ställer frågor om honom.
I fredags så laddade jag äntligen ned papper från Skatteverket. Hon har alltid varit skriven hos honom. Nu ska han få skriva under att hon folkbokför sig hos mig. Papperet är daterat den 7 juni. När nya bebisen kom. Jag hoppas att hans IQ noterar datumet när han skriver under. Då kanske han äntligen fattar vad han har ställt till med.
Han ringde i eftermiddags och frågar om hon är hemma.
"Tja, är hon där?"
"Ett ögonblick", säger jag, och räcker över luren. Jag sa inte ens grattis. Jag gör det till mamman vid senare tillfälle, för det är ju knappast bebisens fel allting...
Hon fyller som sagt 16 år den 9 juli. I dag bokade jag en resa till Grekland. Vi åker den 7 juli. Dottern vill inte fira sedvanligt med mamma, pappa och resten av släkten, hemma hos oss. Som vi gjort i alla år.
Exmaken kommer att gå i taket. Han kommer att bli fullständigt j-ä vansinnig. Och vet ni, jag bryr mig inte.
Men frågan är om jag verkligen "får" göra så här. På onsdag går den stora balen av stapeln. Jag är med under hela kvällen. Alla föräldrar får fotografera fram till 18.30, då balen börjar, sen gå hem. Pappan ska dit. Med sin nya familj. Och klaga på att urringningen är på tok för djup. Dottern är säker på det. Jag tror att jag precis då, i det ögonblicket han säger det, talar om att vi har bokat resa.
Jag har just bestämt mig för att jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker. Om både resa och urringning.
Och han kan fortfarande fara åt helvete.
fredag 8 juni 2007
Får man döda sin exmake?
Jag svär en del. Dock brukar jag fööörsöka att inte göra det när jag bloggar. Idag tänker jag tamejfan inte försöka alls. Jag är så in i helskotta förbannad så det ryker ur öronen på mig, och jag måste få skriva av mig lite. Min exmake har ingen aning om denna blogg, och det kanske är lika bra det. Och det är synd att jag har moral, för annars hade jag skrivit ut hans extremt ovanliga efternamn, så att hela jävla världen kunde få veta. Men jag kan inte göra så mot dottern.
Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; "det är din hormorsa i telefonen", eller "din horjävel till morsa vill prata med dig". Ja, ni hör nivån.
Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som "inte pratade skit om mamma" (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.
Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi "varannanvecka-modellen", men sen flyttade hon för gott till oss.
4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.
Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha "ett eget barn". Dottern tycker mycket om den nya sambon, "för hon är så bra med grabbarna". Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: "bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen", och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.
För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är "dags". Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.
I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; "det blir lite svårt, vi är på BB". Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: "värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm."
(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)
Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. "Men, var är killarna?"
- "farmor och farfar kom vid 5 i morse". (vid koll visar det sig att de kom 03.30)
Dottern tänker, ännu snabbare: "men pappa, du lovade ju att ringa mig".
Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)
Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift...
Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, "eller skicka ett sms". (!!!!)
Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; "mamma, får jag svära?"
"ja, svarar modern"
"JÄVLA IDIOT!"
Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.
Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar "neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata", men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i "vuxen ålder". Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.
23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;
"Det blev en Sara".
"Mamma, varför är jag inte glad?" säger dottern, och vet att hon är ersatt.
Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:
FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.
JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!
Min stora dotter fyller 16 år den 9 juli. Jag skilde mig från hennes far när hon var 6 år. Hennes far tog inte skilsmässan särskilt bra. Detta tog sig i uttryck exempelvis när jag ringde till henne; "det är din hormorsa i telefonen", eller "din horjävel till morsa vill prata med dig". Ja, ni hör nivån.
Detta pågick ungefär ett år, sen blev han tillsammans med en kollega, flyttade ihop och fick tvillingar. Eftersom denna nya kvinnan var den ende som "inte pratade skit om mamma" (well, inte i dotterns närvaro i alla fall) så kom dom att stå varandra mycket nära. Med tiden så kunde vi börja umgås och vi införde traditioner, tillsammans med mina exsvärföräldrar och exsvägerska. Dotterns halvbröder är idag 5 år. För 3 år sedan så dog mamman i cancer. Dotterns liv rasade ihop totalt. Likaså exmakens.
Det har varit en lång, och mycket svår tid för oss alla. Först nu i höstas så började hon må bra. Tack vare samtalsterapi. Hennes pappa har varit hennes allt. Fram till för ett år sedan så körde vi "varannanvecka-modellen", men sen flyttade hon för gott till oss.
4 månader efter hustruns död så träffar exmaken en ny sambo. Mycket bra kvinna. Tiden har gått, exmaken har bearbetat sin sorg, men trots mina ihärdiga påstötningar så har han undvikit att hjälpa dottern att bearbeta hennes sorg. Av naturliga skäl så är han den ende som kan ta sig in genom den hårt stängda dörr, och bryta itu den förnekelse hon befinner sig i. Hon vägrar envist att bearbeta denna traumatiska händelse, och tillåter sig aldrig att tänka på vad som har varit.
Den nya sambon blir gravid. Dottern förstår att sambon vill ha "ett eget barn". Dottern tycker mycket om den nya sambon, "för hon är så bra med grabbarna". Den nya sambon skulle föda i morgon. Det enda smolket i bägaren har varit en kommentar från sin far: "bara det inte blir en tjej, jag orkar inte gå igenom den här skiten igen", och syftar (antagligen) på den sedvanligt jobbiga tonårstiden för tjejer. Exmaken menar naturligtvis inte vad han säger (hoppas jag innerligt) men det förstår inte dottern. Hon hör något annat.
För någon vecka sedan uttrycker dottern en stark önskan till sin far; hon vill vara med killarna när det är "dags". Jag vet inte vad fadern säger, men dottern får intrycket att så skall det bli.
I går kväll, 20.40 ringer fadern. Exhustrun svarar (med dottern bredvid). Telefonen strular, så knappen för högtalare trycks in. Exhustrun ber maken att han skall se till och betala halva balklänningen, som han har lovat. Exmaken svarar; "det blir lite svårt, vi är på BB". Dottern hinner först inte tänka utan skriker av lycka och undrar hur det har gått. Exmaken sätter den sista spiken (av många de senaste åren) i kistan och säger: "värkarna började vid 00.00 i natt, men precis nu så har vattnet gått, och hon är öppen 6 cm."
(Här räknar man snabbt ut att det har pågått i nästan 21 timmar, och därmed gott om tid för ett telefonsamtal.)
Dottern är smart. Lite för smart och snabbtänkt. "Men, var är killarna?"
- "farmor och farfar kom vid 5 i morse". (vid koll visar det sig att de kom 03.30)
Dottern tänker, ännu snabbare: "men pappa, du lovade ju att ringa mig".
Farföräldrarna har tagit hand om pojkarna hela dagen (bortsett från dagisstunden), och kvällen. Sannolikt så har dom meddelat exsvägerskan med familj, att det är på gång. (Exsvärmor har svårt att hålla tyst..)
Ingen har ringt min dotter. Och varför skulle någon, när det är faderns självklara uppgift...
Dottern ber pappa ringa när det är klart. Pappan svarar att det ska han göra, "eller skicka ett sms". (!!!!)
Dottern lägger på och då brister allt. Hon frågar, lydig som hon är; "mamma, får jag svära?"
"ja, svarar modern"
"JÄVLA IDIOT!"
Modern får äntligen det anfall, som har legat och pyrt i 10 år, och ringer exsvärfadern. Berättar hela historien. Han försöker försvara.
Modern tar till otillåtna medel och räcker över luren till dottern, som gestikulerar "neeeej mammma, jag vill inte, varför ringde du, jag vägrar prata", men tar lydigt telefonen. Det går 2 sekunder sen släpper hon sina känslor igen och gråter och gråter. Exsvärfadern, som håller just det här förstfödda barnbarnet som lite favorit, har aldrig sett/hört henne gråta i "vuxen ålder". Han blir förtvivlad, men försöker försvara sin son, som traditionen sig bör.
23.45 ringer fadern. I slutet av samtalet ljuger han (hans far har garanterat pratat med honom) och säger att han skickat ett sms kl 6 på morgonen. Men dessförinnan så släpper han bomben;
"Det blev en Sara".
"Mamma, varför är jag inte glad?" säger dottern, och vet att hon är ersatt.
Så du. Min kära exman, som jag levde med i 12 år. Eftersom jag ALDRIG kommer att diskutera gårdagkvällen med dig, så vill jag bara säga en sak:
FAR ÅT HELVETE DIN FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTJÄVELSPISSRÅTTA.
JAG KOMMER ATT HATA DIG FÖR RESTEN AV MITT LIV!
onsdag 6 juni 2007
Tänk att man kan bli så glad!
Jösses Amalia vilken härlig Nationaldag!
Planerna på att fortsätta göra klart dom 160 placeringskorten till dotterns skolbal gick i stöpet direkt i morse. Fyra tjejer á 16 år kom nedhasandes och behövde akut hjälp i form av färgval av skor till balklänningar, låna smycken, argument till föräldrar för att få ihop pengar till alla utgifter till den stundande balen nästa vecka.
Efter att ha hjälpt dem att organisera dagen D, så gick de ut och lade sig på gräsmattan. Detta efter att de krasst konstaterat att de nu faktiskt inte har råd att sola solarium, om de skulle få råd till håruppsättning, naglar, lösögonfransar, limo, taxi och alla andra femtioelva accessoarer.
Efter en stund kommer någon av dem på den briljanta idén att man kan ju faktiskt hjälpa moder natur (läs:solen) på traven lite. Jag tittar ut i köket, endast för att finna dem stå och smörja in sig med olivolja!
2 timmar senare så såg dom lagom friterade ut kan jag säga!
Maken var på jobbet fram till lunch, sen bar det i väg till goda vänner för lunch OCH middag i Nationaldagens tecken. Mycket trevligt var det, näe förresten, det var VÄLDIGT trevligt. När man lever ett liv som i stort sett bara kretsar kring de företag man har så blir det sociala livet aningen reducerat, eller rätt obefintligt. Därför blir sådana här dagar mer än bara "trevligt".
I alla fall; vi kom hem och maken ber mig följa med upp till övervåningen. För en sekund så misstolkar jag situationen =) (I wish!) men kommer av mig helt när jag kommer upp;
Min kära mamma och hennes man har varit och köpt/installerat en SOVRUMSDÖRR!(Jag fyller år nästa vecka..) Ja, det är ju lätt att tro att det är varje människas rättighet. En egen sovrumsdörr. Men inte i min familj. Jag har varit utan sovrumsdörr i typ 5 år (vi skulle bygga om lite), med allt vad det innebär...
Jag lever med en man som har en tendens att sluta att "se saker". Ett rivet tak i trappan för tre år sen ("ska bara se om det finns något bakom det"), inget foder kring badrumsdörren, en saknad list här, en saknad list där. Han ser inte ett skit längre än till sina Excelfiler, men han är som sagt mycket bra på att riva "för att undersöka" och "vi fixar det sen". Han är väldans duktig på allt annat än hantverk...
Och saken har ju inte varit bättre av att allas våra sovrum ligger på samma plan. Eller att stora dottern, i stort sett varje helg, har sina kompisar sovandes över.
Och de har ju inte riktigt samma dygnsrytm som vi gamlingar. Detta i kombination med att hustrun i huset vaknar av minsta lilla ljud, gör ju inte livet lättare direkt.
Så nu kan jag äntligen stänga en dörr. Jag kan till och med låsa den om maken är dum!
måndag 4 juni 2007
Cellbes Postorder VS Louis Vuitton, näe, vi kör både och!
Tjolahopp. Är det inte märkligt hur människor är funtade. Eller ja, jag i alla fall. Och det måste ju finnas fler än jag. Hoppas jag verkligen.
Idag fick jag mitt paket från Cellbes Postorder. JAAAA, ett skitföretag, jag vet! Never the less så fick jag lite nya shorts och annat smått och gott. Och på torsdag ska jag äntligen ta mig in till min väskleverantör och införskaffa en liten smidig resväska. Avstår den större varianten då jag inte tar risken med att förlora den vid incheckning.
Alltså, snacka om Jing och Jang, eller vad det nu heter. Några sketna kläder från cheapföretaget Cellbes och en svindyr resväska. Undrar vad pyyyskologen skulle säga. Fast jag bjuder på det. Jag är fullkomligt sinnesjuk när det gäller Louis Vuitton och egyptisk bomull (lakan) men resten skiter jag faktiskt i var det kommer i från.
Och sen, mitt emellan dessa två utomordentligt trevliga dagar, så ska jag på lunch, en väldigt lång lunch hoppas jag, hos en god vän. Och träffa flera kompisar. Fast jag måste först försäkra mig om att NI INTE PRATAR OM MIN BLOGG GIRLFRIENDS!!
Maken försöker snoka, men jag det räcker med att stora dottern har letat i hela cyberspace, och funnit den, jädra unge! Vore ju kul om jag kunde låta bli att begränsa mina utlägg av rädsla för en eventuellt uthängd makes vedergällning! Hmm, tur att han aldrig sett mina inlägg på PappRikas forum!
Så jag är jätteglad idag.
Blommor & Bin-snacket med dottern gick bra. Eller rättare sagt, vi tog det under middagen. Typ;
"om du tänker vara tillsammans med honom en längre stund så är det nog läge att vi skaffar p-piller."
"jaaa"
Ungefär.
Ska fota henne när hon har sin balklänning på sig nästa vecka, så får ni se varför man oroar sig....
Idag fick jag mitt paket från Cellbes Postorder. JAAAA, ett skitföretag, jag vet! Never the less så fick jag lite nya shorts och annat smått och gott. Och på torsdag ska jag äntligen ta mig in till min väskleverantör och införskaffa en liten smidig resväska. Avstår den större varianten då jag inte tar risken med att förlora den vid incheckning.
Alltså, snacka om Jing och Jang, eller vad det nu heter. Några sketna kläder från cheapföretaget Cellbes och en svindyr resväska. Undrar vad pyyyskologen skulle säga. Fast jag bjuder på det. Jag är fullkomligt sinnesjuk när det gäller Louis Vuitton och egyptisk bomull (lakan) men resten skiter jag faktiskt i var det kommer i från.
