Discobowling med familjen

Maken hatar att förlora, så nu ska vi se hur lång tid det tar innan han påstår att det är fel på kloten alternativt banan.

För talibanen leder.

Om att vakna

Vi har bott i det här huset i 8-10 år nu. Ett hus som är i stort behov av renovering. Dock har vi gjort en hel del. Såna där trista saker som att byta tak och byta fasad. Och renovera vinden. Och alla sovrum. Och byggt ett nytt badrum. Som nästan är klart.

Två saker har dock hindrat oss för att fortsätta. Vartenda öre går till att återinvestera i våra företag. Jag kan sno åt mig en peng här, och en peng där mellan varven. Som jag lägger på huset. Dock tycker maken att "vi har hela livet på oss att renovera", så han håller hårt i plånboken. Och kärringen blir bara grinigare med åren.

Den andra anledningen är desto jobbigare: vi har diametralt olika smak. På riktigt. Vi pratar milsvida skilda åsikter. Det tog två år att enas om vårt soffbord. Och då gav jag mig till slut. Så med åren har jag inte ens orkat bemöda mig med att komma med förslag om hur vi ska göra i alla rum.

I veckan hade vi en mäklare här. Vi bestämde oss för att ta hit nån utifrån, som har stor erfarenhet av husen i vårt område.

Snacka om ett wake up-call. Jag har i flera år stört mig på vissa saker i huset. Det finns liksom ingen charm i det. Det byggdes 1922 och borde ha det, men det finns nada. Och då har det ändå bebotts av en byggmästare. Maken har tyckt att jag varit lite väl gnällig om det här. Detta trots att jag släpat med honom på olika husvisningar i området för att han "minsann ska se hur det ser ut i liknande hus".

Mäklaren var inte nådig. Alls. Precis allt som jag har synpunkter på, bekräftade hon. "Herregud, varför satte de upp vit VÄV i taket här?", "Varför tog man bort originalledstången i trappan? Det borde ni göra nåt åt. Visserligen kostar det en 10-15 tusen kronor, men det är väl värda pengar." Golven i kök och hall passar inte ihop med golven i matsal, arbetsrum och vardagrum". Och varför i herrans namn gjorde man en spiraltrappa från vardagsrummet ned till gästrummet i källaren...i furu dessutom?!"

Och när vi flyttade in så var vi sååå glada över att alla fönstren var utbytta och nya. Spara sig lite pengar där tänkte vi. De nya var i gammal stil men med moderna handtag.  "Och tyvärr sänks ju värdet på huset med dessa nya fönster. Inte alls bra."

Nähä. Inte det nä.

När hon gick blev vi helt tysta. Jag kände förvisso en enorm bekräftelse då 99% av det hon sa var saker jag inte känt mig bekväm med, men som jag inte kunnat sätta fingret på direkt.

Men det blev också en spark i röven. För maken. Äntligen ser han samma saker som jag. Och äntligen ska vi sätta oss ned och göra en plan för hur vi ska renovera. Med start nu i sommar.

Hallefuckingluleja

Om att svara på kommentarer

Jag har så grymt dåligt samvete för att jag inte svarar på alla kommentarer. Lusläser allt ni skriver, men har så jäkla mycket att göra, så jag gör det oftast på toaletten, (Ja, tänkte att ni ville veta det...) och då hinner jag aldrig svara er.

Förlåt.

Och ni som är nya: jag är inte nonchalant på något vis, men, som jag sa, jag har sinnesjukt mycket att göra just nu. Och ni förökar er som kaniner.  Men för mig är det viktigt att ni känner er välkomna. För det är ni. Mycket.

Bad choice

Är det några fler puckon än jag som har gått på den här tv-reklamen?

Jagbaundra

Lite ensamtid

Jag kan inte ens komma ihåg när jag kom hem till ett tomt hus en fredageftermiddag senast.  Jag har 40 min på mig, med en chai-the och en bulle, innan tonåring, make och taliban kommer hem.

Som jag ska njuta.

Sommar, sommar, sommar

11 juni. På väg till Nyköping.  Utan make. The Lord had mercy.

..när man sitter i godan ro, och gör bort sig, medan maken är på akuten

Efter att ha tillbringat 2,5 timmar i bilen så kommer jag 1,5 timme för sent till kvällens evenemang. Maken åker till goda vännerna och ska hämta upp talibanen och sen hem. Men först fikades det lite.

Under tiden sitter jag och har det väldans trevligt med söta och goa Charlotte Lauterbach. Ni vet, hon som pratar i Mix Megapol på eftermiddagarna. Tara-Christinas dotter tog studenten idag, och vi var därför ditbjudna på mottagningen.

Charlotte och jag konstaterar ganska snart att vi har blivit kärringar. För vi oroar oss mycket för de unga flickornas urringningar. Ner mot naveln i nåt fall. Och det kan ju bli jobbigt om de små raringarna trillar ut. Tyckte vi.

