Hur gick det här till?

Denna vecka har autopiloten varit påkopplad.

I går kväll när jag kommer hem så känner jag något konstigt på fötterna när jag går genom trädgården. Jag liksom vadar igenom nåt. Tänkte inte mer på det.

Imorse när jag kommer ut så noterar jag att trädgårdens samtliga träd, typ 100 st, bestämt sig för att tappa alla löv samtidigt.

Det är löv tamejfasen upp till knäna.

Och det ser något löjligt ut i alla 8 äppelträd: alla träd MED äpplen men UTAN löv.

Och min stora fråga är: vem ska ta upp det?

Ikväll ber jag till väderguden att han sätter igång snökanonen.

Löven får bli kvar till våren.

Finns fan ingen tid.

Jag ska inte vara i närheten av kunder just nu...

Jag och den kvinnliga kollegan har det senaste halvåret inte gjort annat än rensat lager, flyttat prylar, fixat mässor, burit, burit och åter burit.

Och just nu tömmer vi alltså vårt kontor. Och vår ena inredningsbutik. Vi sliter som babianer.

Igår kläcker min not så smarta make ur sig: "Vi kanske skulle ragga tag i ett par polacker."

Kollegan svarar raskt: "Ehh, jag trodde det var det du hade gjort." Och syftade på mig och henne.

Så nu går vi runt och kallar oss själva för Krystyna och Elsapeta. Eller vad de nu brukar heta.

Hur som helst. Vi är rätt trötta. Rätt utslitna.

Idag står jag i butiken som ska stängas. Jag packar saker på kontoret när den anställde kommer in och frågar ifrån vilket företag vi köpt in en vara, och ifrån vilket land varan kommer ifrån.

Jag svarar.

När hon för 4:e gången kommer in för samma kunds räkning så får jag nog.

Jag går ut i butiken och säger: "ÄR DET NÅGOT SPECIELLT LAND DU INTE VILL ATT VARAN SKA KOMMA IFRÅN SÅ KAN DU KANSKE SÄGA DET SÅ KAN JAG TALA OM FÖR DIG OM VI HAR NÅGOT DÄRIFRÅN!" Trevligt, men bestämt.

Kunden: "Va? Åh. Ehh. Näe, jag är bara intresserad."

Gud så välkommen hon måste ha känt sig.

Själv kände jag bara: för helvete kärring, det är halva priset på allt så skit i var det kommer ifrån.

Jag klev tillbaka in på kontoret, där maken kissar på sig av garv.

"Snacka om dish, dish."

Mmm. Men jag BRUKAR vara aptrevlig.

Basattnivet.

Jobbiga dagar

Den här bloggen är allt annat än rolig just nu.

Eller rättare sagt; JAG är allt annat än rolig nu.

Jobbar mot klockan: ska tömma vårt gamla kontor samt en butik. Allt ska vara klart i helgen. Vet ni hur mycket skit man samlar på sig på ett 230 kvm kontor på 15 år?!

Idag var jag så stressad så när jag sprang ut till bilen, för att backa in till lastkajen, så gick det inte att röra ratten.

Jag drog och slet men den rörde sig inte. Jag tänkte: inte paja nu för fan, INTE nu.

Bilen fortsatte att rulla bakåt men ratten var tvärlåst.

Sen kom jag på att man kanske ska starta motorn också.

Det brukar underlätta.

Kalsongproblem

Tonåringen har ju pojkvän. Och efter att ha umgåtts dygnet runt hela sommaren så bestämde mor i huset att nu fick det vara nog. Skola skulle komma i första hand.

Det blev världskrig. För "mamma, vi MÅSTE sova tillsammans. Vi bara MÅSTE."

Så det blev en kompromiss. Alla vardagar kommer han 22.00. Och på helgerna är det dygnet runt.

Och det är ju inga problem.

Bortsett från tvätten. För även pojkvänner har smutstvätt. Särskilt kalsonger.

Och nu till saken.

