Det är fritt fram.

Inte en trafikpolis så långt ögat når. Me like.

Har jag missat nåt?

Det verkar som om djuren i Safariparken också har semester. Inte en käft här.

Ja just det ja.

Det är jag och 5000 till som ska hit. Det står fullt på alla skyltar. Jag blir lite trött på min anusplanering.

Det börjar bra.

Går igenom resväskan mentalt och konstaterar att jag har femtioelva jackor till talibanen men ingen till mig själv. Inte ens en tröja. Smart.

Om 50 minuter.

Strax åker jag och talibanen på en miniturné i södra Sverige. Efter några justeringar så blir det;

Kolmården - för talibanen.

Halmstad - vina & grilla sig lite.

Torekov - luncha sig lite med kund - och hoppas att talibanen kan uppföra sig.

Båstad - vina sig lite, prata sig lite.

Helsingborg - luncha sig lite med favoritkund - och hoppas att talibanen kan uppföra sig.

Limhamn - vina sig mycket, äta sig mycket.

Ullared - shoppa sig mycket.

Göteborg - Liseberga sig lite....urk.

Just nu står en tomte i rutan och pratar "starka vindar, upp emot storm" och "nederbörd, kraftig med regn".

Så jag packar ned varsitt cyklop också.

Och så hoppas vi att alla idioter på vägarna håller sig undan.

Nu så.

Nyhetstorka. Eller hur man gör nonsensreklam.

Jag tittar tv4:s Nyhetsmorgon.

De intervjuar en man som "har startat Sveriges enda (får jag jävlarimighoppas) diabetesmuseum."

D I A B E T E S M U S E U M

Nu får dom fan lägga av.

Om att inte kunna sova.

I morse vaknar jag 03.30.

I 40 minuter ligger jag och lyssnar på det enorma regnoväder som råder, sen ger jag upp och går ned.

Tänkte att det var jävligt viktigt att meddela omvärlden detta.

Kan för övrigt konstatera att min lilla Taliban-turné kommer att omges av sommarens sämsta väder.

Det betyder att vi kommer att få umgås lite mer tajt än beräknat.

Det betyder också att vad som helst kommer att hända.

I morgonbitti kl 8.00 åker vi.

Att tappa bort sina gosedjur.

Bakgrund:

När talibanen är 2 månader får hon ett gosedjur; en kossa. Kossan är då större än vad hon är men kom att bli hennes allt. Den döptes till Joppe, och hon kan inte leva utan Joppe.

Eftersom hon har haft en sån stark relation till honom, så försökte vi tidigt att leta efter ytterligare en. En exakt likadan. Om utifall att vi skulle tappa bort Joppe.

Dessvärre hade företaget, Teddykompaniet i Båstad (där i stort sett alla Sveriges kramdjur av kvalitet kommer ifrån...) slutat producera just Joppe.

För drygt ett år sen får jag ett hett tips om att det ligger en Joppe ute på Tradera. En sprillans ny. Jag budar och tar hem auktionen. Jag skriver en stor lapp; "Hej, jag heter Tradera och undrar om jag kan få bo hos dig och Joppe." Sen arrangerar jag det så att det en dag ringer på dörren. Jag ser till att talibanen öppnar och där på trappan sitter Tradera med sin lapp.

Talibanen kunde vid det laget läsa, och blir fullkomligt överlycklig. Joppe, som i hennes värd är en kille, trots att det är en ko, har ÄNTLIGEN fått en storasyster.

För Joppe är, så här snart 6 år senare, en mager liten jäkel. Söndertvättad. Kraftig anorexivarning om jag uttrycker mig i klartext.

Tradera däremot, hon såg ut som Joppe gjorde i början: fluffig och übermjuk.

Så Joppe och Tradera har fått samsas om kärleken. Och för säkerhets skull så får de sällan lämna huset.

Utom idag. För de skulle absolut med på morfars 65-års firande på finrestaurangen. När vi ska åka hemifrån blir det lite stressigt. Jag säger att det är bäst att de är hemma. Hon tjafsar emot. Vi får plötsligt svinbråttom och alla tankar på gosedjur är borta.

När vi flera timmar senare är på väg hem så hörs plötsligt att avgrundsskri från baksätet:

"JOPPE....TRADERA!!!"

Vi säger att dom är hemma. Talibanen hävdar att de minsann följde med, men maken och jag vet med bestämdhet att de ej var med inne på restaurangen. Så vi kör hemåt i godan ro, övertygade om att talibanen svamlar.

Väl hemma letar vi igenom hela huset. 2 gånger. Jag tvingas upp på vinden, trots att jag säger att det är fullständigt, fysiskt omöjligt att de skulle vara där, men får till svar: "mamma, du vet ju att Tradera är magisk, hon kom ju till oss på trappan, så hon KAN komma upp på vinden!" Så det var bara att kravla sig upp.

Maken kastar sig i bilen och åker tillbaka till restaurangen. För det enda möjliga stället att ha tappat dem på, om de nu var med över huvud taget, var på parkeringen.

Jag letar vidare utan att veta att, under tiden ringer talibanen mormor och morfar, och får dem att ta sig till restaurangen. För de inser ju vilken jävla katastrof det är.

Hon ringer storasyster, som är långt ner i Sverige på semester: "mamma, ju fler jag ringer desto fler agenter har vi som letar!"

Sen stannar hon upp; "Mamma, du känner ju hon som äger kramdjursfabriken som Joppe kommer ifrån RING HENNE NU MAMMA! Om du säger till henne att det är en katastrof så kanske hon kan göra en ny Joppe, mamma du måste ringa NU!"

Jag försöker förklara att dom inte kan göra bara EN Joppe.

Då ringer mormor. Gosedjuren satt på en stol utanför restaurangen. Maken sladdar samtidigt in på två hjul och plockar upp dem.

Och först på vägen hem kommer han på att han druckt en halv flaska vin. Smart.

I morgon åker jag till nån hundaffär och köper hundhalsband. Med adresstags.

Vilken jävla cirkus.

Om att ha med sig talibanen på restaurang.

Talibanens plastmorfar fyller 65 idag.

Talibanen börjar födelsedagen med att kräkas och deklarera att hon har ont i magen.

Så vi räknade med ett avbok.

Några timmar går och hon blir sen frisk.

Vi besöker en av Stockholms bättre restauranger.

Jag läser på menyn.

Och har svårt att välja bland alla smaskiga rätter.

Servitrisen kommer fram och jag velar mellan ett par riktigt goda varmrätter.

Plötsligt öppnar talibanen munnen och ut kommer, högt och t y d l i g t, så att alla omkring kan höra:

"Min mamma är med i VIKTVÄKTARNA!!"

Så jag gör en blixtsnabb kovändning. "Ehh, en Ceasarsallad tack."

Efter middagen väntas det otåligt på efterrätt. Servitrisen serverar oss kaffet och talibanen undrar varför hon inte har efterrätten med sig. Förvisso på ett mycket artigt sätt.

Servitrisen svarar snällt: "Jamen du vet, jag har ju bara två händer."

Talibanen kontrar snabbt med ett. "Jamen du har väl en bricka?"

Note to self:

Ge fan i att ta mig talibanen på restaurangbesök de närmaste 7 åren.

Att jobba sig lite. Lönedags med 60-meters sprinterlopp.

Jag åker bort om ett par dagar.

Innan dess måste lönerna godkännas av chefen.

I det här förhållandet så är det samma procedur varje månad:

Hustru gör löner. Kollar noga att make sitter i telefon...lägger mappen på bordet och går för dagen.

För, varje månad kommer primalskriket: "VAA! Hur kunde det bli så HÄR mycket?!"

Same same always alltså.

Nu är det lite knivigare. Nu är vi hemma. Han sitter i sitt arbetsrum. Djupt försjunken i siffror på datorn. Han sitter med ryggen mot dörren så jag smyger in mappen och lägger den på skrivbordet intill honom. Sen smyger jag ut.

Tills parkettgolvshelvetet från anno 1922 knarrar satan och avslöjar mig. Och hör: "Tro'runte jag HÖRDE dig!"

Men då är jag halvvägs uppför trappan och sätter igång dammsugaren däruppe.

Så slipper jag månadens primalskrik.

Alltid är det nåt.

När klockan är 08.30 och talibanen fortfarande sover, ja då blir man misstänksam.

Men man tänker skärgård.

Man tänker frisk havsluft, och man tänker vaknade 05.10 föregående morgon.

Tills hon vaknar 10 minuter senare och är svinsjuk.

