Och så blir vi rånade igen...

Klockan är 00.30 och jag har just kommit hem från vår 2:a butik på Östermalm.

22.30 ringer personalen och talar om att butiken blivit utsatt för rån. Denna gång hade gärningsmannen en kniv, vilket känns klart olustigt. Lyckligtvis så kom ingen till skada.

Poliserna var snabbt på plats och flera bilar var ute och letade, men utan resultat.

Det sorgliga i det hela är att vi har ytterligare en butik på Östermalm och polisen var ganska säkra på att den står på tur.

Jag blir så satans förbannad.

Snacka om loooooser!

Jag har ju en fot i videofilmbranschen. Frågan är om den foten blir så långvarig.

Varje år så har filmbranschen en så kallad galakväll. En massa utmärkelser skall delas ut. Och alla ska vi klappa oss för bröstet. Och träffa kollegor/konkurrenter. Det har blivit en slags firmafest.

Biljetterna är givetvis snordyra. Så jag väntar alltid in i det sista med att boka, då vi brukar bli 10-15 personer med avhopp och påhopp.

Och i år var jag lika iskall. Väntade lite. Mailade som vanligt runt till alla butikschefer och annat löst folk som ska med.

Men i år är också den första gången som jag har GLÖMT att boka. Och nu när jag går in på bokningssidan för att boka-betala så får jag meddelandet:

"Sista ansökningsdagen har gått ut och du kan inte längre anmäla dig." Eller nåt.

FATTAR NI LÄGET?!

Här sitter jag med en inkorg full av förfrågningar om "hur/när/var ses vi"-frågor från alla som ska med.

När galakvällen är?

På torsdag. Nu på torsdag.

Så gissa om någon ska ringa i morgon och smöra satan. Och personalen har förväntningar. Förra året satt vi direkt nedanför scenen. Och dreglade när Martin Stenmarck uppträdde.

Hur i h-e ska jag fixa det här?

Jag är rökt.

Rösta på mig

Idag är jag trött.

Dagen började med möte av Sveriges svar på CSI. De säkrade fingeravtryck och fotograferade.

Eftersom CSI är en serie jag gärna tittar på, så tycker jag mig vara en expert på hur det här går till.

Och efter en stund kunde jag inte hålla mig;

"Ehh, handskar och så där, det är inget man använder, eller?"

Den ena teknikern tittade upp, skrattade och svarade;

"Vi tittar på CSI hör jag!"

Så jag lade ner mina expertkunskaper och lät dem jobba i fred.

Resten av dagen bestod i att försöka hitta en psykolog med erfarenhet av rån/överfall. Snälla Suzi gav mig ett bra tips, även om just den kvinnan inte kunde.
För oss var det viktigt att gräva fram någon som kunde ta besök idag eftersom den unga killen inte är i så bra skick.

30 samtal senare hittade jag vad jag sökte; en präst (jajamensan!) som även är psykolog, och som jobbar med med just rån. Denna suveräna människa meckade om i kalendern och träffade vår anställde tidgare i dag.

Sen fick jag ringa Länsstyrelsen och skicka in ansökningar för kameraövervakning. Vi har ju det i en del butiker, men just den här trodde vi aldrig att det skulle behövas i. Länsstyrelsen upplyste mig om att det var långa väntetider, men eftersom jag är så satans trevlig och smörade som en babian, så bad hon mig att skicka henne papperen direkt, så skulle hon ordna saken.

Så denna vecka ska det inhandlas kameror och annat tekniskt skit. Exakt vad jag har tid med. Men personalens säkerhet går före allt annat.

När jag kom hem gick luften ur mig totalt så jag har varit en riktig skitmorsa och låtit talibanen titta på tv non stop. I dont give a shit.

Inte i dag i alla fall.

Rösta på mig

Det är ju själva fan!

I går kommer det in två icke-svensk-språkiga killar i vår ena inredningsbutik. Den ene kollrar bort butikspersonalen, och vips så snor den andre alla pengar i kassalådan.