Både make och pojkvän använder Björn Borg. Helst svarta. Givetvis också samma storlek.

Och jag tycker att det känns sådär.

Så jag funderar på om jag ska köpa en märkpenna. Eller beställa namnlappar.

Men det lutar mest åt att jag köper en tonårstvättkorg.

Så får de sköta tvätten själva.

Ja.

Så får det bli.

TV-reklam

Det är nån sorts långreklam på tv. Nåt som heter Tvins. Eller nåt.

De gör reklam för något som heter VIBRATONE. Ett 20 cm brett mjukt bälte.

Som man sätter runt ett lår. Eller runt magen. Och så ligger man och läser, eller gör nåt annat, under tiden det vibrerar. Och när man har vibbrat klart så är man smal. Yea right.

Och jag bara undrar.

OM det nu skulle fungera så varför gör man inte en overall-liknande historia så att hela kroppen vibrerar samtidigt. Då spar man ju en massa tid.

Visst, man kanske ser ut som en månbas alpha-gubbe när man är ute i trädgården och krattar men what the f-k.

Eller ännu bättre.

Man kanske ska idka lite umgänge med maken samtidigt.

Woooow. Snacka om att förena nytta med nöje.

Jag tror minsann jag kommer bli mångmiljonär.

Kunden har alltid rätt. Don't think so.

Igår var vi i vår ena butik och packade ihop kontoret där (vi har sålt butiken då den inte är lönsam). Vi passade på att ha öppet eftersom vi ändå var där.

Jag står på kontoret och fixar när jag hör maken prata med en kund. Efter en stund hör jag hur han höjer rösten.

Det visade sig att kunden dagen innan varit inne och lagt en handpenning på en möbel. Strax efter att hon gått upptäckte personalen att hon sagt fel pris och hon försökte få tag på kunden för att meddela detta. (Till hennes försvar skall sägas att anstormingen av kunder var ENORM pga utförsäljningserbjudanden, så det borde ha varit två som jobbade den dagen.)

Maken förklarar detta men kunden får tokspel och menar att möbeln är hennes till det pris som var sagt från början. Hennes make var med och försökta lugna situationen.

Rätt var det var så tar kärringen möbeln och kliver ut ur butiken. Maken blir galen. Jag hastar ut från kontoret för att se vad som händer. Maken springer efter kärringen ut på gatan och säger att han tänker ringa polisen.

Då ger hon upp och bär tillbaka möbeln. Och kräver ett återköp. Inga problem.

När hon gått så kommer en annan kund fram och är helt chockerad över vad som hänt.

Hur tänker folk egentligen?

Och det var ju tur för henne att det inte var "den tiden i månaden" för min del.

Talibansk sägning

Ända sedan talibanen fick sina första hårstrån så har hon alltid haft någon form av frisyr.

Och sedan hon kunde göra sig förstådd så har man kunnat fråga henne; vad vill du har för frisyr idag, diadem, en tofs, två tofsar eller fläta?

Så utan att tänka på det så har hon missförstått den meningen.

Nu säger hon:

"Mamma, vänta, jag ska bara gå och hämta en frisyr!" Och så kommer hon med ett diadem. Eller nåt annat.

Jag har försökt tillrättavisa henne men det går inte.

Så det får helt enkelt vara.

Torsken

Jag är rena drömmen för en dörrförsäljare.

För att inte tala om TV-shop, eller vad programmen nu för tiden kallas.

Om jag tittar tillräckligt länge på en reklamfilm så är jag till slut övertygad om att det fungerar.

Sen.

När man får hem varan.

Då undrar man hur stort hålet i huvudet verkligen är.

Att inte vara tydlig med ett barn.

Häromdagen kom talibanen hem och berättade stora nyheter.

Hon skulle nämligen åka till Mallis.

"För Erik sa att jag fick följa med honom. Och det var okey för hans pappa också! Får jag det?"

"Jamen vi då, får inte vi följa med?!" Sa jag.