Och sen, mitt emellan dessa två utomordentligt trevliga dagar, så ska jag på lunch, en väldigt lång lunch hoppas jag, hos en god vän. Och träffa flera kompisar. Fast jag måste först försäkra mig om att NI INTE PRATAR OM MIN BLOGG GIRLFRIENDS!!
Maken försöker snoka, men jag det räcker med att stora dottern har letat i hela cyberspace, och funnit den, jädra unge! Vore ju kul om jag kunde låta bli att begränsa mina utlägg av rädsla för en eventuellt uthängd makes vedergällning! Hmm, tur att han aldrig sett mina inlägg på PappRikas forum!
Så jag är jätteglad idag.
Blommor & Bin-snacket med dottern gick bra. Eller rättare sagt, vi tog det under middagen. Typ;
"om du tänker vara tillsammans med honom en längre stund så är det nog läge att vi skaffar p-piller."
"jaaa"
Ungefär.
Ska fota henne när hon har sin balklänning på sig nästa vecka, så får ni se varför man oroar sig....
söndag 3 juni 2007
Handen i kakburken och min bäääbis har blivit stor!
Efter att har varit i Skitiga butiken halva dagen igår, så var jag lagom mör på kvällskvisten. Maken hade parkerat sig i sovrummet tillsammans med Sverige-Danmark.
Själv bullade jag upp med en stor skål godis, kudde på soffbordet, fötterna ovanpå, dricka på armlängs avstånd och på med en jättebra film (Déjá Vu med Denzel Goding Washington). Typ 12 minuter in i filmen så hör jag låååååångt borta hur det ringer. Jag är på god väg in i John Blunds värld. Tänker att det är konstigt att filmen har samma dörrklocka som vi har. Fattar plötsligt att det faktiskt ringer på min dörr.
Hasar mig fram i min sedvanliga sexiga hemmastass: t-shirt och mjukisbyxor, i tron att det är grannen. Det var det inte. Det var ett par kompisar som jag inte träffat på länge, som var ute på kvällspromenad. Typ såna som man faktiskt måste ha städat huset inför. Som man faktiskt INTE kan visa sig i den sedvanliga sexiga hemmastassen för. Kvinnan är en i min mammagrupp. Mannen är till råga på allt en goding. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.
"Stör vi?, vi kan komma tillbaka en annan dag annars".
"Oh nej, kom in. Absolut!" Sa jag.
Och in kom dom. Hela vägen förbi köket, som var i fullständig kaos, in i vardagrummet, där jag för en gång skulle inte hade städat upp efter talibanen och hennes kompisars vanliga räd. Jag bad om ursäkt hundra gånger och trodde jag skulle sjunka genom jorden. Bjöd på kaffe och försökte snabbstäda samtidigt. Det gick inte så bra.
Efter en timme så kunde jag för första gången, i mitt snart 42-åriga liv, konstatera att det faktiskt inte var så farligt att ha rörigt när man har objudna gäster. Att hemmet inte behöver vara 100% tipptopp. Jag hade faktiskt ganska trevligt. Fattar ingenting. Jag som känner en viss samhörighet med Bree i Desperate Housewifes (den rödhårige ni vet..) och som hellre skulle låtsas som om jag inte är hemma, om jag mot förmodan skulle få oväntat besök om det nu skulle vara stökigt. Jag var ju så säker på att det var grannen, som i så fall skulle ha stått kvar på trappan vid just den tidpunkten på kvällen. En saknad sko, en kvarglömd tröja, och allt det där vanliga som brukar beröra våra små döttrar...
Och jag borde ju ha vant mig under mina 10 år med maken. Han (och stora dottern för all del) är världens "stökigaste" människa. Jag är en sån som mår fysiskt illa om jag har stökigt. Struntar dock fullständigt i hur det ser ut hos vänner, men klarar INTE av att ha det så hemma...
Stora dottern ja. Hon har ju skaffat sig en pojkvän som bor på Gotland. En mycket trevlig liten sak. De ringer varandra 14 gånger om dagen så vilken dag som helst så ska jag se till att skaffa Skype-abonnemang, eftersom jag inte längre har någon som helst tillgång till min telefon.
Hur som helst, hon har ju varit där nere några gånger nu, och eftersom jag alltid ringer henne typ 4 gånger om dagen, så har jag nästan varje gång skämtat och sagt:
"har ni haft sex?!"
Varje gång så har svaret alltid varit: "maaaaaamma, sluta." "maaaamma lägg av nu" osv. Ställde samma fråga idag och hon svarade
"Ja"
"VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! SKOJAR DU MED MIG?"
"näe"
"ehh, vi får prata när du kommer hem i kväll" Sa jag.
Har suttit halva eftermiddagen och undrat hur man gör nu. Ska jag prata p-piller. Ska jag fråga om kondom. Ska jag fråga något över huvud taget? HUR FAN GÖR MAN?!
Hon kom nyss.
"Jaha, hur, ehhh, hur...
"vi gjorde det igår, i morse och mitt på dagen, och det var jättebra. Första gången tog det typ 5 sekunder, men sen var det bra!"
"???????? gulp"
"Jamen du frågar ju och då svarar jag. Finns det någon mat hemma?"
Bara så där. Over and out. Jag tror att jag måste ta upp p-piller-frågan en annan dag. Jag måste hämta mig från chocken tror jag visst.
Och jävlar vad glad jag är för att han bor på Gotland. Jag ska tänka lite mer på det när jag storstädar i morgon.
Själv bullade jag upp med en stor skål godis, kudde på soffbordet, fötterna ovanpå, dricka på armlängs avstånd och på med en jättebra film (Déjá Vu med Denzel Goding Washington). Typ 12 minuter in i filmen så hör jag låååååångt borta hur det ringer. Jag är på god väg in i John Blunds värld. Tänker att det är konstigt att filmen har samma dörrklocka som vi har. Fattar plötsligt att det faktiskt ringer på min dörr.
Hasar mig fram i min sedvanliga sexiga hemmastass: t-shirt och mjukisbyxor, i tron att det är grannen. Det var det inte. Det var ett par kompisar som jag inte träffat på länge, som var ute på kvällspromenad. Typ såna som man faktiskt måste ha städat huset inför. Som man faktiskt INTE kan visa sig i den sedvanliga sexiga hemmastassen för. Kvinnan är en i min mammagrupp. Mannen är till råga på allt en goding. Jag trodde jag skulle dö på fläcken.
"Stör vi?, vi kan komma tillbaka en annan dag annars".
"Oh nej, kom in. Absolut!" Sa jag.
Och in kom dom. Hela vägen förbi köket, som var i fullständig kaos, in i vardagrummet, där jag för en gång skulle inte hade städat upp efter talibanen och hennes kompisars vanliga räd. Jag bad om ursäkt hundra gånger och trodde jag skulle sjunka genom jorden. Bjöd på kaffe och försökte snabbstäda samtidigt. Det gick inte så bra.
Efter en timme så kunde jag för första gången, i mitt snart 42-åriga liv, konstatera att det faktiskt inte var så farligt att ha rörigt när man har objudna gäster. Att hemmet inte behöver vara 100% tipptopp. Jag hade faktiskt ganska trevligt. Fattar ingenting. Jag som känner en viss samhörighet med Bree i Desperate Housewifes (den rödhårige ni vet..) och som hellre skulle låtsas som om jag inte är hemma, om jag mot förmodan skulle få oväntat besök om det nu skulle vara stökigt. Jag var ju så säker på att det var grannen, som i så fall skulle ha stått kvar på trappan vid just den tidpunkten på kvällen. En saknad sko, en kvarglömd tröja, och allt det där vanliga som brukar beröra våra små döttrar...
Och jag borde ju ha vant mig under mina 10 år med maken. Han (och stora dottern för all del) är världens "stökigaste" människa. Jag är en sån som mår fysiskt illa om jag har stökigt. Struntar dock fullständigt i hur det ser ut hos vänner, men klarar INTE av att ha det så hemma...
Stora dottern ja. Hon har ju skaffat sig en pojkvän som bor på Gotland. En mycket trevlig liten sak. De ringer varandra 14 gånger om dagen så vilken dag som helst så ska jag se till att skaffa Skype-abonnemang, eftersom jag inte längre har någon som helst tillgång till min telefon.
Hur som helst, hon har ju varit där nere några gånger nu, och eftersom jag alltid ringer henne typ 4 gånger om dagen, så har jag nästan varje gång skämtat och sagt:
"har ni haft sex?!"
Varje gång så har svaret alltid varit: "maaaaaamma, sluta." "maaaamma lägg av nu" osv. Ställde samma fråga idag och hon svarade
"Ja"
"VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! SKOJAR DU MED MIG?"
"näe"
"ehh, vi får prata när du kommer hem i kväll" Sa jag.
Har suttit halva eftermiddagen och undrat hur man gör nu. Ska jag prata p-piller. Ska jag fråga om kondom. Ska jag fråga något över huvud taget? HUR FAN GÖR MAN?!
Hon kom nyss.
"Jaha, hur, ehhh, hur...
"vi gjorde det igår, i morse och mitt på dagen, och det var jättebra. Första gången tog det typ 5 sekunder, men sen var det bra!"
"???????? gulp"
"Jamen du frågar ju och då svarar jag. Finns det någon mat hemma?"
Bara så där. Over and out. Jag tror att jag måste ta upp p-piller-frågan en annan dag. Jag måste hämta mig från chocken tror jag visst.
Och jävlar vad glad jag är för att han bor på Gotland. Jag ska tänka lite mer på det när jag storstädar i morgon.
fredag 1 juni 2007
Thank God it's Friday. Eller?
I dag fick vi äntligen tillträde till vår 10:e videobutik. Vi har aldrig startat en enda butik, utan endast tagit över befintliga.
Så jag har varit med några gånger kan man säga.
Idag fick jag dock uppleva den skitigaste videobutik jag någonsin sett. Förra ägaren har haft den utarrenderad sedan oktober förra året och det kanske säger något om jag berättar att det inte ens fanns en dammsugare där! Disktrasorna var i det närmaste förmultna. Som tur är så ligger butiken 2 min hemifrån så det var bara att ratta hem och hämta dammsugare och tvättprylar.
Jag är ju en kontorsråtta, så att stå upp 8 timmar i sträck tog på krafterna kan jag säga. När jag åkte hem för att hämta alla städgrejer så kom jag på att jag faktiskt har en dotter som skulle hämtas på dagis, så det var bara att plocka upp henne på vägen.
Inte så smart idé att ta med sig en 3-åring, en fredageftermiddag till "jobbet".
Försökte lite käckt få henne att hjälpa mig att diska alla godislådor. Inte heller så smart med tanke på att hon inte får äta godis förrän hon slutar att suga på tummen. Hon är dock mycket väl medveten om det, så hon kom på att hon kunde räkna allt godis. "Ehh, Jennifer, inte så bra, det här är LÖSGODIS i alla lådor, det får man inte röra förstår du."
Det hela slutade med att hon radade upp olika sorters styckegodisar och klubbor och ville ha mig att lova "att jag får dom här när jag blir stor".
"Självklart så ska du få det, sa jag.
En stor fet glass och 40-minuter-Bamse-på-butiksteven senare, så intog vi en delikat "Fredagsmysmiddag" på lokala McDonalds. Samma skitMcDonalds där jag för något år sedan satt på toa, medan Jennifer snällt öppnade dörren, så att alla som stod i köerna kunde se rakt in på mig. Har av dessa skäl noga sett till att i möjligaste mån undvika just den restaurangen. Lyckligtvis så är säkert all personal utbytt, och det var nog inte heller samma människor som stod i kön denna gång.
Ja, så nu sitter jag här i soffan med sanslöst värkande fötter på soffbordet och bara vill sova, fast kl är strax efter 20.00! Jag orkar inte ens sträcka mig efter fjärrkontrollen och ännu mindre släpa mig upp till sängen.Stora dottern flög till Gotland i dag och maken är kvar i Skitiga Butiken och fejar.
Tjolahopp vilken najs fredagkväll! Måste påminna båda döttrarna att ALDRIG bli egna företagare.
Så jag har varit med några gånger kan man säga.
Idag fick jag dock uppleva den skitigaste videobutik jag någonsin sett. Förra ägaren har haft den utarrenderad sedan oktober förra året och det kanske säger något om jag berättar att det inte ens fanns en dammsugare där! Disktrasorna var i det närmaste förmultna. Som tur är så ligger butiken 2 min hemifrån så det var bara att ratta hem och hämta dammsugare och tvättprylar.
Jag är ju en kontorsråtta, så att stå upp 8 timmar i sträck tog på krafterna kan jag säga. När jag åkte hem för att hämta alla städgrejer så kom jag på att jag faktiskt har en dotter som skulle hämtas på dagis, så det var bara att plocka upp henne på vägen.
Inte så smart idé att ta med sig en 3-åring, en fredageftermiddag till "jobbet".
Försökte lite käckt få henne att hjälpa mig att diska alla godislådor. Inte heller så smart med tanke på att hon inte får äta godis förrän hon slutar att suga på tummen. Hon är dock mycket väl medveten om det, så hon kom på att hon kunde räkna allt godis. "Ehh, Jennifer, inte så bra, det här är LÖSGODIS i alla lådor, det får man inte röra förstår du."
Det hela slutade med att hon radade upp olika sorters styckegodisar och klubbor och ville ha mig att lova "att jag får dom här när jag blir stor".
"Självklart så ska du få det, sa jag.
En stor fet glass och 40-minuter-Bamse-på-butiksteven senare, så intog vi en delikat "Fredagsmysmiddag" på lokala McDonalds. Samma skitMcDonalds där jag för något år sedan satt på toa, medan Jennifer snällt öppnade dörren, så att alla som stod i köerna kunde se rakt in på mig. Har av dessa skäl noga sett till att i möjligaste mån undvika just den restaurangen. Lyckligtvis så är säkert all personal utbytt, och det var nog inte heller samma människor som stod i kön denna gång.
