IKEA - en söndag. Är jag korkad, eller?

Alltså. Jag undrar om IKEA har blivit nåt ställe man har familjeutflykt till på söndagar.

Jag rattar iväg till IKEA i Barkaby, för att byta en grej. Som vanligt så ställer jag mig på parkeringen direkt utanför utgången. För där finns alltid plats. Trots att det står "max 15 min". As if! Jag har dessutom koll på var hissen finns, så jag behöver inte gå igenom hela varuhuset, för att komma upp till plan 1.

Men överallt så är alla dessa människor. Och vid varje avdelning, så är det nästan som om man har en fikapaus. Gärna mitt i gången. Och gärna med IKEA-vagnen OCH barnvagnen. I bredd. Varför flytta på sig åt sidan, så att andra kommer förbi, när man kan stå där och såsa, och lyfta på nån jävla 5 krs-vas och inspektera.

För att inte snacka om alla par som bråkar satan. Och tror att dom är diskreta.

IKEA borde ha två "filer". En för oss som vet vart vi ska, och en för alla som är på utflykt. Och så ett madrasserat rum för alla idioter som ska bråka. Så vi andra slipper höra det.

Ska're vara så himla svårt?

Rösta på mig

Män och bilar versus Jag och min turbo

Vad är det med män och bilar egentligen?

Jag fick en bil med turbomotor i morgongåva av min man. Först tyckte jag att det var lite töntigt. För vad skulle jag med en turbomotor till.

Så här några år senare, så kan jag säga att jag har haft mycket kul med min turbo.

För det slår aldrig fel vid trafikljuset.

Dom tittar på mig, och jag ser att dom undrar hur jag som kvinna, hamnade bakom ratten på den här bilen.

Så där lite nedlåtande. Typ "lilla gumman, ha'ru lånat makens bil". Ungefär.

Jag sitter kolugnt och väntar på grönt. Filar gärna naglarna, om det går. Sen. Sen när det slår om. Då är jag plötsligt 100 meter framför dom. På några sekunder.

Vissa män, är män nog att ta det där. Andra, oftast yngre småpojkar, kan inte ta det där att bli omkörd av en kärring. Så dom bränner på. I tron att jag ska fega ur.

Skulle inte tro det.

Sen att jag håller på att skita på mig, om sträckan är för lång, är en annan sak.

Men jag fegar inte ur.

Töntar.

Rösta på mig

"Mamma, min säng är inte vågig längre."

En morgon denna vecka så säger talibanen: "mamma, min säng är inte vågig idag". Jag fattar ingenting, och svarar "nähä, vad bra." Och stressar upp, och i väg till jobbet.

Eftersom jag inte har alla ägg i korgen på kvällarna, så tänker jag inte så mycket, när hon ska lägga sig.

Nästa morgon säger hon samma sak. Och jag fattar fortfarande ingenting. Och ger henne samma svar.

Tredje dagen förstår jag vad hon menar. Jag står i hennes rum, och noterar att hennes säng är bäddad. Jag bäddar aldrig hennes säng. För att den står i en sorts alkov, och är jobbig att komma åt.

Men sängen är bäddad. På riktigt. Och jag vet ju att varken maken, eller tonåringen ens skulle komma på tanken att göra det.

Så det återstår en person. En 4-åring. Så jag säger: Har DU bäddat sängen?

"Men, mamma, jag sa ju att den inte var vågig längre!"

Och hon har rätt. Täcket ligger helt slätt. Och rakt. Och det ser ut som en vuxen har bäddat.

Och jag fattar ingenting.

Ingen he-man direkt....

Under tiden vi är ute och shoppar diskmaskin, så kommer min mamma, med make, hem till oss. När vi anländer hem så har dom lyckats lokalisera oljetanken.

Dock fick maken äran att själv gräva sig fram till luckan, som skulle friläggas helt från jord.

Efter det så skulle gamla diskmaskinen ut ur huset, och in med den nya.

Det var allt maken klarade av; Gräva lite, och två lyft av diskmaskiner.

18.45 meddelar han att han "nog måste gå och lägga mig en stund".

Kul kille.

Själv sitter jag och läser instruktionsboken till min nya leksak.

Slaget om diskmaskinen - gissa vem som vann?!

Japp. Då var det klart. Jag fick som jag ville. Till och med vad jag från allra första början ville, men som jag inte trodde gick att genomföra;

Vi anländer till affären, och makens första fråga till försäljaren var: "hur är det med dom här rostfria, det finns väl nåt specialmedel man kan ha på?"

-"Nja, det funkar väl sådär, måste jag säga. Det går nog inte att undgå fingeravtryck."

Maken tittar på mig. Och inser att jag inte haft en chans att förbereda säljaren, eller mutat henne. Han ser dessutom dom 10 uppradade rostfria maskinerna. Fulla med äckliga fingeravtryck.

"Jaha. Då får jag väl ge upp den tanken då". Sa maken.

45 minuter senare, 10 000 kr fattigare, så åker vi därifrån med en diskmaskin för inbyggnad. Ingen front alltså.

Det vill säga: tills vi bygger om vårt kök så har vi köpt en vit temporär skåpfront för att dölja HELA maskinen.

JAG VANN!

Rösta på mig

Osams....

Maken har varit vaken i 35 minuter. Och vi är redan osams. Jag är tydligen den som är ansvarig över planritningarna på huset.

Så jag gissar att jag numer även kan titulera mig ARKIVARIECHEF.

Forts följer...

Fullt ös, medvetslös...

Vaknar 06.30. Eller blir väckt. Av en elefanthjord. Känns det som. Till jag inser att det är talibanen som kommer springande, så att det vibrerar i golven. Hon är själaglad över att hon vaknat 5:e dagen i rad, utan att ha kissat i sängen.

Halleluja. Måtte den här skiten vara över nu.

06.49 inser jag att jag inte kommer att få mer sömn. För talibanen är extra pratig. Och det är ju dessutom lördag. Godis. Som man får efter frukost. Så frukost vill vi ha NU!

Så man är duschad och färdigäten 07.15. Och undrar om man är den ende i världen som är uppe vid den här tiden. Men inser, så snart man loggat upp sig på nätet, att en del bloggvänner är vakna, bl a Monica. God morning bruden!

Och idag dag skall det införskaffas en diskmaskin, inköpas två vinteroveraller samt gräva upp halva trädgården, i jakt på oljetanken. Visserligen med lite hjälp från makens svärfar.

Fast han vet inte om det. Svärfaderna alltså. För jag ringde min mamma och bönade och bad. Och mannen i fråga sover. Och för hans skull, så hoppas jag att han sover länge. För det kommer att bli en lååång dag.!

Min fönstervy 18.15

Tittar ut genom fönstret kl 18.15 och möts av följande vy;

Make iklädd Armani-jeans, Boss-tröja samt ett par Boss-skor. I handen hållandes en högaffel. På marken ligger en spade.

Make letar efter oljetanken.

20 minuter senare kommer trött make in och säger "Vetefan hur det här ska gå till."

Hustru bestämmer sig för att gräva igenom arkiven och leta efter nån sorts ritning.

Rösta på mig

Vad sägs om en lobotomi?

För några år sedan införskaffades det en så kallad familjekalender. Som sitter i köket. Som är den som gäller. För att maken har ett obefintligt minne.

Han är inte särskilt duktig på att kolla i denna kalender. Men vet, att om nåt krockar, så är det kalendern som gäller.

Nu ringer en kompis. Och pratar om nästa helg. Och berättar att;

-"Ja, som du vet så kommer ju M&C upp från, vad-det-nu-är-dom-bor-nånstans (makens barndomsvänner, som kommer en gång om året) och då tänkte vi så här: eftersom vi skulle äta middagen hos er, så kan vi väl börja dagen med att bla bla bla"

-STOPP! "Vadå nästa helg, och äta middag här?". Sa jag.

-"Ja, jag borde ju ha lärt mig vid det här laget. Har han inte sagt nåt?"

-"Nej, det har han inte. Särskilt intressant är "äta-middag-hos-er"-detaljen, med tanke på att han inte ens vet var kastrullerna står. Och ännu mer intressant eftersom vi själva är bortbjudna på middag den lördagen. Dessutom är det fler än vi som kommer, så det är inte bara att boka om." Sa jag.

Och det suger hårt, eftersom jag vill göra både och. ´

Hur svårt kan det vara att titta i en kalender?

Men det är klart. Han kan vara hemma med talibanen, och fixa middag till 10 personer (ha ha ha), så drar jag på "vuxenmiddag" och har skitkul.

Vid närmare eftertanke så är det en lysande idé!

Jo, så gör vi.

Rösta på mig

Blond, blondare, blondast.

Jag fick ju ett surt samtal från Miljöförvaltningen härom sistens. Tanten hade lackat ur på att jag inte har inkommit med ett intyg på att vår oljetank är okey. Hotade hårt om vitesföreläggande.

Efter många om och men får jag idag tag på ett företag som ska komma på tisdag.

Jag ringer alltså det här företaget och tror att jag bara behöver boka tid, så kommer dom, och sen är det klart. Dessutom behöver jag inte vara hemma, då tanken ligger nedgrävd på tomten. Finemang. Tänker jag.

Eller hur.

Jag får noggranna instruktioner om att vi måste gräva runt tanken, så att "manluckan är väl synlig, och att alla skruvar är synliga".

-"Vadå "manluckan?", frågar jag.

-"Ja, vi skickar ju ned en man i tanken för rengöring."

-"Vadå, "skickar ned en man"? Så ni har inte nån typ av kamera; ned med den, fota, jaaa, det ser bra ut, vi skickar intyg, tacksåmyckethej."?? Undrar jag.

-"Näpp, det blir till att gräva i helgen. Och oftast sitter luckan i mitten på tanken, så ni får leta er runt med spaden, men jag föreslår att ni börjar med ett spett." Sa mannen.

Så nu ska jag tala om för min klent byggde, och utarbetade make, som endast gör fysiska arbeten i två timmars-skift ("måste vila/fika emellan"), att han ska tillbringa lördag och söndag med att gräva i trädgården. Och vi vet inte ens var tankjäveln ligger.

Och "spett"?? Undrar om det funkar med en begagnad gardinstång?

Ja jädrar, vilken familjehelg det kommer att bli.

Rösta på mig

Får ett mail från maken...

Sitter hemma och gör löner. Det poppar upp ett mail med rubriken "I morgon mellan 08.00-09.00."

Han undrar om vi ska ta med talibanen och åka ut till K&A, som ska gå en 9-håls golfrunda. Om vi ska ta en promenad på banan, medan dom golfar.

Och jag undrar om han har rökt nåt olagligt.

För det första så kan jag inte ens stava till golf, även om maken spelar. För några år sen så fick jag ett klubbset, eller vad det heter. Med värsta Calloway(?)-klubborna. Dom gör sig fint i hörnet på mitt kontor.

För det andra så innebär INTE "familjehelg" att jag ska gå upp tidigt, käka frukost, åka i väg till en golfbanan FÖR ATT TA EN PROMENAD kl 8 på morgonen.

Det står "mellan 08.00-9.00", men lite längre ned läser jag "att det tar väl ungefär 1,5 att gå runt."

Han motviverar det hela med att "vi behöver ju lite motion".

Helt rätt.

Men fanimej inte på en golfbana, där bollarna yr runt huvudet. Med en 4-åring. Och jag kan bara tänka mig vad som händer om talibanen blir kissnödig. För det hände mig en gång;

Vi var i Thailand och maken ville ut på en golfrunda. Jag tänkte att jag skulle vara en god hustru och gå med honom. Och titta. För jag hade aldrig varit på en golfbana.

När man beträder en sån här historia, så finns det ju en himla massa konstiga regler. Det är kläder, det är uppförandekoder, och en himla massa annat.

När vi var på typ 12:e hålet så blev jag kissnödig. Så medan maken stod med ryggen mot mig och slog en boll, så passade jag på att uppsöka en liten buske, och uträtta mitt panikbehov.

Han vänder sig om och ropar efter mig. Jag tjoar tillbaka från busken, och jag tror att maken ska få en allvarlig hjärtinfarkt.

"Erunte klok?! Eru galen?! DET ÄR ABSOLUT FÖRBJUDET ATT KISSA PÅ GREEN!"

"Du. Fråga mig om jag skiter i det. Jag är kissnödig, jag hinner inte bort till klubbhuset, så varsågod och skölj, för jag sitter bra här." Sa jag.

Det där har han givetvis berättat för allt och alla. Och alla golfare har ju näst intill svimmat. För så gör man ju bara inte.

As if I care.

Rösta på mig

Världens bästa mamma och bakdelsljud.

Hämtar talibanen på dagis. OCH två kompisar. Systrarna mitt emot.

Dessa tre kommer ju, som bekant, sällan överens. Tre järnviljor. Lägg till en dag i skogen på dagis och jag har tre jävligt trötta järnviljor.

Talibanen har problem med att låna ut sina prylar, och är allmänt oschysst. Jag talar om att jag vill "prata med dig om det här sen."

3 timmar passerar och grannflickorna går hem. Talibanen är på uruselt humör och otrevlig. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper i det läget är total tystnad. Vi gör oss i ordning för sängen. Jag läser sedvanlig saga, men hoppar över vårt vanliga "sängsnack". Lägger mig bara bredvid henne och är tyst. För det biter bäst.

Det går en stund.

