Belöningen.

Och efter en timmes strumpsortering kan man inte skölja ned frustrationen med nåt annat the real stuff. Men jag vidhåller ändå att Änkan är godare.

Hörrni, ni män! VAD är problemet?

Vad är det med er och er strumpkultur? Efter ett drygt decennium så har jag fått nog.

Detta är makens 136 strumpor, minus de som ligger i tvätten och de han har på sig. Och alla dom som tonåringen 'lånat'.

28 av dom är de hål i, och slängda i soporna sedan 5 minuter. Detta eftersom maken, trots alla år tillsammans, inte fattar svenska när jag förklarar att strumpstopperskor sedan länge är ett utdött yrke och 'släng dem för f-n'. Men nejdå, här ska sparas.

Och trots att han då har minst 108 st hela, fördelat i TVÅ byrålådor, så får jag i alla fall en gång i veckan höra: ''var är mina strumpor, inga passar ihop'' och ''det är ju själva f-n att dom är spårlöst borta i det här huset!'', övertygad om att jag ger bort eller slänger dom.
99% av dem är svarta, fast ändå olika, men om man har så många att det räcker till att förse en hel byhåla med karlar, så det ju inte så jäkla konstigt att han aldrig får dem att matcha!

Och kalsonger ska vi inte ens prata om. 3 stora byrålådor.

Alltså: exakt vad är det för sjukdom ni lider av?

När man snöar in på tidningsrubriker.

Sydsvenska Dagbladet: 21-åringen anhölls misstänkt för grov stöld av åklagare. (Åklagare är hett eftertraktade på Svarta börsen har jag hört!)
Nordvästra Skånes Tidningar: Mannen dog medan kvinnan avled.
(Och skillnaden är...?!)
Örebrokuriren: Gynekolog hittade knarkgömma.
(Var undrar man genast?!)
Svenska Dagbladet: Färre gökar i södra Sverige.
(Vilket låter märkligt med tanke på hur många barn som fötts hittills i år!)
Ingen av de omkomna hade livshotande skador
(Istället dog de av...??)
Uppsala Nya Tidning: Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse.
(Tur att man inte är anställd där ...)
Huset som brann ned till grunden blev totalförstört.
(Nähä...?)
Ölandsbladet: Mindre poliser till Borgholm.
(Vad är maxlängden?)
Expressen: Svältdöd blir vardagsmat.
(Vad blir då festmat?)
Dagen: Lam pojke bortsprungen.
(Hur lam var han sa du?)
Aftonbladet: Arbetslösa har rätt till dagisplats.
(Då är de ju åtminstone sysselsatta!)
Polisen grep torsk i fiskhamnen.
(Var hittar man annars torsk?)
Storgråtande bedyrade den 30-åriga porrstjärnan sin oskuld.
(Yeah right!)
Östersundsposten: Krockade med älg på motorcykel.
(Åker älgar motorcykel...?)
Metro: Yrkesmördare misstänkt för mord.
(Vadå, han gjorde ju bara sitt jobb!!)
Tre greps för våldtäkt på Finlandsfärja.
(Hur stor är sannolikheten att det finns TRE män som tänder på Finlandsfärjor??)

Barlast

Maken får för sig att FAMILJEN, inklusive tonåringen, ska storhandla tillsammans. Inte nog med att det blev dyrare: min enda timme-totally-allåne-i- veckan rök all världens väg.

Jag älskar min blogg.

Herregud så många vänner jag har fått!

När man får oemotståndliga erbjudanden.

Bästa väninnan vill att jag hänger på till Mexico efter jul.

Bo väry lyxigt...och gratis...äta gott...shoppa sig lite. Vi har varit där förr tillsammans så jag vet vad som vankas.

Jag svarar att maken aldrig i livet skulle låta mig åka eftersom han inte kan sköta både företag och taliban.

I synnerhet inte en mässmånad..

Fifan vad livet suger ibland.

Nu pratar vi kyssar. Och kom inte här och ljug.

Jag undrar en sak.

Varför slutar man att kyssas i ett förhållande?

Alltså, jag pratar dom däringa kyssarna som känns ända ned i sydligare trakter.

De som man gick igång på för 100 år sen.

Och kom inte och säg att ni fortfarande får såna, för då hittar ni bara på. För jag vet nog. Ni som hängt ihop med era respektive kortare tid än tre år räknas inte. För så länge borde man ju ändå hålla på, eller?

Jag brukar tänka på det. Typ att; ska man ALDRIG mer i HELA livet få några fler såna där?

Likadant med sex på diskbänken, eller andra icke-horisontella ställen. Det händer ju tamejf-n aldrig nu för tiden.

Gud så tråkigt.

Så jag har lagt in en promemoria om det här tll maken.

