Herregud vad det inte går att blogga från Tyskland

Ja, det ligger ju nära tillhands att man kan tro att vi är i Uganda, eller nåt, men det går inte att blogga från hotellet, trots att vi har lösen och fan och hans moster, från personalen.

Väry well. Vi hyrde en bil och började dagen med att besöka ett företag som vi vill bli återförsäljare för i Sverige. Vi visste att de hade en del grejer att erbjuda, men när vi väl kom dit så fick vi en chock. En miljon prylar. Ägaren berättade att kunderna som handlar hos dom i regel använder en hel arbetsdag till att köpa in. My Lord vad grejer de hade. De sa ja till oss så vi började beställa. Och som vi beställde. Till mässan i augusti. Sånt som alla butiker ska köpa in inför julhandeln. Så att ni kan shoppa satan när det dags. När klockan var 18, så var vi tvungna att dra.

                          (En mycket, mycket liten del av de 5000 produkter de hade...)

Vi är återförsäljare av ett stort tyskt designermärke och varje år så bjuder de in deras 25 största återförsäljare world wide på en weekend i Hamburg. Vi är alltså 25 länder som deltar och vi har grymt kul varje år. Skojsigheterna börjar i morgon varför vi har fredagen fria.

Middag på hotellet. Dessvärre var jag så hungrig att jag tryckte i mig tre tuggor av den sjukt goda maten. Sen var det stopp. Jag är ju Gastric Bypass-opererad, varför jag inte får äta fort. Då är det kört. Fick inte ned ett skit mer och personalen på den fina restaurangen blev orolig för att det inte smakade bra. Det är det här jag får lära mig att leva med. 




 


Eftersom vi inte kunde komma in på internet via våra datorer så gav maken mig lov att använda hans telefon för att gå upp på bloggen och ta bort två av mina trippla inlägg. Jamen jag sa ju att jag blir skitnervös av att flyga. Anywho, han satt och spelade spel på min telefon och jag glömde liksom bort tiden och det där med att "det kostar skjortan att gå upp på nätet från telefonen".  När jag var klar gick maken in i telefonen och kollade. "Amen vafan Mona, 350 jävla spänn kostade det där!" Hoppselihoppsan.

Maken råkade sen dra i sig 2 glas vin. En timme senare ligger han nu tvärs över sängen och har somnat. Mitt i den "skitviktiga matchen mellan England och"...vad det nu var för land. Den stackarn är inte så van vid alkohol. (Och det där utlovade hankypankyt kunde man därmed fetglömma....)

Själv fick jag hålla mig till vatten då jag inte litar en sekund på att de har god champagne i det är internet-u-landet.

Och här ligger jag och har astråkigt. Det här inlägget tog ganska precis 1,5 timme att få upp. Grattis Tyskland.

Så var det dags

Efter att ha vaknat och plötsligt befinna sig i ett troligt klimakterium, och sen i chock av det, vid packning av resväska för årlig jobbweekend i Hamburg, upptäcka att favoritringen är borta, så höll denna dag på att gå åt helskotta helt.

Näst intill handlingsförlamad så fick jag hjälp av tonåringen att vända upp och ned på hela huset. Utan resultat. Ned till arbetsrummet och leta fram papper för att ringa försäkringsbolaget. Då kommer den sura maken och säger att vi ska kolla bakom byrån i sovrummet. Den gamla antika som knappt går att rubba. Som står slimmat mot väggen.

Och tamejsjutton, där låg den!

Så 40 min försenade drar vi iväg till flygplatsen. ...

...för att kliva på ett pluttelitet plan. Så nu kommer jag att dö. Om än med rakade ben, ansad muffla och glitter på ringfingrarna.

Amenhejdåra, överlever jag så hörs vi ikväll. Maken har givit mig mobilbloggförbud. Muttrade nåt om Marocko i januari. Förstår inte alls vad han pratar om!

Nu är det f-n kärringkris på allvar

I flera veckor så har jag vaknat tidigt som attan och antingen har det varit 400 minusgrader i sovrummet, eller så har det varit för varmt. Av med täcket. På med täcket.

Har inte tänkt så mycket på det där. Så det kan lika gärna ha pågått i ett år.

I morse vaknade jag 05.48 och det var vamt. Av med täcket.

En nanosekund senare så spärrade jag upp ögonen så fort att jag trodde de skulle ramla ut ur ögonhålorna: Öhh, vänta lite här nu, VARFÖR är det så här? Ehh, när hade jag mens senast? Jomen det var ju bara några veck..hmm...måna..amenvafan, när var det? Tänka, tänka, tänka. Jag har ju varit på dåligt humör en gång varje månad. Mitt vanligt menshumör. Samma humör jag haft i hundra år. Det som gör att jag lätt skulle kunna slå ihjäl folk. Läs: maken.

Alltså. Har jag blivit en klimakteriakossa? Nu får ni som vet hjälpa till här va. Hur kan jag ha alla vanliga symptom, men ingen menstruation? Visst är det stress? Säg för fan att det är stress. Jag är inte gammal.

JAGÄRINTEGAMMAL!

Och nu kommer jag ihåg vad min mamma sa häromdagen, apropå att jag fyllde fyrtiofem i söndags: "Jamen jag minns när jag fyllde 45, två saker hände det året: jag kom i klimakteriet och jag blev mormor."

Nu ska jag gå och ta livet av mig.

Hej då.


(Nä, jag är inte gravid.)

Det här med rakapparaten här under

Jag har ju använt en sån där epilady, eller vad dom nu kallas, sen de lanserades på svenska marknaden för cirkus 102 år sen. Ni som har provat vet ju att maskinen sliter upp hårstråna, varför det är förknippat med en del smärta. Dock har jag blivit immun mot den genom åren.

Men för några år sen tänkte jag att jag skulle prova och snygga till bikinilinjen en aning. Man kan säga att maskinen fastnade. Ordentligt. Och man kan säga att jag hoppade omkring bredbent som en cowboy, skrikandes härifrån till Madagaskar, med apparaten dinglandes mellan benen.