Ja, så nu sitter jag här i soffan med sanslöst värkande fötter på soffbordet och bara vill sova, fast kl är strax efter 20.00! Jag orkar inte ens sträcka mig efter fjärrkontrollen och ännu mindre släpa mig upp till sängen.Stora dottern flög till Gotland i dag och maken är kvar i Skitiga Butiken och fejar.
Tjolahopp vilken najs fredagkväll! Måste påminna båda döttrarna att ALDRIG bli egna företagare.
onsdag 30 maj 2007
What goes around comes around och dyr 16-åring
Okey. Minns du denna mening?
"- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?"
Så klart att Gud straffar alla som är kaxiga. Anticimex kom i måndags. Jag förklarade för mannen att det var lite frustrerande att dom detta år hittat till övervåningen. Han frågade om jag var säker på att det var svartmyror. Till saken hör att när jag vaknade samma morgon så fanns inte en myra någonstans.
Jag informerade honom att jovisst, jag var säker, och nu när han skulle komma så var det ju typiskt att inte en myrjävel gick att uppbringa. Han talade om att när det är regn och kallt så drar alla myror sig tillbaka till boet....
Mannen började spruta övervåningen och kom sedan ned. Han var mycket förbryllad och jag hade under tiden lyckligtvis hittat en liten myra som jag stolt visade honom.
-Du, det här är ingen svartmyra!
-Vadå, den är ju tvärsvart!
Han tog fram en ficklampa och lyste på den från sidand och se på sjutton, den var lite gulaktig. Jag blev genast orolig för att hans medhavda gift inte skulle hjälpa, men hann tänka att ja, då får han väl komma tillbaka då.
Problemet var dock större än så;
-Det här är en gulmyra. Det är en utomhusmyra.
-Ehh, jaha, men var gör den då INNE i mitt hus, sa jag lite käckt.
-Jadu, jag skulle tro att du har en fuktskada någonstans. Har du upptäckt något någonstans?
-Näe. Sa, jag och blev genast orolig för vårt sjukt dyra nybyggda (well, det började byggas för 4 år sen och är inte rikigt klart än) badrum däruppe.
Han informerade mig om att jag absolut inte skulle börja riva alla väggar och tak, utan bara kolla där det gick att kolla. Att en myrdrottning lever minst 6 år, och producerar andra drottningar.
-Jamen, flera drottningar kan väl inte leva i samma hus, så då måste dom ju flytta när hon dör, sa jag. Alltså är det bara att vänta ut henne tills hon kolar och de andra drar. Förresten, Mona heter jag, sa jag och sträckte fram handen. Han log och sträckte fram sin; Christer.
-Bra Christer, då har jag ett namn för då lär jag få ringa dig en gång om året tills hon dör då med andra ord!
Han skrattade, tackade för sig och gick.
Så nu vet jag att vi antagligen har en fuktskada någonstans. Denna utgift passar liksom inte in bland dränering, köksombyggnation, tapetsering och allt annat skit vi måste göra. Maken måste visst jobba lite hårdare..
Och apropå utgifter....
Den snart 16-åriga dottern slutar nian om några veckor. Hade ingen aning om att man brukar ha skolbaler i nionde klass. Nu har jag det. Med allt vad det innebär. Tänkte att vi skulle hyra en långklänning, men 2400 kr senare så var den visst hennes. Ja, så var det ju lösnaglar, typ en 700-hundring. "Mamma, jag måste ju fixa håret också"´. Okey, 600 spänn till för håruppsättning. "Ja, så har XX ordnat en limo och det kostar 300 kr per man". Okey.
Bortskämd? Nja, egentligen inte. Jag är rätt tuff så där, men den här balen har tydligen alla kompisars föräldrar sett mellan fingrarna med. Ja, så då får det väl bli så denna gång.
Som pricken över i:et så sa jag ja, när tjejerna i februari frågade mig om jag ville vara med och dekorera, och vara en av föräldrarna som ska finnas med I BAKGRUNDEN under kvällen. Jag har under våren tjatat och frågat dels om budget för inköp av dekorationer samt vilket datum balen skall äga rum. Jag var alltså oåterkalligen insyltad i det hela när datumet presenterades.
13 juni.
Ett bra datum. En onsdag. Mitt i veckan.
Det är bara det att det är min födelsedag, så nu vet jag var jag kommer tillbringa kvällen någonstans då.
Jag som ääälskar mina födelsedagar med många presenter. Vad gör man inte för sin älskade dotter!
Men mobiltelefonen fungerar nu i alla fall...
"- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?"
Så klart att Gud straffar alla som är kaxiga. Anticimex kom i måndags. Jag förklarade för mannen att det var lite frustrerande att dom detta år hittat till övervåningen. Han frågade om jag var säker på att det var svartmyror. Till saken hör att när jag vaknade samma morgon så fanns inte en myra någonstans.
Jag informerade honom att jovisst, jag var säker, och nu när han skulle komma så var det ju typiskt att inte en myrjävel gick att uppbringa. Han talade om att när det är regn och kallt så drar alla myror sig tillbaka till boet....
Mannen började spruta övervåningen och kom sedan ned. Han var mycket förbryllad och jag hade under tiden lyckligtvis hittat en liten myra som jag stolt visade honom.
-Du, det här är ingen svartmyra!
-Vadå, den är ju tvärsvart!
Han tog fram en ficklampa och lyste på den från sidand och se på sjutton, den var lite gulaktig. Jag blev genast orolig för att hans medhavda gift inte skulle hjälpa, men hann tänka att ja, då får han väl komma tillbaka då.
Problemet var dock större än så;
-Det här är en gulmyra. Det är en utomhusmyra.
-Ehh, jaha, men var gör den då INNE i mitt hus, sa jag lite käckt.
-Jadu, jag skulle tro att du har en fuktskada någonstans. Har du upptäckt något någonstans?
-Näe. Sa, jag och blev genast orolig för vårt sjukt dyra nybyggda (well, det började byggas för 4 år sen och är inte rikigt klart än) badrum däruppe.
Han informerade mig om att jag absolut inte skulle börja riva alla väggar och tak, utan bara kolla där det gick att kolla. Att en myrdrottning lever minst 6 år, och producerar andra drottningar.
-Jamen, flera drottningar kan väl inte leva i samma hus, så då måste dom ju flytta när hon dör, sa jag. Alltså är det bara att vänta ut henne tills hon kolar och de andra drar. Förresten, Mona heter jag, sa jag och sträckte fram handen. Han log och sträckte fram sin; Christer.
-Bra Christer, då har jag ett namn för då lär jag få ringa dig en gång om året tills hon dör då med andra ord!
Han skrattade, tackade för sig och gick.
Så nu vet jag att vi antagligen har en fuktskada någonstans. Denna utgift passar liksom inte in bland dränering, köksombyggnation, tapetsering och allt annat skit vi måste göra. Maken måste visst jobba lite hårdare..
Och apropå utgifter....
Den snart 16-åriga dottern slutar nian om några veckor. Hade ingen aning om att man brukar ha skolbaler i nionde klass. Nu har jag det. Med allt vad det innebär. Tänkte att vi skulle hyra en långklänning, men 2400 kr senare så var den visst hennes. Ja, så var det ju lösnaglar, typ en 700-hundring. "Mamma, jag måste ju fixa håret också"´. Okey, 600 spänn till för håruppsättning. "Ja, så har XX ordnat en limo och det kostar 300 kr per man". Okey.
Bortskämd? Nja, egentligen inte. Jag är rätt tuff så där, men den här balen har tydligen alla kompisars föräldrar sett mellan fingrarna med. Ja, så då får det väl bli så denna gång.
Som pricken över i:et så sa jag ja, när tjejerna i februari frågade mig om jag ville vara med och dekorera, och vara en av föräldrarna som ska finnas med I BAKGRUNDEN under kvällen. Jag har under våren tjatat och frågat dels om budget för inköp av dekorationer samt vilket datum balen skall äga rum. Jag var alltså oåterkalligen insyltad i det hela när datumet presenterades.
13 juni.
Ett bra datum. En onsdag. Mitt i veckan.
Det är bara det att det är min födelsedag, så nu vet jag var jag kommer tillbringa kvällen någonstans då.
Jag som ääälskar mina födelsedagar med många presenter. Vad gör man inte för sin älskade dotter!
Men mobiltelefonen fungerar nu i alla fall...
torsdag 24 maj 2007
Helt jädra sinneslös vecka! Väldans långt inlägg...
Jaha. Tänkte inte skriva om dagen, men jag får väl göra det då.
Har av tidigare kända skäl superbråttom att komma i väg i morse. Precis innan jag ska ut genom dörren så får talibanen ett "jag-kommer-aldrig-mer-att-få-se-min-mamma-du-får-inte-lämna-mig-jag-gråter-krokodildårar"-anfall.
Jag blev lite mör, kanske mest för att hon väckte mig mycket försiktigt med en mjuk puss på kinden. En klar effekt av gårdagens traumatiska upplevelse med en inte-så-klämkäck-mamma-kl-05.30.
Jag rattar in på jobbet en kvart sen, för att finna datagurun sittandes i trappen. Efter en timmes meckande tror han att det är fel på en s k router (fråga mig inte vad det är men det låter som nåt nödvändigt) så han undrar om jag kan köra honom snabbt till hans ordinarie arbetsplats, en databutik. Givetvis gör jag det. Prylen hämtas och vi kör tillbaka. Parkerar i garaget och slänger igen garageporten. Går 4 meter och kommer på att nyckeln till garaget ligger i Jennifers bilbarnstol. Gräääjtans, hur f-n ska jag ta mig in där nu då. Släpper problemet för stunden.
Två timmar till går och trots fixet så fungerar det inte. Jag råkar stå i en bortrest kollegas rum när datakillen kommer och meddelar mig det. Han säger något i stil med att det verkar som om nätverket är överbelastat till max, och han kan inte alls begripa varför.
Medan vi pratar så får han syn på en datakabel inne i rummet. Här behöver jag förklara lite för den som inte vet: ofta på kontor så har man kabeluttag placerat i en "ränna" på väggen. Det normala är att man har två stycken ovanpå varandra: en för tele, och en för data. Och så har också vi. Datakillen tar ett steg in i rummet och tittar lite närmare på uttagen. Båda två är upptagna, alltså två kablar sitter i. Jag förstår ingenting, för det ser ju ut som det ska.
Han tar tag i den övre kablen, som går ned bakom skrivbordet, drar och konstaterar att den andra änden av kabeln, som rimligtvis ska sitta i en dator, men som inte gör det, utan sitter i det undre hålet! Okey, har du hängt med så här långt så fattar du läget. En och samma kabel som sitter i båda uttagen.
Datakillen, som vid det här laget är en timme sen till sitt arbete, utbrister en suck som skulle kunna väcka en död: "jaha du, här har vi problemet". Vadå, säger jag och tänker att vad spelar det för roll, det är ju bara nån som har satt lite fel. Till saken hör att vi håller på att flytta runt lite, så det har varit lite rörigt.
"Du, den som har satt in den här har (vilket senare visade sig vara maken i tron om att han minsann kan koppla saker rätt), hmm, hur ska jag uttrycka det så att du förstår, mycket väl medveten om mina tillkortakommanden avseende datorer, man kan säga att på grund av det här så har det blivit en total kortslutning i nätverket."
Poff poff fixat. Glad som en amöba surfar jag ut på nätet. Tjoho, I am back! Jag kan jobba. Jätteglad. Tills jag ska printa ut nåt. Det fungerar inte. I hastigheten glömmer både han och jag att alla skrivare är anslutna till nätverket. Har nätverket varit ur funktion så kommer den inte ihåg tidigare inställningar, eller hur man nu förklarar det. Okey, ingen skrivare idag heller. Men, jag väntar ju på trumman till vår kombinerade fax/skrivare så då löser det sig. För den skulle ju ha kommit igår.
Okey, dags att ringa kontorsleverantören. Som upplyser mig om att "jovisst, Posten ringde på hos er kl 11.13 (!) igår, men ingen öppnade. ???!!!!
"Ehhh, du, jag var borta på lunch mellan 13.00-13.30 OCH DET SKREV JAG PÅ ORDERN ATT JAG SKULLE VARA!"
"Ja, det var ju tokigt, men du kan få det utkört från Posten, fast då mot en avgift på några 100-lappar".
Skulle inte tro det, sa jag. "Ja, då får du hämta det på posten", sa den kundservicemaaajndade kontorleverantörskillen, som jag aldrig mer ska handla av.
Ungefär här ringer maken från mässan i Göteborg. Vi jobbar även som leverantörer av present- och inredningsartiklar. Han är i upplösningstillstånd för att vi ÄNTLIGEN har lyckats komma in på några av Cervera-butikerna. Dvs om vi kan leverera varorna till ett gäng butiker till i morgon. Säljare som han är min man, så upplyser han kunden om att det aboslut inte är några problem.
Bortsett från att han i all hast hade glömt att man måste boka sändningarna från Schenker före kl 12.00. Nu är hon bortåt 12.30. "Ring Schenker och smöra". Han pratar så fort att jag bara uppfattar "ett paket till Borås, på typ några kg".
Jag slänger mig på luren. Får tag i en inte så serviceminded bokningstantalona som till slut går med på "ett paket, ca 5 kg med hämtning kl 14.00, och det är ett undantag!"
Ringer tillbaka till maken och informerar. Då informerar han mig om att det är till flera Cervera-butiker och således lär det inte bli "ett paket på ca 5 kg". Hmm, får ta den smällen sen, tänker jag.
Okey, för att skicka paket måste man kunna printa ut följesedlar. Och fraktsedlar med klisterunderlag.
Jag har ingen skrivare. Men jag har en fax/skrivare. Och på posten ligger trumman. Och bilen står i garaget. Och jag har ingen nyckel. Och maken hotar med typ skilsmässa om jag inte fixar uppdraget "f-n, fattar du att vi kommer in på Cervera, dom kommer att köpa hur mycket som helst".
Jag känner trycket. Jag känner däremot inte våra företagsgrannar så bra. Jag känner till typ ett företag. Samma företag, vars på en av deras bilar i garaget jag härom veckan skrev en allt annat än trevlig lapp, efter det att bilen totalblockerade min. Dock utan avsändare... så det är nog riskfritt att gå upp och smöra till sig en nyckel...