Det här med lastbilar som kör i Alaska

På TV4 finns en serie som heter Ice Road Truckers. Man får följa ett gäng olika chaufförer som kör mycket tunga transporter i Alaska. På livsfarliga vägar över sjöar. Och man kan bara köra under två månader, sen spricker isen. Lägg också till en himla massa stormar där man inte kan se en meter framför sig, och laviner...och bergskedjor. Väry farligt alltså.

Varje gång det går så kan jag inte låta bli att titta.

Det finns inget som helst glamour i det, inga Louis Vuitton eller Schlossberglakan, ingen champagne, inga diamanter och briljanter.

Jag pratar hål i huvudet om detta program till alla tjejkompisar.

Have one guess om en enda av dem tittar.

Mitt senaste tjatoffer var Linda-dåren på Innan du fanns. Men hon påstod att hon hellre tillbringade kvällen med Språka på Serbokroatiska.

Alltså. Är det JAG som är störd här?

Hur man skrämmer ihjäl en tonåring.

Tonåringen kommer hem med nya pojkvännen.

Och i förbifarten så säger hon att hon lovat nya tjejgänget att de ska få göra sig i ordning här innan utgång i morgon. För de ville träffa mig. För jag är ju en sån cool mamma. ..mm, eller hur..

Jag kontrar med: "Sorry, men jag är på krogen då."

"Vadå, DU går väl inte på krogen!"

Hon vänder sig om till pojkvännen och säger:

"Alltså, hon går inte på krogen. Min mamma är faktiskt inte typen som går på krogen. (Åh herregud, om hon bara visste vad jag har levt för liv den där ungen..) Var ska'ru förresten?"

Eftersom jag hade mina aningar om var hon skulle, så var svaret enkelt:

"Vi ska till en krog på söder....eh..tror den heter Metro, eller nåt."

"MEN MAMMMMMA!! Du kan inte gå dit, VI ska ju dit!"

Pojkvännen: "Men det är ju ascoolt ju!"

Så Sus Klurar och Ting: changes of plans ladies, vi skiter i den där restaurangen vi bokade!

Ähhum.. harkel... eller inte. Tant pallar inte ljudnivån på krogen längre.

Jag har närt en städgestapo vid min barm.

Jag hämtar talibanen i skolan.

Som för en gång skull står och trampar när jag kommer. Inget tjafs om att jag måste vänta för att hon ska leka klart. Hon springer till bilen.

Jag fattar ingenting och det enda hon säger är att hon måste hem.

Väl hemma kastar hon sig upp på sitt rum. Efter en stund går jag upp och hör redan i trappan att hon mumlar för sig själv:

"Allt måste vara perfekt. P ÄÄÄ R F E K T. Inget stök nånstans. Här är det ordning och reda."

Jag kommer in och och frågar vad hon pysslar med.

"Mamma, i morgon kommer ju radion och intervjuar mig och då vill jag att allt ska vara PERFEKT i mitt rum!"*

"Men, det syns ju inte i radion om det skulle vara stökigt!"

"Men mamma, jag vill att det ska vara perfekt. Och du måste gå ned och städa där nere. Och pappa måste städa bort sina kläder."

"Ehh, vänta sig lite här nu va, det som möjligen är stökigt därnere är DINA prylar. Och pappas klädhög i sovrummet."

Sen slår det mig: jag står och diskuterar STÄDNING med en 6-åring. Excuse me, liksom.

*Och syftar på att imorgon kommer en radioproducent hit och ska intervjua talibanen i egenskap av att vara galen i prinsessor och att klä ut sig som sådan. Ett program om det förestående kungliga bröllopet nästa sommar.

När man inte tänker hela vägen.

Maken är en jävel på att sälja.

På riktigt alltså. Det är hans begåvning. Han kan sälja allt.

Men duktiga säljare kan just inte mer än att sälja. De har inte en tanke på logistik och sånt. Oh nej.

Som när man t ex säljer 16 st barstolar på en mässa och leverantören ombeds att leverera dem till möbelaffären, för de skall skickas till köparna....men från kontoret. Glömma sig lite.

Så om ni ser en svart Volvo jeep körandes som en krondåre mellan Vällingby Centrum och Bromma/Äppelviken idag, då är det INTE maken.

Nä. Det är frun. Som i vanlig ordning får göra det där tråkiga.

Och hela det här året har jag inte gjort annat än varit Budbils-Berit och Flytt-Stina: lager har flyttats och stängts, affärslokaler har tömts, röjning av kontorslager, mässor, mässor, mässor. Ja, jag har gjort allt sånt där fysiskt som normala män brukar göra. Här är det jag som är palldragarchef. Lätt.

Så det här med att julen är i antågande passar mig ganska bra nu. Ska nämligen skriva en önskelista. Modell jävligt lång.

Hörrni kära bloggläsare, jag behöver er hjälp! Förklara om maken.