I kväll ringer personalen från en av våra andra butiker. 20 minuter tidigare kommer en svensk, ung, kille med ett baseballträ, slår i disken och kräver honom på alla pengar samt personliga tillhörigheter. Kunderna som fanns i butiken sket på sig och höll händerna upp i luften. Rånet gick på några sekunder.

Jag fick kasta mig i bilen och åka in. Självklart så var det vår yngst anställde, som just gått på sitt kvällspass, som blev drabbad. Butiken var helt upp- och nervänd. 3 polisbilar kommer i ilfart och det hela tar ett par timmar. Sen var det bara att stänga. I morgon kommer tekniker och ska ta fingeravtryck.

Kan ni fatta att en rånare väljer en butik mitt på Östermalmstorg, där det kryllar av människor?!

Vi har ju 3 butiker till inne i stan, så jag åkte runt och pratade med personalen. Dessvärre har vi bara kameraövervakning i några av butikerna då det tar tid med tillstånd från Länsstyrelsen. Polisen talade om att butiksrånen ökar lavinartat, eftersom det blivit svårare och svårare att råna värdetransporter. Och att det största problemet är pissråttor som kommer över från Baltikum, springer runt och rånar, och sen drar hem.

Så i morgonbitti ska jag leta rätt på en psykolog med specialitet rån/överfall och skicka dit den stackars 18-åringen.

Jag blir så förbannad.

Rösta på mig
Videbutik på Östermalmstorg rånad
Publicerad: 13 april 2008, 18.44. Senast ändrad: 13 april 2008, 18.48

En videobutik på Östermalmstorg rånades på söndagskvällen av en ensam man.

Textstorlek: Normal text Större text Störst text Skriv ut
Visa på kartan
Rånaren gick in på butiken vid 18.30 på kvällen. Han var enligt Stockholmspolisen beväpnad med ett basebollträ och hotade personalen för att få pengar. Gärningsmannen fick kontanter och sprang sedan därifrån. Polisen letar efter honom i området. Ingen ambulans har kallats till butiken och det finns inga uppgifter om att någon skulle ha kommit till fysisk skada.

Talibanen diskuterar.

Vi åker till Kista Galleria för att gå på bio.

Innan den börjar så äter vi lunch på McDonalds.

Plötsligt kommer det en kille i en rullstol förbi. Talibanen undrar vad det är för något, och jag förklarar.

Vi har tidigare noga gått igenom det här med hjälm. Att bortsett från bilar, så har man hjälm på sig när man åker på allt med hjul.

"MAMMA! Han har ju ingen hjälm!

"Man behöver inte det när man sitter i en rullstol."

"Men han sitter inte, han åker ju!"

"Jomen just rullstolsbundna behöver inte ha hjälm."

"Vadå, är han fastbunden där?"

"Näe, men det heter så."

"Men du säger ju att man ALLTID måste ha hjälm på sig?"

"Jamen, jag säger ju att när man använder rullstol så behöver man inte det!"

"Mamma, varför har han inget bälte på sig?

"För att man inte behöver det när man sitter i rullstol."

"Men mamma, han sitter ju inte, han åker ju."

Alltså. Fatta. Never ending questions!

Rösta på mig

Inte alltid bra med valmöjligheter!

Jag måste ha vaggat talibanen helt fel.

I dag handlar vi trosor. Hon får själv plocka ut 6 st.

Alla har nån form av glitter på. Naturligtvis.

När vi kommer hem, och hon häller ut allt på bordet, så blir hon stressad. Hon vill genast sätta på sig ett par.

Jag befinner mig i ett annat rum, när jag hör att hon börjar storgråta. På riktigt.

"Mamma, jag kan inte välja, dom är så vackra allihop!"

Madre mia. Vilka problem.

Rösta på mig

Näe, inte lycklig

Hämtar en, för ovanligheten, glad taliban på dagis.

På vägen till bilen säger hon;

"Mamma, jag SÅ cyklig."

"Va? Menar du lycklig?"

"NÄE, jag är så CYKLIG i benen."

Stressad mamma kopplar inte.

"Vad menar du?"