Grejtans.

Taliban-turnén startar tisdagmorgon 08.00. Sharp.

Det blir los Alvedonos.

Plenty.

Han. Den där sexiga.

När man är ute i skärgården så tänker man mycket.

På många viktiga saker.

T ex på var den här godingen tagit vägen.

Ricky Martin....

...ni vet, han som uppträdde på Allsång på Skansen och fick närmare 4,5 svenska kvinnor att gränsla tv:n och skruva upp ljudet maximalt.

Well, det satt nog en och en annan man där på tv:n också.

Det är viktiga tankar.

Klarvaken.

Jag vaknar tidigt och är förbannad över att ha varit vaken halva natten. Jag brukar kunna dricka kaffe sent på kvällen utan att ha några insomningsproblem liksom.

Kommer ned i morse och ska försöka mig på att göra en cappucchino.

Inga problem.

Men jag noterar att alla sorters varianter har samma grundinställning;

Extra stark.

Jaha. Inte så jävla konstigt då'ra.

Ska nog styra upp den där maskinen lite.

Att komma hem. Och vara vaken.

Jag åkte hem en dag tidigare då jag är så satans stressad över Taliban-turnén. Det ska strykas, packas, planeras och städas.

Ja. Städerskorna har forftarande semester och ja, jag gillar att det är städat när jag kommer hem.

Eller ja, maken är ju hemma så det blir väl en smärre hjärnblödning när jag kommer tillbaka.

Och ikväll måste jag på en viktig middag.

Igår var det osedvanligt tyst på telefonen från makens sida. Först tänkte jag att han kanske sov ut. Och pillade sig lite i magen. Och hade långfrukost. Utan en fru som tjatade hål i huvudet på honom.

Tills det kom ett MMS. Maken har fått hem sin nya leksak. Värstingkaffemaskinen. Så hela dagen gick åt till att provsmaka kaffe. Göra inställningar och njuta av livet som gräsänkling. Så det fanns ingen tid över till att ringa och tjata på mig.

Så när jag kommer hem i går kväll så ska det provsmakas kaffe. Det är latte, cappuccino, macciato, espresso and you name it. Många sorter är det.

Men när man kommer upp "i en viss ålder" så finns det en sak som liksom goes without saying:

Man leker inte kaffeconnessiur och dricker alla sorter som finns efter 19.00.

Det är inte så svårt att gissa vad som hände, men 00.30 tvingade jag mig i säng.

Sa jag att jag vaknade, fel: väcktes 05.10?

Ladies and gentlemen: I'm home.

Är det inte myror o fåglar

så är det ormar. Tur att Pip-Larsson är hemma. Han hade fått en hjärtinfarkt. Lätt.

'Mamma!'

Klockan 05.10; 'mamma, var är sladden till min dvd-spelare, den är urladdad? Och mitt ritblock?' Jag säger bara: 5-åring till salu. Nä, fan: 5-åring BORTSKÄNKES. Veckans tips: blanda aldrig sol, vin och 5-åringar. I'm dead. Och NÄ: jag kan inte somna om!

Hett tips.

Om man nu ska sova middag under ett parasoll, så kan det vara bra om man först förutspår var exakt solen kommer befinna sig en timme senare. Det kan till och med kallas intelligent. Vi andra vaknar av att vi håller på att bli friterad grisfilé. Man kan säga att man har ont. Märkligt nog känns smärtan mindre för varje glas vin jag tar. Asså, man är ju för fiffig ibland. Och så förtränger vi morgondagen. Bäst så.

Leva.

Vitt vin, klarblå himmel, sova sig lite i solstol. Herregud så jag kan vänja mig. Saknar bara en Pedro som kan bistå med paraplydrinkar och en Melker Andersson som fixar käket också. Ja, kanske lite make också. Men bara lite.

Skärgårdsluft.

Herregud. Talibanen, som alltid vaknar 6.30, SOVER. Klockan är 7.44 och det är jag och fågeljävlarna. Vilka annars liksom! Och jag ser att jag slirade på tangenterna lite längre ner: BOPPAR ska det vara. Inget annat än BOPPAR. Och jag är fortfarande öm.

Att tänka med anus.

När man åker ut i skärgården så kanske det är smart om man klär sig efter syfte. Att klampa omkring i sankmark i Guccisandaler känns ju något mindre intelligent. Men så har jag aldrig påstått att jag är smart heller.

Bobbar till havs.

Vi har äntligen kommit in mot land. Efter att i 20 min skumpat på mycket hård sjö. Talibanen studsade och skrek 'mera, mera!!, samtidigt som jag undrade om elasticiteten i bobbarna skulle ge vika och få dem att ramla ned i knävecken. Äntligen framme så satt äggstockarna uppe vid axlarna och jag kan återigen konstatera att jag är en landkrabba.

Somliga har med sig handväska.

Andra en gräsklippare. Ringer gräsklippartomten men det tutar bara upptaget. Så jag packar in schabraket i bilen och ska släppa av den där på vägen till skärgården. Kommer dit och det är semesterstängt. Gubbfan måste ha glömt att lägga på luren. Så nu åker jag, talibanen och gräsklipparen ut till skärgården. Verkar ju bra.

Amenfyfan

Fatta: det ligger en myra i mitt kaffe! Jag flyttar snart. På allvar.

Om fötter. Fula fötter.

Jag har en liten släng av fotfobi.

Och givetvis så äktade jag mannen som har Sveriges näst fulaste fötter.

De fulaste tillhör min exmake. ..no wonder ex liksom..

I alla fall.

Maken har fötter som en anka. Spretiga. Och låååånga tår. Så långa att man i mörker kan missta dem för fingrar.

Och han kan fan vinka med dom!

Och även om någon gav mig pengar så skulle jag aldrig stoppa dom i munnen. Ever.

Jag sitter och spelar spel med talibanen.

I leken ingår att jag ska blunda och titta bort en stund. Jag böjer på huvudet och slänger en blick på golvet.

Och tittar på hennes fötter, som hon har i en viss vinkel.

På snart 6 år så har det undgått mig att hon har ärvt sin fars fötter.

Typ den enda jävla kroppsdel man inte kan plastikoperera.

...man ska inte vara utseendefixerad...jada..jada...jada...och ja, jag vet vad som är viktigt i livet. Never the less så kommer den stackarn få leva med fula fossingar...

Skärgården nästa.

Idag ska jag och talibanen ut till skärgården.

I 4 dagar ska jag göra absolut nada.

Bara äta, dricka, prata och sova.

För med tanke på att jag ska på roadtrip med talibanen nästa vecka, så behöver jag samla kraft.

Jag vet inte om den där idén var så smart.

Tänkte på en sak. Chokladogrammet.

Klockan är 06.50 och jag är sugen på choklad. Don't ask me why.

Så då kom jag och tänka på det där choklado-grammet som någon av er därute skickade till mig för nån månad sen.

Som gjorde att jag nästan höll på att börja böla där på kontoret.

Är det inte dags att ge sig till känna nu va?!

Om inte annat så är jag jävligt nyfiken.

Kom igen nu.

Who was it?

Giljotindags. Who, who, who?!

När vi gifte oss maken och jag, så lade vi ner en smärre förmögenhet på fotograferingen. Vi hade två olika fotografer, varav den ena var/är en mycket känd och skicklig fotograf, och därmed sinnesjukt svår att boka. Så jag bönade, bad och mutade för att få till det med honom.

Den ene fotade före vigseln, och den andra efter.

Vi "fick" två olika album av dessa herrar. Den ena i färg, och den andra i svart/vitt.

Han, den där som var så skicklig, gjorde det svart/vita albumet. Det har också kommit att bli mitt favoritalbum.

Dessa två ligger under varsitt bord i tv-rummet.

För en stund sen så tar talibanen favoritalbumet och frågar om hon får bläddra i det. Hon har aldrig gjort det förut så jag säger okey, "men var försiktig". Varje sida har en avskiljare av tunt, skirt papper för att skydda fotona.

En sekund senare hör jag:

"Mamma, det ser ut som det är kaffe i albumet."

Behöver jag säga att jag studsade upp från stolen och kastade mig över albumet?!

Och konstaterar att NÅGON i familjen (jag har åtminstone TVÅ läskunniga som är här inne och läser) förmodligen har tappat ett glas vatten (tack gud för att det inte var kaffe) över bordet, och det har sen runnit ner i albumet. Och givit fula, mörka ringar på varje sida. Och fått några av fotona att klistras ihop med avskiljaren.