Tror fan jag gick som en hjulbent gris i två veckor efteråt. Totalt flamberad.

Äh, vadå krav

Jag har en kontors-/lagerlokal i Äppelviken här i Bromma, en spottloska hemifrån med andra ord.

Nu behöver jag större.  Typ 300-400 kvm. Att jag vill ha lokalen i närheten av vårt hus beror på att talibanen ska ha nära till mitt jobb när hon slutar skolan. (Alltså, den dagen hon får börja gå själv. Om typ 10 år...)

Jag har letat i veckor, ska det behöva vara så svårt liksom?! Saken är den att den måste ha någon form av lastkaj, eller att det är enkelt att få in tunga pallar i lokalen.

Något säger mig att jag har lite för höga krav.

Anybody?

Ut och flyga sig lite

Jag är flygrädd. Som attan. Varje gång jag sätter mig i ett plan så vet jag att jag ska dö.

Och eftersom jag är ganska störd så har jag fått för mig att, om jag ändå ska dö, så ska jag i allafall ha rakade ben och ansad ja-ni-vet-vad.

För man har väl sett hur kropparna ligger uppfläkta på CSI, och det vore ju finfint om rättsläkaren måste ha en lie för att ta sig fram.

Å andra sidan så brinner man väl rätt bra om ett plan exploderar.

Det gäller att välja rätt

Vilken tur att vi valde att köpa företag i Nyköping för då slipper man morgonköerna.

Ähum, ja så kan man ju också se på saken.

När man tittar på tv

Sitter och tittar på Arga Snickaren.

Dom är hemma hos ett par i Västerås (och mannen råkar vara barndomsvän till mig noterar jag), som i 7 år har hållit på att renovera sin 3-våningslägenhet. De är lååångt ifrån färdiga. Och det bråkar så ända in i baljan. Om allt. De är inte överens om n å g o n t i n g.

My Lord, den igenkänningsfaktorn.

Vi är inne på vårt 9:e renoveringsår tror jag.

När man får ett tokspel på maken

Idag blev jag så inihelskottajä*la skitförbannad på maken. Och han på mig. Vi skulle ha ett möte med nån hemma och 2 minuter innan så exploderade jag och skulle sticka.

Drar iväg och är så förbannad att jag glömmer sätta på mig skor. Knatar ut till bilen då maken springer i kapp. Och försöker övertala mig med sammanbitna läppar för att inga grannar skulle höra. Men då han vet att inget i världen kan stoppa mig när jag är mens-lack, så gjorde han nåt han aldrig gjort förut.

Han drog av mig mina glasögon. Amenafatta hur förbannade vi var! För att inte snacka om hur desperat maken var.

Asså. Jag är blind utan dem så jag var sekunder ifrån att nita honom över motorhuven, när besökarens bil hördes. Han gick in i förväg, och jag kom efter. Hälsade på personen och vände mig till maken och sa iskallt: Kan du vara så vänlig och ge mig mina glasögon!

Sen spelade jag trevlig i 30 minuter innan jag drog tillbaka till jobbet.

Hej och hå vad det ska bloggas här ett par dagar.

Haha, ni skulle ha varit med

Det är första gången jag blivit tvungen att spela störig överklasskärring. Och det lönade sig för jag fick ett extra örngott!

Fast sen, när jag skulle gå, så fick jag dåligt samvete och bad om ursäkt för att jag var en drygkärring.

Men lite kul var det..att jag vågade klaga. Och ser ni handdukarna här ovan, vita med Swarowski-stenar. Jag vill komplettera mina blå jag redan har, men ska nog vänta en stund. Det är nog inte läge att komma hem med dom till maken nu.

När man ska vara sniken

Jag fick en ny uppsättning favoritlakan av maken på födelsedagen. Väry fina.

Två dagar senare sätter jag frukostmackan i halsen när jag noterar en kampanj i morgontidningen: vid köp av lakan så får man ett örngott på köpet.

Här är det värt att notera ett par saker; lakanen är svindyra. Vi har ett gäng kuddar i sängen varför man går i konkurs när man ska köpa en full uppsättning. Och till sist: jag är en sån (dåre) som aldrig skulle gå tillbaka med en trasig vara, eller byta. Fråga mig inte varför för jag har inget bra svar.

Men det som får mig att nu gå in och lämna tillbaka lakanen, för att 3 sekunder senare köpa samma, och då få örngott på köpet, är att jag blir lack när man i lördags visste att man skulle ha en kampanj på måndagen, men inte redan då erbjuder maken att på förhand få ta del av kampanjen. Och nu pratar vi inte Hemtex-lakan, vi pratar lakan för mucho dinares. Jajajaaaa, jag vet. Inga kommentarer om det nu va! Solen skiner och det är sommar.

Man kanske ska kolla saker och ting först

Mmm, jag fick ju en avfallskvarn i födelsedagspresent. När jag öppnade paketet, som var en megakartong, så låg själva kvarnen i en egen kartong inuti. Den öppnade jag inte. Jag bara såg broschyren och tillbehören som låg löst omkring den.

Igår skulle jag visa nån kvarnen.

I alla svenska hem så har man soppåsen under vasken, right...?! Jag kan tala om att Fru Universum kommer få ställa soppåsen i garderoben.  Den här kvarnen är ca 50 cm och kommer uppta hela utrymmet.

Hur tänkte jag där liksom.

Vågar man vara glad månntro

Vi har ju köpt ett nytt företag inom inredningsbranschen, ett grossitföretag med grymt snygga saker.

När maken först kom med idén om att köpa just det här företaget så trodde jag han var ute och hojade ett tag. Bara företagsnamnet är en direkt erotikdödare nämligen. Idag följde tonåringen med och blev helt såld på nästan alla produkter.