"JAG MENAR ATT JAG ÄR SÅ SUGEN PÅ ATT CYKLA SÅ DET CYKLAS I HELA BENEN JUST NU!"

Okay, I got you baby.

Rösta på mig

1.Taliban 2. Hustru/Fiskar

Maken kom just hem från Cannes.

Och så här var scenariot;

Talibanen rusar fram. Hälsningsfraser och pussar utbytes.

Maken ger hustrun en snabb puss.

Maken ger taliban glittriga presenter.

Maken frågar hustrun om fiskarna har fått mat.

Oj.

Glömde visst.

Rösta på mig

Jävlar i min lilla låda.

Oj oj oj. I dag är jag förbannad. Så nu svär jag.

Vaknar och konstaterar att jag ännu inte hamnat i klimateriet. Menstrationscykeln fungerar dessvärre perfekt. Så jag blir på uselt humör.

Börjar med att maken ringer från Cannes och ger mig ett panikuppdrag. Som jag verkligen inte hade planerat. Som tog hela jävla dagen. För att jag fick åka land och rike runt, som en babian, och fixa.

Det jävla uppdraget slutade med 700 kr i p-böter. Som tur var använde jag makens bil!

Sen kommer jag hem, bara för att mötas av ett mail från syokonsulenten på tonåringens skola. Med inte alltför rolig information. Så jag får ett raus-anfall på henne.

När jag börjar lugna ned mig någorlunda, så sitter jag och MSN:ar med en kompis. Jag stötte ihop med henne och en gammal kollega, som jag jobbade med för tio år sen, under mitt lilla uppdrag idag.

Och hon skriver att han tyckte att jag hade blivit äldre.

Amenvadihelvete! Vadå ÄLDRE!

Kompisen skriver lite kaxigt: "vadå, trodde du att du skulle se yngre ut?"

NÄE, DET TRODDE JAG INTE. Eller; jag har inte tänkt nämnvärt på att åren faktiskt går.

Hur som helst så är sånt där skit det sista jag behövde få höra idag.

Vadå äldre. Jag är fan inte äldre.

Rösta på mig

Saker man INTE vill veta!

Jag har en väldans bra relation med tonåringen. Och hennes kompisar.

En del av mina kompisar har varit förundrade över detta.

Alldeles nyss konstaterar jag att det är på gott och ont med så bra relationer.

Tonåringens 2 bästa kompisar är här. Och som vanligt så handlar alla samtalsämnen om sex- & samlevnad. En av kompisarna är fortfarande en "desperat oskuld". Som vill bli av med den. Men inte till vilket pris som helst.

Nåja. Det är en annan historia.

Det 4:e icke oskuldiga medlemmen i detta bästa gäng kommer hem, med något i handväskan, och försvinner upp till de andra.

Det går 5 minuter.

Sen hör jag hur någon springer fort nedför trappan, genom hallen, förbi köket och ut till mig i vardagsrummet.

Det är oskulden. Hon håller något innanför jackan och frågar uppjagat:

"Mona, har du batterier?"

Jag svarar var någonstans, samtidigt som hon öppnar upp jackan och visar mig en rosa DILDO!

Jag håller på att tappa datorn i golvet. Hon öppnar kylskåpet, tar ett gäng batterier, rusar i väg med orden;

"Tack, du har räddat mitt liv, jag lånar badrummet däruppe ett tag!"

Alltså.

Jag är en modern mamma!

MEN SÅÅÅÅ JÄVLA MODERN ÄR JAG INTE!

Ibland är jag VERKLIGEN korkad.

Att laga mat är bland det tråkigaste jag vet.

Men jag vet att när jag lägger manken till, så är jag ganska bra. För jag har mycket bra gener.

Men.

Ris är ett problem. Stort problem.

De senaste åren så har jag aldrig lyckats att koka ris, utan att det bränns vid.

De, ytterst få, gånger som maken kokar ris så lyckas han.

Likaså tonåringen.

Men jag har accepterat mitt öde, så jag kokar alltid extra mycket, så att man inte märker den brända bottnen.