"ja, f-n, det är ju bara problem med det där garaget, nån jävel satte en jävla rutten lapp på rutan härom dagen och jag trodde för ett ögonblick att det var du". (Har kallpratat en del med henne genom åren i hissen och hon tyckte sig känna igen min jargong, liksom).
"Ehh, ojdå, nä du, det vet jag inget om". Sa jag och fick låna nyckeln. Kör ned till posten och resan tar ca 30 sekunder (NÄE, jag kunde inte gå eftersom det var 6 st stora kartonger!). Kutar in och slänger fram mina noteringar om paketnummer. Killen tar fram alla paket och ber om leg.
"Äähum, jag har inget", säger jag. Och får åka tillbaka till kontoret.
Eftersom vägen tillbaka är enkelriktad och den vanliga vägen, som tar 45 sekunder, är under ombyggnad så får jag åka runt halva Kungsholmen vilket tar närmare en kvart. Upp och hämta pluskan, tillbaka, gå fram och tillbaka till bilen sex gånger. Nu noterar kroppen att det är 23 grader ute.
Parkerar bilen. Orkar inte bära alla paket, utan tar två stycken, varav den ena är trasig och jag ser loggan på "trumföretaget". Upp på kontoret, sliter upp kartongen. Ingen jävla trumma, det var bara svart färg, som jag också hade beställt. Öppnar andra paketet, ingen trumma. Okey, ned till bilen, kånka stort tungt paket upp igen. Ingen trumma. Kollar följesedeln, jo den ska vara med. Ned till bilen igen. Jaaaaa, jag fick gå tre gånger till bara för att konstater att trumhelvetet inte fanns med. Ringa till kontorsleverantören. "Ojdå, då måste lagret ha gjort fel". NÄE, MENAR DU DET!
"Alltså, det är panik, jag måste ha trumman nuuuu! Då får ni köra hit en på en gång."
"Ehh, vi är lokaliserade i Skåne, det är bara säljföretaget som ligger i Stockholm."
"Jag betalade med mitt kreditkort så då får ni kreditera det OMGÅENDE"
"Jag är ledsen, men det tar ett par tre dagar innan pengarna kommer in på kontot".
Ahhh, jag orkar inte. Tiden rusar i väg. Jag får till slut inse att jag inte klarar att leverera. Ringer Schenker och får skämmas. Ringer till maken, som är jätteupptagen, och berättar. I efterhand visar det sig att han inte uppfattar.
Eftersom jag ändå måste ha en trumma så ringer jag runt till olika leverantörer, slut överallt utom i Ulvsunda/Bromma. Rattar dit och hoppas till Gud att mitt andra VISA-kort fortfarande fungerar. På vägen dit ringer maken. Jag berättar om dagens vedermödor och då först fattar han att leveransen inte har gått! Han blir helt desperat.
Det slutar med att jag hämtar trumman, sladdar hem, fixar igång min dator, medan den startar upp så kutar jag i väg till dagis och hämtar talibanen, som får ett tokspel eftersom "storasyster skulle hämta mig och hon skulle ringa dig om det". Till vilken telefon då!
Släpar hem henne. In på hemmakontoret, printar ut frakt och följesedlar, lämnar en skrikandes 3-åring i tonåringens omsorg, hamnar mitt i alla köer in till stan. Kör i bussfil, gångfil och alla andra filjävlar. Kommer upp på kontoret, där vår budkille står och väntar. På med alla lappar och han drar i väg till Schenkers kontor Spånga. Drar hem på två hjul samtidigt som jag ringer telefonoperatören och frågar vad i hel----e dom håller på med.
"ja, vi har ganska mycket att göra just nu och vi kan inte säga när problemet är löst."
"men du, handlar det om en vecka, eller vadå? Jag har redan varit utan telefon HELA den här veckan!"
"nä, som sagt, vi kan inte lova något"
Jag lade på luren mitt i hans mening. Parkerade, gick in och gjorde middag och nu är jag helt slut i huvudet.
Har av tidigare kända skäl superbråttom att komma i väg i morse. Precis innan jag ska ut genom dörren så får talibanen ett "jag-kommer-aldrig-mer-att-få-se-min-mamma-du-får-inte-lämna-mig-jag-gråter-krokodildårar"-anfall.
Jag blev lite mör, kanske mest för att hon väckte mig mycket försiktigt med en mjuk puss på kinden. En klar effekt av gårdagens traumatiska upplevelse med en inte-så-klämkäck-mamma-kl-05.30.
Jag rattar in på jobbet en kvart sen, för att finna datagurun sittandes i trappen. Efter en timmes meckande tror han att det är fel på en s k router (fråga mig inte vad det är men det låter som nåt nödvändigt) så han undrar om jag kan köra honom snabbt till hans ordinarie arbetsplats, en databutik. Givetvis gör jag det. Prylen hämtas och vi kör tillbaka. Parkerar i garaget och slänger igen garageporten. Går 4 meter och kommer på att nyckeln till garaget ligger i Jennifers bilbarnstol. Gräääjtans, hur f-n ska jag ta mig in där nu då. Släpper problemet för stunden.
Två timmar till går och trots fixet så fungerar det inte. Jag råkar stå i en bortrest kollegas rum när datakillen kommer och meddelar mig det. Han säger något i stil med att det verkar som om nätverket är överbelastat till max, och han kan inte alls begripa varför.
Medan vi pratar så får han syn på en datakabel inne i rummet. Här behöver jag förklara lite för den som inte vet: ofta på kontor så har man kabeluttag placerat i en "ränna" på väggen. Det normala är att man har två stycken ovanpå varandra: en för tele, och en för data. Och så har också vi. Datakillen tar ett steg in i rummet och tittar lite närmare på uttagen. Båda två är upptagna, alltså två kablar sitter i. Jag förstår ingenting, för det ser ju ut som det ska.
Han tar tag i den övre kablen, som går ned bakom skrivbordet, drar och konstaterar att den andra änden av kabeln, som rimligtvis ska sitta i en dator, men som inte gör det, utan sitter i det undre hålet! Okey, har du hängt med så här långt så fattar du läget. En och samma kabel som sitter i båda uttagen.
Datakillen, som vid det här laget är en timme sen till sitt arbete, utbrister en suck som skulle kunna väcka en död: "jaha du, här har vi problemet". Vadå, säger jag och tänker att vad spelar det för roll, det är ju bara nån som har satt lite fel. Till saken hör att vi håller på att flytta runt lite, så det har varit lite rörigt.
"Du, den som har satt in den här har (vilket senare visade sig vara maken i tron om att han minsann kan koppla saker rätt), hmm, hur ska jag uttrycka det så att du förstår, mycket väl medveten om mina tillkortakommanden avseende datorer, man kan säga att på grund av det här så har det blivit en total kortslutning i nätverket."
Poff poff fixat. Glad som en amöba surfar jag ut på nätet. Tjoho, I am back! Jag kan jobba. Jätteglad. Tills jag ska printa ut nåt. Det fungerar inte. I hastigheten glömmer både han och jag att alla skrivare är anslutna till nätverket. Har nätverket varit ur funktion så kommer den inte ihåg tidigare inställningar, eller hur man nu förklarar det. Okey, ingen skrivare idag heller. Men, jag väntar ju på trumman till vår kombinerade fax/skrivare så då löser det sig. För den skulle ju ha kommit igår.
Okey, dags att ringa kontorsleverantören. Som upplyser mig om att "jovisst, Posten ringde på hos er kl 11.13 (!) igår, men ingen öppnade. ???!!!!
"Ehhh, du, jag var borta på lunch mellan 13.00-13.30 OCH DET SKREV JAG PÅ ORDERN ATT JAG SKULLE VARA!"
"Ja, det var ju tokigt, men du kan få det utkört från Posten, fast då mot en avgift på några 100-lappar".
Skulle inte tro det, sa jag. "Ja, då får du hämta det på posten", sa den kundservicemaaajndade kontorleverantörskillen, som jag aldrig mer ska handla av.
Ungefär här ringer maken från mässan i Göteborg. Vi jobbar även som leverantörer av present- och inredningsartiklar. Han är i upplösningstillstånd för att vi ÄNTLIGEN har lyckats komma in på några av Cervera-butikerna. Dvs om vi kan leverera varorna till ett gäng butiker till i morgon. Säljare som han är min man, så upplyser han kunden om att det aboslut inte är några problem.
Bortsett från att han i all hast hade glömt att man måste boka sändningarna från Schenker före kl 12.00. Nu är hon bortåt 12.30. "Ring Schenker och smöra". Han pratar så fort att jag bara uppfattar "ett paket till Borås, på typ några kg".
Jag slänger mig på luren. Får tag i en inte så serviceminded bokningstantalona som till slut går med på "ett paket, ca 5 kg med hämtning kl 14.00, och det är ett undantag!"
Ringer tillbaka till maken och informerar. Då informerar han mig om att det är till flera Cervera-butiker och således lär det inte bli "ett paket på ca 5 kg". Hmm, får ta den smällen sen, tänker jag.
Okey, för att skicka paket måste man kunna printa ut följesedlar. Och fraktsedlar med klisterunderlag.
Jag har ingen skrivare. Men jag har en fax/skrivare. Och på posten ligger trumman. Och bilen står i garaget. Och jag har ingen nyckel. Och maken hotar med typ skilsmässa om jag inte fixar uppdraget "f-n, fattar du att vi kommer in på Cervera, dom kommer att köpa hur mycket som helst".
Jag känner trycket. Jag känner däremot inte våra företagsgrannar så bra. Jag känner till typ ett företag. Samma företag, vars på en av deras bilar i garaget jag härom veckan skrev en allt annat än trevlig lapp, efter det att bilen totalblockerade min. Dock utan avsändare... så det är nog riskfritt att gå upp och smöra till sig en nyckel...
"ja, f-n, det är ju bara problem med det där garaget, nån jävel satte en jävla rutten lapp på rutan härom dagen och jag trodde för ett ögonblick att det var du". (Har kallpratat en del med henne genom åren i hissen och hon tyckte sig känna igen min jargong, liksom).
"Ehh, ojdå, nä du, det vet jag inget om". Sa jag och fick låna nyckeln. Kör ned till posten och resan tar ca 30 sekunder (NÄE, jag kunde inte gå eftersom det var 6 st stora kartonger!). Kutar in och slänger fram mina noteringar om paketnummer. Killen tar fram alla paket och ber om leg.
"Äähum, jag har inget", säger jag. Och får åka tillbaka till kontoret.
Eftersom vägen tillbaka är enkelriktad och den vanliga vägen, som tar 45 sekunder, är under ombyggnad så får jag åka runt halva Kungsholmen vilket tar närmare en kvart. Upp och hämta pluskan, tillbaka, gå fram och tillbaka till bilen sex gånger. Nu noterar kroppen att det är 23 grader ute.
Parkerar bilen. Orkar inte bära alla paket, utan tar två stycken, varav den ena är trasig och jag ser loggan på "trumföretaget". Upp på kontoret, sliter upp kartongen. Ingen jävla trumma, det var bara svart färg, som jag också hade beställt. Öppnar andra paketet, ingen trumma. Okey, ned till bilen, kånka stort tungt paket upp igen. Ingen trumma. Kollar följesedeln, jo den ska vara med. Ned till bilen igen. Jaaaaa, jag fick gå tre gånger till bara för att konstater att trumhelvetet inte fanns med. Ringa till kontorsleverantören. "Ojdå, då måste lagret ha gjort fel". NÄE, MENAR DU DET!
"Alltså, det är panik, jag måste ha trumman nuuuu! Då får ni köra hit en på en gång."
"Ehh, vi är lokaliserade i Skåne, det är bara säljföretaget som ligger i Stockholm."
"Jag betalade med mitt kreditkort så då får ni kreditera det OMGÅENDE"
"Jag är ledsen, men det tar ett par tre dagar innan pengarna kommer in på kontot".
Ahhh, jag orkar inte. Tiden rusar i väg. Jag får till slut inse att jag inte klarar att leverera. Ringer Schenker och får skämmas. Ringer till maken, som är jätteupptagen, och berättar. I efterhand visar det sig att han inte uppfattar.
Eftersom jag ändå måste ha en trumma så ringer jag runt till olika leverantörer, slut överallt utom i Ulvsunda/Bromma. Rattar dit och hoppas till Gud att mitt andra VISA-kort fortfarande fungerar. På vägen dit ringer maken. Jag berättar om dagens vedermödor och då först fattar han att leveransen inte har gått! Han blir helt desperat.
Det slutar med att jag hämtar trumman, sladdar hem, fixar igång min dator, medan den startar upp så kutar jag i väg till dagis och hämtar talibanen, som får ett tokspel eftersom "storasyster skulle hämta mig och hon skulle ringa dig om det". Till vilken telefon då!
Släpar hem henne. In på hemmakontoret, printar ut frakt och följesedlar, lämnar en skrikandes 3-åring i tonåringens omsorg, hamnar mitt i alla köer in till stan. Kör i bussfil, gångfil och alla andra filjävlar. Kommer upp på kontoret, där vår budkille står och väntar. På med alla lappar och han drar i väg till Schenkers kontor Spånga. Drar hem på två hjul samtidigt som jag ringer telefonoperatören och frågar vad i hel----e dom håller på med.
"ja, vi har ganska mycket att göra just nu och vi kan inte säga när problemet är löst."
"men du, handlar det om en vecka, eller vadå? Jag har redan varit utan telefon HELA den här veckan!"
"nä, som sagt, vi kan inte lova något"
Jag lade på luren mitt i hans mening. Parkerade, gick in och gjorde middag och nu är jag helt slut i huvudet.
onsdag 23 maj 2007
Hur klarade man sig förr i tiden och mina små svarta vänner har checkat in igen..
Jag förstår inte varför lagen om all jävelskap alltid skall hända när det inte är läge;
I två dagar så har jag varit utan min mobiltelefon. Eller ja, inte utan rent fysiskt, utan den har helt enkelt inte fungerat. Först trodde jag att själva telefonen var paj och såg en möjlighet att införskaffa en ny men så enkelt var det ju naturligtvis inte! Jag ringer min nätoperatör som säger att dom inte heller kan förstå problemet "men vi gör en felanmälan omgående". Det var i går det.