-Du är världens bästa mamma.

-Tack.

Tystnad

Plötsligt hörs en ljudlig prutt.

-Ursäkta mig.

Tystnad

-Jag älskar dig mest av allt i hela världen mamma.

Tystnad

-Mamma, jag ska inte vara så oschysst nåt mer mamma. Det var inte meningen mamma, men jag var lite grinig idag mamma.

-Det är helt okey att vara grinig, det är helt okey att vara arg, men det är INTE okey att bete sig som du gjorde.

Talibanen misstolkar mig helt. Med vilje? Förmodligen. Men hon har svar:

-Men mamma, min rumpa gör som den vill.

Arbetstitel?

Jag funderar lite på vad jag egentligen har för så kallad titel. Och då måste jag ju fundera lite på vad det är jag egentligen gör.

-Svarar i telefonen = TELEFONIST

-Sköter alla bolagspapper; bolagsförändringar etc, skriver nya avtal med diverse leverantörer, bokar möten åt chefen m.m. = VD-ASSISTENT

-Levererar varor = BUDBILSCHAUFFÖR

-Hämtar pengar i butikerna och bankar = EKONOMIASSISTENT (antar jag)

-Gör löner = LÖNEANSVARIG

-Intervjuar arbetssökande = PERSONALANSVARIG

-Beställer varor till butikerna = INKÖPSANSVARIG

-Tar emot telefonordrar/mailordrar/faxordrar = ORDERMOTTAGARE

-Packar ordrar = ORDERASSISTENT

-Tar emot varuleveranser = VARUMOTTAGARE

-Prutar priser från leverantörer = FÖRHANDLARE

-Ritar och planerar montrar inför mässor = MÄSSANSVARIG

-"Möblerar om" Strängnäs- och Solbergalagren (fysiskt) = LAGERARBETARE

-Flyttar varor från ena lagret till det andra lagret = FLYTTGUBBE

-Planerar om lagerlokaler = LOGISTIKANSVARIG

-Gör ny hemsida = INTERNETANSVARIG

-Utskick till media, skapar annonsmaterial = MARKNADSANSVARIG

-Byter glödlampor, ringer rörmokaren etc = VAKTMÄSTARE

-Installerar telefonsvare, datakablar, kopplar om datorer = TEKNIKER

-Ofrivillig fikare när chefen har bokat in besökare, och själv glömmer bort det "men kommer till kontoret snart" (sker typ varje vecka). = PROFESSIONELL "SMALL-TALKARE".

Åhh, ja just det;

-Ägare 50% = FÖRETAGARE

SÅ ÄR DET KONSTIGT ATT JAG GÄRNA SÄGER ATT JAG SITTER I KASSAN PÅ ICA, OM NÅN FRÅGAR VAD JAG ARBETAR MED?!

Familjehelg. Well. Vi får väl se.

Vi har jobbat lite mycket den senaste tiden. Maken och jag.

Eller ja, maken jobbar ju jämt.

Men jag.

Så familjelivet har varit obefintligt.

Så vi bestämmer att i helgen ska vi bara umgås med varandra. Och njuta av familjeliv.

Och det lät ju bra.

Tills maken kom med sitt excellenta förslag.

"Vi åker och köper en diskmaskin på lördag."

Så på lördag morgon ska jag ned till garaget och se om jag kan hitta nån hjälm.

För en av oss kommer inte att överleva helgen.

Jag undrar vad oddsen är

Jag är gift med en man som tycker att ett exemplar av allt räcker. Ja, inte när det kommer till fiskar förstås.

Men gardiner.

Han förstår inte riktigt varför man måste byta gardiner, om man redan har ett par. Han tycker på fullt allvar att man kan ha samma gardiner till man dör.

Det tycker inte jag.

För några år sedan så lade jag ner en smärre förmögenhet på specialsydda gardiner i 7 av mina fönster. När sömmerskan väl satte upp dem, så var det inte riktigt i enlighet med min beställning.

Och eftersom jag är en megames, så sa jag ingenting. Jag ångrade bara att jag inte sydde dem själv. Men jag var vid tiden i 8:e månaden och orkade inte.

Och så kunde jag inte säga nåt till maken om hur missnöjd jag var. Det tog typ ett år innan jag ens talade om vad dom hade kostat.

Så jag har verkligen avskytt dessa gardiner.

I min vänkrets så har det poppat upp en skicklig sömmerska. Varje gång hon är hemma hos mig så blir hon lätt grönaktig i ansiktet. Och då inte av avund.

I helgen var hon ordentligt grön. Så jag bad om ett pris. För mina 2 matsalsfönster.

Jag accepterade priset. Men inte nog med det.

Jag tänkte att jag skulle vara wild and crazy.

Idag är dem gul/orangea (jag vet, men färgen är snyggare i verkligheten).

Nu har jag beställt;

SVARTA.

Jag funderar bara på hur jag ska få upp dom, utan att maken märker att vi har bytt gardiner.

Vad tror ni oddsen är?

Måste. Lite oftare

Så där ja. Nu är helgen över. Tyvärr.

Ingen av mina vänner som var här, har en aning om hur mycket sådana här tillfällen betyder för mig. Möjligtvis Malin. För hon vet. Hon vet att jag sliter ihjäl mig. Att jag aldrig ger mig själv möjligheten att umgås. Så de få gånger jag kommer i från, för att scrappa, de gångerna är jag som gladast i själen. Då mår jag sååå bra.

Fast jag är ju trött förstås.

Men det gör inget. För jag njuter av varje minut.

Ja, så länge jag är vaken alltså!

Så tack mina kära vänner. Och på återseende!

PS! Flickor, ni vet väl att vår kära, begåvade analytiker har startat en blogg! www.evaiparadiset.blogspot.com (kommer inte ihåg hur man länkar...)

Midnatt råder, tyst det är i huset...

Ja, det hade man ju kunna sjungit, om det nu hade varit midnatt. Klockan är halv 8 och jag är den ende av 10 personer, som är vaken.

Å andra sidan så var man ju tröttast av alla igår, så jag gick och la mig vid midnatt.

Värdinnan går alltså och lägger sig först. Som vanligt.

Så då är det ju inga konstigheter med att man vaknar 07.10.

Om jag har scrappat?

Inte ett skit. Har däremot skrattat, fixat käk och bara njutit av mina vänner.

Apropå att gå och lägga sig mitt i matchen;

En gång, för många år sedan, så hade jag och min exman bjudit hem min nuvarande man (jag vet...) och hans sambo på middag.
Jag är en tröttmössa, och har så alltid varit. Vi satt på balkongen allihopa och hade det kalastrevligt. Men så kände jag att min kudde ropade på mig.

Så jag sa att jag skulle på toa. Men jag hoppade i säng i stället.

Nästa morgon frågade exmaken;

"Vafan tog du vägen igår?"

"Jag gick och la mig. Tänkte att ingen skulle märka nåt". Sa jag

"Vadå, att ingen skulle MÄRKA nåt, vi är fyra pers, och du tror inte att det MÄRKS om du går och sover. Är du dum eller?" Sa exmaken.


Och gissa om jag har fått höra det där i måååånga år. Plus att jag fortfarande gör så. Tänker att, jag smiter i väg lite, och ingen märker nog nåt.

Fast igår sa jag faktiskt godnatt!

Irritationsmoment och skrämmande gener

Jag tror att jag håller på att förvandlas till en vandrade kopia av min far.

Fram till jag var någonstans i 20-22-års åldern så hade jag sjuka idéer om ordning och reda. Jag var ûberpedant. Hade en speciell tandborste som jag varje vecka borsta golvlisterna med.

Jag hade många gröna växter. I krukor. Och en linjal liggandes i en låda. För att verkligen vara säker på att det var 7 cm mellan varje kruka.

Hade problem med att ta hem folk, för jag tyckte att alla stökade till.

Ja, sådär höll jag på. Men insåg att jag var tvungen att ändra mitt beteende.

Det tog några år.

Sen tyckte jag att jag blivit ganska normal. En sån som gillade ordning och reda, men i normala doser.

Nu känner jag att jag är på väg tillbaka till det andra.

Städerskan var här ytterligare i 10 timmar i går. Och hon är bra. Och alla vet ju hur nice det är när allt är städat.

På eftermiddagen ramlar tonåringens kompisar in. Fram med diverse saker ur skafferiet. Jag deklarerade att "en smula på golvet, och jag blir tokig". Tjejerna är bra. De fattar läget.

Men som med alla tonåringar, så är minnet kort.

De går ut på kvällen. Jag har precis städat köket/spisen efter att ha förberett helgens mat. Maken kommer hem. Känner för lite ägg & bacon. Jag känner genast en rysning längs ryggraden. För jag vet. Jag vet hur han beter sig vid spisen.

Jag går omkring i köket som en äggsjuk höna. Vi har en köksö. Han står vid spisen, på köksön. Knäcker ägg efter ägg i stekpannan. Efter varje ägg så slänger han äggskalet i soppåsen, Det är två meter dit. Oj, tappar visst lite äggvita här och var.

Han tittar på mig och ser att jag är nära bristningsgränsen. Han skrattar och säger att "tare lugnt, jag städar".

Och det är då jag inser att jag måste lämna köket, annars får jag en hjärnblödning. För min man vet inte hur man städar. Svisch, svisch, färdigt.

Så jag städar upp efter honom. Och lugnar ner mig. Så tittar vi på film. Maken är sugen på chips och chocklad.

Allt som finns i köket är för min så kallade tjejhelg. Jag blir lite irro. Till slut länsar han kyl och skafferi på det mest gott. Och sätter sig i soffan. Och äter chips. Och choklad.

Jag ser smulorna ramla ur hans mun i slowmotion ner på mattan. Jag inser att jag behöver psykisk hjälp ganska omgående.

Går och lägger mig. Vaknar i morse och kommer ner. Och noterar att tonåringen tydligen har sina kompisar sovandes här. För det ser för jävligt ut. De har intagit någon form av måltid, och allt står framme. Jag känner att det var tur för alla inblandade att de låg och sov. Så jag inte kunde få något anfall.

Åker i väg till ena videobutiken 08.15 och fyller på godis, chips och läsklagret.

Och jag sitter i bilen och tänker att jag måste fan ge mig.

Jag håller på att bli som min far. På vintern fick man inte gå in i bilen med skor på. Man var tvungen att sätta sig med fötterna utanför, ta av sig skorna, och jag tror till och med att skorna las i bakluckan. Eller nåt. Och jag hatar min far. På riktigt alltså. De skilde sig när jag var tre. Och efter 25-30-års åldern så har vi inte haft någon större kontakt.

Och nu känns det som om han kommer i fatt mig.

Måste nog kontakta en pyyyskolog. Annars kommer min familj att kasta ut mig.

Fast dom gillar ordning och reda. Så länge dom själva slipper...

Världens roligaste helg!

En del av er vet ju att jag har en hobby; scrapbooking. D v s man dekorerar fotoalbum. Bl a.

Tidigt i morgonbitti anländer 7 kompisar. Eller vad sa vi nu? Väninnor, polare, kärringar? Whatever.

7 st fullständigt olika typer av människor;

Den otroligt blyge
Den vansinnigt analytiske
Den sanslösa, intelligenta virrpannan
Den talangfulle allt-i-allo-fixaren/pysslaren
Den udda, men sjukt rolige
Och två helt sanslöst skrattande babianer

Och så jag. Och alla har vi träffats genom denna hobby.

Mycket vin. Mycket mat. Mycket godis. Allt ska räcka till söndag eftermiddag.

Alla sängar är bäddade. Talibanen är utleasad. Maken är beordrad till arbetet. Tonåringen utlokaliserad.

Herrejävlar, vad vi kommer skratta. Som vi alltid gör.

Så det lär inte bli så mycket bloggande för min del denna helg.

Zzzzzz

Somnar 21.10 på soffan i går.

Det händer ALDRIG.

Fiskelycka och djurplågare.OBS! Långt

Min man jobbar jämt. Och då menar jag jämt. Han gillar att mäjka bissniss.

Så han har inga större hobbyintressen. Ja, bortsett från hans Nintendo Wii-spel, som han fick av mig häromsistens. Ett sätt för honom att koppla av.

Men.

Han har ett litet annat intresse. Sitt akvarium.

Den här fiskehistorien började för några år sen. Han vill nämligen ha husdjur. En katt.

It aint gonna happen. Sa jag. Såvida han inte provajdar mig med en städerska som kommer varje dag.

Och det ville han ju naturligtvis inte. Trots detta så tjatades det om katt länge.

Till slut kom jag på ett sätt att kringå det här. Så att han fick ett husdjur, och att jag slapp vara grinig fru. För jag gav honom två fiskar. Vid tidpunkten så höll maken på med många aktieaffärer, varför det naturligtvis var självklart att jag döpte dessa fiskar till Ericsson och Nokia.

Maken var själaglad. Äntligen några djur att bry sig om. Mitt villkor var dock att aldrig behöva bli inblandad. På något sätt.

Så dom levde i den lilla runda skålen på köksbänken. Ett år, typ. Sen dog Nokia. Maken blev sååå ledsen och jag hastade genast iväg till affären för att köpa en ersättare.

Man kan också tro att en liten skåljävel inte kräver någon större omskötsel. FEL. Eftersom den var liten och stod i dagsljus, så geggade den fort igen. Så byte av vatten krävdes varje vecka. "Inga problem". Sa maken.