Och jag köper alltid samma sorts ris.

Igår, när dottern ska laga mat, så ropar jag till henne att hon inte ska glömma att sätta på timern på 20 min när hon kokar riset.

Och då får jag plötsligt en konstig ingivelse. Och säger att hon ska kolla på paketet.

I alla år så har jag, av någon konstig anledning, köpt Jasminris. Modell snabbris.

Den varianten som ska koka i 10 minuter. Och inte i 20.

No wonder.

Rösta på mig

Den som sa't han va't!

Jag har nyligen bloggat om att mina pensionärspucko-grannar ska sälja sitt hus. I går var det visning.

Jag och en annan granne kom överens om att vi skulle dit och snoka inkognito. Men i sista stund så fick hon förhinder.

Eftersom vi bor i ett eftertraktat område så misstänkte jag att det skulle bli en del folk. Och det blev det. Folk köade för att komma in.

Under tiden sitter maken och arbetar hemifrån. Och ser ut över kaoset med bilar. Han frågar om jag inte ska gå över.

"Jo, jag hade tänkt det men XXX kunde inte."

"Du är fan inte sann!" Sa han med en rysning, och menade att det skulle vara höjden av nyfikenhet.

30 minuter senare, så har han frågat mig ytterliger 3 ggr om jag skulle över. Till slut gick jag över till granne nr 2, och skulle fråga henne, men ingen var hemma.

På vägen tillbaka kommer granne nummer 1 hem, så vi kastar oss in i huset. (Bara för att i och för sig träffa granne nummer 2 innanför dörren!)

Vi hann inte ens inspektera första rummet förrän jag kände att någon kom bakom mig. Jag vänder mig och noterar, med största intresse, att maken kom inglidande!

"Ehh, ja, man måste ju kolla, ehhh!"

Jag garvade läppen av mig.

Tills jag går in i nästa rum, och står öga mot öga med mäklaren.

Och det är ju inget konstigt med en mäklare på en visning. Det var bara det att det var "vår" mäklare.

Som givetvis kände igen oss.

Något pinsamt.

"Ähhum, alltså...eh..ja...alltså: man måste ju kolla lite..." Sa jag.

Hon skrattade bara, och höll med.

Och jag skämdes ögonen ur mig.

Men tillfredställde mig själv med att konstatera att huset såg för jävligt ut.

Jävla bajsgrannar.

Rösta på mig

Små och stora ord.

Jag har alltid eftersträvat att mina barn skall ha ett bra vokabulär. Med tonåringen så började jag tidigt: när hon så sakteliga började läsa så bytte jag roller, och hon fick läsa godnattsagan för MIG. Bra träning tänkte jag. Och det gav resultat.

Med talibanen har det varit ännu lättare. Hon visade tidigt intresse för bokstäver och skriver utan problem våra inköpslistor. Även om det tar tid.

Och hon har ett enormt välutvecklat vokabulär. Och jag antar att det behövs med tanke på att hon pratar oavbrutet.

Men solen har sina små fläckar. Det finns några ord och meningar som hon bara inte kan lära sig, trots att jag tjatat om det 100 ggr;

"Mamma, kan du STÄNKA tv:n?"

"Titta, hunden hoppade över det där höga KASTEKET."

"Han BÖADE mig." (Han sa BU till mig.)

"Mamma brukar betala med BETALNINGSLAPPEN," (Kreditkortet)

"Det kliar i KNÄBÖJSET." (Knävecket)

Hon har också ärvt sin fars förmåga att vända uppmärksamheten/kritiken i motsatt riktning:

I helgen så var hon på uselt humör en dag. På kvällen, när hon nattas av maken så säger han;

"Du, det har inte varit en speciellt rolig dag idag. Du har inte varit så snäll!"

"JAG BLIR GALEN PÅ DIG PAPPA, du städar ALDRIG undan, och stänger ALDRIG ditt skåp (han låter alltid skåpdörren i badrummet vara öppen, och plockar aldrig in linsprylar, hårborste och annat som får ligga strött utanför.) och nu är det NOG pratat om det!"