Nu har jag börjat lära känna bolaget, och för första gången på flera år så kan jag säga att den närmaste framtiden kommer bli riktigt jäkla skitkul. Ska bara se hur jag ska lösa problemet med att rent fysiskt befinna mig i två montrar samtidigt när Formex-mässan (inköpsmässa för alla butiker) sätter igång i augusti. Direkt efter den så packar vi ihop nya företagets monter och drar till Norge och ställer ut där. Det har vi aldrig gjort förut. Men innan dess så ska vi iväg en sväng till Lettland och Litauen. Hälsa på smeden som gör alla grejer....och hälsa på väveriet som gör alla plädar.

Och för första gången ever så har jag noll lust att ha semester.

Sen har vi det bästa av allt: ju mer jag jobbar med nya företaget, desto mindre ser jag av chefen, hehe.

Hopplös bilförare

Ska åka ifrån Nyköping hem till Stockholm, men kör givetvis åt fel håll. Igen.

Tonåringen är med, och jag gastar desperat till henne: "det finns ju inga Stockholmsskyltar nånstans,  hur f*n ska vi hitta hem?"

En mycket van tonåring, som drar sig till minnes när vi skulle ta en genväg hem till Bromma ifrån Arlanda, men istället hamnade 5 mil åt andra hållet, i Uppsala, svarar trött:

"Jag tänker inte hjälpa dig, det här får du klara själv!"

Note to self: skaffa mig en privatchaufför när jag blir rik.

Veckans Jag-Mötte-Lassie

Tonåringen jobbar i en av butikerna och ringer hem:

"Renée Nyberg, David och Petra Mede var nyss här. Shit vad snygg hon är i verkligheten."

"Vem då?"

"Renée. Och Petra Mede är skittrevlig, men man känner knappt igen henne utan smink."

I två av våra butiker så har vi så kallade kändisar varje dag och ibland kliar det hårt i mina fingrar då det förekommer både trevlige och mindre trevliga historier kring dem. Men det är nog bäst att låta bli. För trots allt så är dom en del av våra intäkter och jag vill gärna bo kvar här med hedern i behåll! I alla fall bo kvar.

Fast en person är undantagen. Malou von Sievers. Å andra sidan så är hon ingen kund. Bara nån som bor i hooden här. Jesus vilken jä*la skata.

Är jag korkad

Igår köpte jag den här nya smoothien. Asgod. Det står att den är utan tillsatser. Att den bara innehåller krossad frukt och fruktjuice.

Bra så.

Men jag undrar en sak. Det står att den är hållbar till och med 3/1 2011.

Jag fattar inte.

Så om jag lägger ett äpple i kylen så håller det också till samma datum?

Jag är skitkorkad va?

Miss i planeringen

Jag har länge velat ha en avfallskvarn. En sån där man monterar i diskhon, så att man kan slänga all överbliven mat. Istället för kompost. För jag gillar inte maskar, och att hålla på och gegga runt i en äcklig kompost.

Maken har inte varit överdrivet jättehet på gröten då det innebär en utgift. Han gillar inte utgifter som inte är synbara. Nä, det ska vara sånt som syns. Som en ny tapet. Eller en soffa. Om det nu absolut måste köpas nåt..

Men bra kvinna reder sig själv och önskar sig en i födelsedagspresent. Av nån annan än maken. Så när jag packar upp den så blir jag överlycklig. Och ännu gladare när jag noterar att det är den senaste modellen, som just landat i Sverige. För det betyder att den dessutom är tyst. Hustru mycket glad. Make ännu gladare som just slapp en större utgift.

Trodde han ja.

För det visar sig att om vi ska kunna installera den, så måste hela diskbänken bytas. Och eftersom maken just lovat sig själv att aldrig mer göra nåt halvdant i huset, så är det inte bara den som ska bytas. Nä, då måste vi ju byta ut hela köket. Som enligt planen skulle renoveras om sisådär 4-5 år.

Nämen oj så tråkigt..

Gris-Stina

Skulle just ta ut mitt urtuggade tuggummi, när jag råkade öppna för mycket på munnen, och det trillade ut. Rakt ned mellan stolen och den här mojängen.

Problemet är att jag har för feta händer för att komma ner, och det finns inget smalt i bilen som jag kan använda.

Fräscht

Om min födelsedag

Jag borde ju ha lärt mig med åren att maken kan gnistra till ibland. Ordentligt.

Efter Grand Hotel så blir jag upphämtad av maken som säger att vi måste hem och hämta talibanen och tonåringen då vi har en bestämd tid att passa på en restaurang. På vägen hem ringer tonåringen och säger att talibanen är på ett jävla humör så det kanske vore bra om "mamma kan få henne att lugna ned sig." Jag hör talibanen gasta i bakgrunden och tänker att det här var ju en kul födelsedag. Not.

Väl innanför dörren så går allt fort. Jag går in mot köket och plötsligt ser jag ett större urval av mina vänner som börjar sjunga för fulla muggar. Jag garvar läppen av mig. För att en del pusselbitar ramlar på plats. En del konstiga saker som maken gjorde på morgonen. Och talibanen hade fått strikta order om att skrika när vi ringde hem från bilen. Allt för att lura mig. Och som jag blev lurad!

Tara-Christina hade lagat mat, en annan kompis fixade tårtor, maken hade städat. Eller ja, ansträngt sig i alla fall. Jag hann skämmas 2,8 sekunder över att huset var en jävla mess, innan jag slappnade av.

Och herrejösses vilka presenter jag fick! Seriöst, vi är ju alla ofta artiga och säger "vad fint, tacksåmycket", men jag fick så otroligt bra grejer. Allt från jävligt bra böcker, champagne, favoritsminket, en avfallskvarn för diskhon,  grymt fina hårgrejer, temuggar, till ett presentkort med en Personal Shopper på Åhléns (tack Tara-Christina och Rosa!) och en 3000 krs Spa-upplevelse på Sturebadet! Mmm, precis. Helt sjukt! Fifan vad snygg jag ska bli.