Men ett par år gick, och till slut så tyckte han inte att det var så roligt det här med att byta vatten jämt och ständigt. Så han började be mig om hjälp.

Jag visste av erfarenhet, att om jag gav efter, så skulle det bli min heltidssyssla så småning om. Maken blev sur som ättika, och tyckte jag var taskig.

Min man har humör. Och det har jag med. Mycket.

En morgon ber han mig fixa fiskarna. Jag vägrar. Han blir skitsur och drar till jobbet.

Jag fick ett tokspel. Tog skålen och dumpade fiskarna i toaletten. Och spolade. Ner till källaren med alla fisketillbehör.

Maken kommer hem och upptäcker att skålen är borta. Jag talade om som det var. Han trodde på fullt allvar att jag givetvis skämtade.

"Inte fan har du spolat ner dom? Säg att du skämtar!"

"Inte mycket." Sa jag.

Sen snackade inte maken med mig på en vecka. Det var nästan så att han bar svarta kläder.

Skämten haglade bland kamrater: "Jaha, äre sushi till middag i kväll, eller?"

Så där höll det på ett par år.

Förra sommaren fyllde maken 40 år.

Min bästa kompis tycker sig komma på den geniala idén att ge honom en ny fisk. Till råga på allt så hittar hon en så kallad guldfisk. Vet inte sorten, men den är framavlad och det finns därför många missfoster inom arten.

Min kära, bästa väninna, får givetvis tag i ett exemplar som dessutom är enorm. Hon, svikarnas svikare, meddelar mig att den är så stor så "you will not be able to flush into the toilet."

Och så döpte hon den givetvis till sitt eget namn, "because I know that you would never kill me."

Så maken fick sin jävla fisk. Och först tänkte jag, att okey, jag tog död på de andra, så jag får väl leva med den här då'ra.

Tills vi insåg att en liten skål inte var tillräcklig. Vi fick inhandla ett akvarium. Och när vi ändå gjorde det så passade maken på att köpa ett gäng andra fiskar. Så akvariet är på en sisådär 200 liter.

Dessvärre så hade jag ju fortfarande lite dåligt samvete, så när han började babbla om att han kanske, eventuellt, någon gång i bland, om möjligt, kanske behövde hjälp med att byta vatten, så sa jag ja. Men poängterade att det handlade om VISS HJÄLP, VID VÄLDIGT FÅ TILLFÄLLEN!

Men nu står jag här. Varje jävla månad står jag och håller i slangjäveln från akvariet till badrummet. Först pumpa ur. Sen fylla på.

OCH JAG HATAR DOM HÄR JÄVLA FISKARNA.

Lite lyx i den mobilfria vardagen

Kommer till jobbet 07.00. Vid 9.30-tiden så tycker jag nog att det är lite väl lugnt på ringfronten.

Jag upptäcker att jag inte hittar min telefon. Efter noga genomgång av gårdagens aktiviteter kan jag konstatera att min mobil ligger kvar på lagret i Strängnäs. Och jag är ju i Stockholm. Och kollegan råkade få med sig nyckeln.

Och hon har åkt hem till skärgården.

Och kommer inte tillbaka förrän på måndag. En mobilfri dag (och helg!)med andra ord.

Och nu dansar råttorna på bordet.

För efter en helvetes skitdag med diverse deadlines, som jag inte lyckats hålla, så fanns det bara en sak att göra; ringa fotbruden. Mina fötter är en disaster.

Så idag har jag lyxat till mig med en pedikyr.

Kommer hem vid 16-tiden, och maken möter mig i dörren: "VAR HAR DU VARIT?"

"Fixat fötterna". Sa jag. Med ett ansiktsuttryck som inte gav lov till några kommentarer.

För han sa bara: "Jaha".

Gick in i köket och konstaterade att min gamla häck till diskmaskin står kvar.

Halleluja

Tänk om man kunde hålla tungan rätt i mun!

Maken överraskar hela familjen med att komma hem tidigt, 19.30. Han går igenom posten och ser att döttrarna har fått brev från skattemyndigheten.

-Fan, vad konstigt att inte vi har fått nåt. Varför får dom, men inte vi?

Jag: "Äheum"

Jag har en snabb överläggning med mig själv. Och konstaterar att han, som har full koll över mitt konto på nätet, garanterat kommer att upptäcka min lilla nätta summa.

Så jag bekänner färg. Och berättar. Varpå han säger:

-"Bra, då kan vi bet.."

-"ALDRIG I LIVET!" Sa jag.

-"Vadå, varför ska du ha dom pengarna?"

-"VAD SÄGS OM ATT DET ÄR FÖRSTA GÅNGEN PÅ 10 ÅR SOM JAG FÅR SKATTEÅTEBÄRING!!"

En diskussion följer.

Det slutar med att jag är en snäll fru, och överlåter 7000 kr till det gemensamma hushållet.

Maken läser pappret lite mer noggrant. Än jag. Och konstaterar att pengarna sitter på ett konto, som jag inte längre använder. Som existerar, men som inte används. Som tillhör en annan bank.

Som maken inte har tillgång till. På nåt sätt.

Varför i jösse namn kunde jag INTE HÅLLA TYST!!

Manna från himlen...

Min dag började 07.00 med att jag och kollegan åkte till vårt lager i Strängnäs. Packade hela jeepen full med s k klotljus, inför den stundande mässan i oktober. Kan säga att det ryms några hundra i en Volvo jeep.

Insåg också att vi måste åka några vändor till. Förra året så köpte vi på oss (läs:maken!)en miljard asfula tavlor, och vad är ett bättre ställe än mässan för att få iväg skräpet?!

Hela vägen dit, och hem, så lade vi upp planeringen för våra två montrar. Vi kände att allt var fullkomligt under kontroll.

Tills vi kom tillbaka till kontoret och hade "mässmontermöte" med chääääfen. På två sekunder så såg han till att vi tappade kontrollen fullständigt. När min man har möten med oss så ska det gå fort. Jävligt fort. Så man är fullständigt slut efter 30 minuters möte.

Mitt under mötet ringer en surkärring från Miljöförvaltningen. Och jag pratar SUR! Jag skulle ha inkommit med ett besiktningsprotokoll över vår nedgrävda oljetank i april!

Jag minns att killen som skulle komma, aldrig dök upp. Jag minns att jag mailade honom, utan svar. Och jag minns att jag fick nån sorts påminnelse i juni. Eller nåt.

Nu ringer kärringen och är skogstokig. Meddelar kallt att hon avser att skicka ut ett vitesföreläggande om 5000 kr.

Under några sekunder så övervägde jag att säga att maken hastigt avlidit, och att jag därför haft annat i huvudet, än en sketen besiktning av en tank. Som vi inte använder.

Jag besannade mig och sa, "jamen gör det dåra". Och lade på. Sen ringde jag snubben som aldrig dök upp, så nu kommer han i nästa vecka. Hoppas jag.

Jag var stensur när jag kom hem. Hela min mässplanering är åt skogen, för att maken kommer med skitidéer. Och sen surkärring från Miljöförvaltningen.

Hämtade posten. och vad hittar jag?!

En liten skatteåtebäring på 17 000 kr!

I tio års tid så har jag fått restskatt. Varenda eviga år. Och jag har svurit åt maken. Som har skött det. För att jag är för lat. Hans förklaring har varit att det är för att jag är inblandad i ett av våra bolag.

Hhhm.

Måste kolla om jag fortfarande äger bolaget. För varför får jag annars tillbaka stålingar helt plötsligt?

Oh noooo!

Hörde min man tala i telefon idag. Han visste inte att jag lyssnade. Han sa nåt om att han skulle vara ledig på torsdag "ja, jag hade tänkt att åka och köpa en diskmaskin."

VAD I H----E! Vi har inte ens nigoshiejtat färdigt än.

Jag kommer att bli fullständigt skogstokig om det står en rostfri diskmaskin här när jag kommer hem på torsdag.

F-n också. Måste fundera ut en plan. Snabbt.

Effektiva Stina...

Kl är 15.30 och jag är hemma en snabbis innan talibanen skall hämtas.

I dag har jag lyckats med;

Två anställningsintervjuer.
Möte med byggplatskoordinator i Vällingby, inför den nya butiken.
Möte med elektriker.
Möte med innertakssnubbe.
Möte med golvläggare.
Samtal till skyltkillen, för det får ju inte vara någon skylt som "fåglar kan bajsa på". Plus femtioelva andra regler. "Måste vara neonskylt, måste vara enhetligt med andra butiker i centrumet." Gaaahhh

Mitt i allt ringer ComHem. Som meddelar att de fått mitt avtal. Som också meddelar att den gamla ägaren inte är innehavaren av bredbandsavtalet. Han var bara arrendator. Som inte har alla indianer i kanoten, för han var, efter många om och men, säker på att det var han som stod på avtalet.

Så nu ombeds jag att fylla i ett nytt avtal. Där gamla innehavaren skriver under. "Vi skickar ett med posten, och du har det inom några dagar".

Det var ju bara den 1 juni som vi tog över butiken. Så varför ha nån brådska..

VAD ÄR DET MED DET HÄR JÄVLA COMHEM?!

Titlar kanske inte var så bra idé ändå..

Vi har precis ätit middag. Jag hinner slå ned min världsdel i soffan, och greppa datorn.

Talibanen står i köket och säger att hon vill ha en banan. Hon står 3 meter i från fruktfatet. Jag säger att hon faktiskt kan ta en själv. Hon protesterar. Jag säger att visst, jag kan hämta en. När jag är klar med vad jag håller på med. Talibanen svarar att hon inte har för avsikt att vänta.

Jag säger: "Men du, nu när jag har lagat mat och fixat åt dig, då kan väl du hämta din banan själv? Jag är dessutom jättetrött."

Svaret kommer direkt:

"Men MAAAMMA! Jag är ingen PLOCKassistent. Jag är STÄDassistent, så då får DU hämta den!"

Jag tittar länge på henne och blir helt tyst. Och hon fattar läget direkt.

Hon vänder och hämtar bananen. OCH skalar den själv. För första gången.

Tror bestämt att jag ska ha ett litet personalmöte här i helgen.

Har ni hör den förut?!

Sedan nån vecka tillbaka så har talibanen sjungit/nynnat på en sång;

"massa massa lana, massa massa lana" Om och om igen.

Jag har inte fattat vad hon sjungit.

Förrän jag lyssnade på radioreklamen i morse:

"SMS:a låna, SMS:a låna"

!!

Det tycks som om radioreklam funkar på 4-åringar i alla fall.

Lobbying

Maken går in hårt för sin jädra rostfria diskmaskin.

Jag har ju givetvis talibanen på min sida. För jag är smart.

I helgen så uppgraderade jag henne till "Städassistent". Hon är ju redan Dukningschef. Och hon gillar titlar. Så jag frågade helt enkelt vad Städassistenten tror om pappas val av diskmaskin.

"Han är ju en slarvmoster mamma. Och du är ju Städchef. Och pappa är ju bara Sopchef. Så då bestämmer du. Och jag. För jag är ju din "Städ-essesent".

Så nu försöker maken muta tonåringen.

Som dessvärre inte är lojal mot sin moder, om rätt muta ges.

Jag tror att jag börjar inreda garaget. Så kan JAG bo där istället. Så kan dom ha sin fula rostfria diskmaskin.

Med en miljard fingeravtryck.

Den pedagogiska morsan

Samtal med talibanen, 4 år, vid middagsbordet kl 18.10;

-Mamma. Hur länge fyller man år?

-Tills man dör. Sa den pedagogiska mamman.

-Vadå dör? Varför dör man?

-När man blir gammal så slutar alla organ (vi har nyligen pratat om organen) att fungera. Alltså, organen i kroppen blir gamla, och till slut slutar dom att fungera. Och då dör man. Och kommer till himlen. Sa den pedagogiska mamman.

Och kände att hon var ute på väldigt hal is.

-MAAAAMMMMA! Jag vill inte sluta och fylla år!!

Talibanen börjar STORTJUTA och fortsätter förtivlat;

-Men mamma, jag vill ju le! (Har inte hajat att det heter "leva")

-Jamen du kommer ju att bli jättegammal. Sa den pedagogiska mamman.

Samtalet fortsätter;

-Mamma, varför dog xxxxx och xxxxx mamma? (Exmakens hustru)

-För att hon blev jättesjuk och doktorn hade ingen medicin som kunde hjälpa henne.

-Hur gammal var hon då?

Och DÄR går den korkade pedagogiska mamman rakt in i fällan;

-Hon var ungefär lika gammal som mig. Lite yngre faktiskt.

-WOOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAA! MAAAAAAAAAAAAMMMMA! DU FÅR INTE DÖ MAMMA!


Jävla puckomorsa!

Vore inte solokvist ändå det bästa?

Jag blir helt galen på min man. Varför kan han inte vara som "alla" andra män?!

Vårt kök är från 1800-talet. Mja, det känns så i alla fall. 1989 renoverades det av förra ägaren. Back then så var det förmodligen västra Stockholms glassigaste kök.

Men åren går. Och idag är det inte roligt längre. Vi har med avsikt väntat med att göra om det. Just för att det kommer gå på en förmögenhet att renovera det. Fast nu börjar maskinparken att säga upp sig.

Öppnade diskmaskinen häromdagen och fann att en avgörande del, för att alla glas skall bli rena, hade ramlat bort. Bara så där. Ingen förvarning. Pang tjoff.

