Jamenvisst.

Maken låtsas tycka att det är sådär kul. Eller hur! Nu kör vi!

Uppdatering: Det var riktigt kul. Och minst lika kul att titta på alla människor. Och med risk för att få en hammare i huvudet av schlagerproffset Rosa, så höll jag i hemlighet på Snälla, Snälla. För jag gillar Caroline. Och som nummer två hade jag vinnaren. Och maken? Well, han lär sitta här nästa år också. Lätt.

Måste.

Grunda sig lite.

Man börjar ju undra.

Man blir ju lite orolig så här i efterhand när man konstaterar att en diskussion om hur frisk en människa anses vara, utefter en bedömning av huruvida bajs ska flyta eller icke, förenar ett gäng kärringar på fullt allvar en fredagkväll.

Och att för övrigt samla 9 jävla galningar med högst olika karaktärer är en intressant utmaning.

Som i vårt fall alltid är en förjävla rolig sammansättning.

Och det är ju märkligt att sex- och samlevnad ALLTID är ett givet samtalsämne som ger upphov till många skrattsalvor.

Tack brudar. Ni förgyller mitt liv.

1+1=3

När den ena parten i ett förhållande går ut, och den andre är hemma med barn, så ligger det ju ganska nära till hands att tro att den som var ute, får SOVA nästa morgon.

Icke i det här hushållet.

När jag, inte alltför sent, kommer hem så ligger maken och sover i soffan. En högst normal fredagsaktivitet.

Klockan 06.00 tycker talibanen det är dags att välkomna denna lördag.

Och inte är det maken som sitter färdigduschad, med en kaffe i handen, klockan 7 en lördagmorgon.

Näpp.

Så nu vill jag inte höra mer om hur synd det är om min stackars make. Okey?!

Tjejträff

I morgon ska jag på värsta tjejträffen.

Vi är några tjejer, harkel..kärringar, som inte har träffats tillsammas på skitlänge.

Samtliga är riktiga krondårar när de sätter igång, varför jag vet att jag kommer ha duktigt med magknip från ca 16.00 och framåt i morgon.

För jag kommer att skratta ihjäl mig.

Jag har sällan sett fram emot något så mycket.

Fortsättning på matthistorien.

Talibanen har ännu ej lärt sig att ljuga särskilt bra så när jag imorse kliver ut genom dörren med mattfan under armen, så frågar hon varför. Jag kontrar med;

"Den måste till kemtvätten för du spillde ut mjölk på den igår."

"Men det var pappa! När xxx ringde på dörren, för att hon skulle gå med oss till dagis, så behövde hon inte ta av sig ytterkläderna!"

"Ja, men vad har det med dig, pappa och mjölk att göra?"

"Jag fick äta klart min frukost där."

"VA?! Vadå; fick du sitta på hallmattan och ÄTA FRUKOST?!"

"Ja, sen så kom pappa med mjölken och då råkade jag tappa ut glaset på mattan. Så det är hans fel."

"Jamen då kan väl du, SOM VET, säga till honom nästa gång, att man inte får ÄTA FRUKOST PÅ MATTAN I HALLEN!"

"Okey."

Inget undgår en husmoder. Eller var det gestapo?

Eftersom köksdörren är närmare garageuppfarten, så använder vi ytterst sällan vår entré i hallen.

I just hallen har vi en stor äkta matta.

Som av en händelse skulle jag hämta något där och råkade gå på sidan av mattan. Endast för att känna att något var fel. Den i normala fall mjuka mattan var stenhård över en halv kvadratmeter.

Och eftersom jag är rabiat när det kommer till sånt här skit så gastade jag bara rakt ut: "Vafan är det här?!!"

Maken kommer trampande och börjar stamma nåt om talibanen och MJÖLK.

Jag får ett cp-anfall och undrar hur i helvete mjölk kan hamna ända ut i hallen.

Får en värdelös förklaring om att "det ringde på dörren i morse och där var talibanens kompis och hon råkade spilla mjölken och jag torkade och torkade."

Sen tror både make och taliban att morsan inte ska märka nåt. Så det får bli en hemlis.

Eller hur.

Så i morgon åker den in på kemtvätt.

Och det kommer kosta skjortan.

Och gissa om jag bryr mig.

Sur som ättika.

Sorry ladies och gentlemen.

Idag är det stängt här.

För första gången ever, så har jag skällt ut en jävla idiot till anställd. (Jag har aldrig någonsin varit i närheten av ett sånt beteende gentemot en anställd.)

Nä förresten. Korrigering;

Jag skrek så högt på honom i telefonen att jag blev rädd för mig själv och tappade luren i golvet.

DÅ är man förbannad.

Så idag tänker jag inte blogga.

I lööööve this ViktVäktar-shit!

Jag lagar så jävla god mat.

Tänkte bara att det är bra om ni vet det.