Eller som när maken ringer hem och är orolig för att hon har 40 graders feber, och hon svarar, mycket ynkligt och svagt;

"Ibland händer det att ens föräldrar är oroliga för sina små barn när dom har hög feber."

Och jag kan inte säga annat än att jag har ruskigt roligt mellan varven, när jag hör hennes utlägg och konstiga ord!

Rösta på mig

I bland undrar man.

Vi har ju ett akvarium. Eller rättare sagt, maken har. Förvisso ganska snyggt.

Han vill ju ha husdjur, men jag har sagt blankt nej. Dom fäller hår. Och så dör dom.

Så det blev fiskar. Ganska lagom.

Maken behandlar dessa fiskar som om de vore de barn han skulle vilja ha. (Jag gick ju med på talibanen, men sen stängde kiosken.)

Och det är ett himla tramsande kring dessa fiskjävlar. "Oj, har du sett, den där och den där har förökat sig!" Eller: "Oj, har du sett var den där slamkryparen har vuxit."

I couldn't care less.

För några dagar sen bytte han allt vatten. Så det blev klart och fiiiint. Det brukar hålla sig någon månad.

Nåväl.

I går kväll sitter vi, tillsammans med tonåringen och pojkvän, och tittar på en jättebra film. Allt är uppdukat; dricka, vitlöksdipp, chips, morötter och choklad.

Helnajs.

Från soffan kan men se akvariumet i matsalen.

Mitt när det är som mest spännande så säger plötsligt maken:

"Du, kan vi stänga av ett tag, det är nåt fel på akvariumet. Det är alldeles grumligt." (Läs: för att få bort grumlet så måste man byta vatten = 1,5 timmes jobb.)

Jag trodde jag skulle få spader.

"Menar du på fullt allvar att vi ska stänga av filmen för att du ska fixa akvariumet, eru helt jävla galen! Glöm det!"

Sa jag.

Och vi fortsatte att titta på filmen.

Jag undrar i bland vad det är för fel i huvudet på honom.

Rösta på mig

Märta-Mens

Var uppe sent och vaknade således sent.

I duschen planerar jag hela dagen. Åka och byta däck, storhandla, presentinköp. Och så vidare.

För nu är det ju lördag. Och maken är hemma. Och jag har varit INSTÄNGD hela veckan med en sjuk taliban.

Så jag behöver LUFT!

Kommer ned och upptäcker talibanen framför tv:n.

Jag frågar var pappa är.

"På jobbet", svarade talibanen.

Då jävlar brann det i håret. Jag ringde honom, och laddade i från tårna.

Hela veckans frustration, nästa veckas Cannes-resa, kvävnadskänslan, "jag-hatar-mitt-liv" kom. Rubbet.

Under tiden så hör jag att han försöker få en syl i luften.

Jag fortsätter. I 180.

Efter en kvart så lyckas han.

"Amen för i helvete, vi driver företag här och nu är XX sjuk så jag måste stå på Upplandsgatan (en av möbel-inredningsbutikerna) och ingen annan kunde jobba! Lugna ner dig för fan!"

Jaaahapp. Vad säger man då? Inte mycket. Jag lade på, åt en lång frukost och, konstaterar så här i efterhand, att jag kanske överreagerade. Lite.

Men sen gjorde vi en deal. Jag åker in och löser av honom. Så att jag får träffa MÄNNISKOR.

Och andas lite.

Rösta på mig

Bortrationaliserad

Under många år hade jag "förmånen" att åka till filmfestivalen i Cannes. För er som inte varit där kan jag berätta att det är vansinnigt kul.

Ja, bortsett från att samtliga affärsägare höjde priserna tredubbelt under denna festival, men för en shopoholic så hade det ingen större effekt.

Sen kom talibanen.

Sen kom en himla massa omstrukturering, företagsköp etc etc.

Och varje år har jag längtat tillbaka.

I veckan talar maken om för mig att han åker dit på måndag. Det är nån inköpsmässa för tv- och filmbranschen.

Ensam.