Så nu letar vi diskmaskin. Och här kommer min eventuella skilsmässa in. Maken skall ABSOLUT ha en rostfri.

Och det är ju fint. Men inte så fint om man, som jag, lever med tre små grisar.

"Amen, nu för tiden så har dom ju nåt sånt där skydd på. Så att det inte blir några fingeravtryck." Sa maken.

Fingeravtryck, my ass. Sa jag.

Och refererade till exmakens nyinköpta maskinpark. Med just den där superfinishen. Som på ett år har försvunnit.

Själv hittade jag ju givetvis en värsting: Miele för det gentila priset om 15.000 kr. Och jag trodde jag kunde lura maken, som vanligen inte har koll på sånt här:

"Asså, det blir ju lite dyrt det här. En diskmaskin ligger på runt 12-15 000 kr, bara så att du vet". Sa jag. "Och då är den ju miljövänlig." Sköt jag för säkerhets skull in. För det antar jag att den är för 15 000 spänn...

Maken harklade sig, och tog sig för hjärtat. Och bad att få återkomma om saken.

Det tog en dag. Sen tömde han brevlådan, som han aldrig annars gör. Och just i det ögonblicket skickade jag en tankebomb till alla jädra Onoff, Elgiganten etc. För givetvis hittar han en maskin för runt 8500. Men då en rostfri.

Så nu ska vi in i den sedvanligt långdragna förhandlingen sinsemellan.

Men. Precis när han tror att han har övertaget, då ska jag slå till med min vanliga devis, och mitt motto här i livet;

HAPPY WIFE, HAPPY LIFE.

Så det är nog bäst för honom att jag får min vita diskmaskin.

För, var jag inte en gnällkärring innan, så lär jag bli det.

Lövångest

Hur gick det här till egentligen?

Tittar ut genom altanfönstret och ser att jag har glömt kvar sommaren i trädgården. Badbassäng, bollar, miniträdgårdsset, hammock, utemöbler, gungor, rutchkana. Ja, rubbet.

Sen noterar jag att mitt hatobjekt nr 1 ger sig till känna: lööööv. Överallt. Nu börjas det.

Jag måste genast sätta upp en lapp på ICA. Det måste ju finnas nån som har lust att ta tag i det där. Nån annan.

För jag lovade mig själv i våras att jag aldrig, någonsin, kommer att hålla i en kratta igen. EVER!

Har försökt övertala maken att vi ska asfaltera hela trädgården. Och hugga ned alla 8 äppelträd och vår monsterek. För det var inte jag som ville ha den här trädgården.

Men han säger, som vanligt; "det ordnar sig".

Grrr

Hhhmpfh

Ähhum. Det kanske lönar sig att vara hamster.

Jag knölade mig in i garaget, och råkade lyfta på något. Och vad hittar jag. En helt ouppackad, skitsnygg takplafond anno 2003, som passar perfekt i hallen.

Hade ingen aning om att det fanns snygga sådana. Och om jag drar mig till minnes så har jag ett vagt minne av att ha inhandlat den.

Ja, det måste ju ha varit jag. Den var ju snygg..

Och efter konstens alla regler, aningen många svordomar samt med lite hjälp av talibanen, så fick jag upp lampan.

Ojdå. Nu syns det att vi borde riva ner dom äckligt gula tapeterna. Som föregående ägare satt upp. Och som jag förträngt de senaste 5,5 åren.

Ringa målaren nästa vecka, tror jag visst.

Inspiration

Är duschad, påklädd och färdigäten 07.30. Läser Christinas blogg och blir inspirerad.

Inspirerad att slänga skit. Jag lever ju med en hamster, som har sparat alla jul- och gratulationskort sen 1802. Ungefär. Och när jag frågar vad han ska ha dem till, så blir jag ombedd att inte lägga mig i.

Nähä. Men skiten upptar 1 av mina kvadratmeter. Inte mycket, kan tyckas. Men då har vi resten som han sparat på: kläder från anno 1981, gärna med axelvaddar, gamla fula prydnadssaker från första, andra och tredje hemmet. Oanvända almanackor sen typ 1968. En miljon vhs-kassetter.
(Vi har ju bara 10 videobutiker med i huvudsak dvd. Så varför inte spara vhs. Som vi aldrig någonsin kommer att titta på.)

När människor kommer hem hit, så undviker jag att visa dem garaget. För det går knappt att komma in där. Jag skulle inte ens komma på tanken att försöka få in en bil där. Möjligen får en leksaksbil plats. Kanske.

Min dröm är att få hem grabbarna från Roomservice. Men det är tveksamt om ens dom vill ta i skiten.

Livet i förorten

Denna helg skulle egentligen ha tillskrivits soffguden. För vi skulle göra absolut ingenting. Efter några hårda veckor.

Men så stöter vi på ena grannarna häromdagen. Det slutar med att vi (läs:maken) bjuder både dem, och grannarna i ett annat hus på middag i morgon.

Jag suger på mat. Eller rättare sagt; jag kan laga ganska god mat. Men jag avskyr det. Och att komma på vaaad.

I alla fall så ska vi äta förrätt hos ena grannparet. Husfrun som har den där dansmattan, som jag höll på att dö av häromsistens här i bloggen. Vi ska nämligen tävla. Allihopa. Som värsta förortsmupparna.

Sen kryper vi över till oss, där middag och efterrätt serveras. Och efter det så är det turnering, via Nintendo Wii, i boxning, tennis och bowling.

Maken har sett fram emot det. Han till och med föreslog att vi skulle "ringa in" några andra par.

Jag sa åt honom att han fick lugna ner sig lite. Att jag inte är nån jädra köksmästare. Dessutom är jag fullkomligt slutkörd.

Men, som sagt, maken har sett fram emot detta hela veckan.

Tills idag.

När han tittade i tidningen och konstaterade att Sverige spelar mot Danmark, eller vad det nu var, i morgon kväll 19.30.

Nu hoppas han på en akut maginfluensa. Eller nåt..

Jag har blivit utmanad....

Jag har blivit utmanad. Av Skalman. Dvs Tanja.

Okey. Då kör vi:

Utmaningen går ut på att jag ska skriva 8 fakta/vanor om mig själv;

1)Jag kan inte klaga på en felaktig vara. Slänger den hellre.

2)Jag kan inte äta frukost om jag inte har duschat först. (Vaeremederå?!)

3)Jag måste diska allt i köket INNAN jag sätter mig och äter maten. (Japp!)

4)Jag måste läsa Expressen före Aftonbladet. (Sitter i sen tonåren)

5)Jag måste borsta tänderna när jag duschar. (På möra alltså)

6)Jag tittar mig i stort sett aldrig i spegeln. (Varför skulle jag?)

7)Jag är skittrevlig. (Om jag får säga det själv!)

8)Jag är en "sucker" för Sumobrottning. (Och...?)

Och jag utmanar gladeligen Christina, Ella, Monica och AnkiPanki! God luck girls!

Eftersom jag suger på att länka i mina inlägg, så hoppar jag det. Här kommer i alla fall reglerna:

Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Tror vi har tagit oss vatten över huvudet.

Min man är en jävel på bissssniss. Och det går undan. Ibland går det lite väl fort.

Vi har skrivit ett 4-års kontrakt med Vällingby Centrum. Om en ny Hildurs-butik. Han var smart nog att släpa med mig, så att jag också fick skriva under. Jag hade ont i magen efteråt.

Sen kom mässan emellan. Så jag har förträngt allt.

Idag träffade vi kordinatorn för bygget. Eftersom vi får en helt nybyggd lokal. Ett tomt skal. Och då menar jag TOMT!

Vi ska själva fixa innertak, el, golv och en massa annat.

Och sen var det ju det där med skyltregler. Man får inte ha sin butiksskylt hur som helst. Vi ska visst ha fått två stycken broschyrer med strikta regler. Och de är inte alls i linje med vad vi hade tänkt.

Och vi får tillgång till lokalen först den 1/10. Sen ska centrumet invigas den 25/10.

Den 1/10 så skall vi börja bygga två montrar till Hem 2007-mässan i Älvsjö. Och vara där hela veckan.

Jag har lite problem att få det här att gå ihop. Men maken säger bara "det ordnar sig".

Mmm, eller hur!


Och städerskan var tvungen att gå efter 10,5 tim. Hon har halva huset kvar.

Jag sa ju att det såg för jävligt ut.

Eftertanke

Jag sitter och jobbar, men avbryter för att ringa ett jobbigt samtal. Jag har tidigare berättat om mannen, vars fru hastigt dog för ett par veckor sen.

Jag ringer honom, och vet inte vilken reaktion jag ska få. Men han vill prata. Han berättar att de precis skulle gå ut på golfbanan, när hustrun plötsligt säger "aj, mitt huvud" och segnar ner. Hon hinner säga "ring", innan hon faller i koma.

7 minuter senare kommer ambulansen. 21 minuter efter att hon ramlat ihop anländer hon till sjukhuset. Och blir förklarad hjärndöd. En hjärnblödning. Hon hann fylla 50 år för några månader sen. Hon dog exakt 50 dagar efter sitt bröllop. Alla tackkorten hade samma dag landat i vännernas brevlådor.

"Men hon dog i alla fall i mina armar". Sa mannen.

Och jag undrar vad fan jag håller på att tjafsa om att klampa in med skorna om. Eller smulor på golvet.

Grisa ner ni. Bara ni finns kvar i mitt liv.

I löööv fredagar!

Vilken härlig dag!

Tonåringen skuttade, med lätta ben, iväg till bussen, för avfärd mot Gotlandsfärjan. Inte ett pip om att hon behövde skjuts till Nynäshamn. Hon är fortfarande chockad.

Talibanbabianen skuttade iväg till dagis.

Maken skuttade iväg till kontoret.

Själv skuttade jag in till arbetsrummet här hemma. Och jobbar. Medan jag hör det bästa ljud jag vet på fredagar; dammsugaren.

I går kväll informerade jag samtliga familjemedlemmar att the vacation is over.

Det är ju en månad sen jag hade någon proffsstädare hemma. Detta har medfört att man klampat in med skor i tid och otid. Struntat i att plocka upp efter sig. "Ooops, tappade visst lite smulor på golvet. Ähh, mamma/hustru fixar". Och så vidare.

Så nu talade jag om att jag kommer att bli värsta bitchen, om dom inte kammar till sig. Att jag också kommer att gå in hårt för "Operation rensa onödiga prylar".

Talibanen försvarade sig genast med att "men mamma, det är ju bara pappa och Johanna som är slarvpottor, du och jag är ju ordning & reda!"

En sanning med modifikation.

Jag undrar om jag ska börja införa såna där blå "mäklarpåsar", som man har på sig på husvisningar. Kanske vita sanitetsoveraller också. Eller rensa ur garaget och be dom flytta ner där. Det vore nog det smidigaste.

Hhhm, kanske inte en sån dum idé...

Tänker tillbaka lite

Med anledning av kaoset kring dotterns gymnasieval, så far tankarna ofrivilligt tillbaka typ 25 år.

Jag var 15 år och hade extrema ambitioner. Det var bara loosers som inte pluggade vidare. Jag hade bestämt mig för två yrken; antingen adjunkt i engelska (vafan det nu kom i från) eller flygledare.

I samma veva träffade jag "mannen i mitt liv". Jag blev tokkär i en kille som var 22. Jag blev så kär så jag tänkte att jag skulle ta ett sabbatsår direkt efter nian.

Jag är inne på mitt 27:e sabbatsår. "Mannen i mitt liv"-killen försvann efter 6-7 år.

Och jag har alltid ångrat att jag inte pluggade vidare. Jag beundrar verkligen människor som har studerat och har en utbildning. Särskilt Tanja (länkad intill), som är just flygledare...Inte alls avundsjuk...

Så jag blev en av dom där "loosers" som jag föraktade så högt.

Äntligen en lycklig dotter.

Min dotter kom inte in på sitt förstahandsval, och därmed inte på det gymnasium hon sökt till.

I två veckor har hon tvingat sig själv att gå en journalistutbildning, som visade sig mest innehålla webbdesign och photoshop, på en skitskola. Min dotter har begåvats med skrivartalang, så besvikelsen har varit enorm.

I onsdags så bröt hon ihop. Fullständigt. Och jag kände paniken komma. Jag har inte varit en sån närvarande mamma de senaste veckorna. Så hon har hållt sig. Tills mässan var över.

Och det finns inget värre än att se på när ens barn mår dåligt.

Redan i januari så kontaktade jag det eftertraktade gymnasiets syokonsulent. Ville berätta lite om min dotters tragiska bakgrund. Tala om att hon börjat från nästan noll i åttan med betygen. Att hon kanske inte skulle hinna jobba upp dem före avslutningen.

Vi fick en mycket bra kontakt, syokonsulenten och jag. Halva löften utlovades. När det väl var dags visade det sig att detta gymnasium tillhör Stockholms absolut populäraste, varför ansökningarna hade ökat med 30% vid denna intagning. Konkurrensen var mördande. Dottern hamnade på den officella reservlistan med plats 34. Fullständigt omöjligt med andra ord.

Fortsatt mailkontakt. Jag ombads vänta.

I onsdags talade jag om för dottern att hon kanske måste försöka sig på nåt annat gymnasium.