Eller så beror det mer på att talibanen inte riktigt fattar kvaliteten på maten hon får. Eller att tonåringen jobbar. Fast kanske snarare för att jag är skitförbannad på maken. Så jag har liksom ingen att berätta det för. Att jag återigen gjorde en svingod middag.


Kvällens meny;
Paprikakryddade kycklingfiléer i ugn med en salsa av lättcreme fraiche, timjan och gorgonzolaost. På en bädd av ugnskokta, (saltade, oljade) färska rödbetor och päron i klyftor.

Till det en ruccolasallad med svingoda miniplommontomater och hallonbalsamico-vinäger.

Sa jag att det är en viktväktarmiddag?

Bäst att vara ute i tid.

Talibanen skall sova hos en kompis på lördag.

Vid ytterdörren står nu en färdigpackad resväska (!).

"Så att jag är redo mamma."

Kattmat

Jag är med i Viktväktarna.

Ny i gemet liksom.

Så då blir det mat därefter också.

Bland annat hemmagjord pizza med räkor och tonfisk.

Talibanen blir helt förskräckt när hon får höra att det är tonfisk i pizzan.

"Men MAMMA! Det är ju KATTMAT!!"

Jag försöker förklara att det FAKTISKT är människomat, som katter uppskattar, men hon köpte inte det.

Hon var helt jävla förfärad över att jag försökt lura på henne djurkäk.

Låt mig vara.

Plötsligt inser jag varför jag är så satans stressad och på dåligt humör när jag vaknar.

Jag har drömt en sanslös historia där jag även tydligt summerade ned allt i ett kommande blogginlägg.

Nåt om att några snorungar (läs: tonårskillar) backade på mig. Jag satt i en riktig sunkbil och på något sätt var jag ute i tjänsten som lapplisa. Jag vägrade att flytta på mig och killarna kom således ingenstans. Jag ringde polisen och telefonjäveln glappade hela tiden. Jag talar om för polisen vad som hänt och att dessa ungdomar förmodligen är ute efter mina eftertraktade biljetter till Melodifestivalen. SOS-kvinnan börjar garva och jag lackar ur och undrar hur fan hon kan skratta när jag kämpar för mitt liv och skicka en bilfan för helvete.

På nåt sätt hamnar killarna i min sunkiga parkeringsLise-bil och till slut kör jag dem själv till polisstationen. De följer med in under mitt tvång. Öhh?

Vi sitter och väntar på vår tur på stationen och jag tänker att det här, det här blir ett smaskigt inlägg i bloggen. Snart ber killarna om lov för att gå ut och röka. Konstapeln i luckan nickar och säger okey. Killarna går ut genom dörren, givetvis för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag får ett jävla tokspel och undrar hur lagens arm jobbar; låter två oidentifierade brottslingar gå rakt ut genom dörren.

Jag skriker så mycket att jag plötsligt vaknar.

Och är skitförbannad.

Alltså.

Kan jag inte bara få SOVA!!

Noll koll

Nyduschad, klar och vardagsstressad 07.10.

Maken upplyser mig om att det är lördag, och inget annat.

Bra.

Pucko.

En överlistad mamma.

Talibanen har en tendens att göra olika installationer runt om här i huset. Det kan vara vad som helst; äpplen som ligger i ett visst mönster, alla skor i hallen uppradade på nåt konstigt sätt. Och så vidare. Och man får absolut inte röra. På flera veckor ibland.

Härom veckan köpte jag bokstavskex. Hon var inte särskilt intresserad av att äta dem, utan det var snarare roligare att bilda ord med dem. Närmare bestämt namn på så många personer som möjligt.

Hon har en liten ministol. På "sittdynan" på stolen radade hon upp alla namnen. Efter några dagar sa jag till henne att hon nog faktiskt får lov att städa bort det där. Dessutom envisas hon med att stolfan ska stå på ett speciellt ställe.

Jag tänker: "kreativt barn, inte hämma, vara god mor, alldeles för många nej i onödan". Och bla bla bla.

Imorse skulle städerskorna komma. Och jag hade ruttnat. Så i ottan tar jag alla bokstäver och slänger dem i soporna.

Nu har jag varit hemma i några timmar.

Upptäcker för en stund sen att stolfan står på sitt "vanliga" installationsställe.

MED alla kexbokstäver.

Hon ser att jag upptäcker dem och går direkt i försvarsställning;

"Mamma, nu får du FAKTISKT be mig om ursäkt, jag fick plocka upp bokstäverna ur SOPORNA mamma!! De var alldeles ÄCKLIGA och BLÖTA!"

Gaaaah.

Ikväll drar jag ut till soptunnan med dom.

Min make och Melodifestivalen

Av uppenbara skäl så är kombinationen Melodifestival och videobutiksägare omöjlig.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så gömmer det sig nog en liten schlagerbög i min man. Innerst inne.