"Amen, alltså, inträdesbiljetterna kostar 20 000 kr st (ja, kan ni fatta?!), sen vet du ju hur det är med alla luncher, middagar och allt det där. Det blir lite dyrt om du också ska följa med. Och vi har ju nyss varit i Thailand. Och jag blir ju bara bara borta i några dagar."

Så jag ska vara hemma och sköta markservicen. Och ta igen en veckas arbete.

Jag var på väg att protestera.

Sen kom jag på att jag faktiskt åker på shoppingresa till Las Vegas om några veckor.

Och då gick avundsjukan raskt över.

Rösta på mig

Långtråkigt

Talibanen är rastlös. Mycket.

Hon upplyser mig om att hon vill gå ut idag.

"För mamma, jag har ingen feber, KÄNN PÅ MIN PANNA!

Jag känner, och svarar;

"Jo, du har lite feber."

"NÄE DET HAR JAG INTE, DET ÄR FAKTISKT DU SOM VARMAR DEN!

Well, det är inte alltid som det språkliga sitter som det ska.

Rösta på mig

Inte alls envis!

Idag serverar jag lunchen sent.

Lövbiff med dijonsenap, grädde och ris.

Jag säger att, om hon äter upp maten, så kan hon få en glass efteråt.

Vi sätter oss prick 13.00.

Nu är klockan 15.19, och hon sitter fortfarande kvar.

För en timme sen så sa jag att hon kunde gå från bordet. Men att det inte blir någon glass.

Hon är envis. Hon har bestämt sig för att hon absolut ska ha en glass.

Så hon sitter där och tuggar.

Långsamt.

Och jag tänker inte heller ge mig.

Rösta på mig

Ja jävlar vad finurlig jag är!

Vi bor i ett s k fiiint område. När vi flyttade in, från en annan kommun, så trodde vi att vi hamnade i ett område fullt med barn.

Icke.

Idioter överallt.

Sakta men säkert så har det skett ett generationsbyte.

Så nu är det bara två pucko-grannar kvar;

En granne med lite större barn som har en hund SOM SKÄLLER KONSTANT! Jag är djurvän, men jag hatar den här jävla hunden. Eller rättare sagt ägarna för att de inte uppfostrat den. Förra sommaren gjorde den ett utfall mot talibanen, men lyckligtvis så har vi staket emellan.

Samma familj hade också förra sommaren ett FÖDELSEDAGSKALAS för hundjäveln. Med köttfärstårta! Ja, då fattar ni.

Så jag tar tacksamt emot alla tips, utom att prata med dom för dom är helpuckade.

Den andra pucko-grannen är ett pensionärspar varav maken vigt sin lediga tid med att klaga på allt och alla runt omkring. Vi har hörntomt med häck, så gissa om han lägger lappar i brevlådan om häcken är högre än det statuerade 73 cm, eller vadfan det nu är.

Och gissa om jag låter häcken växa så att den är 2,5-3 meter mellan varven!

Men så idag satt jag och åt middag och råkade titta ut genom fönstret. Ser en bil som sakta kör förbi.

Jag vet inte vad det var men fick en "känsla" och jag gick genast in på Hemnet, och mycket riktigt; pensionärspuckoparet skall äntligen sälja.

Halleluja, mitt liv är räddat!

One down, one more to go!

Rösta på mig

Blä, en sjuk taliban och en uttråkad mamma.

Talibanen vaknade med 40 graders feber igår.

I vårt hem är det inte fråga om vem som är hemma.

Så jag är hemma.

Och försöker jobba.

Och det är ju lätt med en babblande 4-åring, som själv hävdar att hon bara är tyst när hon äter glass.

I källaren har jag en stor, gammaldags frys. En sån där man kan gömma sin ihjälslagna fru i.

Den är full med glass.

Det är inte så hälsosamt. Har jag hört.

Men i morgon ger jag upp.

I morgon ställer jag hennes pall bredvid frysen, så att hon kan hämta så mycket hon vill.

Får man tycka att det är apa att vara hemma med sjukt barn?

Rösta på mig