Häpp

För några månader sedan så försvann iPod nummer 2.

Häpp.

Jag hotade livet ur samtliga familjemedlemmar, inklusive talibanen.

Häpp.

För jag VISSTE att någon av dom slarvat bort den.

Häpp.

Tog på mig en gammal fleece-tröja idag.

Häpp.

Den låg i fickan.

Häpp häpp.

Ska visst var snäll ett tag framöver.

Handen i kakburken.

Idag åkte jag förbi den ena inredningsbutiken som vi har stängt. Vi hade en brevlåda inne i porten intill.

Jag var där för lämna nycklar till de som har tagit över lokalen, som inte var där just då.

Jag öppnar locket till brevlådan och noterar att det ligger en massa post där. Vår post. Och jag har lämnat ifrån mig brevlådenyckeln till dom nya.

Så jag sticker ned handen i springan för att "fingra" upp posten.

Det går sådär.

Så jag trycker ned handen lite till, och böjer mig ned lite.

DÅ öppnas en dörr och en gammal kärring kommer ut.

Jag försöker få upp handjävlen, som givetvis fastnar.

Kärringen undrar vad jag har där att göra.

Jag säger att det är min post.

Hon kontrar med att jag i så fall borde ha en nyckel.

Och avslutar med;

"Ge dig iväg härifrån innan jag ringer polisen."

Jag orkade inte tjafsa så jag drar upp handen. Alltför fort. Så den blir alldeles rispig.

Och jag kände mig som om jag var 10 och pallat äpplen.

Basattnivet!

Det här med soffan har fått mig att fundera lite.

Både jag och maken har ett jävla humör. Och är lika bestämda.

När vi bråkar så har det ofta hetat (från hans sida): "det är bara du som bestämmer hur det ska se ut här hemma."

Nu hör ju jag till dom som anser att en man inte ska bry sig i vad det är för färg på soffkuddarna.

Så icke med min make. Han ska peta i allt.

Nåväl.

Jag är alltså den som bestämmer mest och "alltid får min vilja igenom."

Låt mig nu se;

I matsalen står ett matbord i ek och valnöt.

I vardagsrummet står ett soffbord, som jag efter TVÅ år, gav efter för.

I vardagsrummet står en tv-bänk i ek och valnöt.

I vardagsrummet står (snart stod för det får inte längre plats!) ett litet hörnbord i ek.

I vardagsrummet står numer en soffa som maken själv har köpt.

Summa summarum;

För det första så avskyr jag ek. Jag är en "vit" människa. En "Laura Ashley"-människa.

För det andra så undrar jag vem det är som bestämmer.

Så alla ni som tycker så synd om min man för att jag ofta hänger ut honom här, ja ni kanske förstår VEM ni ska lägga era sympatier på i fortsättningen!

Ledbruten

Maken och jag intog den nya soffan igår. Vi låg sida vid sida i själva divan-delen.

Mmm, för så stor är den.

Och vi tittade på ett gäng avsnitt av Vita Huset.

Idag önskar jag att vi kanske hade spenderat timmarna där med något annat.

För jag har ont i ryggen som satan.

Japp.

Maken kommer hem.

Maken har ångest.

"Ojdå." Säger han när han ser den.

"Vi kanske vänjer oss." Säger vi båda.

Föga övertygade.

Vilda protester.

Talibanen ligger i vår gamla soffa och gråter krokodiltårar.

"Varför måste vi sälja soffan och fåtöljerna? Jag vill faktiskt ha kvar dom!"

"Mmm. Med tanke på att din pappa tror att vi kommer få typ en miljard för dom, så ska du nog se att vi får behålla dom..."

Maken och jag har en vild diskussion om prissättning kontra Blocket. Kan säga att han inte är inne där särskilt ofta. Hans gamla (givetvis finska!) skinnsoffor står på vårt ena lager. För att han vägrar går ned i pris.

Och det är två år sen de kom dit. (Nä, de har aldrig varit i mitt hus. De fick stå kvar i hans lägenhet..OCH marmorbordet..)

Så det ska bli intressant det här.

Mmmm.