Jag är lite irro på mannen just nu. Eller rättare sagt på min chef. Som för tillfället är en jävla idiot.

Och igår uppenbarade sig en möjlighet till att förena nytta-nöje och arbetstagarhämnd;

Jag tänker överraska honom med biljetter till finalen i Globen.

Och vari ligger då hämnden i detta?

Well, det ska bli jävligt kul att höra honom förklara sig för kollegorna i branschen!

Vilka jävla tomtar!

Vi har ju en inredningsbutik i ett nybyggt/ombyggt köpcentrum.

Och så här i efterhand måste vi villigt erkänna att vi skulle ha tackat nej när centrumledningen ringde oss och frågade om vi inte kunde öppna vårt koncept hos dem.

Big mistake.

För det här jävla centrumet suger purjo. Många faktorer har spelat in, inte minst lågkonjukturen, men främsta orsaken är nog det utlovade kundunderlaget.

Många samtal har det varit. Vi vill dra, men centrumet vill att vi är kvar.

Nåväl.

Nu tillhör vi de ytterst få lyckligt lottade som kan livnära oss på annat i väntan på bättre tider, men många småföretagare har gått omkull i detta centrum. Man kan säga att butikerna "dör som flugor."

En gång öppnade vår anställde butiken 20 min för sent pga tunnelbanekrångel. Detta resulterade i en straff-faktura på flera tusen kronor.

Ja, ni hör.

Alla är skitförbannade på centrumledningen.

Igår får vi en inbjudan. Ledningen vill ordna en personalfest för alla i centrumet.

Och det är ju trevligt kan man tycka.

Sen noterar jag att på denna "fest" skall vi informeras om nyheter och marknadsplanen för 2009.

Well, det tar ju inte så lång tid så det kan man väl suga i sig.

Men sen kommer jag till sista raden där det står att man måste BETALA.

Det är då man konstaterar att de verkligen ÄR idioter.

Talibanen och fettfrågor.

Talibanen undrar varför jag plötsligt äter sallad.

It hasn't hänt before.

Och eftersom jag är emot all form av bantningsdiskussioner i barns närhet, så blir det en smal lina att gå på när jag förklarar.

Jag säger att jag måste lära mig att äta rätt. Att kroppen blir såååå glad om jag äter mer grönt. Att det inte är bra med fett.

Och där klampar jag i klaveret.

Jag inser det och försöker genast styra upp situationen med att säga att det finns bra fett och dåligt fett. Att det är bra att hon äter bra fett. Och jag med för den delen. Men att jag behöver lite fettpaus just nu, för att kroppen ska vänja sig vid "alla goda smaskiga grönsaker som finns".

Och jag känner att helgonglorian snurrar i 180. För I hate grönsaker.

Kliver ur duschen i morse. Talibanen stirrar på min kropp. Och kör in ett finger i min mage. Hon är tyst.

I 20 sekunder.

"Oj mamma, du har VERKLIGEN ätit för mycket fett!"

McDonalds i bantartider.

Idag var det hardcore start med Viktväktarna.

Och det börjar ju jävligt bra.

Maken meddelar igår kväll att han ikväll har styrelsemöte här hemma. Vilket han glömt totalt. Detta innebär en hastig och olustig tripp ned till McDonalds för mig och talibanen.

På min första viktväktardag.

Och för första gången, ever, så äter jag en sallad där.

Men hur mycket jag en anstränger mig så kan jag inte förlika mig med att det inte bara är kaniner som äter salladsblad.

Det smakar skit.

Och detta är den första dagen av 365 dagar.

My Gaaad, vilken träningsvärk!

Jag

kan

inte

gå!

Hur man skaffar sig en hjärtinfarkt en söndagmorgon.

Klockan 07.58 står Christina utanför mitt köksfönster. Ute på ett mission.

Jag promenerar inte. För jag har bil.

Christina promenerar.

Och har bestämt sig för att förbarma sig över det lilla förortsfettot till vän.

Inför varje uppförsbacke är jag redo att lägga mig ned och dö. Jag är fullständigt övertygad om att en hjärtinfarkt är i antågande. Men hon släpar mig.

Och den lilla taniga spetan säger dessutom att hon är fullt beredd att bära mig runt. För runt ska jag. Har hon bestämt.

1 timme och 15 minuter senare är vi hemma vid huset igen, och hon är plötsligt borta.

Och jag fattar ingenting. Vad hände? Det enda spåren efter denna livsfarliga upplevelse är svetten och det fullkomligt rödflammiga fejset.

Det tog 20 minuter innan hjärtat lugnade ned sig.

Och jag är stentrött. Och förstår inte. Man ska ju bli pigg av promenader.

Har jag hört.

Maken upplyser mig då om att jag måste inse vilken enorm chock kroppen just utsatts för;

MOTION.