Behöver jag säga att samtliga familjemedlemmar i detta nu, kan skatta sig överjävligt lyckliga över att de inte är hemma?!

Satan vad lack jag är.

Rastlös.

Har jag sagt att jag, utöver 8 äppelträd och 1 plommonträd, även har ett megastort körsbärsträd? Det är för övrigt här fågeljävlarna sitter på morgnarna. Vet ni förresten vad det blir för färg på fågelbajset när de flyger omkring i vår trädgård och skiter ned alla möbler? Lila. Fatta: lila! Men maken vägrar såga ned fanskapet.

Walk over.

Dom där gräsklipparna kan dra åt helvete. Bok, radio med Sommar, i hängmattan will do för mig. Taliban med portabel dvd-spelare i den andra hängmattan. Jag tar ut en semesterdag idag.

En bild säger allt.

Eller hur var det nu igen?!

Min man och gräsklippare.

När vi flyttade in i det här huset för 7,5 år sen så insåg vi att det behövde inhandlas diverse apparater till trädgården.

När det kommer till maskiner så är maken ingen RUSTA/JYSK-kille.

Nä, det ska vara värstinggrejer.

Och det var med nöd och näppe som jag lyckades avstyra honom ifrån att köpa en gräsklippare modell bil. En sån man sitter på och kör runt.

Jag kände att vi förvisso bor i finförorten, men att en tomt om 1000 kvm knappast motiverade till ett sånt inköp.

Han tyckte att jag var en tråkkärring men kompenserade det med att köpa en normal värstinggräsklippare.

Och pojkar har ju alltid kul med leksaker till en början. Så turerna i trädgården blev lite glesare med tiden.

Men innan han hann lägga av helt, så lyckades han med kontstycket att köra på en järngrej, varpå värstingen skrek till och stannade. För gott.

I samband med detta så sålde vi makens barndomshem. Och se där: en fullt fungerande, vanlig svenssonklippare.

Så den har fått tjäna sitt syfte här hemma de tre senaste åren.

Tills härom veckan. Något hände. Maken hävdar att jag har sabbat den, jag hävdar att jag borde ha märkt något.

Men, vi är rörande överens om att den har pajat. Alltså, jag kan få igång den, halvspringa lite medan den hostar satan, och sen stannar den. Och så får jag vänta lite, dra igång den och halvspringa lite till.

Så har jag gjort nu några gånger.

Idag hör jag att den låter värre än vanligt. Så jag springer som en jävla gnu för att den ska ta så mycket som möjligt.

Vid ett tillfälle står talibanen i köksdörren och säger något. Jag hör inget pga av ljudet och vågar inte stänga av den, så jag sneddar rakt över gräsmattan, springades....i mina sexiga hjärtpyjamasbyxor (se nedan inlägg) för att höra vad hon vill.

GIVETJÄVLAVIS så lägger den av då.

För gott.

Och jag sliter fram värstingmaskinen ur boden och tänker att den säkert går igång nu. Att den har ju vilat i några år, så nog funkar den.

Dahhh! Sa jag att jag egentligen är blond?!

GIVETJÄVLAVIS så fungerar den inte.

Så nu står jag i trädgården med två skitmaskiner som inte fungerar. Och gräsmattan ser ut som hej kom och hjälp mig. Som ett rakat huvud där frisören gått bärsärkargång liksom.

Det råder ingen som helst tvekan om att grannar o.dyl kommer tro att jag varit packad.

Om inte annat med tanke på klädseln.

Nu går jag och bajsar istället.

Att klippa gräs i finområdet.

Denna sommar har jag definitivt och slutgiltigt blivit uppgraderad till Gräsmattechef. Och så här, ett par månader efter utmärkelsen (= frånvaron av maken i trädgården = jag fattar läget..) så har jag kommit att tycka att det är rätt nice och gå runt med gräsklipparen. Det tar 1,5 timme så man hinner tänka en del.

Jag har dock ett problem. Vad jag än sätter på mig för skor så blir jag grön under fötterna. Och det är apsvårt att få bort. Jag har ett par Birkenstock á la trädgård, som alltså ser ut som ett par låga träskor.

Okey. Kommer till det.

Imorse kliver jag som vanligt upp och duschar. Jag tänker att det som ska bli dåligt väder = jag slipper gå ut och kan ägna mig åt att städa huset.

Alltså är klädseln inte så viktig.

Så jag drar på mig ett rosa linne, möjligen en storlek för liten då bopparna är det som syns först när jag kommer gående.

Till råga på allt så sätter jag på mig en cp-behå, just för att jag ska städa och bli svettig. Denna behå är modell nu-ska-vi-framhäva-boobsen-ja-jävlar-i-mig.

Men det spelar ju inte så stor roll i sammanhanget liksom. Jag ska ju inte träffa någon idag.

Avslutningsvis sätter jag på mig ett par pyjamasbyxor á la caprimodell. Alltså slutar nedanför knäna.

Ett par rosa-och vitrandiga. Med hjärtan på. Det går bra att skratta men dom är åtminstone från Victoria Secrets, så jag bjuckar på det.

Nån timme senare noterar jag att solen minsann kommer fram.

Jag ska ut i skärgården i morgon, och resa bort i nästa vecka.

Jag är gräsmattechef.

Alltså måste det klippas gräs idag.

Precis innan jag går ut så tänker jag på hur gröna mina fötter brukar bli. Jag kommer då på en genial idé: jag sätter såna där fryspåsar på fötterna och sticker i dom i skorna sen. Visst, jag lär svettas satan, men jag blir åtminstone inte grön.

Ut i boden och hämta gräsklipparen.

Nåt har hänt med den. Den låter som om den har astma och bronkit. Alltså ett ljud som får folk att höja på ögonbrynen här i finförorten.

För några månader sen skalperade jag min trädgård. Jag klippte ned häcken nästan till marken och lite annat smått och gott.

Den har vuxit en del. Dock inte tillräckligt. Jag har en hörntomt. Alltså häck på två sidor. Alltså insyn på två sidor.

Och jag går där i allsköns ro. Fram och tillbaka. Människor går förbi. Jag nickar så där som man ska göra i finförorter.

Jag tänker att: det var fan vad folk glor, det måste vara många turister som hälsar på folk här i grannskapet.

Och lallar vidare.

När gräsklipparen till slut får ett dödligt astmaanfall och lägger av för all framtid och jag står där och svär, så kommer en kompis förbi.

Och undrar om jag har fått en elektrisk stöt i hjärnan: "Ehh, alltså, hur ser DU ut?"

Då inser jag vad folk ser:

En halvfet kärring i knallrosa linne, med boppar härifrån till himlen, i ett par vitrosa-randiga pyjamasbyxor med hjärtan på.

...och toppar det med fötterna i ett par plastpåsar inkörda i ett par röda Birkenstock.

No jävla wonder att maken ständigt jobbar över.

Att drömma.

Jag drömmer att jag står på flygplatsen i Thailand.

Och ser ett plan störta. Över en parkeringsplats där min Volvo Jeep står fullpackad inför resan nästa vecka.

Vaknar med sprängande huvudvärk.

Jag tror att jag tar cykeln.

Faktiskt.

Tuttar.

Note to self:

När bopparna i urringningen ser ut som två nedtryckna baguetter;

skita i urringningen

alternativt

ringa hovleverantören av snygga boppar: Farbror Doktorn.

Fort som fan.

Allsång på Skansen. Kill me. Fort.

Jag håller på att kvävas av ett popcorn när nån dumjönsgrupp vid namn Larz-Kristerz dyker upp i rutan. (...och vad ÄR det med dessa jävla stavningar och bokstäver...?!)

Samtliga 6 töntar skuttar omkring på scenen med farmors gamla hattlamps-fransar. Nån sorts vit och vinröd blus/skjorta/vetefan-historia. Som dessutom har PUFFÄRMAR.

MEN VAD I HELVETE!

Tantvarning. Yttepytte.

Är man tant om man tänker titta på Victoriadagen, eller vad det nu heter?

Tag i beaktande att jag tänker poppa popcorn.

Alltså, då borde man ju kunna dra av några tantpoints.

Eller?

Sommarsex i Expressens anda.

Läser Expressens nätupplaga. En artikel om sexhoroskop i sommar. Sånt skit hoppar jag i normala fall över, men nu har jag tråkigt.