Före; mjuuuk, gosig, sova-skönt soffa (hittade ingen bra bild på själva soffan..) Alltså, ni har väl sett Robin Hood? Föreställ er ormen som gosar in sig i vaggan vid fotänden, SÅ nice var det att sitta i vår gamla soffa..



Efter: PLANKALAINEN!



Och maken som verkligen avskyr soffkuddar, kommer strax att inse att om man över huvud taget skall sitta någorlunda okey, så måste man ha femtioelva kuddar!

Mmmm. Somliga straffar Gud med detsamma!

Bild från Ekerö Möbler/Soffa Domino fr. Eilersen.

Nervös

Om fyra timmar kommer min nya soffa.

Och nu är till och maken orolig.

Och då undrar jag ju genast var det lämnar mig.

Är det hos tingsrätten man ansöker om skilsmässa?

Hoppsan

Går in på mitt konto igår kväll och noterar att en större summa pengar är draget från mitt konto av ett försäkringsbolag.

För ca 1 år sen så blev jag uppringd av dessa och eftersom jag är en sucker som går på allt, så sa jag ja. De informerade mig om att jag, när papperen kommer, hade ett antal ångerveckor.

Så jag ångrade mig inom föreskriven tid. Jag ringde, och de sa att jag kunde bortse från allt.

Frid och fröjd.

Så upptäcker jag att de har dragit stålar i alla fall.

Jag ska ha mens.

Det brann i peruken.

Så jag, som i normala fall är mycket väluppfostrad (faktiskt!) och alltid supertrevlig, skrev ett mail där jag i stort sett hotade dom till livet och att "....drar det här till högsta instans"... och "är fly jävla förbannnad....Och så vidare.

Efteråt kunde jag knappt andas. För jag visste att maken skulle få tokspel på mig och mina impulsköp.

Han kom ned och jag förklarar situationen. Han tittar på kontot, och säger;

"Men Mona (som han alltid säger när jag har gjort nåt korkat), men Mona; jag har ju betalt en räkning från ditt konto!"

Jag hade råkat förväxlat namnet.

Känns som om jag måste maila en ursäkt.

En ledig make. Eller var det chef?

Min make vaknade i morse och lät utbringa en lättnadens suck över att slippa jobba idag.

"Jag ska vara ledig idag."

Och då ska vi se hur dagen har sett ut;

Ligga soffa och läsa sig lite. Äta sig lite frukost EFTER att vi andra ätit.

Duscha sig lite.

Åka iväg till tre av våra butiker.

Åka till zoo-affären för inköp av mat till hans bajsfiskar.

Kommer hem och sätter upp två lampor, som hustrun tagit fram alla verktyg till. (Ja, han måste få känna att han faktiskt gör nåt här i huset.)

Detta tog ca 14 minuter.

Sen satte vi oss lite framför datorn i arbetsrummet, medan frun i huset förberedde mat till talibanens tjejmiddag.

Och så fortsatte vi att sitta framför datorn under tiden tjejerna intog sin middag.

Under tiden bytte frun lakan, vek tvätt, stoppade in ännu mer tvätt i maskinen.

Sen diskar hon upp alla tallrikar. Tar fram talibanens beställning;

godis, choklad, popcorn, chips och ostbågar, att fördelas exakt lika på samtliga damer. Annars världskrig.

Sen går hon upp och fortsätter med tvätten.

Maken dyker plötsligt upp bland vika-tvätten och undrar om vi ska äta.

"Well, jag ropade på dig två gånger, men du kom aldrig så jag har redan ätit."

Maken åt och lät grytorna stå odiskade för att sen fortsätta framför datorn.

Hustrun skickade hem middagsgästerna och röjde upp efter desamma.

Tilläggas skall att damerna tillbringat sin tid i vardagsrummet, som ligger 15 meter från arbetsrummet. Maken har givetvis inte reagerat över att de har röjt satan.

Hustru tvingar make att lägga taliban. Han knorrar då han är mitt inne i nåt skit. Hustru couldnt give a shit.

Maken lägger taliban och kommer ned för att göra rent i sitt akvarium (som hustru avskyr). Hustru måste komma var femte minut för att tala om var växtjävlarna skall placeras.