Sen går en ung tjej förbi oss. Hon har en lång och mycket snygg klänning. Hela hon är otroligt vacker. Och så här utvecklar sig konversationen mellan oss kärringar.

"Oj, vilken snygg klänning!"

"Ja verkligen. Hela hon är snygg!"

"Mm, fifan. Brun är hon också. Sådär äckligt brun!" (mycket avundsjuka här kan jag säga)

Precis då är tjejen helt förbi oss, och bakom henne, sittandes, vänder en kvinna på huvudet emot oss. Alltså precis när den sista meningen uttalas. Hon tittar lite konstigt på mig, och jag fattar först inte varför.

Tills jag noterar att hon är mörkhyad. Och inser att hon måste ha hört "...sådär äckligt brun." Strax efteråt reser hon på sig och går. Jag vänder mig om till Charlotte och berättar vad som precis hände. Jag trodde vi båda skulle sjunka genom marken och dö av skam. Bra jobbat liksom.

Ungefär samtidigt noterar jag att maken har ringt på telefonen. Min man ringer mig gärna 10 gånger om dagen. Det är ytterst sällan nåt viktigt. Ja, om det inte är viktigt att jag ska tala om var fryspåsarna finns. Eller om vi har glass i frysen.

Så när jag ser att jag har missat samtal i displayen, så är det inte som om jag kastar mig på luren och ringer direkt. Jag lyssnar klart på diskussionen som förs. Då ringer tonåringen från sitt jobb. Och talar om att make och taliban är på väg till akuten. För nåt har hänt med talibanens arm.

Här ska man veta att jag är gift med en pip-Larsson. En som man inte håller i handen när åskan går. Man kan säga att det finns lite drag av en hysterika i honom. Typ mycket. Min egna lilla Dramaqueen.

Så jag är egentligen inte så orolig. Det kan lika gärna vara en lätt stukning.

Plötsligt lyser displayen till och jag får ett MMS. Med en bild på talibanen. Vars ena arm är blodig. Och så en text på det: "Det är lite krisigt." Bilden är tagen i bilen.

Sen ser jag att jag har missat samtal från vännerna, där talibanen har tillbringat eftermiddagen. Jag inser att jag nog ska resa på röven och dra. Fort som fan.

Ringer som en galning till maken, men telefonsvararen går på. Åker till sjukhusakuten men hittar dom inte. När jag är nästan hemma så ringer dom. Talibanen och kompisen hade smygit sig ned i vännernas källare. En källare under renovering. Någonstans där hade talibanen kommit emot något och fått ett 10 cm sår på armen. Ganska djupt på ena änden. Därav allt blod. Så det blev spruta och lite synål på det.

Hej och hå vad jag ska svara lite snabbare nästa gång.

Det är inte bara jag

I snart 15 år har maken häcklat mig hårt beträffande mina geografiska tillkortakommanden. Han är en gammal säljarräv, som kan Sverige utan och innan.

Idag har vi spenderat dagen i Nyköping, ca 11 mil från Stockholm.

Vi har bråttom hem då jag ska bort ikväll plus att talibanen är på kalas och snart ska bli hemskjutsad. Maken kör och det är gasen i botten. Jag noterar att det står Jönköping och Norrköping på vägskyltarna, men tänker att maken kanske tar en genväg hem. Vi pratar business och har ingen tid att kolla på nåt annat.

300 meter ifrån Kolmården tycker jag nog att det inte känns helt rätt, och påkallar makens uppmärksamhet.

Han blir helt ställd och garvar läppen av sig. Hur kan man köra åt fel håll liksom.

Dock är han noga med att tala om att han aldrig kommer erkänna det och att han kommer skylla på mig. För då lär ju ingen höja på ögonbrynen direkt.

Amen hej Nyköping, nu kommer jag

Maken måste ha missuppfattat det här med företagsförvärvet vi gjorde härom veckan. Dealen var att jag sköter den nya verksamheten, och maken kör det andra.

Så jag sitter här i bilen och undrar hur det kommer sig att han sitter intill. What happened liksom?

När man är FÖR sams

Maken och jag är sams. Eller, jag ska nog säga chefen. För det är han och jag som brukar ha världskrig.

Vi är sams varje dag.

Detta blir lite problematiskt för mig eftersom det påverkar min blogg i allra högsta grad.

Jag får nämligen total bloggtorka.

Men, det är väl som när man har tvättat bilen..det börjar regna nästa dag.

...så vi får väl se vad som händer i morgon.

Talibanen och kläder

Ni som har hängt här länge vet att jag har en taliban som i sommar blir 7 år. Och som sedan hon var 2 år alltid har klätt sig själv. Jag skojar inte: hon har fått bestämma över sina kläder varje dag sen strax innan hon fyllde 2.

Min taliban har osedvanligt taskig smak när det gäller färger och kombinationer. Man kan säga att det inte är ofta hon får till det, men jag har tyckt att det inte spelar så stor roll. För tycker hon att hon är fin, så är det bra så. Det finns andra saker man kan kriga om.