Och se där ja;

SOMMARENS TEMA:
Din sexuella energi är ombytlig, nyskapande och rastlös. Du tycker om att titta på när andra har sex och attraheras i hemlighet av lösaktiga typer. Att vara fler än två i sängen ser du som en extra krydda. I sommar får en glödande Mars grepp om dig och det blir svårt att koppla bort de sensuella fantasierna som vill att du ska ta några heta initiativ!

Å jävlar i min lilla låda vad det ska sexas här ser jag. "Attraheras i hemlighet av lösaktiga typer". Okey. Men var är dom då?! Och Mars, när ramlar jag över den glödande herr, eller kanske fru, Mars?

PASSAR OCKSÅ:
Du om någon vet hur man tämjer det egensinniga Lejonet med klyftiga och omväxlande sängkammarlekar. Denna stolta katt smälter för dina ansträngningar och du får massor av värme och beundran tillbaka!

Hoppsan, sa jag att maken är ett Lejon?!

Herregud, finns det nån därute som kan ta hand om talibanen, jag har plenty to do här ser jag!

Märks det att jag är rastlös...

Jag vann.

Eftersom jag har en make som ständigt har dåligt samvete för att han spenderar för lite tid med talibanen, så har han lyckats skapa ett monster av damen i fråga.

Detta betyder att talibanen får sin vilja igenom 9 av 10 gånger.

Och i början var det säkert inte meningen, men nu börjar jag på allvar undra om makens regionala ursprung har något med saken att göra. Att det var nåt i gröten. Eller i dricksvattnet.

Jag är rätt sträng. Mycket kärlek men många regler. Och jag försöker få min käre make att förstå konsekvenserna av att släppa efter för mycket. Om inte annat så borde min 18-åring vara ett vandrande exempel på att mycket kärlek och många regler fungerar.

Men icke. Det räcker oftast med att talibanen lägger huvudet på sned och armarna runt hans hals, så är han körd.

Och nu när han äntligen gör små tafatta försök att styra upp det här, så går det inte alls. 6 års inrotade vanor sitter rätt duktigt.

Så unga fröken och herrn i huset är osams varenda dag. Alltså VARJE dag.

Men det var ju fan inte det jag skulle skriva om. Jag spårade ur lite här.

Talibanen och jag var nyss och storhandlade. På vägen dit så frågade hon om hon möjligen kunde få en mjukglass efteråt, vilket jag sa vara okey.

När vi står vid kassan så börjar hon klättra på dom här "staketen" som avskiljer kassorna mellan varandra. Jag ber henne tre gånger att hoppa ned därifrån eftersom det inte är nån lekstuga och för att man kan göra sig illa.

Inget gehör.

När jag packat klart allt så går jag mot utgången. Talibanen svänger av åt motsatt håll för att köpa mjukglass.

Icke. Sa jag.

Och det blev ett jävla liv. Hon drog vagnen med alla kassarna dit och ställde sig i kön.

Jag talade om att vi kunde stå där till stängningsdags, 22.00 ikväll. Utan problem. Men att glass kunde hon glömma. För att hon inte lyssnade.

Hon stirrar på mig och jag ser att ögonen brinner och att hon laddar för nåt riktigt jävligt, men i sista sekund lägger hon band på sig och säger: "Så DÄR sträng kan man FAKTISKT inte vara mamma! INGEN utom du är så sträng!"

"Jo, det kan man, och nästa gång kanske du lyssnar på mig när jag ber dig hoppa ned därifrån."

Hon ger mig det trippla av onda ögat och stegar ut ur affären.

Och jag var såå nöjd.

Herregud. Hur svårt kan det vara liksom.

Los turos semestros Talibanos

Har suttit några timmar och planerat min resrutt nästa vecka.

Herregud, geografi har aldrig varit min starka sida. Ingen i min vänkrets skulle höja särskilt mycket på ögonbrynen om jag sa att jag åkte mot Skåne men hamnade i Östersund. Ingen.

För ibland ballar min GPS ur, men nu så har jag övertalat maken att få ta Volvo-jeepen. Och ska jag krocka, så ska jag i alla fall inte bli mosad.

Tänkte att han inte behövde veta att jag ska packa bilen smockfull när vi är i Ullared. Jag ska slå världsrekord i att handla där tänkte jag. För att det är så sablans kul.

Hur som. Jag börjar med Kolmården tisdag morgon. Vidare med övernattning i Värnamo för ett besök på High Chaparral.

Sen drar jag vidare till Torekov och förenar nytta med nöje, har en storkund där. Och där har dom säkert nåt schysst hotell man kan ta in på. Och nåt badhak så talibanen kan få springa i sanden.

Vidare mot Båstad nästa dag. Våldgästa sig lite hos kamrat. Om hon har hittat hem från alla partyställen vill säga...

Sen blir det Helsingborg. Lite nytta med nöje igen. Och hämta make på flygplats. För nu kommer pengarna att ha tagit slut så det är bra om han kommer. För vidare transport till Limhamn.

Och efter några dagar där så åker vi till Ullared. Sova sig lite i Varberg eller Falkenberg. Sen vidare till Göteborg nån dag, eller två. För talibanen ska få gå på Liseberg.

Så det är därför maken måste ned. Jag åker inga karuseller. I synnerhet inte efter helvetesfärden på Grönan härom sistens.

Sen är det back home.

Ett par dar. För planering av nästa tripp. Om jag hinner.

Skulle nämligen vilja åka uppåt i landet. Problemet är att det är så satans mycket mygg. Och jag är rena smörgåsbordet för dessa små satar.

Guilty

Det känns som om det har lunchats en del på McDonalds lately. Och dom är ju inte ens snygga.

Det känns som om jag måste tillägga att jag är helt oskyldig. Vad tror ni om mig egentligen?! Jag har liksom inte svalt kompassvattnet helt. Inte än.

Jag behöver tips. Portabel DVD-spelare.

Jag ska på Taliban-Turné i nästa vecka. Jag drar på tisdag.

Och för att i lugn och ro få lyssna på Sommar varje dag, och få vila hårt utslitna öron, så tänker jag mig en portabel dvd-spelare.

För slutmålet är Limhamn i Skåne. Och det lär ju ta några dagar då jag ska göra en del stopp på vägen.

Fast man kanske ska börja med och meddela de goda vännerna jag ska hälsa på.

För dom har ingen aning;

Hallå Petra & Jonas: jag tänker ankomst ons-tors nästa vecka. Maken får flyga ned på fredagen. Eller nåt. Funkar det?

Så ni som har köpt portabla dvd-spelare: give me some hjälp här please. Inget skit, men heller inte för dyrt. Vi har haft lite väl mycket utgifter den senaste veckan...

Att inte glömma. Om en kaffemaskin.

För nåt år sen köpte vi en liten skitmaskin som utlovades mucho gott kaffe.

Och jämfört med den vanliga bryggaren så fick vi nog hålla med. Kaffet var gott. Eller rättare sagt; it's all about the böna.

Den trogne bloggläsaren vet att maken gick i taket när jag köpte den här maskinen. För han ville bestämma själv. Han ville undersööööka marknaden. Han fick en mindre hjärtinfarkt över att jag, på en mässa, gick raka vägen över till grannmontern och beställde maskinen. Han påstod att det var en killgrej.

Sen att han själv sprungit fram och tillbaka och tiggt 18 koppar om dagen från just denna lilla maskin under alla mässdagarna, well, det spelade ingen roll.

Så det manliga lilla egot fick sig en törn när hustrun fattade enväldigt beslut.

Och så blev det lite upprörda känslor när hustrun inte tittade så noga på köpeavtalet. Hustrun råkade samtidigt skriva på nåt om prenumeration på kaffeleveranser i två år.

Man kan säga att det bidde lite dyrt.

Den här maskinen har hängt med rätt hårt så nu har den börjat balla ur.

Jag tänker mig en liten gemensam undersökning av marknadens kaffemaskiner. Och ett litet gemensamt beslut. För det började bra härom veckan.

Maken har minne som ett stolsben. Alla dar i veckan, utom när det gäller mitt kaffemaskinsinköp. Då glömmer han inte en hustrulig oförätt.
Och härom dagen åkte jag bort ett dygn. Just den dagen var det tydligen "beställa-kaffemaskin-dagen-now-or-never-ever".

Så på fredag kommer det här monstret. Och jag börjar tro att han ska lägga ned företaget och öppna kaffestuga här hemma. Nån som vill komma på fika?

You´ve got mail.

"Ring mig nu. Jag är snäll."

Färdigkvittrat.

Jag är inte nån människa som kvittrar eller sjunger små trudelutter.

Inte alls.