"Jo, Eriks pappa sa att det gick bra."

Jag och maken skrattade lite så där. Ja ni vet: Ha ha, du är ju för söt.

Ungefär.

Och släppte det hela.

Idag när jag kommer till dagis så ser hon mig på mycket långt håll. Hon släppte det hon höll på med och jag såg henne komma rusandes, med Erik i hälarna.

Hon var helt exalterad.

"Mamma, maaaaaaamma, vi måste skynda oss hem och packa!"

"Ehh, va?"

"Jamen jag ska ju följa med Erik till Mallis!"

"Ja, och ni får inte glömma passet!" Sa Erik.

Vi måste nog vara lite mer tydliga när vi pratar med henne.

När hjärnan är för snabb.

Får ett pressmeddelande på mailen igår.

Om att ett företag tagit över annonsförsäljningen på en specifik tidning.

Jag läser fort.

Jag hinner registera att jag tycker att företagsnamnet är osedvanligt jävla puckat.

Det står: HANDSHAKE. Jag läser: HANDS-HAKE.

Och jag tänker att "måste man krångla till det så förbannat när man bestämmer sig för ett namn?"

Men kommer på att HANDS-HAKE nog betyder något.

Ja. Så måste det vara.

Idag läser jag mailet igen.

HANDSHAKE. Alltså HÄNDSHÄJK.

My Gaad vad korkad jag är ibland.

Maken är sur.

Maken är skitsur.

Säger att det är ren och skär mobbing som jag håller på med här.

Han säger att han ska "sluta läsa din jävla blogg."

Mmm.

Äjnt gånna häppen. För nyfiken för det.

Och får man inte ur sig frustrationen hemma och på jobbet, så får man välja andra kanaler.

Simple as that.

Annars kan man ju alltid anstränga sig och försöka kandidera till Årets Chef.

Eller ännu hellre: Årets Make.

DÅ skulle jag verkligen få något att skriva om.

What!

Maken kom med ett förslag i morse.

"Du, vet du vad vi borde göra i morgonbitti?"

Jag stålsatte mig eftersom jag trodde han skulle prata löv.

Och jag har lovat mig själv att aldrig mer hålla i en kratta.

Ever.

"Vi borde ta en promenad."

Promenad.

Hur promenerar man tillsammans?

Då måste man ju praaata med varandra.

Fast, det är klart, talibanen lär ju följa med.

Så då var den saken avklarad.

Chef bortskänkes mot avhämtning.

Vad ni än gör, se för f-n till att aldrig jobba ihop med samma människa ni lever med.

Jag har fått en sjukdom. En sjukdom som gör att jag MÅSTE ta det lugnt.

En sjukdom som satt stopp för mitt vanliga turbotempo.

Det verkar även som om min chef har fått en annan slags sjukdom.

Nåt med att delar i hjärnan har ramlat bort.

Kanske den heter;

Jag-håller-på-att-ta-kål-på-min-fru-för-jag-har-svårt-att-fatta-sjukdomen.

Och det absolut bästa sättet att VERKLIGEN se till att frujäveln går under, är att säga: "Jaha, jag för väl göra det själv då. SOM VANLIGT."

Då brinner det i hårbottnen på mig.

Om han är en fullblodsegoist?

HUR kan ni tro det?

Kundservice?

Vi har alla våra företagsabonnemang på Tele2.

Vi har flyttat kontoret.

Vi behöver ett gäng fler telefonjack i nya lokalen.

Tele2 säger: "Ni måste vända er till Telia. Det är deras nät."

Telia säger: "Nä, vi kan inte göra något, ni har ju valt en annan operatör än oss."

Summa summarum: Jag måste lägga över alla abonnemang på Telia. De kommer och fixar. Jag lägger tillbaka abonnemangen på Tele2.

Vem skjuter man?

Min chef.

Jag är ju gift med min chef.

På gott och ont.

Mest ont.

I alla år så har han alltid rådfrågat mig när han ska göra business.