Denna dag börjar med att talibanen bestämmer sig för att vakna 05.30. Jag har jobbat hårt för att hon ska förstå skillnad mellan natt och dag, men när jag i morse försöker förklara att DET ÄR FAKTISKT MITT I NATTEN, varpå hon genast svarar "men mamma, solen lyser ju" så är det ju lite svårt att gå i svaromål. Nåväl, hon vaknar som sagt men innan jag har ovan konversation med henne så ligger hon och skriker efter sin pappa.
Hon har plötsligt glömt bort att han är borta på mässa hela veckan. Nu skulle man ju kunna tro att hon är 1 år eller nåt, men hon har börjat med en ny olat: skrika på pappa att han ska komma och BÄRA in henne till oss. Han som alltid jobbar och endast har morgnarna med henne, ger alltid efter. Givetvis.
Men inte jag. Till saken hör också att jag är, eehh, ja, lite sur på morgnarna. För att uttrycka mig diplomatiskt. Jag är ännu mer sur när jag inte kunnat somna kvällen innan för att jag har legat och stressat upp mig över arbetsuppgifter som brinner. Som typ att skapa en ny broschyr, som jag gick på dyr kurs för häromsistens. Somnade vid 2-rycket.
Så förutsättningarna för att vara en god moder kl 05.30 var inte direkt stora. Man kan säga att jag var allt annat än klämkäck.
Efter dagisdumpningen så sätter jag på min mobil. Fungerar fortfarande inte. Suck. Kommer till jobbet och riggar upp min bärbara och ska printa ut lite dokument. Skrivaren har pajat. Nåväl, kan klara mig utan idag. Får väl lov till det. Bestämmer mig för att faxa in lite grejer till Bolagsverket. Strul med faxen, öppna och försöker leka mekaniker. Går inte så bra, den så kallade trumman har tagit slut. Vilken tur att jag beställde en ny häromdagen "så den kommer absolut senast idag", tänker jag.
Går tillbaka till mitt rum och har lite ärenden på internet. Kommer inte in. Nu börjar jag lacka helt. Nåt skitfel med nätverket. Jag tänker att jag måste ringa vår datakille. Ögonblicket senare konstaterar jag att jag nog inte är ensam om att INTE ha alla telefonnummer i huvudet. Alla mina nummer ligger ju så klart i MIN MOBIL.
Jag har dessutom slängt alla telefonkataloger för "vem behöver det när man har internet"!! Jag har också ganska många samtal att ringa i dag. Pricken över i:et kommer nån timme senare. Då ringer Temo och säger att dom på uppdrag av Eniro vill göra en undersökning: "vi ser att du har använt dig av Eniros telefonupplysningstjänst idag". Jag trodde först att det var nåt skämt. Nejdå, jag svarade så fint på frågorna och jag var sååå nöjd över att telefonisterna givit mig alla nummer jag efterfrågat.
Jagar datakillen hela dagen och lämnar förtiåtta desperata meddelanden. Ger upp tidigt på eftermiddagen; ingen jädra datakille, ingen leverans av trumma, ingen jävla kontakt med omvärlden. Är på grymt dåligt humör. Får med mig ett par kuvert (med handskrivna brev!) och ska posta utanför lokala ICA-affären. Rattar in på parkeringen och kliver ur bilen, gräver i väskan efter kuverten. Öppnar luckan till den gula postlådan. När jag precis släpper det jag släpper, så inser jag att jag precis postat min kalender. Min stora svarta tunga omöjligt-att-ta-fel-kalender! Ser hur hela min framtid försvinner. Nåja, de närmaste veckornas viktiga möten och andra avtalade tider i alla fall. Står helt handfallen och tänker att det händer faktiskt inte mig. Till slut inser jag att ICA-personalen måste kunna hjälpa mig, och mycket riktigt, de har en extranyckel. Thhhännk ju gaaad, säger jag.
Kommer hem med trött taliban och matkassar som väger bly. Telefonen ringer och det är vår datakille. Han har råkat ringa till maken, som by the way tar upp vårt nätverksproblem och undrar om jag fått tag i honom. Det visar sig att jag lämnat meddelande till helt fel person. Hhm, den personen lär ju undra vad jag var för desperat wacko med tanke på mina meddelanden.
Packar ur matkassarna och tycker nog att dom där enstaka myrorna jag såg på köksgolvet igår har förökat sig en aning. (Mina gamla forumkompisar minns kanske mitt myrhelvete som jag hade förra året.) Jag tänker att jag orkar nog inte mer nu. Går upp på övervåningen, dit förra årets generation av myror aldrig tog sig, och ser att västra Stockholms alla myror insett att det är gratis inkvartering hos oss i år igen OCH att hotellet dessutom har en penthousevåning! Fanihelvetesjävlaskit. Jag ooooorkar inte igen. Det är myror ÖVERALLT. Jag ringer Anticimex och följande samtal äger rum:
-nä du, jag kan inte hitta dig i systemet så du får....
Jag avbryter: - om du kommer att säga att jag ska samla in myror igen i en liten jädra burk och skicka in, bara för att ni om två veckor komma skicka ett brev där ni talar om för mig VILKET JÄVLA LATINSK NAMN DOM HAR, utan att ens meddela ett datum för sanering; SÅ KAN DU FAKTISKT GLÖMMA DET! Det tog er nästan två månader förra året, innan ni kom hit och jag vägrar gå igenom det igen!
- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?
-JAG ÄR VÄÄÄÄLDIGT SÄKER PÅ DET SERRU!
-okey, då bokar vi in en tid den 28:e. Tänk på att du måste....
-JAG VET EXAKT VILKA FÖRBEREDELSER JAG MÅSTE GÖRA. Det här är 4.e året i rad som jag har agerat hyresvärd, så jag veeet! Tacksåmyckethej.
Så nu har vi tofflor på oss.
Och i morgonbitti ska jag stå givakt på kontoret kl 07.30 och öppna för datakillen. Lyckades övertala tonåringen, som börjar kl 11 att lämna talibanen på dagis. Och så måste jag visst släpa med mig min hemmaskrivare. Och kommer inte leveransen av trumman till faxen, så vet jag inte vad jag gör. Sen kommer jag att ringa och säga några mindre väl valda ord till min mobiltelefonoperatör om dom inte löser problemet.
Är det inte märkligt hur sårbara vi är utan all denna apparatur och hur några små söta minimyror kan få en att bli hysterisk?! Eller ja, det där sista tar jag nog tillbaka....
Fast min fot mår bra nu. Det är ju i alla fall något.
I två dagar så har jag varit utan min mobiltelefon. Eller ja, inte utan rent fysiskt, utan den har helt enkelt inte fungerat. Först trodde jag att själva telefonen var paj och såg en möjlighet att införskaffa en ny men så enkelt var det ju naturligtvis inte! Jag ringer min nätoperatör som säger att dom inte heller kan förstå problemet "men vi gör en felanmälan omgående". Det var i går det.
Denna dag börjar med att talibanen bestämmer sig för att vakna 05.30. Jag har jobbat hårt för att hon ska förstå skillnad mellan natt och dag, men när jag i morse försöker förklara att DET ÄR FAKTISKT MITT I NATTEN, varpå hon genast svarar "men mamma, solen lyser ju" så är det ju lite svårt att gå i svaromål. Nåväl, hon vaknar som sagt men innan jag har ovan konversation med henne så ligger hon och skriker efter sin pappa.
Hon har plötsligt glömt bort att han är borta på mässa hela veckan. Nu skulle man ju kunna tro att hon är 1 år eller nåt, men hon har börjat med en ny olat: skrika på pappa att han ska komma och BÄRA in henne till oss. Han som alltid jobbar och endast har morgnarna med henne, ger alltid efter. Givetvis.
Men inte jag. Till saken hör också att jag är, eehh, ja, lite sur på morgnarna. För att uttrycka mig diplomatiskt. Jag är ännu mer sur när jag inte kunnat somna kvällen innan för att jag har legat och stressat upp mig över arbetsuppgifter som brinner. Som typ att skapa en ny broschyr, som jag gick på dyr kurs för häromsistens. Somnade vid 2-rycket.
Så förutsättningarna för att vara en god moder kl 05.30 var inte direkt stora. Man kan säga att jag var allt annat än klämkäck.
Efter dagisdumpningen så sätter jag på min mobil. Fungerar fortfarande inte. Suck. Kommer till jobbet och riggar upp min bärbara och ska printa ut lite dokument. Skrivaren har pajat. Nåväl, kan klara mig utan idag. Får väl lov till det. Bestämmer mig för att faxa in lite grejer till Bolagsverket. Strul med faxen, öppna och försöker leka mekaniker. Går inte så bra, den så kallade trumman har tagit slut. Vilken tur att jag beställde en ny häromdagen "så den kommer absolut senast idag", tänker jag.
Går tillbaka till mitt rum och har lite ärenden på internet. Kommer inte in. Nu börjar jag lacka helt. Nåt skitfel med nätverket. Jag tänker att jag måste ringa vår datakille. Ögonblicket senare konstaterar jag att jag nog inte är ensam om att INTE ha alla telefonnummer i huvudet. Alla mina nummer ligger ju så klart i MIN MOBIL.
Jag har dessutom slängt alla telefonkataloger för "vem behöver det när man har internet"!! Jag har också ganska många samtal att ringa i dag. Pricken över i:et kommer nån timme senare. Då ringer Temo och säger att dom på uppdrag av Eniro vill göra en undersökning: "vi ser att du har använt dig av Eniros telefonupplysningstjänst idag". Jag trodde först att det var nåt skämt. Nejdå, jag svarade så fint på frågorna och jag var sååå nöjd över att telefonisterna givit mig alla nummer jag efterfrågat.
Jagar datakillen hela dagen och lämnar förtiåtta desperata meddelanden. Ger upp tidigt på eftermiddagen; ingen jädra datakille, ingen leverans av trumma, ingen jävla kontakt med omvärlden. Är på grymt dåligt humör. Får med mig ett par kuvert (med handskrivna brev!) och ska posta utanför lokala ICA-affären. Rattar in på parkeringen och kliver ur bilen, gräver i väskan efter kuverten. Öppnar luckan till den gula postlådan. När jag precis släpper det jag släpper, så inser jag att jag precis postat min kalender. Min stora svarta tunga omöjligt-att-ta-fel-kalender! Ser hur hela min framtid försvinner. Nåja, de närmaste veckornas viktiga möten och andra avtalade tider i alla fall. Står helt handfallen och tänker att det händer faktiskt inte mig. Till slut inser jag att ICA-personalen måste kunna hjälpa mig, och mycket riktigt, de har en extranyckel. Thhhännk ju gaaad, säger jag.
Kommer hem med trött taliban och matkassar som väger bly. Telefonen ringer och det är vår datakille. Han har råkat ringa till maken, som by the way tar upp vårt nätverksproblem och undrar om jag fått tag i honom. Det visar sig att jag lämnat meddelande till helt fel person. Hhm, den personen lär ju undra vad jag var för desperat wacko med tanke på mina meddelanden.
Packar ur matkassarna och tycker nog att dom där enstaka myrorna jag såg på köksgolvet igår har förökat sig en aning. (Mina gamla forumkompisar minns kanske mitt myrhelvete som jag hade förra året.) Jag tänker att jag orkar nog inte mer nu. Går upp på övervåningen, dit förra årets generation av myror aldrig tog sig, och ser att västra Stockholms alla myror insett att det är gratis inkvartering hos oss i år igen OCH att hotellet dessutom har en penthousevåning! Fanihelvetesjävlaskit. Jag ooooorkar inte igen. Det är myror ÖVERALLT. Jag ringer Anticimex och följande samtal äger rum:
-nä du, jag kan inte hitta dig i systemet så du får....
Jag avbryter: - om du kommer att säga att jag ska samla in myror igen i en liten jädra burk och skicka in, bara för att ni om två veckor komma skicka ett brev där ni talar om för mig VILKET JÄVLA LATINSK NAMN DOM HAR, utan att ens meddela ett datum för sanering; SÅ KAN DU FAKTISKT GLÖMMA DET! Det tog er nästan två månader förra året, innan ni kom hit och jag vägrar gå igenom det igen!
- alltså, är du säker på att det är svartmyror då?
-JAG ÄR VÄÄÄÄLDIGT SÄKER PÅ DET SERRU!
-okey, då bokar vi in en tid den 28:e. Tänk på att du måste....
-JAG VET EXAKT VILKA FÖRBEREDELSER JAG MÅSTE GÖRA. Det här är 4.e året i rad som jag har agerat hyresvärd, så jag veeet! Tacksåmyckethej.
Så nu har vi tofflor på oss.
Och i morgonbitti ska jag stå givakt på kontoret kl 07.30 och öppna för datakillen. Lyckades övertala tonåringen, som börjar kl 11 att lämna talibanen på dagis. Och så måste jag visst släpa med mig min hemmaskrivare. Och kommer inte leveransen av trumman till faxen, så vet jag inte vad jag gör. Sen kommer jag att ringa och säga några mindre väl valda ord till min mobiltelefonoperatör om dom inte löser problemet.
Är det inte märkligt hur sårbara vi är utan all denna apparatur och hur några små söta minimyror kan få en att bli hysterisk?! Eller ja, det där sista tar jag nog tillbaka....
Fast min fot mår bra nu. Det är ju i alla fall något.
söndag 20 maj 2007
Satan i gatan vad det gör ont!
Den här långhelgen har varit perfekt. Eller ja, det började i alla fall bra. Först åker stora dottern till nyfunnen pojkvän på Gotland. En något nervös mamma vinkade av, men fick till slut inse att hon själv var mycket mer "världsvan" vid samma ålder. Visserligen ringde jag dottern typ 4 ggr om dagen. Som om det skulle hindra henne från att göra något otillbörligt...