Igår mailade hon runt halva dagen och skickade in panikansökningar.

Ikväll ringer syokonsulenten på den populära skolan hem, och talar om att hon har antagits. Till sitt förstahandsval. Dessutom i samma klass som en av hennes bästa kompisar.

Jag är en mycket lycklig mamma just nu. Och det är bara ni andra mammor som kan förstå mig.

En liten ComHem-förklaring

En del av er har varit observanta, och frågat mig varför jag envisas med ComHem, när det finns andra.

Svaret är enkelt: jag kan inte byta förrän det nuvarande avtalet är överskrivet på oss. Plus att gamla ägaren inte har alla indianer i kanoten, så då skulle jag få börja om med att jaga honom för godkännande av överlåtelse...

Så gissa hur snabbt jag kommer byta leverantör när avtalet har gått igenom!

Jag och mäjka bissniss...

Min man tycker att jag suger på att göra affärer. Och det ligger kanske något i det. En liten röd tråd i mitt liv tycks vara, att när jag bestämt mig för nåt, så genomför jag det. Eller köper det. Oavsett konsekvenser.

För många år sedan så köpte jag två gamla 30-tals fåtöljer på loppis för 500 kr.

De var i uselt skick. Men jag ville ha dom. "För att dom blir jättebra, om man bara fixar till dom lite."

Sa jag.

Och lämnade in dom till den kände tapetseraren.

14 000 kr senare så hade jag ett par jättefina fåtöljer. Fast det är klart, dom var inte så där jättebekväma. Men snygga.

Maken har hatat dom i alla år.

Så till den grad att vi köpte ett par helt andra fåtöljer på möbelmässan i februari. Sanningen å säga så hade vi letat i säkert två år.

Min man och jag har ju inte direkt samma smak. Inte någonstans.

Till slut enades vi om två kalassnygga fåtöljer. Och fördelen med att ha en inredningsbutik är att man kan köpa sådana här fåtöljer till inköpspris. För dom var snordyra.

Jag har nu bestämt mig för att sälja mina älskade gamla fina renoverade fåtöljer. Så nu sitter jag här och väntar på en snubbe som skall komma och titta på dom. "Mycket intresserad".

Priset?

1500 spänn. För båda.

Och maken tycker jag suger på business....

Förstår inte alls vad han menar.

Ångan uppe.

Ja.

Jag fick värsta spelet i morse, när jag för femtioelfte gången fick tillbaka avtalet från ComHem. Det är Sveriges i särklass sämsta jävla skitföretag.

Jag är så förbannad så att min analkande megaförkylning plötsligt insåg läget och backade, för nu har jag ångan uppe igen. Har så mycket adrenalin i kroppen, så i dag kommer jag att jobba som en galning, och uträtta mer än någonsin.

Och om någon känner för att tjafsa med mig idag (läs:säljaren t ex) så be my guest.

Jag kommer att mosa alla i min väg. Jag är ingen lek när jag är förbannad.

JAG HATAR COM HEM

Stockholm den 6 september 2007

Överlåtelse av avtal

Okey. Nu är detta det fjärde överlåtelseavtal som jag fyller i. Utöver det så har jag, sedan den 1 juni, ringt er vid 22 (!) tillfällen, pratat med diverse människor, som alla givit mig olika instruktioner. Det vill säga, när jag väl har kommit fram. Jag har ALDRIG väntat mindre än 20 minuter!

Den/de som är ansvariga över ComHem’s kundtjänst erhåller härmed priset som årets sämsta chef/chefer. Hur i hela friden kan låta er kundtjänst vara så fullkomligt underbemannad?

Vi tog över en videobutik den 1 juni 2007. Av någon, helt orimlig, anledning, så får jag besked om att ingen juridisk person kan stå på abonnemanget. Detta är för mig helt absurt.

Vårt datasystem är dessutom online, vilket innebär att varje gång ni stänger av det, för att gamla ägaren (givetvis) inte har reglerat fakturan, så är det katastrof för oss.

Nåväl. Jag fyller i överlåtelse efter överlåtelse, enligt telefoninstruktioner från er. Jag får dem i retur, med små post it-lappar, där det ena felet efter det andra framgår. Dessa är alltid signerade med ett förnamn. Inget efternamn. När jag sen ringer, så kan givetvis ingen hitta personen i fråga.

Vad håller ni på med egentligen? Hur svårt kan det vara?

Okey. Om nu vi inte kan ha vårt juridiska namn på avtalet, så blir det min make, och tillika ägare av det juridiska bolaget, som ska stå för abonnemanget. På er överlåtelse finns ingenting som heter BETJÄNINGSADRESS. Vilket ni på den senaste post it-lappen ber oss att fylla i. Den enda adress man ska fylla i är den privata personens adress. Och då blir det ju fel. Igen.

Så nu kräver jag att ni ordnar detta omgående. Nu har jag fyllt i makens namn och personnummer, men angivit butikens gatuadress. Efter makens namn så har jag lagt till butikens namn: BOXX.

Det skall bli högst intressant och se om jag får detta avtal att gå igenom.

Hälsningar

Mona XXXXXXXX-XXXXXXX, fly förbannad.

Vad vore livet utan en städerska!

För en månad sen åkte min städerska på semester.

Jag har ett hyfsat stort hus. Och jag bor med tre små grisar. Så det blev som väntat en katastrof.

De senaste 6 veckorna har jag i stort sett bara lagat mat, de dagar jag ens varit hemma på kvällen, och försökt vara en någorlunda "god mor". Det har inte gått så bra.

Således har mitt hus förfallit. Jag är en sån typ som mår fysiskt illa om det är oordning.

Så jag har mått illa i typ en månad nu. I går hade jag en "anställningsintervju" med en ny städerska. Visserligen kom min gamla tillbaka häromdagen, men jag har bestämt mig för att hon inte lever upp till det hon fakturerar mig.

Jag föreslog dessutom för maken att jag själv skulle ta ledigt varje fredag, och bara städa. Hhm, inte så aktuellt, sa maken. Som samtidigt skriker som en gris varje gång fakturan skall betalas.

Så på fredag kommer mitt hus äntligen att bli rent. Den stackaren kommer att få hålla på från morgon till kväll. Och det lär inte räcka. Det kommer att ta en månad innan mitt hus mår bra igen.

Jaha. Och vad ville jag ha sagt med det här då? Ingen aning. Jag är bara uttråkad och hittar på alla möjliga ursäkter för att inte behöva fortsätta med min äckliga hemsida...

Saktfärdig

Jag är seg.

Är fortfarande hes som en babian. Och nåt är på gång i kroppen. För hur jag än bär mig åt, så kan jag inte få upp tempot.

Allt går så låååångsamt. En objektiv person skulle nog kalla det "normalt arbetstempo". Men jag är inte van vid noooormalt arbetstempo. Det måste gå undan.

Jag är så seg så jag kan bara göra en sak i taget.

Och nu ska jag laga mat. Lååångsamt.

Säljarpack!

Det märks att det är i början av september.

För varenda företag, med säljare anställda, har haft sin årliga kick-off. Eller nåt. Jag är totalt nedringd av diverse säljare.

Jag hatar säljare. Jag är gift med en supersäljare, så jag kan alla trick. Men jag är alltid trevlig. Trots det så har vissa säljare väldigt svårt att förstå svenska. I synnerhet två ord: Nej tack!

Men det är jag som måste ta dessa samtal. För om de får tag i maken, så lär det garanterat sadla om till ett annat yrke. För han är ingen lek. Och han är dessutom otrevlig, om de inte fattar hans "Nej tack" och ändå svamlar på.

Fast det är klart. Det finns en del som är trevliga också. Som Jenny på tidningen Stora & Små. Henne gillar jag. Hon lyckades sälja på mig en annons i en tidning som vi inte alls borde annonsera i. För vi är ju inga återförsäljare. Vi säljer TILL återförsäljare.

Maken fick en hjärtinfarkt när fakturan kom. För jag har en tendens att gå på allt som verkar bra. I synnherhet om säljaren är trevlig. (Jävla Jenny. Som jag vet tillhör en av mina så kallade fluktare här inne.) Så han är mycket glad för att vi inte har några dörrknackare hemma. För jag skulle köpa allt som säljs.

Fan. Jag gillar ju att shoppa.

Tonåringar och utgång en tisdagkväll

Jag förstår inte.

Kungsholmens Gymnasium har nån sorts fest i kväll. Inte på skolan, utan på nån restaurang i stan.

Dotterns kompisar ramlar in vid 18-tiden. För att göra sig i ordning. Nu är klockan 22.00, och de håller fortfarande på.

Festen skulle tydligen börja 22.00. Sa dottern.

Jag sitter i soffan och börjar ruttna. Dels för att det är tisdag. Dels för att hon börjar tidigt i morgon.

Men framför allt för att klockan, som sagt, är tio på kvällen.

Helst vill jag gå upp och säga att hon ska stanna hemma. Men. Hon frågade om lov i förra veckan. Sa nåt om "Kungsholmen ska ha fest på tisdag kväll, får jag gå?". Jag frågade aldrig om tiden. För att jag är 42 år och förutsätter att man inte startar en fest 22.00 en tisdagsjävlakväll. Och hon går inte ens i den skolan...

Sen har jag ingen lust att gasta om det här när hon har kompisar här. Minns själv hur pinsamt sånt kunde vara.

Nu hör jag klackar i hallen.

Och jag får information om att 5 kompisar sover över. "Men mamma, jag sa ju det i förra veckan."

Och hon är för smart min kära dotter. "I förra veckan". Klart att hon frågar mig när jag har värsta hell-week. Klart att jag inte lyssnar, och säger ja till allt möjligt.

Nu går jag och lägger mig.

Och jag kommer garva läppen av mig när talibanen vaknar 06.00. Med en 30 cm's vägg mellan sig och storasyrran. Och skriker för att hon förmodligen har kissat i sängen.

What goes around, comes around.

Tonåringar och stålingar, igen!

Alltså. Vad är det för fel på tonåringar och pengar?

Får ett sms av exmaken, som meddelar att dottern lyckats med konststycket att få en mobilräkning på 2900 kr.

??!!

Inte ens jag kommer upp i den summan. Inte ens om jag försöker.

Så nu ska den spärras på 300 kr.

Satan i gatan, vilket liv det kommer att bli.

Får nog gömma hemmatelefonen i handväskan. Eller nåt.

Bloggeri och bloggera

När jag startade den här bloggen så kände jag mig mycket obekväm. Visste inte riktigt vart det skulle landa. Eller vilka som skulle kunna tänkas läsa den. Har ju skrivit på ett forum tidigare, och anade att en del därifrån skulle hitta hit.

Sen har jag kommit upp i den åldern (fy f-n, vad det låter!) att jag inte anser mig ha tid med nya vänner. Alltså, jag månar om de få jag har i stället. Jag har blivit lat med åren: orkar inte lära känna nya människor. Eller vadå måna förresten. Jag blir ju inte utsedd till årets kompis direkt. Inte i år!

Men i alla fall.

Så börjar jag då blogga. Och söker mig in på andra bloggar. Som en fluktare. En dag tar jag mod till mig och börjar skriva inlägg. På de bloggar som jag finner intressanta. Och upptäcker att detta är ett helt unikt sätt att lära känna människor på. Ett snabbare sätt. Liksom X2000 in i en annan människa. Man slipper det här vanliga sociala spelet. Där det tar lite längre tid innan man kliver av, för att personen inte var intressant nog.

Och i lördags hände något konstigt. Christina, som är länkad här intill, var på mässan och sökte upp mig. Givetvis så hade jag inte hunnit komma. Så kollegan ringer mig och meddelar mig detta. Det dröjer ytterligare nån timme och jag är på väg in till NK för ett snabbt ärende, och sen vidare till Arlanda och plocka upp någon.

På vägen in till stan ringer jag Christina. Jag råkar just i det ögonblicket köra på Norr Mälarstrand. Hon svarar. Och säger att hon sitter på ett café i Rålambshovsparken!

Det är ju faktiskt inget annat än ödet. Jag tvärstannar i sista sekunden och sladdar in på fiket. För att för första gången träffa henne i verkliga livet. Och vilket klick det blev! Vi talade non stop i 30 minuter.

Att jag sen missade inköpet av en present till vår utländska gäst var det faktiskt värt. Och jag hade 4 min till godo innan han kom ut från sin flight på Arlanda.

Så jag kan nog med lätthet påstå att bloggeriet har öppnat upp en helt ny värld för mig.

Hänger jag inte med i utvecklingen?

I lördags morse så gick jag in till stora dottern, för att meddela att barnvaktstjänsten skulle påbörjas.

Hon och pojkvännen låg och sov.

På sängbordet ser jag följande:

En O'boy-kartong/burk
En karta p-piller
En flaska glidmedel.

Ehhh. På min tid fanns det kondomer med jordgubbssmak.

Jag antar att jag inte har hängt med i utvecklingen. Eller så missförstod jag.

Kan man ju hoppas.

Lita aldrig på en stressad idiot.

Jag är en ordningsman. En ordningsman, som är jättebra på att organisera. Särskilt organisera mina så kallade To-Do-listor. Och jag är dessutom pålitlig. I alla lägen.

Min man har tummen mitt i handen. Och då menar jag verkligen det. Så min mammas man är den som göra alla "jobbiga" saker i vårt Chateau Katastrof-hus. Och det är en hel del.