I alla år så har han svarat mig att jag är en negativ motvallskärring.

Alla gånger så har samtliga bissnissgrejer jag avrått honom ifrån, gått åt skogen.

Och jag orkar inte ens säga "vad var det jag sa".

För en stund sen ringer han hem och presenterar ett förslag.

Själva idén är bra, men det finns ett par hakar.

Som jag givetvis påtalar.

Ändå så är det som om han inte lyssnar på vad jag säger, för han babblar på. Jag är liksom nån sorts automatisk telefonsvarare, och han har behov av att verbalisera sina idéer.

Så jag har bestämt mig för att nästa gång vidarekoppla hans samtal till Fröken Ur.

Och jag är 100% övertygad om att han inte skulle märka det.

Jag ska fan prova.

Tålamod lika med noll.

Gör i ordning en skaldjurssoppa till mig och talibanen (5 år för er som inte vet).

Hon har lite problem vid matbordet. Kan inte sitta still. Så jag tjatar varje dag.

Jag försvinner ut i köket (vi äter i matsalen) och hör strax ett "mamma, oj".

Så det är inte så svårt att lista ut vad som hänt.

Lyckligtvis så har vi skinnstolar varför hela tallrikens soppa, som hamnat där, går lätt att torka upp.

Never the less så får jag ett tokbryt och säger, mycket moget;

"Alltså, VAD ÄR PROBLEMET? VARFÖR kan du inte sitta STILL när du äter? Till och med Småpysslingarna (de minsta på dagis) sitter STILLA när de äter!"

"Men mamma, varför måste DU laga sån här rinnig mat?! Och det var FAKTISKT en olycka!"

Och eftersom jag inte tog henne på bar gärning och kunde se vad som hänt, så var det bara att knipa igen.

Svar på tal har hon i alla fall.

Favorit i repris

Lägger talibanen.

Otippat väljer hon samma bok som igår. Det glittrar förväntansfullt i hennes ögon.

Självklart är jag väl förberedd och stålsätter mig.

G i v e t v i s börjar jag storböla igen.

Vad ÄR det med bokjäveln?!

Hur gör man?

Hur övertalar man sin man att man verkligen måste få en ny iPod? För jag vill börja gå på promenader. Och lyssna på böcker.

Jag är en sån som har stenkoll på mina prylar, men det går troll i mina iPods. Nu har jag lyckats slarva bort två stycken och maken undrar vad jag håller på med.

Denna gång vill jag ha en ny svart med mitt namn OCH telefonnummer ingraverat. Som en dagisunge.

Men jag har köpstopp.

Fast jag måste få honom att inse att det faktiskt är en investering. Även för honom. En ny vacker fru.

Jag får väl ta fram knäskydden.

Kloka beslut.

Vi har flyttat hela helgen.

Vi har inte varit så snälla mot varandra.

Jag tror att jag tänker skilja mig.

För det är nog bättre att sitta frånskild någonstans, än att sitta häktad för mord.

Det är en mycket tunn linje mellan kärlek och hat.

Böcker på McDonalds

Ni som har små barn och som nyligen varit på McDonalds vet att man just nu får en bok med i Happy Meal:et. Och det är bra böcker.

Men jag var totalt oförberedd på just denna boks innehåll.

Ligger och läser för talibanen. Det handlar om en hund som heter Ajax. Och om en bebis. Och de växer upp tillsammans. Gör ALLT tillsammans. Och efter några år så dör Ajax. Och kommer till hundhimlen där alla stjärnor är döda hundar.

Jag börjar storböla. Vi pratar hulka. Talibanen blir helt förskräckt;

"Men mamma, det blir bättre sen, jag lovar."

Jag fortsätter att läsa och bölar mellan raderna. Talibanen ligger och klappar mig på kinden. Hon vet ju slutet. För det har pappa läst.

Pojken får en ny hund. Och alla blir glada.

Det var bara jag som var helt tagen på sängen.

Jävla skitbok.