Men på väg till jobbet idag så kom jag på mig själv med att nynna. Glad så ända in i helvete för att jag skulle få jobba EN dag.

Planen var att göra löner under tiden talibanen följde med pappa runt till butikerna.

Jag skuttar in på kontoret, bara det är en bedrift med tanke på fysiken, och smackar igång datorn.

Sen börjas det.

Alla jälva femtioelva tusen samtal från chefen. En del viktiga, men de flesta fullkomligt oviktiga.

När han sitter i en bil så händer något. Fingret åker upp i näsan och det grävs så det står härliga till. Så gör han alltid när han TÄNKER. Och han TÄNKER mycket kan jag säga.

Och när han TÄNKER så pluppar det upp en massa idéer. Och vem ringer man till för att tömma sig på dem, så att man kan fortsätta att TÄNKA med fingret nu i nära angränsning till hjärnan?!

Mellan samtalen försöker jag koncentrera mig på 60-talet löner. Jag avskyr siffror. Jag måste sittat totalt ostörd när jag gör löner. Annars blir det fel.

Jag får aldrig sitta ostörd.

Vilket alltid leder till att chefen ska korra mina löner och samtidigt tala om att jag slarvar. Jag blir lika förbannad varje gång och säger till honom att han ska ge fan i att ringa.

Och ja, jag måste svara eftersom jag är ensam på kontoret. Alla har semester. Annars hade livet varit något enklare. Som nu. Sitta här hemma och dra ut telefonjacket och stänga av mobilen. Väry nice.

Hur som helst så hinner jag nästan färdigt innan han och talibanen dundrar in på kontoret. Då börjar den riktiga karusellen: talibanen är urtråkad efter att ha suttit i en bil hela dagen samtidigt dyker det upp några rejäla bränder som måste släckas omgående.

Och min man är jordens sämsta brandsläckare;

Han får fullkomlig panik och springer mellan rummen. I normala fall pratar han extremt fort. När han är stressad och pressad så är det halva meningar som kommer ut. Resten kan jag, med 12 års tränat öra/öga gissa mig till.

Problemet är att talibanen är som alla andra barn: när ingen har tid så blir man a pain in the ass. Och lever djävulen.

Samtidigt som maken ställer femtioelva viktiga frågor till mig, som jag i den extrema stressen inte har en chans att komma ihåg svaren på. För min hjärna är semesterkopplad. Så allt som har med jobbet att göra står helt stilla i huvudet.

Detta i kombination med att jag har en stressjukdom, gör att jag till slut inser att det bara är att packa ihop. Och dra från kontoret snabbare än hans jävla finger kan åka upp i hjärnan.

Sen hem.

Till lugnet.

Och konstatera att det skulle inte förvåna mig det minsta om min man dör i en hjärtinfarkt innan det här året är slut. På allvar.

Synd att det inte går att få honom att inse det.

För dö kommer han att göra.

Gud hör bön.

Maken låter meddela att jag får semesterdispens idag. Jag har sällan haft så bråttom ut genom dörren. Halleluja, jag ska jobba idag!

Min man och hans akvarium. Giv mig styrka.

För länge sen gjorde jag misstaget att ge maken två guldfiskar. För att han tjatade hål i huvudet på mig om att vi skulle ha husdjur.

Husdjur är håriga.

Jag vill inte ha håriga husdjur i mitt hem. Såvida maken inte går med på städerskor två dagar per vecka. Och det gör han inte.

Dessutom dör husdjur och då blir man så ledsen.

Så han fick två fiskar i en skål. På köksbänken. Bra så.

En dag råkade jag spola ner hans fiskar i toaletten. För att jag blev förbannad.

Alltså jätteförbannad.

Han förlät mig aldrig för det där, så när han började andas om akvarium så var jag rätt mör.

Och tror att vi ska köpa en liten historia.

Det blev ett på runt 200 liter.

Men det var inte hans fel. Nä, min bästa kompis tyckte att jag var en grym fru, så hon köpte Sveriges största guldfisk. Nån felavlad historia med hjärnan utanpå huvudet. Hon döpte den efter sig själv bara för att hon visste att jag inte skulle ha mage att spola ned fanskapet då. Dessutom hade det blivit stopp i toaletten.

Denna efterblivna guldfisk simmade runt som om hon hade en raket i röven. Och dunk, dunk in i glaset. I 1,5 år. Sen dog hon. Pang tjoff. Utan minsta påverkan från mig. Faktiskt.

Men vid det laget hade akvariumet förökat sig. Till en jävla massa fler fiskar.

Och det är ett himla hallå kring dessa. Ibland dör småfiskar. Inga konstigheter. Men i början blev jag förhörd vid varje dödsfall. Kan kanske bero på mitt track record.

Men det ska ojas varje gång. Och vara högtidiga begravningar. Förvisso i toaletten.

Och det ska köpas fina saker. Bästa maten. Bästa växterna.

Och jag hatar det där jävla akvariumet.

Akvariumet kleggade igen ofta, så varannan vecka tvingade maken mig att sitta och hålla en slangjävel som gick mellan akvariumet och toalettstolen. För att tömma vatten och sen fyllas på nytt från handfatet.

Och vi blev osams varje gång.

I julas fick jag nog och åkte och köpte en filtermaskin för flera tusen. En som passar ett 1000-liters akvarium.

Och mycket riktigt.

Idag är det första gången sedan annandag jul som det byts vatten.

Men nu har han en ny assistent.

Los Talibanos.

För jag sa upp mig i samma sekund som han öppnade julklappen.

Och jag sitter här och hör honom:

"Ajajaj, akta, akta, akta, håll slangen rakt!"

"Vänta, vänta, vänta, nu rinner det vatten på HELA golvet!"

"Nej, nej, nej, jag SA ju att du måste hålla ner den längre ned i hinken!"

Min man säger allting tre gånger. Alltid. För att han är störd. Eller från landet. Jag vet inte.

Sen hör jag:

"Du är världens bästa assistent."

Och snart ska nya grejer i.

För vi var i fiskaffären idag. Och för fridens skull så följde jag med in. Och han betedde sig som jag, när jag är på Tiffany's. Han var i extas. Nya växter, nya fiskar. Han undrar vad jag tycker/vill ha. Jag säger att alla fiskar suger utom saltvattenfiskar. Then we're talking liksom.

Men så pekar jag på grodorna och säger "dom". Efter många om och men så går han med på att köpa två stycken. Som, enligt fisksnubben, bara kan få vara i akvariumet ett par år. För sen blir de för stora och äter upp alla fiskar. Nämen Gud så tråkigt.

Sen går maken förbi ett ankare på 30 cm. Det blir pricken över i:et. Han stoppar ned ankaret i varukorgen och går till kassan.

Jag hasar efter och drar upp mobiltelefonen. För jag vill ta ett kort på kassadisplayen. För jag vill blogga om hur mycket dåren lägger ned på sitt bajsakvarium.

Men han håller för. För han vet vad som är i görningen.

Dock kan jag krasst konstatera att han lägger ned bra mycket mer stålingar på sina tv-apparater* och skitfiskar, än på sin underbara, oemotståndiga och vackra fru.

* jag råkade "hitta" en kartong i köket igår. En platt-tv med dvd till talibanen.

Turturduvor

Ett världskrig senare, då man som kronan på verket blev kallad ungefär det värsta man kan föreställa sig...;

....."Du är tamejfan exakt som min jävla morsa!"....

....så var vi rörande överens om hur man på bästa sätt skulle ordna upphängning av ett stycke platt-tv i sovrummet.

Maken kräver att jag tar tillbaka allt, men jag kontrar med att det fortfarande inte är 100% okey, endast 70%.

Och hade jag inte levt djävulen om hur det såg ut, så hade han aldrig varit så nöjd som han är just i detta nu.

Vi älskar varandra en vecka till.

Over and out.

Överjävligt gnällig och frustrerad fru.

Jag tror att jag ska skilja mig.

Jag tror faktiskt inte att jag passar att vara gift.

För jag blir vansinnig över småsaker.

Som att klockan i detta nu är 11.00.

Och att vi klockan 12.00 skall vara 45 min bilfärd härifrån.

Men innan dess skall present inhandlas.

Och just i detta nu står maken och steker frukostägg.

Som skall inmundigas samtidigt som man läser DN.

Sen skall det bajsas.

Talibanen gick upp 08.30 för att väcka honom, men det skulle liggas i sängen och tittas lite på tv innan man gick upp.

Och när han väl kom ned i köket så frågar han varför jag inte har städat undan stekpannan som står i diskhon.