Sen lyckades jag övertala maken att yngsta dottern visst kunde få följa med honom och stå på marknad en hel dag (hans nya hobby). Han var ytterst tveksam men jag spelade på hans dåliga samvete: "du jobbar ju så mycket, och du ska ju dessutom vara borta på mässa hela nästa vecka, bla bla bla". Det värsta var att det faktist gick kalasbra, hon var en ängel. (Typiskt, det händer aldrig mig!)
Hur som helst: jag fick en hel lördag för mig själv. Vaknade helt själv och inte av det vanliga "mamaaaaaa, dags att gå upp"-vrålet i örat. Åt en lång härlig frukost och hann läsa HELA Dagens Nyheter. Sen var det till att dra iväg till PappRika och träffa Malin, T och A.
En heeeel dags scrappande. Inte för att jag hann så mycket, men jag hann snacka desto mer! Dessutom så var ju T där och satt och gjorde armband. Jag hade äran att få köpa ett av henne. Det var sjukt snyggt och för en armbandssamlare så var ju dagen gjord!
Kvällen avslutades med att maken satt i soffan och sov. Det var bara skräp på tv så det blev tidigt i säng. (Hhhm, man kan ju fråga sig varför man äger 10 videobutiker..) Undrar om jag är ensam om att alltid ha en sovande make som sällskap i soffan på helgerna..
I morse var det dags att slutföra Operation Totalrenovering av yngsta dotterns rum. Hon har fått välja tapeter själv och givetvis så blidde det rosa och en sovalkov i lila. Faktum är att det blev otroligt snyggt. Lite Designers Guild-gardiner gjorde ju inte saken sämre heller.
Nåväl, idag skulle jag måla en gammal avlutad allmogestol lila (uppenbarligen inte mitt val..) så jag gick upp på hennes rum för att bära ner den till altanen. Har mina supersköna, helt osexiga, Birkenstock-tofflor på mig. Ja, du kan ju själv gissa vad som händer! Missar sista trappsteget, ramlar raklång ut på hallgolvet, stolen flyger i väg åt andra hållet och JAG TROR ATT JAG DÖR AV SMÄRTA!
I samma sekund som jag skriker, så skriker även talibanen ute på altanen. Hon leker med granndottern och de börjar bråka om något. Jag försöker överrösta henne, men ingen jävel hör mig eftersom hon är "begåvad" med en röst som skär igenom precis allt! Jag har så fruktansvärt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Samtidigt så hinner jag tänka: f-n, jag ska ju hämta stora dottern vid Gotlandsfärjan om två timmar!
Det går nån minut och till slut så hör maken i garaget mina vrål. Han kommer rusandes, talibanen inser att någon annan faktiskt skriker längre än henne, så hon kommer också rusandes. Maken springer ned till frysen och hämtar bautapaketet med tigerräkor för att få ned svullnaden. Han lyckas och jag tar mig upp. Det gör lite ont men jag är, som en del vet, ingen Pipstina, så jag jobbar på. Drar iväg och hämtar dottern. Åker till måleriaffären, handlar mat och använder mina fötter så där som alla andra gör en vanlig hektisk helg.
Jag kan säga att det är payback time nu i kväll. Värken är fruktansvärd och jag kan knappt stödja på foten. Doktorn? Näpp, skulle inte tro att jag har tid: till att börja med så har vi föräldrakooperativ = min jourdag hela dagen i morgon om personalen är sjuk.
Om inte = min måndagsjour; dvs jobba på dagis mellan 15-17 då personalen har sitt sedvanliga måndagsmöte. Japp, jag ska alltså, i vilket fall som helst, jobba där på eftermiddagen. Maken? Han drar till Göteborg för att ställa ut på Present & Inredningsmässan = jag ska vara solo till fredag morgon.
Fy farao vilken vecka jag har att se fram emot. Jag måste nog trösta mig med lite choklad tror jag visst.
Sen lyckades jag övertala maken att yngsta dottern visst kunde få följa med honom och stå på marknad en hel dag (hans nya hobby). Han var ytterst tveksam men jag spelade på hans dåliga samvete: "du jobbar ju så mycket, och du ska ju dessutom vara borta på mässa hela nästa vecka, bla bla bla". Det värsta var att det faktist gick kalasbra, hon var en ängel. (Typiskt, det händer aldrig mig!)
Hur som helst: jag fick en hel lördag för mig själv. Vaknade helt själv och inte av det vanliga "mamaaaaaa, dags att gå upp"-vrålet i örat. Åt en lång härlig frukost och hann läsa HELA Dagens Nyheter. Sen var det till att dra iväg till PappRika och träffa Malin, T och A.
En heeeel dags scrappande. Inte för att jag hann så mycket, men jag hann snacka desto mer! Dessutom så var ju T där och satt och gjorde armband. Jag hade äran att få köpa ett av henne. Det var sjukt snyggt och för en armbandssamlare så var ju dagen gjord!
Kvällen avslutades med att maken satt i soffan och sov. Det var bara skräp på tv så det blev tidigt i säng. (Hhhm, man kan ju fråga sig varför man äger 10 videobutiker..) Undrar om jag är ensam om att alltid ha en sovande make som sällskap i soffan på helgerna..
I morse var det dags att slutföra Operation Totalrenovering av yngsta dotterns rum. Hon har fått välja tapeter själv och givetvis så blidde det rosa och en sovalkov i lila. Faktum är att det blev otroligt snyggt. Lite Designers Guild-gardiner gjorde ju inte saken sämre heller.
Nåväl, idag skulle jag måla en gammal avlutad allmogestol lila (uppenbarligen inte mitt val..) så jag gick upp på hennes rum för att bära ner den till altanen. Har mina supersköna, helt osexiga, Birkenstock-tofflor på mig. Ja, du kan ju själv gissa vad som händer! Missar sista trappsteget, ramlar raklång ut på hallgolvet, stolen flyger i väg åt andra hållet och JAG TROR ATT JAG DÖR AV SMÄRTA!
I samma sekund som jag skriker, så skriker även talibanen ute på altanen. Hon leker med granndottern och de börjar bråka om något. Jag försöker överrösta henne, men ingen jävel hör mig eftersom hon är "begåvad" med en röst som skär igenom precis allt! Jag har så fruktansvärt ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Samtidigt så hinner jag tänka: f-n, jag ska ju hämta stora dottern vid Gotlandsfärjan om två timmar!
Det går nån minut och till slut så hör maken i garaget mina vrål. Han kommer rusandes, talibanen inser att någon annan faktiskt skriker längre än henne, så hon kommer också rusandes. Maken springer ned till frysen och hämtar bautapaketet med tigerräkor för att få ned svullnaden. Han lyckas och jag tar mig upp. Det gör lite ont men jag är, som en del vet, ingen Pipstina, så jag jobbar på. Drar iväg och hämtar dottern. Åker till måleriaffären, handlar mat och använder mina fötter så där som alla andra gör en vanlig hektisk helg.
Jag kan säga att det är payback time nu i kväll. Värken är fruktansvärd och jag kan knappt stödja på foten. Doktorn? Näpp, skulle inte tro att jag har tid: till att börja med så har vi föräldrakooperativ = min jourdag hela dagen i morgon om personalen är sjuk.
Om inte = min måndagsjour; dvs jobba på dagis mellan 15-17 då personalen har sitt sedvanliga måndagsmöte. Japp, jag ska alltså, i vilket fall som helst, jobba där på eftermiddagen. Maken? Han drar till Göteborg för att ställa ut på Present & Inredningsmässan = jag ska vara solo till fredag morgon.
Fy farao vilken vecka jag har att se fram emot. Jag måste nog trösta mig med lite choklad tror jag visst.
torsdag 17 maj 2007
"Jag tror jag behöver en köpgräns på mitt Mastercard"
Ja, så skrev en kompis på sin blogg för ett tag sen. Jag smålog när jag läste, och tänkte väl något i stil med: "ja, tur är väl att man inte har någon gräns på kortet".
Jag ska först referera till följande samtal mellan mig och min man, som ägde rum 13 februari i år (till saken hör att jag har ett Amex Platinakort = ingen köpgräns);
Plats: en dag vid matbordet
Ämne: make skäller ut hustru för att make fått lite väl hög Amex-räkning (hustru har extrakort, you see)
Make: jamen du kan ju fanimej inte överleva utan att handla ihjäl dig på ditt kort.
Hustru: vadå, vad menar du? Som om jag inte skulle klara mig utan kreditkort!
Make: Exakt, du skulle inte klara dig en sekund utan, och det vet du mycket väl!
Hustru: Amen nu får du f-n lägga av, självklart klarar jag mig utan att handla.
Make: ELLER HUR! Aldrig att du skulle klara dig en månad!
Hustru: (nu jävligt förbannad med tävlingsinstinkten jäsandes: DU, vad sägs om att vi slår vad. Jag slår vad om att jag kan låta bli och handla i 3 månader!
Make: Mmm, tjena att du klarar det.
Hustru: (som var för upprörd för att komma ihåg att föreslå en vinst) Jodu, du ska få se att jag VISST kan!
Tiden har gått och jag har inte använt kortet. Nu är det ju så att jag även har två VISA-kort, men jag tänkte att nä, jag ska nog visa honom att jag inte alls är beroende av nåt jädra kreditkort.
Förra söndagen så var det den 13 maj.
Jag till och med vaknade och visste att det var den 13 maj. Jag kan säga att jag var rätt snabb på att hoppa ur sängen, duscha, äta frukost och dra igång min bärbara för NU JÄVLAR SKULLE DET HANDLAS! Först kunde jag inte komma på något alls. Kände att; vad sjutton, har jag tappat shoppingtarmen någonstans under dessa 3 långa, fullständigt OUTHÄRDLIGA månader? Efter någon timme så var jag inne i matchen. Hittade lite MÅSTE-HA-saker utan problem. Fast jag måste tillägga att jag lovat mig själv att faktiskt inte använda hans extrakort. Inte alls. Över huvud taget. Jag har ju som sagt två VISA-kort.
Nåväl, veckan har gått och jag tycker att jag har hållit mig ganska lugn. Det kändes så i alla fall. Jag har dessutom känt mig extremt stolt över att inte handlat på hans skitAmex-kort.
Så rattade jag in på Shell-macken igår och tankade. In och betala 800 kr i kassan. Då säger killen bakom disken:
-Du, ditt köp godkändes inte.
-Vadå, vad pratar du om? Jag har ju en kredit på massor (30 000 kr), sa jag.
-Ja, men ibland kan det ju bli lite fel...
Han fick mitt andra VISA, utan problem. Jag åkte hem, upp på nätet och in på kontot:
VAD I H-E! Jag hade nått taket på krediten under en enda sketen vecka! Jag loggade ur, kände att jag nog inte skulle tänka på saken mer den dagen.
Samma kväll säger dessutom maken:
-Vad duktig du har varit med Amex-kortet. Jag var inne och kollade i dag och det finns inga registrerade köp den här månaden heller. Bra jobbat, det trodde jag aldrig om dig!
Så nu sitter jag här, typ 2 veckor kvar tills alla räkningar ska betalas, och funderar på hur mycket snäll fru jag måste vara under tiden. Så att han glömmer att vara arg när räkningen kommer.
Känner mig något varm i pannan.
Jag ska först referera till följande samtal mellan mig och min man, som ägde rum 13 februari i år (till saken hör att jag har ett Amex Platinakort = ingen köpgräns);
Plats: en dag vid matbordet
Ämne: make skäller ut hustru för att make fått lite väl hög Amex-räkning (hustru har extrakort, you see)
Make: jamen du kan ju fanimej inte överleva utan att handla ihjäl dig på ditt kort.
Hustru: vadå, vad menar du? Som om jag inte skulle klara mig utan kreditkort!
Make: Exakt, du skulle inte klara dig en sekund utan, och det vet du mycket väl!
Hustru: Amen nu får du f-n lägga av, självklart klarar jag mig utan att handla.
Make: ELLER HUR! Aldrig att du skulle klara dig en månad!
Hustru: (nu jävligt förbannad med tävlingsinstinkten jäsandes: DU, vad sägs om att vi slår vad. Jag slår vad om att jag kan låta bli och handla i 3 månader!
Make: Mmm, tjena att du klarar det.
Hustru: (som var för upprörd för att komma ihåg att föreslå en vinst) Jodu, du ska få se att jag VISST kan!
Tiden har gått och jag har inte använt kortet. Nu är det ju så att jag även har två VISA-kort, men jag tänkte att nä, jag ska nog visa honom att jag inte alls är beroende av nåt jädra kreditkort.
Förra söndagen så var det den 13 maj.
Jag till och med vaknade och visste att det var den 13 maj. Jag kan säga att jag var rätt snabb på att hoppa ur sängen, duscha, äta frukost och dra igång min bärbara för NU JÄVLAR SKULLE DET HANDLAS! Först kunde jag inte komma på något alls. Kände att; vad sjutton, har jag tappat shoppingtarmen någonstans under dessa 3 långa, fullständigt OUTHÄRDLIGA månader? Efter någon timme så var jag inne i matchen. Hittade lite MÅSTE-HA-saker utan problem. Fast jag måste tillägga att jag lovat mig själv att faktiskt inte använda hans extrakort. Inte alls. Över huvud taget. Jag har ju som sagt två VISA-kort.
Nåväl, veckan har gått och jag tycker att jag har hållit mig ganska lugn. Det kändes så i alla fall. Jag har dessutom känt mig extremt stolt över att inte handlat på hans skitAmex-kort.
Så rattade jag in på Shell-macken igår och tankade. In och betala 800 kr i kassan. Då säger killen bakom disken:
-Du, ditt köp godkändes inte.
-Vadå, vad pratar du om? Jag har ju en kredit på massor (30 000 kr), sa jag.
-Ja, men ibland kan det ju bli lite fel...
Han fick mitt andra VISA, utan problem. Jag åkte hem, upp på nätet och in på kontot:
VAD I H-E! Jag hade nått taket på krediten under en enda sketen vecka! Jag loggade ur, kände att jag nog inte skulle tänka på saken mer den dagen.
Samma kväll säger dessutom maken:
-Vad duktig du har varit med Amex-kortet. Jag var inne och kollade i dag och det finns inga registrerade köp den här månaden heller. Bra jobbat, det trodde jag aldrig om dig!