Men det absolut roligaste var min tunnelbanetripp. Jag övervägde ett tag att lägga ut hela den sms-konversation jag och maken hade, helskotta så kul den var, men det skulle bli för långt.

Och hörrni; TACK för alla gratulationer! Från hjärtat. Det var länge sen jag uppskattade att fylla år.

Grand Hotel Spa

Tack käre maken, I needed that.

Hehe

Jag ska visst in här...

Att göra som blir tillsagd

Får ett nytt sms: "Gå förbi slottet mot Skeppsbron, gå över den och gå mot Grand Hotel.

Hmm,  gå mot är ju en sak, gå in är ju en annan.

Hej vad det inte gick

Får sms:  "gå in på Gamla Stans Te och Kaffe Salong och köp med dig en te och en macka."

Jag svarar att det blir svårt då de endast serverar i kannor. Plus att de bara har kakor och bullar.

"Aj då." Får jag till svar. Och plötslig tystnad.

Så här står jag och ser ut som ett miffo. Ett jävligt hungrigt miffo. Som fryser.

Sen då?

Får sms: " kliv av där vi kysstes första gången".

Jag får panik, hur i h-e ska jag komma ihåg det liksom. Skickar paniksvar tillbaka. Maken inser att jag kommer åka till Kiev om han inte berättar. Jag kliver av i Gamla Stan. Känner mig som en lodis; alla har jackor utom jag. Alla har handväskor utom jag. Får en adress, Kåkbrinken/St Nygatan.

Så då går jag väl då. Ni är med va?

Oh my Lord

Jag åker tunnelbana. Och är skitnervös. Är det så här alla lantisar känner sig?! Många skumma typer här tycker jag.

Instruktioner

Maken ger mig ett litet block, en penna och 200 kr. Plus ett små där han ber mig gå till det lokala torget. Jag fattar efter en stund att jag ska åka Nockebybanan, vårt lilla lokala rälståg. Väl ombord får jag ett nytt sms; "ta tunnelbanan 15.04 från Alvik mot Farsta. Kliv av 15.18."

Jag, som ALDRIG åker tunnelbana blir bajsnödig och svarar: "men, om tunnelbanan är sen då, asså hur vet Jag var jag ska av?" Mattesnillet och tillika idioten svarar till frun, som inte kan stava till matematik; "du får väl räkna!"

Så just precis nu kommer tunnelbanan. Wish me lyck säger jag bara. Bloggar jag från Haparanda så lär ju ingen bli förvånad.

Man börjar ju undra

Jag får ett litet block, en penna och 200 kr i handen. En minut senare ett sms: gå till Smedslättstorget. Du har 7 min på dig.

Jaha, då kör vi.

Maken ger mig första ledtråden. Det känns inte bra det här. Jag litar inte på honom för fem öre.

När man inte litar på en make

Jag har tidigare berättat om makens track records när det kommer till presenter och överraskningar,  och då jag imorse fick en ny uppsättning av mina favoritlakan, så räckte det mer än nog.

Därför blir jag aningen nervös när maken säger att jag måste vara piffad och klar prick 14.45. Och så ler han på det. Jag frågar lite fint om det inte är bra med lakanen. Att det liksom inte behövs nåt mer,  men icke, han fnissar som en fjortis och är imponerad av sin förmåga att hitta på bra presenter.

Själv är jag lätt tveksam till om jag kommer klara att dra fram pokerfejset när det väl är dags.

Happy wife happy life

Hustru fyller år

Make köpa favoritpresent

Hustru älska make mest i världen

Nänänä, skulle inte tro det va

Är på 60-års kalas. Jag och maken var yngst. Mycket trevligt. Tills mannen mittemot, under en diskussion med flera av oss, tittar på mig samtidigt som han säger: "jamen vi som är i den här generationen...bla bla bla".

..."den här generationen.." What the fuck!

I morgon fyller jag fyrtiofem.

Det räcker bra så.

När man insett sina begränsningar

Asså jag är grym på bowling med Nintendo Wii. Och då menar jag grym.

Så idag tänkte jag att det är ju samma teknik, bara det att jag håller i ett klot. Hur svårt kan det vara liksom.

Tydligen jävligt svårt eftersom jag blev sist av alla. Till och med talibanen skakade på huvudet.

Så jag fortsätter nog med Wii-varianten ett tag till.

30 min senare

Svärsonen leder. Maken surar. Självklart är skorna för hala. Och golvet för hårt bonat.

Ett spel för alla

Även för oss fetrövar.

Och nästan hole in one, eller vad det nu heter.

Discobowling med familjen

Maken hatar att förlora, så nu ska vi se hur lång tid det tar innan han påstår att det är fel på kloten alternativt banan.

För talibanen leder.

Om att vakna

Vi har bott i det här huset i 8-10 år nu. Ett hus som är i stort behov av renovering. Dock har vi gjort en hel del. Såna där trista saker som att byta tak och byta fasad. Och renovera vinden. Och alla sovrum. Och byggt ett nytt badrum. Som nästan är klart.

Två saker har dock hindrat oss för att fortsätta. Vartenda öre går till att återinvestera i våra företag. Jag kan sno åt mig en peng här, och en peng där mellan varven. Som jag lägger på huset. Dock tycker maken att "vi har hela livet på oss att renovera", så han håller hårt i plånboken. Och kärringen blir bara grinigare med åren.

Den andra anledningen är desto jobbigare: vi har diametralt olika smak. På riktigt. Vi pratar milsvida skilda åsikter. Det tog två år att enas om vårt soffbord. Och då gav jag mig till slut. Så med åren har jag inte ens orkat bemöda mig med att komma med förslag om hur vi ska göra i alla rum.

I veckan hade vi en mäklare här. Vi bestämde oss för att ta hit nån utifrån, som har stor erfarenhet av husen i vårt område.