Och frun som under tiden städerskorna har semester, lever efter devisen: alla-i-det-här-hushållet-plockar-fan-undan-efter-sig-själva står som ett frågetecken och upplyser maken att det var nog gårdagens steka-ägg-till-frukost som inte var uppstädad.

Den där morgonen när han var ensam hemma alltså. Strax innan han åkte och köpte en ny tv och dvd-spelare. I går morse alltså.

"Jamen jag jobbar ju, då kan väl du städa."

Vad han i klartext menar är att han, under min högst ofrivilliga, "semester" skall kunna betrakta det här som en hotelresort. Att han möjligen bara behöver torka sig i röven på egen hand. Resten skall frun ombesörja.

Och då känner jag att jag nog faktiskt SKA skilja mig.

På riktigt.

Släktträff. Och ytterligare upptäckter i tv-sovrummet.

Jag vaknar i morse och tror att gårdagens tv-upptäckt är en mardröm.

Eller hur.

Idag fyller någon i släkten år.

På makens sida.

Jag sitter i detta nu och funderar på om jag ska dra till jobbet och printa ut ett foto på tv-spektaktlet i sovrummet. På min A3-skrivare, så att detaljerna framgår ordentligt.

Och därmed visa att Mr Perfekt i finförorten har vissa Timellski-tics som måste elimineras.

För jag upptäcker ytterligare en sak igår.

På takbjälkarna finns en specialbyggd platta som endast är till för kabel-tv-boxarna. Alltså: plattan sitter så högt att du måste ha en stege PÅ sängen för att kunna mecka med dom. Detta gör inget eftersom man aldrig SKA mecka med dom.

Vad upptäcker jag igår?

Mr Timells not närbesläktade kusin har köpt en dvd-spelare. Och satt däruppe på plattan. Jag frågar HUR jag ska kunna titta på film. För det finns inte en jävla chans i världen att jag låter en stege stå permanent i sovrummet. Han tycker dock att det är en bra idé och kan inte alls förstå min motvilja.

"Är du inte glad?" Frågar maken.

"Jag är glad när vi har löst det här jävla problemet med kedjorna." Säger jag.

Och när jag lägger mig i sängen, just för att maken vill att vi ska inviga dvd-spelaren med en bra rulle, så noterar jag att tv-helvetet nästan är lika bred som sängen. Och just precis då inser jag att min man kommit jävligt billigt undan, och att jag har 100 upp på honom:

Han har alltså på egen hand gått och handlat en tv, kunnat välja helt fritt själv. Alltså skitit fullkomligt i min åsikt och måste därmed haft multipla orgasmer när han insåg att jag skulle vara borta i ett helt dygn och han kunde härja fritt. För nu har han nämligen fått en flerårig dröm uppfyllelse;

Nu kan han äntligen LIGGA i sängen och titta på sina fotbolls- och hockeymatcher.

Och tror han att han ska få sex det närmaste halvåret så tror han jävligt fel.

Fotnot: Maken tycker att det är av allra största vikt att jag upplyser alla om att han, om han står på tå, faktiskt når dvd-spelaren. Så HAN har inga som helst problem med konstruktionen.

Googla sig lite. Nej tack.

Talibanen sitter på golvet och bygger lego.

Och sjunger:

"Rör vid mig. Låt hjärtat stelna sig. I all våran hemlighet, finns bara vi...Blablabla."

Om och om igen.

Efter 20 minuter så blir jag nyfiken och går in på google.

Jag skriver: Texten till Rör vid mig.

Och jag inser att jag kanske skulle finslipa sökningen lite när nedan alternativ dyker upp;

Johnny Bode: Runka mig med vita handskar på.

Ehh.

Tack, men jag återkommer.

Semstertider i finområdet.

Talibanen kommer denna sommar att vara ledig 8 veckor.

Inget frivilligt. Hon är liksom in between. Mellan dagis och 6-års. Och då vi har kooperativt dagis så har vi inget ersättningdagis när det stänger för semester.

Så have one guess vem som är barnvakt. Eller livvakt. Eller lekledare. Eller bihang. Snart stendöd. Och hjärndöd. Pick your choice.

8 veckor hemma i finförorten kan få den mest tålmodige att ruttna.

Så jag tänker Sverigeturné här.

Om ett par veckor packar jag bilen och sticker. Slutmålet är goda vänner i Limhamn, eller vad det nu hette. Men innan dess måste jag in till Agneta på Ekmalmer Interiör i Helsingborg.

Ni som bor/är i närheten vet vad jag talar om: en av Sveriges finaste inredningsbutiker. Och Agneta är ett proffs. Och dessutom trevlig som få. Och så handlar hon ju saker av oss. Och hur många har kunder som bjuder en på vin när man är på seriös inköpsmässa i Frankfurt liksom.

Nåväl. Jag tänker att maken får flyga ned i slutet av turnen. Och sen drar vi en sväng förbi Ullared och har tävling: vi tokfyller två vagnar och gissar slutsumman. Den som förlorar får vara sexslav resten av sommaren.

Var finns det mer man kan göra? Skara Sommarland? (Astrid Lindgrens Värld avverkades för någon vecka sedan.) Jag är dålig på Sverige.

Och hotell? Ska man vara wild'n crazy och bara traska in på olika ställen och chansa?

Nä, tälta kan ni fetglömma. Jag tältar inte. Jag bor på hotell.

Jag och talibanen på TalibanTurné. Herrejösses.

Amen alltså. Jag kommer behöva semester när jag kommer hem.

Nä just det. Formex 27 augusti (Fackmässa för pryl- och inredningbranschen, jag ställer ut).

När katten är borta....och man köper sig en tv.

Det här mina vänner, det här är min man när han ska leka Martin Timell. Varsågod och klicka på bilden och studera noga, tack.

Detta är taket i vårt sovrum. Eller rättare sagt, det är takbjälkarna i vårt sovrum. Det är ca 5 meter upp till vårt tak så när vi flyttade in så köpte vi en vanlig tjock-tv och tog hit en kille som gjorde en specialupphängning för den.

I platt-tv-tider så har maken stört sig så hårt på att vi fortfarande haft en tjock-tv i sovrummet. Jag har sagt tvärnej till att köpa en ny, inte förrän tjock-tv:n går sönder.

I förra veckan pajade den. Maken grät av glädje. Nu skulle han äntligen få en ny tv däruppe.

Igår åker jag bort i ett dygn. Maken meddelar att han ska köpa en tv men jag är inte orolig, för hur ska han få upp den liksom. Han måste vänta på mig så att jag får hjälpa (bestämma).

I natt får jag ett MMS. Som denna bild, fast framifrån. Jag höll på att tappa champagneglaset i golvet för jag tycker mig skönja mina dyr-HANDDUKAR runt bjälkarna och ovanpå dom: KEDJOR. Jag skickar tillbaka:

"Du skojar."

Jag får inget svar, så jag messar tonåringen.

"Du. Tv:n."

Och får svar:

"Jag säger inget så har jag ingenting sagt."

Då får jag Mässling, Röda Hund och framfall på samma gång, och känner att jag måste fan hem och styra upp den där klåparen som har fått för sig att han är nån nära släkting till Timell.

När jag kommer hem är maken på jobbet. Jag springer uppför trapporna och in i sovrummet.

Och tror tamejfan att jag ska dö. Det är tio gånger värre än på bilden här. Det ser ut som Houdini varit i farten. Och från och med nu så kommer jag leka med döden, för om jag inte ser till att vara klarvaken varje gång jag kliver ur sängen så kommer jag slå i huvudet i den här jävla apparaten. För givetvis hänger den alldeles för långt ned och kanten är svinvass.

Jag pratar med maken på telefon:

"Amen, det där är ju bara tillfälligt, vi får fixa till det."

Och jag tänker att den där jäkla IKEA-skivan i badrummet är också tillfällig. I väntan på en svart granitskiva.

Det är 6 år sen.

Jag är tamejf-n förföljd.

Talibanen väcker mig 05.52: 'Mamma, hör du vad fåglarna kvittrar?!'

Ingen hemlängtan direkt.

Efter att ha kört 4-5 mil fel, trots GPS (ingen är förvånad) så hamnade jag mitt ute på bondvischan, 2,5 tim från Stockholm. Och givetvis smakar champagnen inte annorlunda här än hemma i finförorten. Jag tror visst att jag behöver jobba lite mer med mina fördomar. Skål på er!

Stön

När jag för en gång skull kommer kunna lyssna på P1 Sommar så är det en möglig trombonist som ska prata. Det är inte min dag idag.