Min mammas man har en, för en man, konstig hobby. Gröna växter. Han älskar sina gröna växter därhemma. De sköts om på ett speciellt sätt. Och ingen får röra dom.

För två veckor sen åkte dom på semester, ja, inte blommorna alltså. Han gav mig då den mycket presitgefyllda uppgiften att vattna deras blommor. Trots att jag själv äger två gröna växter, och har noll intresse i växter. Men jag är ju pålitlig.

Jag har vilat hela dagen. För en kvart sen så stod jag och borstade tänderna. Tittade mig för en gång skull i spegeln och tänkte: "jädrar, man är ju inte direkt nån rosenknopp". Ehh, vad jag nu fick det ordet ifrån. En sekund gick.

Rosenknopp. Växter. BLOMHELVETSJÄVLARNA! Jag har glömt att vattna blommorna! Jag är värsta loosern. De kommer hem idag. Jag hinner inte ens dit och byta ut dem mot nya. Och jag som ALLTID är pålitlig.

Han kommer att slå i hjäl mig. På riktigt. Nu drar jag ur jacket och låser/larmar huset.

Mållös, och utan stålingar.

Mässan är över. Plånboken är tom, och jag kan inte prata.

Det har varit några mycket tuffa veckor, men nu kan jag andas ut. Till nästa mässa, om en månad.

Var för övrigt övertygad om att jag skulle anhållas för mord innan denna mässa var över. Jag behärskade mig i sista sekund.

Jag börjar också nästan tro att det finns en Gud. Och en Djävul. I går var sista mässdagen. Som för så många andra utställare så är det den bästa dagen. Inte bara för att man äntligen får packa ihop, utan för att man kan shop til your drop.

Jag har en liten hobby. Jag samlar på smycken. Alltså, bijouterier. Just nu så är det allt som glittrar, som gäller. Jag har hittat en "hovleverantör". Sveriges i särklass bästa företag inom denna genre. Och jag har lärt känna tjejen som äger företaget. Så jag har bra priser på dessa sjukt dyra smycken.

M a o så hade jag laddat pluskan med flera tusen. Mina "maken-behöver-inte-veta-om-pengar". Gårdagen var inte särskilt stressig, så planen var att gå över dit nån halvtimme innan mässan stängde.

Plötsligt small det till på eftermiddagen så det blev något bråttom att hinna dit. Eftersom vi har ont om plats i montern där jag stod, så hade vi handväskförbud.
Vilket innebar att man fick stoppa stålingarna i fickan.

På vägen ut till bilen, för att hämta tomboxar för nedpackning, så kutar vi förbi smyckebruden, hittar några godbitar. Betalar. Säger att vi kommer tillbaka på vägen in igen. (Precis när jag betalar ringer maken: "var är ni?". "Ehh, vi är på väg till bilen". Tänkte att han inte alls behöver veta hur mycket min "kollektion" har ökat.)

Ut till bilen. Näckade på parkeringen då vi bytte från "mässkläder" till "packkläder".

Så. Någonstans på väg från smyckebruden, till bilen, och tillbaka, tappar jag flera tusen kronor. Jävla looser.

Och inte kunde jag säga något till maken heller. Snacka om att det straffar sig att inte köra med öppna kort. Måste nog visa honom min samling. Så att han verkligen förstår vikten av att fortsätta. The more, the better.

Kl 18.00 kör jag den omtalade säljaren till Bromma flygplats. Sitter och pratar och känner att min rösta börjar svaja något.

En timme senare så har jag en obefintlig röst. Och värk i halsen.

Så jag tror att Gud finns. Att han såg till att jag skulle klara dessa sinnessjukt jobbiga veckor som varit. Så att jag skulle klara hela mässan. Och checka ut bara några timmar efter att mässan stängt.

För jag kan väl inte tänka mig att det är kroppen som säger att det är läge att ta det lite lugnt!

Hur som helst så är jag hemma i dag. Ligga sig lite i sängen och jobba med datorn på kudden.

Och jösses vad skönt det är att inte behöva PRAAAATA.

När Big Mama is gone..

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid hemma just nu. Och det märks.

Talibanen röjer friskt och har ingen som säger att hon måste städa efter sig.

Det ser ut som en bomb har briserat i huset, och jag har svårt att tro att det är mitt hus jag kommer hem till. Jag blundar ända upp till sovrummet. Lägger mig, sover, duschar och drar till mässan. Varje dag hela denna veckan.

Jag upptäcker också att stora dottern naturligtvis har hittat gömstället, där jag lagt mitt smink. Otippat!

Men jag har hittat ett nytt....

Tiden går inte direkt fort nu!

Jobbar som en galärslav för att få våra mässmontrar färdiga till i morgon. Eller ja, klockan är nu 00.30 och mässan öppnar om 9 tim. (Har precis kommit hem.)

Bortsett från att jag nog kommer att bli arresterad för mord vilken sekund som helst, p g a tidigare omtalad människa på jobbet, så kommer nog allt bli bra till slut.

Dessvärre så har jag i dag fått joura (jobba) på dagis halva dagen, och jag åker dessutom på att jobba där hela dagen i morgon. Inte så att jag gråter direkt, mässan stänger ju 20.00 i morgon kväll och jag är rätt slut nu. Faktiskt väldigt mycket slut.

Vad jag egentligen ville säga är att jag nog inte hinner vara särskilt rolig här på några dagar.

Men tappa inte sugen. Jag ska försöka anstränga mig, så att ni inte glömmer bort mig!

Ehh, var får dom allt i från?!

Överhör talibanen tala med en dagiskompis:

"..men min mamma MÅSTE ha en jättestor rumpa, annars kan hon ramla av sin kontorsstol och slå sig, och jag ska också ha en sån stor rumpa när jag blir stor, det har hon lovat"

Okey.

Nog för att jag älskar min dotter, men vaf-n!

Allvarligt talat.

En kopp kaffe, och jag är kvar i matchen.

Sitter framför tv:n och jobbar. Har kanal 5 på. Nåt nytt tävlingsprogram som heter ID, med Hans Fahlén som programledare. En deltagare som skall gissa 10-12 personers identitet.

Jag stannar upp.

För att det står nån fånig tjej och gör bort sig fullkomligt i svensk television. Och jag förundras över att ingen vän till henne kunnat stoppa henne i tid. Hon är helt jädra hysteriskt flamsig. Jag kan inte längre koncentrera mig på datorn. Vilket mähä. Hon säger dessutom att hon pluggar till psykolog. Hujedamig.

Det får mig att tänka på andra människor i "rampljuset". En viss politikerledare tex. Jag kan aldrig höra vad han säger, för jag hör bara att han låter som ett miffo.

Eller Ulrica Messing. Som intervjuades i lördagssoffan på tv 4. My Godness. Det var nog första gången någonsin, som jag LYSSNADE på henne. Och konstaterade att det inte var någon större förlust för oss väljare (eller hennes väljare ska jag väl säga) att hon lägger av! Vilket stolpskott.

Men vem är jag att döma andra? Och är inte mångfald, i alla dess skepnader, det som gör vår värld så unik?

Fast det borde finnas gränser.

Lite trött, tror jag visst!

Okey. Har du någosin varit så rädd att försova dig, så att du inte kan somna?

Skulle upp 03.45 i morse. Lade mig vid 22-tiden. Sen började jag mala. "Vad har jag glömt till mässan?", "hur löser vi det där". Och så vidare.

Jag hade ställt dubbla väckarklockor. Kunde inte slappna av. Körde makens gamla skittrick med att andas få gånger per minut. Som vanligt slutar det med att jag får panik, hyperventilerar och blir klarvaken!

Somnade till slut. Fick sova nästan två timmar. (Det suger för en som absolut måste sova 7 timmar, för att över huvud taget fungera.)

Rattar in på Shellmacken för sedvanligt frukost kl 5. Kommer till jobbet och upptäcker att jag glömt kvar den betalade frukosten på Shell. Pucko.

Vänta på transportkillarna. Konstaterar att lasthiss-helvetet inte sätter i gång förrän 06.30. Ute på mässann 07.10. Satte ihop 8 st IKEA vitrinskåp.

Jag hatar IKEA.

Tonåringen slutar sent i skolan, så jag måste hämta talibanen. Somnar nästan i bilen till dagis. Anstränger mig allt vad jag kan för att bara vara mamma när jag kommer dit.

När jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt bilen (!!!!) på dagis.

Då är man trött. Hur f-n kan man glömma en bil, som står parkerad direkt utanför dagisentrén? Jag kan.

Går tillbaka och hämtar den.

Nu har jag precis "lekt affär". Och ska laga mat. Och kommer garanterat att somna när jag nattar talibanen. Om jag inte dessförinnan lägger huvudet i chile con carnen.

Over änd out.

Tonåringar och stålingar

Har haft en diskussion med tonåringen om pengar.

Eller ja, jag ska nog kalla det för monolog. För det var ju givetvis "inte läge mamma".

Det är aldrig läge när man ska ikläda sig rollen som en "dags-att-prata-lite-ansvar-skyldigheter-mamma.

Utöver sin vanliga månadspeng, så får hon nu för första gången även sitt barnbidrag.

Hon skall alltså klara alla sina utgifter, dvs kläder, smink, caffe lattar etc, på dessa pengar. Det som jag tidigare har betalat åt henne.

I dag är det den 26 augusti. Pengarna är slut. Nästa utbetalning är den 21 september.

Men det var ju som sagt "inte läge mamma".

Så min kvalificerade gissning är att tonåringen kommer att tillbringa ganska mycket tid hemma den närmaste månaden.

För BankomatMamma har checkat ut.

Christina - en bloggvän

Jag har fått en kompis.

Christina, heter hon, och är länkad här intill, Tre Flickor.

Jag läser hennes blogg flera gånger om dagen. Jag gillar henne. Mycket. Hon är dessutom en sån som ställer upp för nästan vilt främmande "vänner" i nöd.

Men vi har inte träffats "på riktigt" ännu. För jag har alltid fått förhinder.

Just idag, så har jag bestämt att Christina är årets yrkeskomiker. För hon skriver i sin blogg att hon har messat mig. För hon vill fika i veckan som kommer.

Hon har humor Christina.

Så, min kära bloggvän: är mässan ett bra ställe att fika på?!!

Det blidde lite fel.

Maken och talibanen kom hem. Jag hade bokat in dem fel.

Jag hade bokat in dem på babysim. Maken sa att de andra föräldrarna hade stirrat på dom och undrat om talibanen möjligen var efterbliven. Eller nåt.

Jag är ingen poppis mamma/fru idag.

Söndag. Och ett par stulna timmar för mig själv.

Det är söndag. Talibanen och maken har åkt i väg på simskola.

Dottern, och ett okänt antal kompisar, ligger och sover.

Solen skiner. Igår tillbringade jag 4 timmar med att städa huset, så jag behöver inte ha nån måste-städa-ångest. Inte än på en stund i alla fall. Jag borde plonka vidare med hemsidan. Men jag orkar inte. Jag ska njuta en stund i min ensamhet. Och surfa in hos bloggvänner.

Men jag är konstig. När jag sitter stilla och inte gör något så får jag alltid dåligt samvete. Varför är det så?

Och talibanen är lycklig. För hon kissade inte i sängen i natt heller så "nu måste vi köpa en present till mamma". Jag och mina löften. Jag talade om för henne att hon kan få en present för varje dag som hon klarar det, men när det står klart att hon är i hamn, då blir det inga mer presenter.

Hon förstår inte det här riktigt. Givetvis inte. Så jag undrar om hon är så smart att hon ser till att få återfall. Så att vi får börja om med presenterna. Skulle inte förvåna mig ett smack. Men. Då får det väl bli så.

Apropå att städa ja. Min städerska har semester. Huset är i mycket dåligt skick. Mina 4 så kallade städtimmar gick åt till dammsugning. Tvingade dottern att skura ena badrummet. Tvingade maken att välja mellan att gå på kalas, eller att torka golven. Han tog golven.

Men allt annat då? Dammtorka t ex. Vi har en miljon saker. För att maken tycker om prylar. Jag fick ju fria händer att ta bort rubbet. Har dock inte hunnit så långt. Måste ta tag i det, innan maken ångrar sig.

Så nu får jag faktiskt bråttom. Jag tar nog tag i saken nu. För i morgonbitti börjar hell week. Ska vara på jobbet kl 5 och packa inför monterbygg. Mässan öppnar 7.

Dessutom så hör jag ett lämmeltåg i trappan. Tonårsbrudarna har vaknat.

Jag fick hela 20 minuter för mig själv. Grattis.

En lördagkväll i residenset;

Talibanen sover.

Stora dottern är på middag, och väntas hem i natt, med flertalet sova-över-kompisar.

Maken och jag sitter i varsin fåtölj.

Med varsin Bailey's.

Med VARSIN DATOR OCH PLONKAR!
(Varje artikel tar ca 3 min att lägga in. Vi har typ 500 kvar.)

Åh, vilken härlig lördagkväll.

Var jag verkligen likadan?

Vad är det egentligen med tonårstjejer? Jag blir så trött.

Sen ett par år tillbaka så börjar saker "försvinna". Mitt smink får fötter, mina smycken får fötter. Mina dyra handväskor flyttar in i ett annat rum. Och så vidare.

Och så det ständiga svaret: "nä, jag vet inte" eller "näe, jag har inte använt den".