Snacka om ett wake up-call. Jag har i flera år stört mig på vissa saker i huset. Det finns liksom ingen charm i det. Det byggdes 1922 och borde ha det, men det finns nada. Och då har det ändå bebotts av en byggmästare. Maken har tyckt att jag varit lite väl gnällig om det här. Detta trots att jag släpat med honom på olika husvisningar i området för att han "minsann ska se hur det ser ut i liknande hus".

Mäklaren var inte nådig. Alls. Precis allt som jag har synpunkter på, bekräftade hon. "Herregud, varför satte de upp vit VÄV i taket här?", "Varför tog man bort originalledstången i trappan? Det borde ni göra nåt åt. Visserligen kostar det en 10-15 tusen kronor, men det är väl värda pengar." Golven i kök och hall passar inte ihop med golven i matsal, arbetsrum och vardagrum". Och varför i herrans namn gjorde man en spiraltrappa från vardagsrummet ned till gästrummet i källaren...i furu dessutom?!"

Och när vi flyttade in så var vi sååå glada över att alla fönstren var utbytta och nya. Spara sig lite pengar där tänkte vi. De nya var i gammal stil men med moderna handtag.  "Och tyvärr sänks ju värdet på huset med dessa nya fönster. Inte alls bra."

Nähä. Inte det nä.

När hon gick blev vi helt tysta. Jag kände förvisso en enorm bekräftelse då 99% av det hon sa var saker jag inte känt mig bekväm med, men som jag inte kunnat sätta fingret på direkt.

Men det blev också en spark i röven. För maken. Äntligen ser han samma saker som jag. Och äntligen ska vi sätta oss ned och göra en plan för hur vi ska renovera. Med start nu i sommar.

Hallefuckingluleja

Om att svara på kommentarer

Jag har så grymt dåligt samvete för att jag inte svarar på alla kommentarer. Lusläser allt ni skriver, men har så jäkla mycket att göra, så jag gör det oftast på toaletten, (Ja, tänkte att ni ville veta det...) och då hinner jag aldrig svara er.

Förlåt.

Och ni som är nya: jag är inte nonchalant på något vis, men, som jag sa, jag har sinnesjukt mycket att göra just nu. Och ni förökar er som kaniner.  Men för mig är det viktigt att ni känner er välkomna. För det är ni. Mycket.

Bad choice

Är det några fler puckon än jag som har gått på den här tv-reklamen?

Jagbaundra

Lite ensamtid

Jag kan inte ens komma ihåg när jag kom hem till ett tomt hus en fredageftermiddag senast.  Jag har 40 min på mig, med en chai-the och en bulle, innan tonåring, make och taliban kommer hem.

Som jag ska njuta.

Sommar, sommar, sommar

11 juni. På väg till Nyköping.  Utan make. The Lord had mercy.

..när man sitter i godan ro, och gör bort sig, medan maken är på akuten

Efter att ha tillbringat 2,5 timmar i bilen så kommer jag 1,5 timme för sent till kvällens evenemang. Maken åker till goda vännerna och ska hämta upp talibanen och sen hem. Men först fikades det lite.

Under tiden sitter jag och har det väldans trevligt med söta och goa Charlotte Lauterbach. Ni vet, hon som pratar i Mix Megapol på eftermiddagarna. Tara-Christinas dotter tog studenten idag, och vi var därför ditbjudna på mottagningen.

Charlotte och jag konstaterar ganska snart att vi har blivit kärringar. För vi oroar oss mycket för de unga flickornas urringningar. Ner mot naveln i nåt fall. Och det kan ju bli jobbigt om de små raringarna trillar ut. Tyckte vi.

Sen går en ung tjej förbi oss. Hon har en lång och mycket snygg klänning. Hela hon är otroligt vacker. Och så här utvecklar sig konversationen mellan oss kärringar.

"Oj, vilken snygg klänning!"

"Ja verkligen. Hela hon är snygg!"

"Mm, fifan. Brun är hon också. Sådär äckligt brun!" (mycket avundsjuka här kan jag säga)

Precis då är tjejen helt förbi oss, och bakom henne, sittandes, vänder en kvinna på huvudet emot oss. Alltså precis när den sista meningen uttalas. Hon tittar lite konstigt på mig, och jag fattar först inte varför.

Tills jag noterar att hon är mörkhyad. Och inser att hon måste ha hört "...sådär äckligt brun." Strax efteråt reser hon på sig och går. Jag vänder mig om till Charlotte och berättar vad som precis hände. Jag trodde vi båda skulle sjunka genom marken och dö av skam. Bra jobbat liksom.

Ungefär samtidigt noterar jag att maken har ringt på telefonen. Min man ringer mig gärna 10 gånger om dagen. Det är ytterst sällan nåt viktigt. Ja, om det inte är viktigt att jag ska tala om var fryspåsarna finns. Eller om vi har glass i frysen.

Så när jag ser att jag har missat samtal i displayen, så är det inte som om jag kastar mig på luren och ringer direkt. Jag lyssnar klart på diskussionen som förs. Då ringer tonåringen från sitt jobb. Och talar om att make och taliban är på väg till akuten. För nåt har hänt med talibanens arm.

Här ska man veta att jag är gift med en pip-Larsson. En som man inte håller i handen när åskan går. Man kan säga att det finns lite drag av en hysterika i honom. Typ mycket. Min egna lilla Dramaqueen.

Så jag är egentligen inte så orolig. Det kan lika gärna vara en lätt stukning.

Plötsligt lyser displayen till och jag får ett MMS. Med en bild på talibanen. Vars ena arm är blodig. Och så en text på det: "Det är lite krisigt." Bilden är tagen i bilen.

Sen ser jag att jag har missat samtal från vännerna, där talibanen har tillbringat eftermiddagen. Jag inser att jag nog ska resa på röven och dra. Fort som fan.