Ojdå.

Insåg just att jag tankat bilen full, men bara betalade för kaffe och en barn-cd. Reagerade inte ens när hon sa "72 kr tack!" Och just den macken är hårt drabbad av smitare. Jag får panik och talibanen tror att polisen jagar oss nu.. Maken får åka dit.

Apropå korkade morsor.

Jag må vara en sträng mamma med lite konstiga tics, men jag får verkligen hoppas att jag har mer koll på läget än den här morsan.

Herrejävlar vilken nötskalle.

Monster i fina förorten.

Detta är ett väldigt tråkigt inlägg för dig som inte har barn....

Jag har varit så koncentrerad på tonåringens myndighetsdag, att jag totalt missat vilket monster talibanen håller på att utvecklas till den senaste veckan.

Bortsett från att hon och hennes far är på kollisionskurs varenda dag samt att hon alltid varit en dam med stark vilja, som man med järnhand måste styra rätt, så är det en ganska trevlig tjej.

Hon tittar mycket på tv. Eller rättare sagt, tv:n står på medan hon pysslar. Den enda kanal jag/vi tillåter är Playhouse Disney. En kanal med noll våld. Ingenting om de onda och de goda. Bara bra, pedagogiska program.

Häromdagen börjar talibanen nynna på en låt. "....bla bla Kim Possible....bla bla Kim Possible..."

Jag frågar vad det är och hon upplyser mig om att det är ett program som går på Toon Disney.

Tänker inte så mycket på det så här i födelsedagstider. Det enda jag säger är att "..om det är våld i det programmet så får du inte se det..." Lagom opedagogiskt i förbifarten.

I morse har jag landat mentalt och tar mig en titt på kanalen. Mycket riktigt; en jävla skitkanal.

Och då startar århundradets fajt. Talibanen, som har svar på precis allt kontrar hela tiden med det enda hon tycker borde sälja in sig bäst: "Men mamma, jag KOMMER inte att bli en våldsam eller ond unge, det är SÄKERT!"

Jag svarar att man inte blir det bara så där utan rätt var det är så börjar man bete sig illa, för att inte prata om vokabuläret man lär sig, och "du hör ju själv: dom använder ju orden hata och avsky, som du själv tycker är dåliga ord, dom säger ju hata HELA tiden!"

(Givetvis finns det barn som fixar att se dessa kanaler men min taliban är en svamp. Hon suger i sig allt. Och med tanke på hur viljestark hon är och vilka enorma problem vi har med henne så MÅSTE hon styras upp och hållas hårdare. Svårt att förklara i en blogg, men vi och dagispersonal är rörande överens. Så min syn på detta är inga som helst pekpinnar åt andra föräldrar. Inte alls.)

Det hela slutar med att hon får lov att se ett enda program som går på kanalen: nån jävla Kim Possible. Nån tjej "som räddar världen mamma". Jag är i allra högsta grad emot det men inser att om det är det enda program hon absolut vill se, av kanalens femtioelva värdelösa skitprogram, så fine, hon får väl det då.

Jag har inte sett just det programmet förut. Så jag sätter mig och gör det nyss. Och blir helt jävla horrified. För det må vara att bönan räddar världen, men herrejävlar vilket språk: "asså, då'ba, bonnläpp, stick o brinn" etc.

Så nu ska jag surfa upp på nätet och leta mig fram till hur man låser barnkanaler.

Jag må vara en jävla Gestapo men det finns fanimej gränser.

Säger mamman som svär som en borstbindare...

...när talibanen inte hör.

Sjuka tuppar i Italien.

Jag får ett SMS från Tara-Christina. Och skrattar så att jag nästan kissar på mig. Det finns alltså de som har det värre, hehe. Å andra sidan så är hon en månad i Italien, så jag vete fan om jag ska tycka synd om henne. (Puss på dig vännen!)

"Om du inte har bott granne med en tupp som har bronkit, ska du tacka högre makter för dina små fåglar utanför fönstret. Pusspuss."

Apropå presenter till en 18-åring.

Man vet att man är lastgammal när man måste förklara för några 18-åringar vem Efva Attling var från början.

Hur man tolkar en tidig morgon.

Som vanligt vaknar jag tidigt. Första tanken går till tonåringen och en undran över hur kvällen förlöpte.

För jag stensov.

Bra mamma.

Tre-fyra saker gör att jag undrar hur det VERKLIGEN gick igår:

Jag och och talibanen går ned och jag kan konstatera att man har glömt att larma huset. (Vi sover med hela huset larmat, bortsett från sovrummen.)

I hallen står ett par glittersandaler som jag inte känner igen. Men inga skor i storlek 45. Pojkvännen, som i vanliga fall sitter som ett plåster på tonåringen, är alltså inte här. Mycket oroväckande.

Kommer ut i köket och ser hela diskbänken full med disk. Okey, det har ätits lite. Eller rättare sagt; det har stekts lite för stekpannan ligger (diskad, tacksåmycket) på diskbänken.

Och jag är inte så gammal att jag inte minns varför det lagas mat mitt i natten efter det att man varit ute och röjt.

Vidare ute i vardagsrummet ligger en jacka slängd över fåtöljen. En tjejjacka.

Familjens favoritfilt ligger snygg och prydligt ihopvikt på divanen och just det gör det svårt att tolka situationen.

Uppenbart är då att tonåringen är osams med pojkvännen. Hon har släpat med en av sina bästa kompisar hem. Minst en av de två har varit full och blivit fyllehungrig. De har tittat på tv och ätit i vardagsrummet. De har vikt ihop filten, gått ut i köket och diskat efter sig.

Och någon har druckit upp all mjölk, vilket gör att jag får sitta här med en cappuccino utan mjölk. Känns som om det heter nåt annat då. Hur som helst så avslöjar den detaljen vilken av hennes bästa kompisar det är som är här.

Jamen jag är ju värsta Sherlock Holmes.

Jag skulle lätt få jobb på CSI eller Brottsplats Försvunnen.

Lätt.

Klockan 8 vet jag. För då ska det sjungas. Då har hon levt i 18 år och en timme. Då börjar vi dagen med en ring från Efva Attling. Som skall graveras med något från bara mig så snart rätt storlek på ringen är avgjord.

Nu ska jag dricka upp min cappuccino utan mjölk. Och rita lite med talibanen.

Jag är mamma till en artonåring. Jag är fyrtiofyra år. Skrives endast med bokstäver. Ser inte lika jobbigt ut då.

Det senare är det som svider och förnekas.

Fotnot: Jag gissade rätt i allt. Utom med pojkvännen. Som tagit med sig skorna upp. Och att ingen av dem varit full.

I'm still good!

Talibanen, pruttar och svar på tal.

Talibanen är en väluppfostrad flicka när det kommer till pruttar.

Hon säger "Ursäkta mig" efter varje prutt.

Det sitter i ryggraden liksom.

Så ibland blir konversationen märklig, och något osammanhängande;

"Idag så skulle Erik, ursäkta mig, visa alla tjejerna på dagis hur man, ursäkta, ursäkta...." och så vidare.

Idag är det riktigt illa.

Hon har fisit 28 tusen gånger.

"Amen nu får du ge dig, vi har ju snackat om det där: fina flickor fiser inte. I alla fall inte i samma rum!" Säger jag.

"Ursäkta mig mamma men idag ramlar dom bara ut HELA tiden!"

Att fylla 18 år. Och vara lite allvarlig här.

I morgonbitti vid 7-snåret så fyller tonåringen 18 år.

Och jag blir om inte annat påmind om hur GAMMAL jag är.

Och för någon sekund så avundas jag henne, men ändå inte.

Fast jag förstår inte.

Från att ha varit osedvanligt smart och förnuftig så skall det plötsligt ut och festas. Och det ska ut och festas i kväll. För att invänta tolvslaget så att man kan få beställa alkohol.

Och genast känner jag att åren av alkoholopolitik och dess regler, med medhåll från unga fröken, rinner ut i avloppet.

Och man vet inte om man ska skratt eller gråta när man får höra: "amen va beredd på att jag kommer vara bakis", när jag talar om att familjen kommer påbörja uppvaktningen early birdy i morgon.

Jag kommer med förmaningar och ifrågasättanden. Men får till svar att jag inte ska säga nåt. "För du var värre än jag."

Häpp. Vad svarar man på det. "Just därför", kanske.

Jag kontrar med att hon åtminstone kan gå ut imorgon, istället för att sitta och vänta på att klockan ska slå midnatt idag.