Idag var det skolavslutning. I flera dagar har talibanen pratat om exakt vilken klänning hon ska ha på sig; hennes absolut finaste. Den så kallade "bröllopsklänningen", som hon själv döpt den till.

Mamma nöjd. Äntligen liksom.

Imorse går jag ned i förväg för att fixa frukost. En kvart senare kommer en grå/svart/rosa klänning gåendes in i matsalen. En klänning som hon dessutom växte ur för ett par år sen. En klänning som knappt nådde ner över rumpan. Hon har nämligen svart bälte i att rota fram nedpackackade urväxta kläder från mina plastbackar.

Denna klänning toppar hon med randiga strumpbyxor. I helt andra färger än klänningen.

"Men...skulle du inte ha din bröllopsklänning?"

"Nä. Jag ska ha den här."

Mamma bita sig i tungan. Väry hårt.

"Vad fin du är!"

"Tack, ska vi gå snart?"

Av 320 elever så var min unge alltså den ende som hade en gammal urtvättad, för liten klänning på sig. Ful som fan.

Sa jag att jag sitter Föräldraföreninges styrelse, och därför inte helt okänd?

Luncha sig lite med maken

Maken föreslår lunch här hemma i finområdet. Strax innan maten kommer så drar han. Skulle prata lite business med en lokal entreprenör några meter härifrån.

Nån som är sugen på god pasta?

2.5 timmar senare

Halvspringandes hem och av med de grisrosa brallorna på uppfarten. Allt bara väller ut.

Och fifan så skönt att glida i mina säckiga vanliga byxor och kunna andas. Och sitta.

Korvstoppning

Minns ni när man var tonåring och skulle kränga på sig Puss & Kram-jeansen (ja, tant är gammal)? När man log raklång och körde in en gaffel i gylfens lilla handtag, för att få upp dom?

Det är ungefär vad jag har pysslat med halva morgonen.

Storlek 42 och jag bara SKA komma i dom.

Sen att jag får andnöd när jag sätter mig ned, det är en annan sak. Eller ser ut som en kassler  bakifrån, well, såna små detaljer skiter vi i. Jag får väl gå baklänges om det kniper. Och hur tänkte jag när jag köpte dem; grisrosa liksom.

Nöff nöff, nu är det skolavslutning.

Väry bad mom ska smöra sig lite

Talibanen har skolavslutning i morgon och jag tänkte passa på att tacka för det gångna året.

Och be om ursäkt för att jag missat 1 utvecklingsamtal och för att jag vid 2 tillfällen glömt bort att skolan stängde tidigare.

Det här borde väl räcka va?!

När man är trög

Snurrar runt i hooden här hemma och tänker att jag ska gena till talibanens skola. Och eftersom jag har bott här i finområdet i 8-10 år eller nåt, så behövs knappast GPS:en..

Jamenellerhur.

Efter 20 minuter lyckas jag äntligen hitta en byggnad jag känner igen, så att jag till slut kommer rätt.

Jag måste f*n vara dummare än tåget.

Och varför skulle det inte hända mig

Jag ska åka hem från kontoret men lastar först bilen. På vägen tillbaka så möter jag ordföranden i den bostadsrättsförening vi hyr kontoret av. Vi morsar och jag fortsätter in för att hämta det sista. Lämnar vår dörr öppen. Känner att jag, ehmm... måste gå på toa. Jag är ensam på kontoret varför det är lugnt. Ja, i normala fall så gör man inte nr 2 på kontorstid, men nu blev det lite bråttom. Skulle dessutom hämta talibanen från fotbollen så det skulle dröja innan jag kom hem.

Sitter där i godan ro och trycker i min tröga mage, när jag hör ett "hallååå?" Det är ordföranden.

Jag får råpanik och låser toadörren. Och släcker lampan.

Jag hör hur hon går förbi mig vidare ut på vårt lager med ytterligare ett "hallåå Mona", innan hon ger upp och går ut igen. Och jag dör vid tanken på att odören inte kan ha undgått henne.

Så, efter att ha hållit andan och blivit lila i ansiktet, så kan jag andas ut och plumsa vidare.

En kvart senare glider jag ut till bilen och hinner precis sätta mig i bilen och dra innan hon ser mig.

Alltså, vad ÄR det med mig och bajshistorier?!

Om Blogspot

Är det bara jag som har problem med att mobilblogga? I tre timmar har jag försökt få upp ett inlägg..

Bra mamma, bra mamma, bra mamma, värdelös mamma

Tycker att det är lite märkligt att jag inte har fått några samtal på mobilen idag. Tittar på displayen. Och se där ja, ljudet är visst avstängt.  

"Utvecklingssamtal 13:15."

Hoppsan vad jag inte hörde nån påminnelsesignal.

Klockan är 15:55. Det är ingen idé att komma nu va?

Mina änglavingar

Seriöst, vad f*n är det här?!

Ju mer kilon jag tappar, ju större och gungigare blir de här små raringarna.

Jaaaa, jag tränar.

Ringa sig lite specialdoktor i vinter tror jag visst.