Ringer som en galning till maken, men telefonsvararen går på. Åker till sjukhusakuten men hittar dom inte. När jag är nästan hemma så ringer dom. Talibanen och kompisen hade smygit sig ned i vännernas källare. En källare under renovering. Någonstans där hade talibanen kommit emot något och fått ett 10 cm sår på armen. Ganska djupt på ena änden. Därav allt blod. Så det blev spruta och lite synål på det.

Hej och hå vad jag ska svara lite snabbare nästa gång.

Det är inte bara jag

I snart 15 år har maken häcklat mig hårt beträffande mina geografiska tillkortakommanden. Han är en gammal säljarräv, som kan Sverige utan och innan.

Idag har vi spenderat dagen i Nyköping, ca 11 mil från Stockholm.

Vi har bråttom hem då jag ska bort ikväll plus att talibanen är på kalas och snart ska bli hemskjutsad. Maken kör och det är gasen i botten. Jag noterar att det står Jönköping och Norrköping på vägskyltarna, men tänker att maken kanske tar en genväg hem. Vi pratar business och har ingen tid att kolla på nåt annat.

300 meter ifrån Kolmården tycker jag nog att det inte känns helt rätt, och påkallar makens uppmärksamhet.

Han blir helt ställd och garvar läppen av sig. Hur kan man köra åt fel håll liksom.

Dock är han noga med att tala om att han aldrig kommer erkänna det och att han kommer skylla på mig. För då lär ju ingen höja på ögonbrynen direkt.

Amen hej Nyköping, nu kommer jag

Maken måste ha missuppfattat det här med företagsförvärvet vi gjorde härom veckan. Dealen var att jag sköter den nya verksamheten, och maken kör det andra.

Så jag sitter här i bilen och undrar hur det kommer sig att han sitter intill. What happened liksom?

När man är FÖR sams

Maken och jag är sams. Eller, jag ska nog säga chefen. För det är han och jag som brukar ha världskrig.

Vi är sams varje dag.

Detta blir lite problematiskt för mig eftersom det påverkar min blogg i allra högsta grad.

Jag får nämligen total bloggtorka.

Men, det är väl som när man har tvättat bilen..det börjar regna nästa dag.

...så vi får väl se vad som händer i morgon.

Talibanen och kläder

Ni som har hängt här länge vet att jag har en taliban som i sommar blir 7 år. Och som sedan hon var 2 år alltid har klätt sig själv. Jag skojar inte: hon har fått bestämma över sina kläder varje dag sen strax innan hon fyllde 2.

Min taliban har osedvanligt taskig smak när det gäller färger och kombinationer. Man kan säga att det inte är ofta hon får till det, men jag har tyckt att det inte spelar så stor roll. För tycker hon att hon är fin, så är det bra så. Det finns andra saker man kan kriga om.

Idag var det skolavslutning. I flera dagar har talibanen pratat om exakt vilken klänning hon ska ha på sig; hennes absolut finaste. Den så kallade "bröllopsklänningen", som hon själv döpt den till.

Mamma nöjd. Äntligen liksom.

Imorse går jag ned i förväg för att fixa frukost. En kvart senare kommer en grå/svart/rosa klänning gåendes in i matsalen. En klänning som hon dessutom växte ur för ett par år sen. En klänning som knappt nådde ner över rumpan. Hon har nämligen svart bälte i att rota fram nedpackackade urväxta kläder från mina plastbackar.

Denna klänning toppar hon med randiga strumpbyxor. I helt andra färger än klänningen.

"Men...skulle du inte ha din bröllopsklänning?"

"Nä. Jag ska ha den här."

Mamma bita sig i tungan. Väry hårt.

"Vad fin du är!"

"Tack, ska vi gå snart?"

Av 320 elever så var min unge alltså den ende som hade en gammal urtvättad, för liten klänning på sig. Ful som fan.

Sa jag att jag sitter Föräldraföreninges styrelse, och därför inte helt okänd?

Luncha sig lite med maken

Maken föreslår lunch här hemma i finområdet. Strax innan maten kommer så drar han. Skulle prata lite business med en lokal entreprenör några meter härifrån.

Nån som är sugen på god pasta?

2.5 timmar senare

Halvspringandes hem och av med de grisrosa brallorna på uppfarten. Allt bara väller ut.

Och fifan så skönt att glida i mina säckiga vanliga byxor och kunna andas. Och sitta.

Korvstoppning

Minns ni när man var tonåring och skulle kränga på sig Puss & Kram-jeansen (ja, tant är gammal)? När man log raklång och körde in en gaffel i gylfens lilla handtag, för att få upp dom?

Det är ungefär vad jag har pysslat med halva morgonen.

Storlek 42 och jag bara SKA komma i dom.

Sen att jag får andnöd när jag sätter mig ned, det är en annan sak. Eller ser ut som en kassler  bakifrån, well, såna små detaljer skiter vi i. Jag får väl gå baklänges om det kniper. Och hur tänkte jag när jag köpte dem; grisrosa liksom.

Nöff nöff, nu är det skolavslutning.

Väry bad mom ska smöra sig lite

Talibanen har skolavslutning i morgon och jag tänkte passa på att tacka för det gångna året.

Och be om ursäkt för att jag missat 1 utvecklingsamtal och för att jag vid 2 tillfällen glömt bort att skolan stängde tidigare.

Det här borde väl räcka va?!

När man är trög

Snurrar runt i hooden här hemma och tänker att jag ska gena till talibanens skola. Och eftersom jag har bott här i finområdet i 8-10 år eller nåt, så behövs knappast GPS:en..

Jamenellerhur.

Efter 20 minuter lyckas jag äntligen hitta en byggnad jag känner igen, så att jag till slut kommer rätt.

Jag måste f*n vara dummare än tåget.

Och varför skulle det inte hända mig

Jag ska åka hem från kontoret men lastar först bilen. På vägen tillbaka så möter jag ordföranden i den bostadsrättsförening vi hyr kontoret av. Vi morsar och jag fortsätter in för att hämta det sista. Lämnar vår dörr öppen. Känner att jag, ehmm... måste gå på toa. Jag är ensam på kontoret varför det är lugnt. Ja, i normala fall så gör man inte nr 2 på kontorstid, men nu blev det lite bråttom. Skulle dessutom hämta talibanen från fotbollen så det skulle dröja innan jag kom hem.