Make klar 21.30 och försvinner in till sin dator.

Jävla mycket samkväm det är i det här huset.

Tonåringar och sno morsans smink.

Som en del av er vet så har jag ENORMA problem med 17-åringen och mitt smink.

Och ibland undrar jag HUR korkad en tonåring tror att en mamma är.

Jag använder i.d Bare Essentials. Ett smink i puderform.

Häromkvällen skulle jag på bio. Kommer hem efter jobbet, duschar och ska sminka mig.

Jag har glasögon/linser. Jag ser MYCKET dåligt utan dessa.

Jag tar fram mitt puderfoundation och "penslar" på.

Till och med UTAN glasögon/linser så ser jag att något är fel.

Jag ser plötsligt ut som om jag kom från västra Afrika. Eller nåt.

Till saken hör att jag gömmer mitt smink. Jag byter gömställe vartefter tonåringen hittar dem.

När jag var i USA i våras så köpte jag en väldigt mörk foundation till tonåringen, för att matcha hennes mörka solbränna.

Den är uppenbarligen borta nu när hon byter ut den burken mot min väldigt mycket ljusare variant.

Jag konfronterar henne.

Hon börjar med att neka.

Jag går fram och låter min näsa nudda hennes och hotar henne till ett liv utan smink över huvud taget.

Då erkänns det.

"Jag skulle bara låna ditt ett kort tag. Jag kan inte använda mitt, det är för mörkt och du sminkar dig ju aldrig."

Och eftersom jag känner henne så vet jag att "ett kort tag" betyder tills burken är tom.

Och dessutom så kalkylerade hon iskallt med att jag inte skulle märka något.

Är det någon som vill köpa en tonåring billigt? Hon är bra på att lag mat, det måste jag tillskriva henne.

Bajsunge.

Det ska börjas i tid.

Står i duschen när talibanen kommer in. Mycket upprörd.

Hon vet inte vad bästa väninnan ska ha på sig idag. Och hon vill att de ska ha samma. Så det är katastrof.

5 minuter senare överhör jag hur hon ringer upp henne, hon bor i huset mittemot. Jag hör hur de diskuterar.

"Mamma, vi ska ha kjol, t-shirt och diadem."

I morgon ska hon ha tjejmiddag.

Jag frågar vad hon vill att jag lagar för mat.

"Du har ju sagt att jag inte får popcorn och sånt, om jag inte äter upp maten, så jag vill ha spaghetti och köttfärssås. Sen vill vi ha popcorn, chips, ostbågar och godis. Kan du och pappa vara i ett annat rum sen?"

Jag och maken är utsparkade av en 5-åring.

Är det inte lite tidigt?

Är jag helt galen, eller?

På måndag kommer vår nya soffa.

Och nu undrar jag hur stort hålet i mitt huvud är.

För maken har köpt den på egen hand.

Ett litet experiment.

För vi kan ju ALDRIG vara överens om någonting.

I synnerhet inte inredning.

Han är från landet och dessutom har han 50% finska inslag.

Det betyder att han gillar skinnsoffor och marmorbord.

Men jag vet att soffan som kommer är i tyg, beige.

Gudskelov.

Och jag vet också att den kommer från Ekerö Möbler.

På måndag vet jag om jag fortfarande är gift.

Ack, så fel man kan ha.

Vaknar och tycker mig höra fåglarna kvittra. Ja, i alla fall i mitt huvud.

Åker till jobbet och konstaterar att det är första gången på 3 veckor som jag har rena kläder på mig. För nu är det färdigflyttat.

Tar en kopp kaffe och funderar. Under den här flyttsvängen så har jag sluppit (läs: skitit i) personalfrågor/problem, leverantörsproblem, beställningar och allt annat administrativt blaj jag håller på med.

Det har varit 3 veckor utan några som helst problem. Ja, bortsett från det fysiska helvete jag genomlidit.

Och jag gillar det.

Att slippa allt ansvar.

Så efter fikapausen gick jag ut på lagret och byggde hyllor resten av dagen.

Svettig som en babianos.

Men sköt alla problem på framtiden.

Ska nog skaffa mig en sån där Snickars-overall. Ehh, heter de fortfarande så? Eller är det chokladen jag tänker på?