När mina dyra krämer tar slut t ex. "Näe, den använder inte jag".

Nähä, så det bara dunstar alltså?

Jag sminkar mig inte så ofta. För att jag är lat. För att det måste gå FORT när jag ska i väg på morgnarna.

Never the less, så har jag ju självklart smink. Bland annat ett hyfsat dyrt märke i puderform: i.d Bare Essentials. Alltså foundation, m.m. i puderform. Små burkar. Som kostar typ 4-500 kr st.

Sen en tid tillbaka så har andra kosmetikamärken börjat producera, vad jag kallar, kopior.
Och dottern läser modetidningar. Och i modetidningar så står det att det här är JÄTTEBRA smink.

Så vad händer. Det minskar i mina burkar. Men näe: "jag använder inte det". Fast jag ser spåren i handfatet.

Så nu gömmer jag det.

Eller om man är snäll och lånar ut ett par skor. Då kan man ge sig den på att det var sista gången man såg dem. Så hon får bara låna "cheap"-skor..

Hon skulle till Gotland vid nåt tillfälle för ett par månader sen. Smörade, och frågade snällt om hon fick låna min stora Mulberry-bag och ha som resväska. Jag sa okey.

Det skulle jag inte ha gjort, för jag har inte sett av den sen dess.

Eller som i kväll. Dottern, och några kompisar var här och "gjorde sig i ordning". De skulle i väg på middag. De kommer ner och säger hej då.

Och jag konstaterar att en av mina handväskor hänger på ena kompisens axel....

Så JOHANNA ATHENA R-----S (som är här inne och snokar varje dag); KANJAGFÅHAMINAGREJERIFREDTACK! Ut i trädgården och plocka äpplen, så kan du köpa själv!

Vad vore livet utan smarta barn?!

Talibanen har börjat komma in i den där åldern då svordomar, och andra fula ord uppmärksammans.

Bakgrund;
För ett tag sedan så kom vi överens (efter att ha läste en mindre bra sagobok) att ordet "hata" inte ska användas. Att det är lite för starkt. I samma veva så råkade jag säga "skitkallt", och då bestämde vi att man inte ska säga "skit" heller.

I går råkade pappa säga "skit" vid matbordet. Vi införde då att varje gång någon av oss säger "skit" eller "hata", så måste man ge talibanen en peng. Så pappa fick genast gå och hämta en peng.

För två veckor sedan så startade vi om, med Operation avvänjning av nattblöja. Det har inte gått så bra. Jag tvättar frottélakan, täcken, lakan och kuddar (ja, hon snurrar runt i hela sängen när hon sover) varenda eviga dag. Och jag är så trött på det.

Idag:
I morse väcks jag 06.20 av en fullkomligt hysteriskt lycklig 4-åring: "Mamma, maamma, MAAAAAAAAAAAMMMMA: jag har inte kissat i sängen i natt!"

Jag har tidigare lovat henne, att om hon klarar det, så ska vi åka till "Boink", favoritleksaksaffären här hemma, så får hon köpa sig en leksak.

Så hon åker dit med pappa idag. Och kommer hem med en Barbamamma spargris. Hon lägger i sina "hårt" förvärvade äppelplockarpengar, samt "skit"-pengen från i går. Hon säger sen att hon vill ha mer pengar;

-Ja, det är bara att gå ut i trädgården och plocka äpplen, då kan du ju tjäna massor av pengar. Sa jag.

-Jag orkar inte mamma.

-Jamen du vet ju att man inte kan få några pengar om man inte jobbar.

-Men mamma, jag vet! Om du säger "hata" och "skit" flera gånger, DÅ kan jag ju få lite pengar! Säg det nu då mamma!


Geeeeez. Lite för smart för sin ålder va?!

Slutjobbat för idag.

Nu är klockan strax midnatt, och jag har bestämt mig för att det är färdigjobbat för idag.

Jag har fattat lite beslut under kvällen:

- Jag ska aldrig mer "ta" i en hemsida. Bara besöka som shoppande kund.

- Jag ska begära en fet löneförhöjning.

- Jag ska ta med mig en säck med pengar under mässdagarna, och shoppa som en babian. Och den här gången ska jag inte mörka om priserna för maken. Det ska svida rejält.

- Jag ska täcka för glasväggen mellan mig och honom på jobbet. Så kan jag åtminstone LÅTSAS att jag jobbar på ett "vanligt" kontor.

- Jag ska börja umgås med mina vänner. Som snart har glömt bort mig.

- Jag ska banta och bli en goding igen.


Fast först måste jag få mässan överstökad.

Sen måste jag ta tag i vår nya butik i Vällingby Centrum, som invigs 25/10.

Och åka runt till alla videobutiker och säga hej till personalen. Har väl träffat 30-40 st av 65...

Och sen är det visst dags att förbereda Hem 2007-mässan 7/10, för er "vanliga" besökare.

Och sen var det visst jul va?

Det går åt helvete det här.

Perkile...!

Eller hur det nu stavas.

Satt på toa nyss. Får ett sms från maken. Klockan är strax efter 17.00. Middag skall serveras mellan 17.30-18.00. Blir det senare så går det inte att få talibanen att äta. Det här tjatar jag om varje fredag. För det är han som är matansvarig på fredagar.

Han messar att dom är och storhandlar. Att de precis kommit dit.

Jag blev så förbannad, så när jag skulle dra i väg ett surt mail, så tappade jag telefonen i toaletten. Plums. Hade inte spolat. Reaktionsförmågan sitter fortfarande i sedan talibanen var bebis och man skulle "rädda", så jag fiskade upp den. Utan att tänka mig för.

Nu har jag stått i 2 minuter och tvättat händerna. För jag hade toafobi redan innan det här.

Och det var väl tur att man inte gjorde nummer 2.

Telefonen? Ingen aning om den funkar. Vågar inte slå på och testa. Har lagt fläkten över den.

Med lite tur så kanske man blir helt oanträffbar nästa vecka.

Kan man sitta och sova .....

i en kontorsstol?

Jag har packat burar idag. Du vet, sådana där burar som Posten använder. Stoooora burar.

Fredagar brukar vara min favoritdag. Då är det i stort sett bara jag på kontoret. Maken ser alltid till att ha möten, plus att han jobbar halvdag. Ja, han kallar det för det, fast han går vid 15.00-tiden, för att hämta talibanen. Och alla andra här är lediga på fredagar. Alltså, "alla". Vi är ju bara 6 st här på kontoret.

Så fredagar är min "varva ner, gå igenom veckan, förbereda nästa vecka-dag".

I normala fall ja.

Nu är det mässtider. Jag rattade in här vid halv 7 i morse. Plonkar med webb-sidan. Har lyckats pilla dit en ruta om att sidan inte är färdig, annars får man skämmas ihjäl för undermålig hemsida.

I går skickade vi ut 600 inbjudningar till våra kunder. Att de var välkomna till våra montrar. Att vi ska presentera nyheter. Och bla bla bla.

Inte så smart att göra det på en torsdag. För dom fick det idag. Och det har ringt satan hela dagen.

Och så erbjöd sig maken så snällt att åka till IKEA och köpa 8 st vitrinskåp (á 40 kg styck). Han har fattat läget, tror jag.

Nu sitter jag här. Och jobbar. Och har en fläkt på. En sån där bordsfläkt. Den avger ett speciellt brusande ljud, som du kanske vet. Jag konstaterar att ljudet är otroligt sövande. Känns som om man faller i trans snart.

Och nu så slår det mig. I mitt rum så har jag en överlevd möbel från makens lägenhent. Det är ett skåp. Närmare bestämt ett sovskåp. Man vecklar alltså ut en säng.

Undrar vad som händer om jag vecklar ut den, och tar mig en tupplur.

Risken finns att jag inte vaknar förrän på söndag. Och det går ju inte. För jag ska ju jobba hela helgen.

Hur kunde jag glömma det nu då?

Här gäller det att inte peta i näsan!

Jag har en mätare här på sidan. En mätare som talar om antal unika besökare. Alltså endast ditt första besök hos mig. (För, förhoppningsvis kommer du ju tillbaka...)

Jag har inte tänkt så mycket på det. Men så tittade jag alldeles nyss. Det står att 2911 besökare har varit här sedan i mitten av juni.

Inte så många för er proffsploggare, men för mig är det en himla massa. Eftersom det endast är mycket få av mina vänner som känner till denna sida, plus en del nyvunna bloggvänner, så förstår jag inte var alla kommer i från. (Fast ni är ju så klart välkomna!)

I bästa fall så betyder det alltså att det sitter en massa tomtar därute och "tittar" på mig. Och några vågar sig på att kommentera. Andra smyger bara in lite försiktigt. T ex min kära svägerska borta i Hägersten: jag vet nog att du hänger här Erica!! (Ha ha ha, handen i kakburken bruden!)

Min känsla av att gå naken, med någon som kikar in genom fönstret blir större.

Jag måste nog börja banta i alla fall...och börja klä mig lite snyggare.

Jag tror visst maken tassar på tårna..

Har idag haft århundradets jobbigaste dag. Jag tappar sällan fattningen, men idag så kände jag att jag nog snubblar snart. Och slår mig hårt.

Min man och jag jobbar ju ihop. Vi sitter dessutom i rummen intill varandra. Till råka på allt så är det en GLAS-vägg som skiljer oss. Min man är rätt jobbig. När han vill nåt, så ropar han. Inte så att han skulle komma på tanken att resa på sin lilla nätta röv och komma in till mig. Nej, han ropar. "Har du fixat det, kan du ordna det här, kan du komma hit ett tag" och så vidare.

Jag är alltid tidigt på jobbet. Han lämnar talibanen på dagis. Jag får några timmar i lugn och ro. Sen kör det alltså igång.

Idag kom han lite senare än vanligt. Jag hann säga hej. Sen in i min stresskula. Han försökte med sin vanliga jargong, men jag höjde bara handen genom fönsterväggen och sa: GAAAHH, har inte tid.

Han fortsatte några gånger till. Och jag gjorde samma sak.

På eftermiddagen så var jag så sönderstressad, så när han ställde en fråga om mässan, som jag i stunden inte hade svar på, så fattade han. För första gången på 10 år så FATTADE han. För jag sa att;

"inget av det som kommer ur din mun fastnar i min hjärna just nu. Vi kan talas vid ikväll, efter att jag har nattat talibanen. Om du fortsätter att prata med mig så kommer jag nämligen att säcka ihop. HAJJAR DU?"

Då gjorde han nåt som han aldrig har gjort förut. Tog mig på axeln och sa, med låg stämma; "nu tar du det lugnt och andas, det ordnar sig". Han fortsatte att prata lugnt, medan jag försökte stävja mitt hysteriska anfall. Som var på väg från alla porer i hela kroppen.

För en stund sen gjorde han sak nummer två. Och det har ALDRIG hänt förr;

Han skickade ett mail och ifrågasatte ett bolagsbeslut som jag fattat. Ett beslut som kostar pengar. Vi försöker hålla hårt i alla utgifter, men nu hade jag alltså fattat ett kostbart beslut. Utan att vidtala honom.

Jag svarade, och laddade från tårna.

Sen kom hans svar, som avslutades med följande ord:

"Tycker att vi har gjort ett enastående, fantastiskt jobb på så få människor."

Ska bara säga att det är nog det närmaste han har kommit till beröm de senaste åren. Fast han kan fortfarande inte låta bli att skriva "vi", fast det är mig det handlar om.

Tror att han inser, att om han inte tassar väldans mjukt nu, så kommer han stå med två montrar och ett fullständigt kaos nästa vecka. Med en fru på psyket.

Well, jag blev i alla fall glad.

Lite tråkiga nyheter, mitt i allt kaos.

I dag fick jag en smärre chock. Vi har en säljare från ett filmbolag, som ofta besöker oss. En man som nyligen fyllde 50. En man som alltid är superglad. En otroligt trevlig kille. Så trevlig att maken bjöd in honom på en privat go cart-tävling förra veckan.

Den här killen gifte sig den 30 juni. Hans fru är minst lika trevlig. Och mycket vacker. Vad det nu har med saken att göra. Han är i alla fall otroligt lycklig över att äntligen ha hittat rätt i livet.

I dag kom en annan säljare från samma bolag på besök. Han berättade då att kollegans fru dog av en stroke i morse.

Jag fick en svår chock. Och var tvungen att stanna upp helt. Vad fan pysslar man med egentligen? Ingenting kan ju vara värt det här.

Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Har ingen lust att falla in i vågar-inte-höra-av-mig-för-jag-vet-inte-vad-jag-ska-säga-kategorin. För jag vill säga något. Men jag vet inte vad bara.

Tänk att vara lyckligt gift ena sekunden, och att vara totalt ensam i nästa.

Måste lugna ned mig. Efter mässan.

En taliban med svar på allt.

Står och gör mat.

Talibanen vill gärna gå över och leka med granntjejerna.

Jag är på dåligt humör.

Jag säger:

"Ja, men då får du komma när jag ropar på dig. Och inget gnäll då!"

Talibanen svarar:

"Mamma, mitt gnäll har dött på torsdagar!"

En tiondels sekund senare kommer hon på en annan mycket viktig dag i veckan. Lördagar. Nu för tiden får man ju lördagsgodis.

Så hon lägger till:

"Mitt gnäll är dött på torsdagar och lördagar mamma."

Ja, då var den uppe igen då'ra...