Sitter där i godan ro och trycker i min tröga mage, när jag hör ett "hallååå?" Det är ordföranden.

Jag får råpanik och låser toadörren. Och släcker lampan.

Jag hör hur hon går förbi mig vidare ut på vårt lager med ytterligare ett "hallåå Mona", innan hon ger upp och går ut igen. Och jag dör vid tanken på att odören inte kan ha undgått henne.

Så, efter att ha hållit andan och blivit lila i ansiktet, så kan jag andas ut och plumsa vidare.

En kvart senare glider jag ut till bilen och hinner precis sätta mig i bilen och dra innan hon ser mig.

Alltså, vad ÄR det med mig och bajshistorier?!

Om Blogspot

Är det bara jag som har problem med att mobilblogga? I tre timmar har jag försökt få upp ett inlägg..

Bra mamma, bra mamma, bra mamma, värdelös mamma

Tycker att det är lite märkligt att jag inte har fått några samtal på mobilen idag. Tittar på displayen. Och se där ja, ljudet är visst avstängt.  

"Utvecklingssamtal 13:15."

Hoppsan vad jag inte hörde nån påminnelsesignal.

Klockan är 15:55. Det är ingen idé att komma nu va?

Mina änglavingar

Seriöst, vad f*n är det här?!

Ju mer kilon jag tappar, ju större och gungigare blir de här små raringarna.

Jaaaa, jag tränar.

Ringa sig lite specialdoktor i vinter tror jag visst.

Om siffran 25

För en del kanske det är en bra ålder (and I wish liksom)
för nån annan så kanske det är 25 dagar kvar till semestern

eller så kan man också tänka på att om 25 veckor så är det november med snö och slask igen. Jag menar, nån kanske sitter där och tänker på det.

Personligen så betyder det 25 kilos viktminskning. Yiiihaaa!

Hur dum får man vara

Jag har en ny mobiltelefon. Efter några veckor nu, så kan jag konstatera att den är överlägsen makens iPhone. Jaja, what the fuck, jag vet vad en del av er säger om saken.

För några dagar sen så hittade jag dock ett aber med den. När man står utomhus så ser man inte ett skit på displayen. Väry irriterande kan jag säga. Så pass att jag faktiskt väljer att inte svara när det ringer. För att jag är en surkärring som vill veta vem som är i andra änden.

Nu satt jag på altanen och pillade lite i den. Åh nämen hoppsan hejsan...hamnade visst under inställningar. Nån klåpare, läs: undertecknad, har tagit bort Automatisk ljusinställning, varför displayen varit becksvart.

Tror f*n inte det finns nån mer korkad än jag.

...men alla är vi olika

Jag tänkte på en sak.

När folk, som vinner en hel massa pengar, blir intervjuade så låter det så här 99% av gångerna;

"Jaha, och vad ska du göra för pengarna?"

"Ja, det vet jag inte, kanske en resa."

eller

"Det har jag inte hunnit tänka på än, men jaaa, det blir kanske en ny bil. Vi får se."

Vad jag skulle svara? 

Som den ytliga kärring jag är så skulle det bli;

"Du, jag ska slå världsrekord i att shoppa, hej på'rej."

Ibland gör man undantag

från regeln att inte publicera ansiktsbilder på nära och kära. För att jag spricker av stolthet. Tillåt mig presentera "tonåringen". Min livslånga kärlek.

En kvalificerad gissning

Så här ser det ut i mitt handfat varje morgon sen nån månad tillbaka. Vad tror ni, känns som jag har lite för mycket stress i mitt liv just nu.

Jag har förvisso mer hår än de flesta, men det känns ju sådär om man ska bli flint. Inte alltför sexigt.

Och ja, jag äter alla mediciner/vitaminer jag kan komma på.

Dresscode

Som sagt, jag följer gängse seder.

Maken är hemma i finområdet. Kanske lika bra det, för var han inte impotent innan, så skulle han garanterat bli det nu.

Afternoon tea in the skärgård

Jag är hos bästa vännen ute i skärgården. Här är det viktigt att man tar seden dit man kommer. Och jag är ju inte den som bangar direkt.

Det är fredag. Nu njuter vi.

När man börjar tvivla på sin egen avkomma

Jag har inte bara en osedvanligt snygg dotter, nä, hon är ganska intelligent också.

Trodde jag.

Hon tittade på äpplet och såg ut som ett frågetecken. "Vadå, du vet ju att jag suger på matte, ska jag lägga ihop det här?...10,10,10..?

"Vad är det du håller i?" frågade jag.

"Ett äpple. ..?"

"Ja, och vad heter äpple på engelska? "

"Apples. "

"Ehh, var det MVG du fick i engelska sa du? Vad sägs om ETT äpple?!"

"Apple"

Sekunden efter trillade polletten ned.

"Åhhhhh, mamma, en Mac-dator, du är världens bästa!!"

Japp. Jag är världens bästa mamma.

När man är fiffig

Tonåringen tar studenten idag.

Detta är vad hon får av mig och maken...

..om hon kan lösa rebusen.

The flodhäst has delivered

Så där ja, då var det klart; kl 8.12 imorse fick Uppsala en ny medborgare! En väntad Bosse.

Mamman återkommer med detaljer när hon kommer hem, men Jag skulle hälsa alla att förlossningsavdelningen har slut på sytråd...

Har inte hört något

Vid 11-tiden måste jag dra till tonåringens utspring och mottagningsmiddag. För att sen åka vidare ut till skärgården. Detta innebär att jag inte kommer kunna uppdatera inne hos Linda, utan endast i min egen blogg.
Jag har messat D och bett honom höra av sig a s a p.

Det kan också vara så att de inte har laddat telefonen, inget ovanligt kan jag säga.