Så nu sitter jag här, typ 2 veckor kvar tills alla räkningar ska betalas, och funderar på hur mycket snäll fru jag måste vara under tiden. Så att han glömmer att vara arg när räkningen kommer.
Känner mig något varm i pannan.
fredag 11 maj 2007
Vilken konstig vecka....
Det här har varit en väldans konstig vecka;
1) en av de anställda som vi fått "ärva" i en av våra nya videobutiker visar sig ha direktkontakt med djävulen därnere: en psykopat som stjäl, intrigerar och skriver helt sjuka/elaka meddelanden till de anställda I MITT NAMN!
Så jag fick åka på en brandkårsutryckning runt i dessa fyra nya butiker för att presentera mig och visa att jag inte alls är den ragata som denne person framställt mig som...Dessutom stod människan i den ena butiken när jag klev in (trots att hon inte skulle jobba enligt schemat) och jag var MYCKET nära att gå fram och ge henne en fetsmäll. Lyckades dock behärska mig och nöjde mig med en allmän kommentar om polisanmälan "när vi får reda på vem det är".
Resten av veckan har jag försökt komma på nåt smidigt sätt att sparka personen i fråga, men jag får fundera vidare då vårt jä--a svenska system är till för den anställde och inte för arbetsgivare.
2) fick ett samtal från M på PappRika som undrar om jag lever. Jag är en jävla sopa på att höra av mig, så hon gjorde mig glad eftersom det var mitt under min "turne" runt till butikerna enligt ovan.
3) turbo till lagret i Strängnäs och tillbringade en hel dag med Wendy och packade 4 jättepallar med monterutrustning/inredning/varor till Presentmässan i Göteborg den 23 maj.
4) hämta det extremt fina Designers Guild-tyget som jag ska sy gardiner av till talibanens rum. Och som jag lurade i maken att "det går att hänga dom någon annanstans sen när hon tröttnar på dom", bara för att kunna försvara kostnaden. ELLER HUR att jag kommer återanvända dem...!
5) gått igenom alla våra fööörtielva domänadresser med lika många webb-hotell. Det tog en halv arbetsdag.
6) skrivit över alla våra 30-tal telefonabonnemang till Tele2. Megabök!
7) fick ett tips från T om en blogg som var hur bra/intressant som helst!
8) gick på restaurang med min gamla "mamma-grupp", som vi gör varannan månad, och var tvungen att lämna mitt i maten då jag för första gången i mitt vuxna liv var sekunder från att svimma och lägga huvudet i pastarätten. Hade glömt att äta frukost och lunch för en gång skull, och kroppen sa ifrån. Jag klarade inte ens av att köra bilen hem.
9) upplevt en 3-åring som bara har varit jättelite grinig på hela veckan och fullkomligt underbar resten av tiden! Var tvungen att köpa henne en present i går: "men fyller jag år idag mamma? "Näe, men du har varit så himla trevlig den här veckan så jag ville att du skulle ha det här". Sa jag...
10) äntligen beställt mina julklappar (!) från maken: en Canon Speedlight 580EX-blixt till min kamera och en A3-skrivare: Canon Pixma Pro 9000. Jiiiippppii! (Ni som scrappar kan ju förstå min lycka!) Så jag gissar att jag nu MÅSTE lära mig min "nya" kamera nu.
11) varit inne på T:s blogg och inser att hon borde börja sälja sina armband. Till mig t ex!
12) I morgon lördag ska jag träffa en klasskompis som jag inte har sett på 30 år, tror jag det var. Hatar att träffa folk från det förflutna, men hon är för intressant för att gå miste om!
1) en av de anställda som vi fått "ärva" i en av våra nya videobutiker visar sig ha direktkontakt med djävulen därnere: en psykopat som stjäl, intrigerar och skriver helt sjuka/elaka meddelanden till de anställda I MITT NAMN!
Så jag fick åka på en brandkårsutryckning runt i dessa fyra nya butiker för att presentera mig och visa att jag inte alls är den ragata som denne person framställt mig som...Dessutom stod människan i den ena butiken när jag klev in (trots att hon inte skulle jobba enligt schemat) och jag var MYCKET nära att gå fram och ge henne en fetsmäll. Lyckades dock behärska mig och nöjde mig med en allmän kommentar om polisanmälan "när vi får reda på vem det är".
Resten av veckan har jag försökt komma på nåt smidigt sätt att sparka personen i fråga, men jag får fundera vidare då vårt jä--a svenska system är till för den anställde och inte för arbetsgivare.
2) fick ett samtal från M på PappRika som undrar om jag lever. Jag är en jävla sopa på att höra av mig, så hon gjorde mig glad eftersom det var mitt under min "turne" runt till butikerna enligt ovan.
3) turbo till lagret i Strängnäs och tillbringade en hel dag med Wendy och packade 4 jättepallar med monterutrustning/inredning/varor till Presentmässan i Göteborg den 23 maj.
4) hämta det extremt fina Designers Guild-tyget som jag ska sy gardiner av till talibanens rum. Och som jag lurade i maken att "det går att hänga dom någon annanstans sen när hon tröttnar på dom", bara för att kunna försvara kostnaden. ELLER HUR att jag kommer återanvända dem...!
5) gått igenom alla våra fööörtielva domänadresser med lika många webb-hotell. Det tog en halv arbetsdag.
6) skrivit över alla våra 30-tal telefonabonnemang till Tele2. Megabök!
7) fick ett tips från T om en blogg som var hur bra/intressant som helst!
8) gick på restaurang med min gamla "mamma-grupp", som vi gör varannan månad, och var tvungen att lämna mitt i maten då jag för första gången i mitt vuxna liv var sekunder från att svimma och lägga huvudet i pastarätten. Hade glömt att äta frukost och lunch för en gång skull, och kroppen sa ifrån. Jag klarade inte ens av att köra bilen hem.
9) upplevt en 3-åring som bara har varit jättelite grinig på hela veckan och fullkomligt underbar resten av tiden! Var tvungen att köpa henne en present i går: "men fyller jag år idag mamma? "Näe, men du har varit så himla trevlig den här veckan så jag ville att du skulle ha det här". Sa jag...
10) äntligen beställt mina julklappar (!) från maken: en Canon Speedlight 580EX-blixt till min kamera och en A3-skrivare: Canon Pixma Pro 9000. Jiiiippppii! (Ni som scrappar kan ju förstå min lycka!) Så jag gissar att jag nu MÅSTE lära mig min "nya" kamera nu.
11) varit inne på T:s blogg och inser att hon borde börja sälja sina armband. Till mig t ex!
12) I morgon lördag ska jag träffa en klasskompis som jag inte har sett på 30 år, tror jag det var. Hatar att träffa folk från det förflutna, men hon är för intressant för att gå miste om!
måndag 7 maj 2007
Lite tjat lönar sig. Om man inte tänjer på gränserna förstås!
Jojo, ibland lönar det sig att tjata. Min fondvägg. Japp, maken har gått med på röd fondvägg i hallen. Halleluja! Det var bara det att när han sa ja till det, och sen åkte till jobbet i lördags morse så fattade jag ett beslut: jag vill ha mer rött.
Bestämde helt sonika att en del av väggen i trappan upp till övervåningen skulle bli röd. Drog iväg till lilla målariaffären och köpte djupröd färg. Målade som en gnu hela dagen. Det blev sååå fint.
Maken hade dock en annan uppfattning.
"Det ser för jävligt ut", för att vara exakt.
Då brann det i peruken kan jag säga: "DU HAR SETT TILL ATT JAG FÅTT GÖRA MIG AV MED MITT FINA MATSALSBORD FÖR ATT DU VILL HA ETT EKBORD SÅ NU JÄVLAR BLIR DET RÖTT HÄR. Fattaru. Och när vi ändå pratar målarfärg så vill jag bara tala om att jag beställt hem en målare som ska måla taken vita där där och där, för nu har jag väntat i 5 jävla år, så det är färdigväntat. Fattaru'"
Jajamensan. Tror visst man kan kalla det att jag fattade ett exekutivt beslut. Och det kändes jävligt bra kan jag säga. Sen att maken var sur resten av kvällen kanske inte var så viktigt i sammanhanget. Eller?
Bestämde helt sonika att en del av väggen i trappan upp till övervåningen skulle bli röd. Drog iväg till lilla målariaffären och köpte djupröd färg. Målade som en gnu hela dagen. Det blev sååå fint.
Maken hade dock en annan uppfattning.
"Det ser för jävligt ut", för att vara exakt.
Då brann det i peruken kan jag säga: "DU HAR SETT TILL ATT JAG FÅTT GÖRA MIG AV MED MITT FINA MATSALSBORD FÖR ATT DU VILL HA ETT EKBORD SÅ NU JÄVLAR BLIR DET RÖTT HÄR. Fattaru. Och när vi ändå pratar målarfärg så vill jag bara tala om att jag beställt hem en målare som ska måla taken vita där där och där, för nu har jag väntat i 5 jävla år, så det är färdigväntat. Fattaru'"
Jajamensan. Tror visst man kan kalla det att jag fattade ett exekutivt beslut. Och det kändes jävligt bra kan jag säga. Sen att maken var sur resten av kvällen kanske inte var så viktigt i sammanhanget. Eller?
fredag 4 maj 2007
Många butiker och nya tapeter och jag ooorkar inte..
Jaha. Jag brukar gå in på min blogg typ var och varannan dag. På nåt sätt är det som om jag förväntar mig att det ska stå något här. Alltså att en ny historia ploppat upp. Av sig själv. Ehhh, eller hur! Har egentligen massor att skriva men får inte tummen ur. Har kommit in i nån antispiral och är totalt jätteneggo. Lyssna på det här;
1) Jag oooooorkar inte börja gå ut och gå med grannen, som vi har lovat varandra att vi ska. I typ ett år..och vi är feta som f-n...
2) Jag oooorkar inte protestera längre när maken i förra veckan köpte 4 nya videobutiker....
3) Jag oooorkar inte protestera när maken IDAG köpte sin tionde butik till "kollektionen"...
4) Jag oooorkar inte ens åka till Louis Vuitton och köpa min 16000 krs-väska, som jag hotade att köpa om han så mycket som köpte en enda butik till. Och att jag skulle köpa en ny väska där igen, för varje ny jävla butik. Detta löfte gav jag före de fem senaste köpen men som sagt, jag oooorkar inte ens åka dit. Och då är det VERKLIGEN kris, det förstår ju alla som känner mig...!
5) Jag ooorkar inte tjata mig till att få en röd fondvägg i hallen bara för att han totalvägrar rött. "Jag vill ha vitt överallt". Var hittar man en man som inte lägger sig i...eller som vill vad jag vill?!!
6) Jag oooorkar inte säga till Jennifer att man inte får sitta i soffan och äta glass från en skål i knät. Och se på när det rinner ut....
7) Jag ooorkar inte sluta äta mörk choklad varje kväll framför tv:n...
8) Jag ooorkar inte ringa min exman och säga att han är en skit som inte ställer upp mer på min stora dotter.
9) Jag ooorkar inte söka jobb i kassan på Ica, eller nåt, så att jag får ett roligare liv. (Hmm, frågan är ju om jag verkligen får det..?)
Det här ju inte klokt! Jag orkar ju ingenting! Tror nog att jag ändå ska orka att åka till PappRika. En dag, någon dag, när som helst tror jag!
1) Jag oooooorkar inte börja gå ut och gå med grannen, som vi har lovat varandra att vi ska. I typ ett år..och vi är feta som f-n...
2) Jag oooorkar inte protestera längre när maken i förra veckan köpte 4 nya videobutiker....
3) Jag oooorkar inte protestera när maken IDAG köpte sin tionde butik till "kollektionen"...
4) Jag oooorkar inte ens åka till Louis Vuitton och köpa min 16000 krs-väska, som jag hotade att köpa om han så mycket som köpte en enda butik till. Och att jag skulle köpa en ny väska där igen, för varje ny jävla butik. Detta löfte gav jag före de fem senaste köpen men som sagt, jag oooorkar inte ens åka dit. Och då är det VERKLIGEN kris, det förstår ju alla som känner mig...!
5) Jag ooorkar inte tjata mig till att få en röd fondvägg i hallen bara för att han totalvägrar rött. "Jag vill ha vitt överallt". Var hittar man en man som inte lägger sig i...eller som vill vad jag vill?!!
6) Jag oooorkar inte säga till Jennifer att man inte får sitta i soffan och äta glass från en skål i knät. Och se på när det rinner ut....
7) Jag ooorkar inte sluta äta mörk choklad varje kväll framför tv:n...
8) Jag ooorkar inte ringa min exman och säga att han är en skit som inte ställer upp mer på min stora dotter.
9) Jag ooorkar inte söka jobb i kassan på Ica, eller nåt, så att jag får ett roligare liv. (Hmm, frågan är ju om jag verkligen får det..?)
Det här ju inte klokt! Jag orkar ju ingenting! Tror nog att jag ändå ska orka att åka till PappRika. En dag, någon dag, när som helst tror jag!
tisdag 17 april 2007
ÄR DET BARA JAG SOM ÄR VÅRTRÖTT?
Jösses vad jag är trött på allt just nu. Får man verkligen vara det? Efter vår lilla semestervecka så blev det rivstart igen på jobbet. Detta meför naturligtvis att det just nu känns som om det var flera år sedan vi hade semester.
Jag jobbar som en galning; pressar in 10 timmars arbetstid på mina fjösiga 6 timmar, kör på två hjul till dagis, järnet hem, packar upp matpåsen, laga sig lite mat, tröstar en totalt slut 3-åring, tjatar sönder en seg tonåring som aldrig tömmer diskmaskinen, plockar undan efter maten, på med lite barn-tv, räknar sekunderna till klockan blir 19.00, har den sedvanliga "tävlingen" om vem som snabbast kommer upp till badrummet för påklädning av pjamsing, läsa samma jävla saga (Mamma Mu får ett plåster, eller nåt) som vi kört de senaste 4 veckorna, pussa go'natt, ned till soffan, logga på datorn, fortsätta att arbeta med nya hemsidan, som ska vara klar 30/4, som inte kommer att vara klar för det är helt jävla orimligt, gå och lägga sig, ställa in tv-timern, somna efter en timme, vakna, trött som en babian, järnet i väg till kontoret, jobba, jobba jobba. Hur hinner M och T med att uppdatera sina bloggar? Och dessutom låta glada på kuppen. Usch, jag är verkligen megagrinig.