Mmm. Det är många viktiga funderingar man har som grovarbetare.

Amen, varför händer det bara mig?

Har svinbråttom hela dagen. För att hinna hem och göra mig bjutifull till Tara-Christinas överraskningsfest, som jag och hennes döttrar meckat ihop.

Så när jag kommer hem för att fixa till mig, så börjar jag blöda näsblod. Det slutar efter ett tag.

Drar iväg och stannar bilen utanför bankomaten. Slår in rätt kod och får upp ett meddelande: "På uppdrag av utfärdaren så behåller vi kortet". Eller nåt sånt. Vad i helvete. Ringer till maken och skriker men han försäkrar mig om att det inte är några konstigheter.

Jag får panik. Jag MÅSTE ha kontanter. Maken ber mig komma förbi kontoret och hämta nycklarna till ena butikens kassaskåp, för han har inte heller några kontanter på sig.

Hämtar nycklarna, kommer på att jag glömt kameran. Hem och hämta, för att sen åka till butiken. När jag är hemma så öppnas dammluckan i näsan.

Jag störtblöder. Jag är stressad som satan. Jag har inte tiiiid.

Så jag trycker upp en O.B i näsan. Sladdar in till butiken.

Glömmer givetvis O.B:n och inte förrän jag är framme vid kassan, och personalen stirrar på mig, fattar jag läget.

Hur KOMMER det sig att sånt här BARA händer MIG?!

Apropå Mixmegapols bloggtävling.

Jag blev lite smickrad (mycket, för att vara ärlig) när två av mina läsare här, nominerade mig till Mixmegapols bloggtävling.

Sen gick det några dagar och jag gick in och kollade vad det var för tävling.

Och då blidde jag lite fundersam.

För jag vågar trotsa jantelagen och påstå att jag är roligare än minst en av de finalister, som de nu tagit fram.

Och NU. När det är försent, tror jag, så får jag blodad tand och vill vinna.

Det är så dags.

Ibland går hissen långsamt.

Efter en sjuhelvetes arbetsdag.

Det är 98 steg fram och tillbaka till frysen, där glassen ligger.

Icke inkluderat 5 avvikande steg till soppåsen för glasspapperet.

Det är 77 steg till sängen, där kudden väntar. Efter en extremt jobbig flyttdag på kontoret.

Icke inkluderat 12 steg för att borsta tänderna.

Ole dole doff, kinke lane koff...

Hallåååå!

Är det någon här inne över huvud taget?

Känns jävligt ensamt.

Fördelar, nackdelar och sluga fruar.

Fördelen med att ha en egen inredningsbutik är många.

Om man ska bort på middag så är det rätt najs att slinka förbi och hämta en passande present.

Eller om man vill byta ut matsalsbordet hemma, så är det bara att rita ett nytt och be snickarna på Österlen att bygga ett.

Fördelen att stänga den ena av de två inredningsbutikerna är också många.

Man kan ta hem en himla massa saker som man varit sugen på, men som maken tidigare satt stopp för. "Mona för fan, meningen är att vi ska SÄLJA prylarna, inte att du ska ta hem dom!"

Men han måste ha slagit huvudet i något igår, för han tyckte att vi skulle ta hem en lampa som jag sneglat på länge. En supersnygg bordslampa.

En lampa som får ett eget hörnbord.

Det är bara ett problem.

Lampan passar inte ihop med soffgruppen.

Oj så tråkigt att vi nu måste köpa nya soffor.

Ska bara tjata hål i huvudet på maken först.

För det var ju faktiskt han som ville ha hem lampan.

Vår företagsflytt....för trött för inlägg...

Jag har lyft, dragit, burit, släpat, kånkat, gått, suttit, legat och kört fram och tillbaka.

Hela helgen.

Jag har ont överallt.

Jag har till och med träningsvärk i bopparna.

Hur nu det gått till.

Nu kör vi på likadant i en dag till, men sen checkar jag in mig på ett spa. Med kollegorna.

"Dyrt", säger maken/chefen.

"As if I care", svarar jag.

För det här är nog det jävligaste jag varit med om.