Den jädra hemsidan är uppe igen. Trodde maken lyssnat på min vädjan att släcka ned den, tills den var klar. Men icke. 400 produkter kvar. Plus korrigeringar. Och i morgon har alla kunder fått vårt utskick. Om vår hemsida. Inte bra.

Idag ringde leverantören och frågade om jag möjligen tänkte på/glömt bort, att för att kunden skall kunna få en riktig orderbekräftelse som inkluderar frakt, så måste vikten på varje vara läggas in. FAAAAAAR ÅT HEEEEEE----EEEEE. Så långt hade jag inte hunnit tänka.

Jag plonkar så jag är öm i fingrarna.

Jag kommer aldrig någonsin att göra om det här..

Jag tror att Gud läser min blogg!

Japp, för när jag kom till kontoret i morse, och gick in på nya hemsidan, så ploppade den gamla fula upp. Med vår gamla adress i Strängnäs. (Skriver det utifall att den nya ploppar upp igen, så ser ni skillnanden.)

Har drömt hela natten. Drömde att jag spelade bowling. I stället för käglor så var det våra varor. Jag spelade på 10 banor samtidigt. För varje kägla/vara jag fick ned, så ploppade dom in på nya webbsidan. Jag sprang som en galning mellan banorna för att få ned dom.

Jag undrar om jag kanske är lite stressad. Vad tror du...?

När katten är borta...

Ja, det går ju f-n inte att hålla sig härifrån. Måste skriva lite..

Jag jobbar ju som en galning just nu, med förberedelser inför mässan. Då och då så passar jag på att fortsätta bygga vår hemsida. Eller fylla på med artiklar, rättare sagt.

Denna hemsida köpte vi i november förra året. Tänkte att det skulle ta en p-sskvart att få den klar. Har ju aldrig gjort sånt här förut, men "det kan ju inte vara så svårt".

Det är det inte. Men det tar tiiiiid. Plinka, plinka, plinka. In med bilder, in med beskrivning, in med pris, koppla kategorier, se till att "vanliga" besökare inte ser priser.

Och så vidare.

Började jobba med detta först i april. Lite grand. Väldigt lite grand.

I juni började det brinna lite. Nu brinner det utav helskotta. Vi bestämde att lansera sidan i samband med starten av mässan den 30:e augusti.

Och vi bestämde också att skicka ut en kundinbjudan till mässan, tillsammans med våra nya fräscha broschyrer (som jag då inte gjorde, bara placering och korrläsning.)

I går skulle vi börja printa ut dessa inbjudningar. Som jag har gjort. Som är sååå fina. Som har exakt så mycket text som får plats. Som är planerad in i minsta detalj med bilder och text. Precis när jag sitter och väljer antal, så kommer maken förbi och säger:

"Ska vi inte lägga till en liten rad om att vi nu öppnar nya hemsidan?"

Jag försöker komma med argument, såsom att det inte finns plats. Att det inte finns tid för att disponera om allt. Och så vidare.

Men jag fick ge mig. Så jag smög in en liten text om detta. Avslutade texten med "..och om ett par veckor kan du lägga dina beställningar via den..."

Tänkte alltså att jag köpte mig ett par veckors frist.

Nåväl. Jag sticker hem som vanligt. Leker lite, lagar mat. Och nu, under Bollibompa, tänker jag att jag ska starta upp min dator och förbereda för kvällens arbete. Av en händelse så laddar jag först ned mailen, och sen går jag in på vår nya hemsida. Som då inte skall ligga för allmänheten. Som är klar till 50%. Och vad ser jag?!

Först ramlar det in en mailkopia från maken till vår webbhotel-host. Där han ber dem peka om gamla sidan till den nya.

Jag får en mindre hjärnblödning! Nu ligger sidan ute för alla. www.igt.se Den är långt i från färdig. Jag ringer maken och frågar vad i h-e han håller på med.

"Jamen, jamen, det är ju lika bra att vi gör så här redan nu. Så kanske det går fortare."

FORTARE! Läs: så hustrun verkligen måste jobba ihjäl sig!

Jag tror faktiskt att jag bryter ihop.

Jobba, jobba, jobba

Tänkte bara säga att jag lever. Men jag jobbar som en babian. Hinner dock läsa mina favoritbloggar.

Återkommer om en kvart fjorton dar. Eller nåt!

Hoppsan, vi blev visst lite svartsjuk!

I dag har jag jobbat. Åkte in till kontoret och gjorde löner. Tyckte det geografiska läget var bra, med tanke på att min mamma bokat in mig på nåt ställe som heter Itrim, på Kungsholmen.

Ett träningsplejs där man går runt till olika stationer och tränar. 30 sekunder i taget. Man går totalt 3 varv. Så hela passet är på 30 minuter. Min mamma trodde att det kanske var nåt för mig. Så jag skulle alltså dit och testa.

Jag nämnde detta för min man för nån vecka sen. OCH skrev upp det i den allmänna familjekalendern. Som han aldrig tittar i.

Jag har, sedan några veckor tillbaka, bestämt mig för att det får räcka att jag skriver i den och säger till EN gång. Att han fanimej måste lära sig att lyssna på vad jag säger.

Så jag drar iväg dit. Maken är hemma och skall klippa häcken. Kors i taket. Talibanen skall plocka äpplen mot en ersättning om 50 öre per äpple. Hon var i exats över att få "lön"!

Efter 1,5 timme så är jag tillbaka på kontoret. Hinner knappt innanför dörren förrän det ringer.

VAR I HELVETE HAR DU VARIT?

"Ehh, va? Jag har..."

TALA OM VAR DU HAR VARIT. JAG ÅKTE TILL KONTORET OCH DU VAR INTE DÄR. JAG ÄR SÅ INIHELVETE FÖRBANNAD. OCH INTE SVARAR DU PÅ MOBILEN. VEM HAR DU TRÄFFAT?

"Alltså, jag har varit och tränat, det berättade jag för dig i förra veckan. Och inte har jag väl telefonen på då. Och vad håller du på med? Vadå åka till kontoret och leta?!"

DU HAR FANIMEJ INTE VARIT OCH TRÄNAT. VEM HAR DU TRÄFFAT? HÄR HÅLLER JAG PÅ ATT SLITA IHJÄL MIG I TRÄDGÅRDEN, MEDAN DU ÄR UTE PÅ NÖJEN. OCH DU HADE INGA JÄVLA TRÄNINGSKLÄDER MED DIG!

"Du är ju inte klok. Jag hade visst kläder med mig. Vad är det med dig?" Sa jag. Och lade på luren.

Herrejistanes. Vi har varit ihop i 10 år. Och det där har jag inte hört på 9 år. Han var fullkomligt jävla tokig.

Först blev jag skogstokig. Sen tyckte jag att det kändes ganska bra. Fast jag tappade lusten att jobba. Så jag åkte till K-Rauta. Och när jag står där i kassan, gissa vem som kommer in? Min man. Han tittar på mig. Går förbi, rakt in i varuhuset!

Det visade sig att han var så jädra arg så han hade gått bärsärkargång på några tjocka grenar med häcksaxen. Så den fick kortslutning och började brinna. Så han fick åka till K-Rauta och köpa en ny!

Jag åkte vidare till IKEA. På vägen hem så ringer han.

"Förlåt".


Mmm, gubbe lille. Jag tror minsann att jag ska göra sådana här utflykter lite oftare. Det kändes som sagt ganska trevligt.

Komma här och ta mig för givet. Nänä!

Och talibanen lyckades plocka hela 8 st äpplen. "Jag orkade inte mamma."

Det bådar ju gott för arvtagerskan...

Vadå fördomar!

I går var vi på dubbelt 40-års kalas. Hos våra grannar. Ett par, som vi inte känner så bra. Ett par som vi lagt in i facket "verkar trevliga". Så vi blev lite förvånade när inbjudan kom.

Jag gillar inte att träffa nya människor. Alltså inte i stora grupper. Gudskelov så var ett annat grannpar inbjudna, så jag var någorlunda lugn.

Planen var att gå dit. Vara trevliga och äta en stund. Och gå hem. En promenad på 8 meter från tomtgränsen.

Nu visade det sig att det blev väldigt roligt. Det blir ju alltid så, när man inte har några förväntningar.

Men. Folk är intressanta. Här är då ca 45 vuxna människor i samma ålder, och några äldre. Först hälsar man. En timme senare så kommer den klassiska frågan;

"Vad jobbar du med då?"

JAG VET ALDRIG VAD JAG SKA SVARA!

Svarar jag "egen företagare", så får man naturligtvis följdfrågan "med vadå?". Och så ska man förklara. Och förklara. Och det låter som man är på skrytsafari. Jag tycker att det är jobbigt.

Så när en kvinna ställde frågan till mig, så flög fan i mig;

"Jag jobbar på ICA."

"Jahaa. På HK då, eller?"

"Näe, jag sitter i kassan här nere på Smelivs." Sa jag.

Efter en "artighetsminut" så var jag inte intressant längre. Det var förresten inte ens en minut. 20 sekunder. På sin höjd.

OCH VAD FAN ÄR DET FÖR FEL ATT SITTA I KASSAN PÅ ICA DÅ'RA? Ville jag säga.

Men. Bortsett från det så var det kalastrevligt. Min plan att vara hemma vid 21-rycket glömdes bort. Vi kom hem 01.00.

Och nu ska vi träffas oftare. För det visade sig att dom, i synnerhet kvinnan, var sjukt jävla roliga.

Och jag ska jobba på ICA varenda gång folk frågar mig vad jag gör.

Snacka om att förtränga!

När vi var och tittade på det här huset, så blev vi kära båda två. Det var en decemberdag = mycket snö. Dock tyckte jag att trädgården, med sina 1000 kvm, var lite i största laget. Jag hade dessutom aldrig bott i hus. Jag gillar inte trädgårsskötsel. Så jag sa till maken, som är uppvuxen i hus, att vi skulle strunta i det. Att det skulle bli för mycket jobb. Han svarade att "det ordnar sig".

1000 varningsklockor borde ha ringt då. ORDENTLIGT!

Vi flyttade in i februari. Våren kom och jag började misstänka att man skulle göra nåt i trädgården. Hade nåt svagt minne av det, när jag läst hem- och inredningstidningar. Förra ägarna hade inte gjort något på 20 år.

Så det fanns att göra. Började så fint med att plantera rabatter. Aldrig gjort sånt förr, så jag var mäkta stolt. Tills jag upptäckte att vi har halvtama rådjursjävlar. Som åt upp allt. Jag struntade i att plantera mera.

Sommaren kom. Då kom jag på varför vi har så många träd i trädgården. Först och främst så har vi en enoooorm ek. Och den tyckte vi ju var så vacker. Sen har vi väl sisådär 10-tal andra träd. 8 av dem är äppelträd. Jag har, genom min nyligen upptäckta enorma pollenargi, också blivit allergisk mot äpplen. Kan äta lagade, typ äppelpaj och sånt, men jag kan inte ta i äpplen. Superallergisk.

Hösten kom och då upptäckte jag varför man INTE ska ha en ek. Löv. En miljard jävla löv. Det enda träd vars löv inte förmultnar. Tyvärr är trädhelvetet kulturminnesskyddat, eller nåt i den stilen. Så jag krattar som en babian höst och vår.

Jag hatar att kratta.

Tillbaka till äpplena. Hösten kom, som sagt, och jag frågade maken hur man gör med alla äppelträd. "Ähh, det är bara att låta dom vara". Sa han.

Och det gjorde jag. Ytterligare en vår kom och snön började försvinna. En dag tycker jag att nog att det luktar lite väl konstigt därute. Det luktade satan.

Min mamma med make kom över en dag. Jag frågar henne varför det luktar så konstigt i trädgården. Vi går ut och hon får slag. "Ni fattar väl att man PLOCKAR ned alla äpplen på hösten?!! Och tar upp de som fallit till marken? Annars så JÄSER dom. Som nu."

Jag fick ett anfall på maken, som svarade: "jamen, jamen, det är alltid morsan som har skött sånt där, jag har ingen aning om hur det fungerar."

Så jag har de senaste 4 åren försökt få honom att gå med på att hugga ned alla träd. Men, se nä, det går inte sörru. "Dom är ju så fina".

Jamen, då kan du plocka dina jävla äpplen själv hädan efter. Sa jag.

Åren har ju gått. Och jag bestämde mig i våras för att jag aldrig i hela mitt liv kommer att hålla i en kratta igen. Det är slutkrattat.

Och nu är det snart dags för maken att ta bort alla äpplen. För jag har fullständigt förträngt dessa äppelträd.

Jag inser nämligen det idag, för när talibanen och jag åt lunch, så säger hon att hon så gärna vill ha ett äpple efter maten. Jag talar då om att de är slut. Att jag måste handla mer. Men att jag inte har tid att handla idag.

"Men mamma, kan man inte äta äpplena i våra träd?"

Då slår det mig. Jag har inte på 5 år ätit våra äpplen i trädgården (det är först sen ett par år som jag fått min allerig). Mina äpplen kommer från ICA. Så det så.

Och det kommer de fortsätta att göra.

God bless my tvättmaskin

Jag VISSTE att det var värt att lägga en förmögenhet på tvättmaskinen, när vi köpte den, för den kände på sig att det handlade om liv och död...

JAG BEHÖVER INTE ÅKA TILL IKEA! Nu kör vi resten!