Jag har fått en ny bloggläsare (som jag hoppas stannar!) som heter Åsa. Hon är lite bekymrad över mitt sätt att hantera maken. Kan ni som hängt här och vet, vara så snälla och förklara/intyga att han är mitt livs kärlek och faktiskt min största bloggsupporter?

Jag är dock medveten om att min cyniska/ironiska/sarkastiska humor inte kan tilltala alla, och man behöver nog ha följt mig ett tag, eller gå tillbaka och läsa gamla inlägg, för att förstå mitt bloggkoncept.

Hjälp tant här nu, jag vill inte att Åsa ska tro att jag är en manmisshandlare!

Åsa sa...
Hej!Jag är helt ny här och tycker det är lite jobbigt med dina angrepp på din man. Eller tycker han det är OK? Jag känner inte honom och heller inte dig - har aldrig träffat er överhuvudtaget... men jag reagerar. Och undrar? Är det verkligen OK...?

Och för er som bor i Stockholm och har lite stålingar över.

R.O.O.M. gick i konkurs igår. Halva priset på allt från och med i morgon.

Själv har jag egen möbelaffär. Där har jag 100% så jag får aldrig handla någon annanstans.

Orättvist.

(Eftersom 70% i affären är makens inköp och vi har diametralt olika smak...om nån undrar varför jag är gnällig.)

Men kolla vad fröken i skolan kom med.

Makejäveln skall massera mina fötter varje dag i 4 veckor. Punkt.

Hoppsan. En filmpremiär.

På måndag är det galapremiär på "Så Olika", Helena Bergströms nya film.

Nämen oj så jobbigt.

Hur man nästan missar en middag. Jag ÄR verkligen korkad.

Det här jäkla Facebook makes me nuts.

Jag kan bara inte tycka att det är bra. Alldeles för grötigt, femtioelva inbjudningar, hjärta mig hit och hjärta mig dit.

Och jag vet inte riktigt vilka knappar jag har tryckt på inne på Inställningar men det ramlar in konstigheter. På något sätt så kommer andras konversationer till min mail. Alltså, nån svarar på nåns inlägg. Och så vidare.

Jag bryr mig aldrig om det där. Jag bara eräjsar.

De senaste dagarna har det regnat in mail om nån tjejmiddag. Jag ser bara en massa "ja tack", "nej tack" och tänker att det var ett himla tjat and please leave me out. Och...jag måste f-n göra nåt åt det där i inställningarna. Ungefär.

Idag råkar jag klicka på länken i mailet och hamnar mitt i en middagsinbjudan.

Först fattar jag ingeting. Det känns som om jag tjuvkikar på nåt privat. Sen inser jag att jag nog har några fler blonda hårstrån än jag vill tillstå, för givetvis är jag en av de tillfrågade.

Och fick panik, omutifallattjagmissatmiddagen...men icke. Jag kan säga att jag satte världsrekord i att svara "ja tack".

...forts.på ryggan...

Ryggan är totally gone.

Och jag får ingen massage.

Lätt att fatta vad som är värst.

Min kärringhysteriska make.

I morse drog jag till jobbet tidigt. Och som vanligt så skulle talibanens rygga packas med smörgås/frukt och vatten. Maken sköter det där varje morgon.

När han för fjärde gången ringer mig och gastar nåt om att jag "städat bort" talibanens rygga och "hur kan du bara göra det....och jag hittar tamejfan aldrig nåt här hemma...bla bla bla", så fick jag en rejäl brinning.

Och åkte hem.

Övertygad om att jag, som vanligt, skulle hitta rätt på dagens borttappade pryl. Och med glädje trycka upp den i hans sydligare breddgrader. Men icke. Den var inte hemma och då finns det bara ett ställe: kvarglömd i skolan. Och då ska man veta att det var han som hämtade henne i fredags.

Jag drog iväg men innan jag slängde igen dörren så sa jag:

"Basattduvet: ligger den i skolan så ska du slicka mina fötter. Nä förresten, du ska massera dem varje dag den här veckan."

Ska bli mig ett sant nöje att hämta talibanen idag. För maken lyser med sin frånvaro här på kontoret, så jag skulle tro att han har lite att göra varje kväll den här veckan.

När man är utkonkurrerad.

Båda två är matematiska snillen. Från sina fäder. Jag börjar undra vad som kommer från mig, tills jag hör talibanen säga till kompisen: ''Uppför dig ståtligt (?!) nu, tänk på att vi är prinsessor! Och glöm inte att le fint.'' Fast, jag vill nog tro att det är ett gäng Barbiefilmer som är orsaken till ordvalet.

När två 6-åringar får bestämma.

Talibanens bästis är här från London. De vill gå på restaurang, ''men inte McDonalds, en riktig restaurang!'' Sen säger de att de ska byta om innan vi åker. En kvart senare kommer de ned i varsin prinsessklänning. Och undrar om inte jag också ska ha klänning. Jomen tjena.