Om att snart fylla år

Jag fyller år den 13 juni.

De senaste åren så tycker jag att maken inte riktigt har levererat på samma sätt som han gjorde förr. Han har nämligen blivit typen som skjuter upp allt, varför 8 timmar innan man fyller, så kommer han på att, det kanske vore på sin plats att göra hustrun glad med en present.

Och när han är stressad så fungerar inte hans hjärna särskilt bra. Det är lätt att tro att han är lobotomerad.  Han köper nämligen alla möjliga konstiga panikgrejer. Plus att han inte tycker att man bara kan få en sak. Nä, han gillar många presenter. Och jag är väl inte den som säger nej tack, men med det så kommer även alla onödiga saker.

En gång, innan vi hade flyttat ihop och jag bodde i Sundbyberg och han bodde i en vååååning på Östermalm, så ringde han mig och var helt exalterad.

"Jag har köpt en present till dig! Du kommer bli jätteglad!"

"Åh vad kul". Svarade jag. Och hela den dagen försökte han hetsa upp mig och få mig nyfiken.

Det är nämligen en av våra olikheter: jag är inte ett dugg nyfiken när nån håller på sådär. Han däremot, herregud, det ska serveras ledtrådar in i förbannelse när jag har köpt något till honom.

I alla fall. Jag kommer hem till hans vååååning på Östermalm och efter middagen tar han upp det väldigt fint inslagna paketet. Av storleken att döma så insåg jag ju genast att det inte var tu tal om några diamanter.

Jag önskar göra er påminda om att vi alltså inte bodde ihop vid den här tidpunkten.

Öppnar paketet, tittar på honom och undrar hur liten den där byhålan han kommer ifrån, egentligen var.

Jag fick en toaborste. Förvisso en extremt exklusiv historia, men en jävla TOABORSTE!

Och som inte var menad för min lägenhet. Näpp, den passade nämligen jättebra in i hans kromade badrum.

Jag har fått en del annat tvivelaktigt genom åren också, men det ska jag inte dra upp nu.

Däremot så säger tonåringen för en stund sen: "Hehe, jag vet vad du ska få i födelsedagspresent!"

"Alltså, är det nåt jag inte vill ha?!" (Han är nämligen ganska bra på just såna presenter.)

"Nä, du kommer bli jätteglad. Det är nåt du har tjatat om hur länge som helst!"

Okey, då ska vi se här:

Granitskiva till badrummet på övervåningen
En 4x3 meters motordriven markis till altanen
Plus byta tyg till alla fönstermarkiser
En ny heltäckningsmatta till sovrummet
Dränering på huset
Renovera färdigt hallen

Ja. Vi kan ju börja med det.

Fast jag är inte så jäkla knusslig, det går bra med nåt från Efva Attling också. Nåt med lite riktig blingbling i.

Hur som helst så ska det bli väldigt intressant och jag lär ju blogga om det.

Om en dag i mitt liv, not så upphetsande

Det är ju tur att man inte försörjer sig på den här bloggen, för då hade det varit tomt i kylskåpet. Det är ett som är säkert.

Vaknar som vanligt vi 04.30. Tredje veckan i rad, hurra, hurra, hurra! Eller inte.

....börjar dagen med administrativt arbete

järnet in till Östermalm, för att smöra med ägaren till favoritfiket om att få köpa ett gäng tårtkartonger till tonåringens examensmottagning i morgon, alla andra konditorier har sagt nej "vi säljer inte kartonger till privatpersoner, då får du köpa tårtor i så fall." Bajs på er, säger jag. Och självklart fick jag köpa dem av min hovleverantör. För att jag är så himla trevlig.

Slänga av kartongerna hos kära mor

på vägen tillbaka till kontoret ringer maken och panikgastar om att kopieringspapperet tagit slut

tvärnita på St Eriksgatan och rassla in till kontorsleverantören

tillbaka till kontoret för lite mer administrativt arbete...kräka sig lite på det

ta emot pallar med varor från Tyskland och Holland

packa varor som en idiot

säga "hej och helvete vad välkommen du är!" till datateknikern, som äntligen ska laga och flytta vår server

äta på stående fot

få reda på att alla mail jag har skickat sen en vecka tillbaka, inte har nått mottagarna, gaahh vad kul att skicka om alla dom

packa mera

hämta taliban

dö i soffan under tiden tonåringen lagar mat

medan jag kommer på att det kanske är läge att se över garderoberna till tonåringens fest i morgon. Have nothing to wear liksom.

Ny dag, nya medborgare

Just precis nu, 11.23 så är en flodhäst på väg att checka in på Uppsala Akademiska Sjukhus.

För idag ska det födas barn. 

Och jag ska bli bloggmoster.

Och sköter sig fadern som han ska, och inte svimmar och får ligga på uppvaket, så får ni snart reda på hur det har gått. Inne hos flodis.

När man blir lite nyfiken

(klicka två gånger)

Kommer hem från jobbet och ska öppna kylskåpet när jag får syn på den här. Den sitter fast på kylskåpsdörren. Den satt inte där när jag drog till jobbet i morse.

Ska maken flytta, eller vad är det frågan om? Han kanske har hittat en tjatfri fru. En som inte har en rumpa där skinkorna dallrar när man går fort. Och sakta också för den delen. En som kan titta sig i spegeln ovanifrån utan att få en nära-döden-upplevelse. En som är k*t, glad och tacksam. Eller hur det nu var de sa i den däringa filmen.

Fast. Jag är ju en förjävla bra fru faktiskt. För det mesta så glömmer han ju det, men ibland, när jag har packat resväskan och är på väg ut genom dörren, ja då är jag världens bästa fru.

Och så fyller jag ju år om ett par veckor. Det är kanske så det är. För ett färdigrenoverat hus står allra högst på min lista.

Land och rike runt

Nyköping igår, Norrtälje idag. Och så en blogg på det.

Det är lite mycket nu.