Geeez, jag är supertrött! Saknar mina scrapkompisar, som jag suger på att höra av mig till. Försöker få maken att inse vad skönt han skulle ha det om han tar med sig talibanen ut i skärgården en helg, SÅ ATT JAG KAN TA HEM MINA SCRAPVÄNNER!
Han har fått nån jädra mersmak på att vara hemma på helgerna! Plötsligt deklarerar han ena helgen att det är dags att ta upp löven (som han så fint glömde i höstas) och nästa helg att han ska slipa alla utemöbler. Alltså, här pratar vi om någon som vanligtvis inte tar ett steg ut i trädgården, utom för att åtnjuta lite sol vid frukost- eller middagsbordet. Visst, det jobbas ju lite mellan varven på helgerna, men ändå! Jag som är van att vara helt själv hela dagarna på helgerna har plötsligt en man som vill vara hemma lite mer. Och då gnäller jag över det!
Så där ja, då har man fått gnälla av sig lite. Känns genast lite bättre. Eller så beror det på att talibanen är hos grannen och äter middag, tonåringen på besök hos sin far, maken på jobbet.
Vid närmare eftertanke så kanske livet inte suger så hårt ändå!
Jag jobbar som en galning; pressar in 10 timmars arbetstid på mina fjösiga 6 timmar, kör på två hjul till dagis, järnet hem, packar upp matpåsen, laga sig lite mat, tröstar en totalt slut 3-åring, tjatar sönder en seg tonåring som aldrig tömmer diskmaskinen, plockar undan efter maten, på med lite barn-tv, räknar sekunderna till klockan blir 19.00, har den sedvanliga "tävlingen" om vem som snabbast kommer upp till badrummet för påklädning av pjamsing, läsa samma jävla saga (Mamma Mu får ett plåster, eller nåt) som vi kört de senaste 4 veckorna, pussa go'natt, ned till soffan, logga på datorn, fortsätta att arbeta med nya hemsidan, som ska vara klar 30/4, som inte kommer att vara klar för det är helt jävla orimligt, gå och lägga sig, ställa in tv-timern, somna efter en timme, vakna, trött som en babian, järnet i väg till kontoret, jobba, jobba jobba. Hur hinner M och T med att uppdatera sina bloggar? Och dessutom låta glada på kuppen. Usch, jag är verkligen megagrinig.
Geeez, jag är supertrött! Saknar mina scrapkompisar, som jag suger på att höra av mig till. Försöker få maken att inse vad skönt han skulle ha det om han tar med sig talibanen ut i skärgården en helg, SÅ ATT JAG KAN TA HEM MINA SCRAPVÄNNER!
Han har fått nån jädra mersmak på att vara hemma på helgerna! Plötsligt deklarerar han ena helgen att det är dags att ta upp löven (som han så fint glömde i höstas) och nästa helg att han ska slipa alla utemöbler. Alltså, här pratar vi om någon som vanligtvis inte tar ett steg ut i trädgården, utom för att åtnjuta lite sol vid frukost- eller middagsbordet. Visst, det jobbas ju lite mellan varven på helgerna, men ändå! Jag som är van att vara helt själv hela dagarna på helgerna har plötsligt en man som vill vara hemma lite mer. Och då gnäller jag över det!
Så där ja, då har man fått gnälla av sig lite. Känns genast lite bättre. Eller så beror det på att talibanen är hos grannen och äter middag, tonåringen på besök hos sin far, maken på jobbet.
Vid närmare eftertanke så kanske livet inte suger så hårt ändå!
söndag 1 april 2007
HEMMA FRÅN SEMESTERN, UTAN FÖRDOMAR!
Har precis kommit hem från en liten semestertripp från Spanien. Av någon anledning så har jag alltid tyckt att Kanarieöarna varit ett, hhmm, ja, inte ett ställe som har tilltalat mig. Nu blev det i alla fall så att vi hamnade där. För familjefridens (läs: makens) skull så var vi i akut behov av semester tillsammans, alla fyra. Sanningen för min del var nog att jag var skräckslagen och såg verkligen INTE fram emot att åka.
Alltså, bortsett från en sketen vecka i Grekland för snart 3 år sedan, tillsammans med min exman (!), vilket är en annan galen historia, så har vi inte varit i väg någonstans. Fram till Jennifer föddes för snart 4 år sedan så reste vi enormt mycket. Vi reste långt. Vi reste till jordens alla möjliga paradis och ratade allt vad charter hette. För att vi kunde.
I samband med att Jennifer föddes så sålde vi ett företag och startade om helt och hållet med flera nya verksamheter, så de senaste åren har varit "all vaken tid är arbetstid" för maken min. Han jobbar sena kväller och oftast varje helg, vilket har lett till att vi faktiskt inte umgås så mycket. Och nu skulle vi plötsligt iväg på semester tillsammans...Visserligen så skulle ju då barnen (snart 4 och snart 16) med, så man kunde ju gömma sig lite bakom dom, men herre jisses; vad skulle vi prata om egentligen. De senaste åren så har allt, och då menar jag ALLT kretsat kring våra företag. Jag var så desperat så jag, som alltid varit förbannad på att maken under alla våra 10 år tillsammans alltid släpat med sig sin jäkla dator, vart än i världen vi har varit, SLÄPADE MED MIG MIN DATOR!
"Jamen, fan du vet ju att jag ligger efter med hemsidan!" Yea right! Men helt ärligt; jag var panikslagen och det låter ju märkligt för alla vanliga människor därute, men plötsligt så skulle jag och min man UMGÅS som gifta, som familj, som partners!!
Hur som helst: bortsett från;
att gå upp kl 04.00 (när man sovit i 1,5 timme pga en branschgala på Cirkus) för att hinna med planet som skulle lyfta 06.35
att planet taxade ut på startbanan (eller vad fasen det nu heter) gasade satan, bara för att tvärnita med beskedet om att ena bromsen pajat, vända tillbaka till parkeringen, vänta på mekaniker; "det tar bara ca 15 min" som blev till två timmar..
att man fick en sketen jävla lunch servererad 09.30 och ingenting därefter (flygtid: knappt 6 tim)
att vänta på charterbussen 1,5 tim
att anlända till hotellet med en migrän som fullkomligt exploderade i hotellentrén
att jag, för första gången i mitt snart 42-åriga liv, spydde så kopiöst mycket pga migränen, att jag till och med kissade på mig (!)
att maken och jag hade två välutvecklade världskrig med varandra
att jag gick med på att sista dagen åka till en strand eftersom familjen tjatade. (Jag HATAR sand på fötterna = pool, parasoll och lite goda drinkar är mitt gig.)Kände mig som en strandad val i 6 timmar och råkade glömma att stoppa in ena foten under mitt parasoll (här solas ingenting) så jag brände upp den totalt.
att jag och Jennifer sista dagen gick ut med handbagaget i förväg, noterade att vår charterbuss till flygplatsen anlände och jag gick på, för att sätta Jennifer på plats, för att kunna gå tillbaka till receptionen och hämta resten av familjen och alla väskor, bara för att i samma sekund jag placerade henne på sätet kunde konstatera att busschaufförsjäveln kör i väg i 180 knyck med oss två och 50 danskar ombord, rusandes fram för att få chaufförsjäveln att stanna bussen, men han pratade ingen jävla engelska.
Tillbaka till Jennifer som vid det laget fattat galoppen, skrek som en babian att hon ALDRIG MER KOMMER ATT TRÄFFA PAPPA OCH JOHANNA! Jag febrilt letandes i handbagaget efter telefonjäveln, svetten drypandes, och i allmänt chocktillstånd eftersom jag insåg att om hade det gått 10 sekunder till så hade jag klivit av bussen och den hade åkt iväg med Jennifer ensam. En danska vänder sig om och frågar om jag verkligen är på rätt buss! UPPENBARLIGEN INTE! Hur som helst så gick den till flygplatsen. Maken och stora dotter går under tiden ut från hotellet och undrar vart vi tagit vägen. Efter 15 min så hittar jag telefonen och kan ringa och lugna dem.....
att Jennifer, som var den ende av oss 4 som under hela veckan, från det att vi låste huset, varit en ÄNGEL, tog igen hela skiten på flygplanet hem. Spillde bl a ut pappas coca cola så att den skyndsamt rann ned i hans dataväska, där även hans nya 6500 krs telefon låg. Och jag svär till Gud: hade fönstrena kunnat öppnas så hade vi varit en familjemedlem färre...
så var hela resan hur nice som helst! Vi till och med funderar på att köpa en andelslägenhet där. Jag veeet, loosers! Men denna affärsidé är inte dum: man köper en pent house lgh med plats för 8 personer och vill man inte utnyttja sina veckor där så väljer man lägenhet överallt i hela världen. Alltså inte fast på samma ställe, som det traditionsenliga.
Och nu vill dessutom resten av familjen att vi ska ö-luffa i Grekland i sommar!
Ääähum, vet inte riktigt om det är läge att utmana ödet så hårt....
Alltså, bortsett från en sketen vecka i Grekland för snart 3 år sedan, tillsammans med min exman (!), vilket är en annan galen historia, så har vi inte varit i väg någonstans. Fram till Jennifer föddes för snart 4 år sedan så reste vi enormt mycket. Vi reste långt. Vi reste till jordens alla möjliga paradis och ratade allt vad charter hette. För att vi kunde.
I samband med att Jennifer föddes så sålde vi ett företag och startade om helt och hållet med flera nya verksamheter, så de senaste åren har varit "all vaken tid är arbetstid" för maken min. Han jobbar sena kväller och oftast varje helg, vilket har lett till att vi faktiskt inte umgås så mycket. Och nu skulle vi plötsligt iväg på semester tillsammans...Visserligen så skulle ju då barnen (snart 4 och snart 16) med, så man kunde ju gömma sig lite bakom dom, men herre jisses; vad skulle vi prata om egentligen. De senaste åren så har allt, och då menar jag ALLT kretsat kring våra företag. Jag var så desperat så jag, som alltid varit förbannad på att maken under alla våra 10 år tillsammans alltid släpat med sig sin jäkla dator, vart än i världen vi har varit, SLÄPADE MED MIG MIN DATOR!
"Jamen, fan du vet ju att jag ligger efter med hemsidan!" Yea right! Men helt ärligt; jag var panikslagen och det låter ju märkligt för alla vanliga människor därute, men plötsligt så skulle jag och min man UMGÅS som gifta, som familj, som partners!!
Hur som helst: bortsett från;
att gå upp kl 04.00 (när man sovit i 1,5 timme pga en branschgala på Cirkus) för att hinna med planet som skulle lyfta 06.35
att planet taxade ut på startbanan (eller vad fasen det nu heter) gasade satan, bara för att tvärnita med beskedet om att ena bromsen pajat, vända tillbaka till parkeringen, vänta på mekaniker; "det tar bara ca 15 min" som blev till två timmar..
att man fick en sketen jävla lunch servererad 09.30 och ingenting därefter (flygtid: knappt 6 tim)
att vänta på charterbussen 1,5 tim
att anlända till hotellet med en migrän som fullkomligt exploderade i hotellentrén
att jag, för första gången i mitt snart 42-åriga liv, spydde så kopiöst mycket pga migränen, att jag till och med kissade på mig (!)
att maken och jag hade två välutvecklade världskrig med varandra
att jag gick med på att sista dagen åka till en strand eftersom familjen tjatade. (Jag HATAR sand på fötterna = pool, parasoll och lite goda drinkar är mitt gig.)Kände mig som en strandad val i 6 timmar och råkade glömma att stoppa in ena foten under mitt parasoll (här solas ingenting) så jag brände upp den totalt.
att jag och Jennifer sista dagen gick ut med handbagaget i förväg, noterade att vår charterbuss till flygplatsen anlände och jag gick på, för att sätta Jennifer på plats, för att kunna gå tillbaka till receptionen och hämta resten av familjen och alla väskor, bara för att i samma sekund jag placerade henne på sätet kunde konstatera att busschaufförsjäveln kör i väg i 180 knyck med oss två och 50 danskar ombord, rusandes fram för att få chaufförsjäveln att stanna bussen, men han pratade ingen jävla engelska.
Tillbaka till Jennifer som vid det laget fattat galoppen, skrek som en babian att hon ALDRIG MER KOMMER ATT TRÄFFA PAPPA OCH JOHANNA! Jag febrilt letandes i handbagaget efter telefonjäveln, svetten drypandes, och i allmänt chocktillstånd eftersom jag insåg att om hade det gått 10 sekunder till så hade jag klivit av bussen och den hade åkt iväg med Jennifer ensam. En danska vänder sig om och frågar om jag verkligen är på rätt buss! UPPENBARLIGEN INTE! Hur som helst så gick den till flygplatsen. Maken och stora dotter går under tiden ut från hotellet och undrar vart vi tagit vägen. Efter 15 min så hittar jag telefonen och kan ringa och lugna dem.....
att Jennifer, som var den ende av oss 4 som under hela veckan, från det att vi låste huset, varit en ÄNGEL, tog igen hela skiten på flygplanet hem. Spillde bl a ut pappas coca cola så att den skyndsamt rann ned i hans dataväska, där även hans nya 6500 krs telefon låg. Och jag svär till Gud: hade fönstrena kunnat öppnas så hade vi varit en familjemedlem färre...
så var hela resan hur nice som helst! Vi till och med funderar på att köpa en andelslägenhet där. Jag veeet, loosers! Men denna affärsidé är inte dum: man köper en pent house lgh med plats för 8 personer och vill man inte utnyttja sina veckor där så väljer man lägenhet överallt i hela världen. Alltså inte fast på samma ställe, som det traditionsenliga.
Och nu vill dessutom resten av familjen att vi ska ö-luffa i Grekland i sommar!
Ääähum, vet inte riktigt om det är läge att utmana ödet så hårt....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