"Men mamma, INGEN går ut på torsdagar!"

"Eller hur! Vad pratar du om! Klart att hur många som helst går ut då!"

"Mamma, det är onsdagar som kallas lill-lördan, DÅ går alla ut! Det är liksom annorlunda nu än på din tid förstår du."

"Du, det hette jävlarimig lill-lördag på min tid också!"

Hur som så är diskussionen meningslös.

Och jag kan bara hoppas på att man mår tillräckligt dåligt i morgon för att ta det jävligt lugnt med alkohol under lång tid framöver.

Never the less så blir jag besviken. Hade aldrig i livet kunna föreställa mig att hon skulle sälla sig till ska-minsann-bli-full-när-jag-fyller-18-gänget. För det säger mer om mig än om henne.

Ska nog sätta mig och göra den där Regler-när-man-har-fyllt-18-och-bor-hos-mamma-listan. Och lägga den bland presenterna.

Inramad.

Fotnot: ovan skriver jag idag. Och lägger i Utkast-lådan. För att det egentligen inte är något roligt inlägg och jag kunde inte göra det roligare heller. För jag var så besviken.

Nu efter maten tar jag upp det igen. Och talar om att jag har skrivit det här men inte postat det. Tonåringen säger då: "Men mamma, fatta'runte att jag bara skojade?! Det enda jag vill är att sätta mig på en uteservering och ta en öl. "

Och jag blir genast lugnare. Och mindre besviken. Men jag tycker fortfarande att en öl, är en för mycket.

Måste bara försöka komma ihåg att jag var 100 resor värre när jag var 18. ETTHUNDRA.

Så med det kan jag konstatera att jag inte är en alltför jävla dålig mamma.

Jag har lyckats bra. Ändå.

Och jag är så otroligt stolt över henne.

Apropå inlägget om statistik här nedan.

Jag skulle svara er i kommentatorsfältet men inser att svaret i sig gör sig bättre som inlägg;

Åsa(Virve); jag börjar med dig. Du har ju varit med från början och jag är dig evigt tacksam eftersom du ALLTID peppat mig. Och så fick jag ju fin Diva-parfym också! Me love presenter!

Sing one for me: Det är sådana som du som får mig att vilja fortsätta. Jag blir väldigt rörd över just meningen "för du och jag har absolut inget gemensamt men någonting i ditt skrivande fängslar mig.". Det är då jag får mersmak och vill utveckla mitt skrivande. Lära mig ordentligt.

Ingen av er som läser här, eller ja, undantaget ett par stycken, vet hur viktiga ni är. Jag är utan överdrift den mest tacksamma-för-mina-läsare-bloggare som finns i Sverige. Lätt.

Jag ska villigt erkänna att jag skulle vilja nå högre höjder, bli större men ändå inte tappa närheten till läsare och ödmjukheten (om jag nu har någon!). Och jag har fått ett mycket bra råd från en nära vän som jag borde anamma bättre: att jag ska skriva för mig själv.

Alltså; att jag inte ska skriva till en publik, utan mer som en dagbok. Att om jag gör det, först då så kommer kanske andra media att få upp ögonen för den här mikrobloggen.

Problemet är att jag tycker ni är så sinnesjukt roliga och flera av er ger så bra feedback så jag kan fan inte sluta att skriva så som jag gör.

Och du Scuddles: vadå "hittade hit via Ninni"? Vilken Ninni? AOB? Hur vet hon vem jag är?

Pseudo: du, först tack, men du; börja blogga för fasen. Men du ska få ett bra råd; gör det anonymt. Jag ångrar DJUPT att jag inte gjorde det från början för herregud vilka historier jag skulle kunna leverera här! Glöm inte att jag bor i värsta fiinområdet. Maj Gad.

I alla fall så är poängen med det här inlägget att jag är så löjligt tacksam och glad över alla ni som hänger här inne. Jag har det jävligt körigt utanför bloggen varför den har kommit att bli mitt vattenhål. För självklart förstår alla att det inte bara är Louis Vuitton, 8000 krs-lakan och happy life som gäller. Även jag har mina sorger och vardagsproblem. Men som sagt; bloggen är mitt andrum.

För att inte tala om de vänner jag har fått via den. Både sajbervänner och vänner jag umgås tajt med privat.

Nu ska jag gå och gömma tonåringens presenter. Nu för tiden så står det ju på både paket och påsar var de kommer ifrån... inte alls hjärndött.

Damen i fråga fyller 18 år i morgon.

Jag får fanimej ett psykbryt.

Vi har problem med myror i det här huset.

Det har vi haft sen vi flyttade in för 7 år sen.

Så i mars-april varje år ringer jag Anticimex. Som kommer vid ett tillfälle, och sprutar ett gift som gör att jag inte får tvätta runt golvlisterna på ett par månader. Sen försvinner dom.

I år har vi haft ett helvete. Första myran sågs spankulerandes på diskbänken redan i februari.

Anticimex har varit här 3 gånger i år. Alltså never happend before.

Mr Anticimex, för det är samma gubbe varje gång, har berättat att myrdrottningen lever i 10 år. Vi har ju då bott här i 7 och med lite otur så flyttade hon in samtidigt som oss.

Vidare berättade han att en myrdrottning kläcker ca 50 000 ägg under en säsong.

...och att myror trivs bra inne i huset fram till midsommar, sen finns det tillräckligt med käk utomhus, så då flyttar dom.

Något är fel. Eller så har vi tre drottningjävlar. För dom flyttar inte. Dom har gonat in sig i vårt kök och jag är nu beredd att slita ut hela skiten bara för att jaga livet ur kärringjäveln. Eller vad man nu kan kalla en myrjävladrottning.

Nu tar jag en kopp kaffe.

Jag sitter och jobbar och sippar ur muggen.

I förbifarten noterar mitt vänstra öga, ja, jag är en multitask woman: ett öga i koppen, ett på dataskärmen. Nä, skojar bara.

Nåväl, i min kaffemugg ligger en myra och svalkar sig.

Och jag var m y c k e t nära att svälja den.

Alltså.

VAD ska jag göra för att bli av med skiten? Och alla råd jag har fått från bloggen har jag provat. Nada funkar. NADA.

Om att inte få komma till himlen.

Talibanen är snart 6 år.

När man har små barn, som dessutom gillar att rita, så blir det lite jobbigt.

Min taliban producerar ungefär 6 teckningar om dagen. I snitt. Varje dag.

Det blir ungefär 2 200 teckningar om året.

Hon har ritat som en maniac sedan hon var 3 år.

Det blir alltså ungefär 6.500 teckningar.

Jag vet inte riktigt när det är läge att tala om för henne att jag har slängt 6 470 av dessa. (Jag spar bara om det är något nytt och ovanligt hon har ritat/skrivit.)

Jag är ganska säker på att jag inte har någon självklar plats i himlen.

Statistik. När man inte har något roligare för sig.

Varje morgon får jag ett mail innehållande en lista på alla som har besökt min blogg det senaste dygnet.

Den här listan är skitrolig att läsa. Dels så ser jag alla som kommer via sin egen blogg, eller via någon annans (på så sätt hittar jag också många nya guldkorn) men sen ser jag också alla som bara kommer via sitt bredband så att säga.

Så igår noterar jag att en stackare har tillbringat större delen av dagen med att läsa en himla massa inlägg. (Ja, jag ser exakt vad alla har läst också!) Och jag kan bara hoppas att det var värt mödan! Jag ser att det är någon från Stockholm. Någon som har Bostream som leverantör. Hej, hej!

Sen ser jag att någon förmodligen varit på semester, för man läser ikapp inlägg från ett par veckor tillbaka.

Och så ser jag en massa företagsnamn. Alltså är vi ett antal som på arbetstid sitter och läser bloggar, hehe.

En del jobbar inom försvaret, nån från Mälarkraft, en annan från Öresundskraft, nån från Teknikbyrån, någon som jobbar i regeringen, ett gäng från Skåne (well, jag känner tre av dem i alla fall!), Volvo, Skatteverket (ja, jag fakturerar mina städerskor!), Ericsson, flera i andra länder, nån från Skolinspektionen (never heard of!), Swedbank, Umeåenergi, Gävlegårdarna, ett par universitet. Och flera hundra till.

Och många har semester. För det är en himla massa mobila bredband.

Sen ser jag att väldigt många går in flera gånger om dagen, och det ger mig ju inte alls svår skrivångest. Inte alls.

Men det som är absolut roligast av allt är att 99% av er är tillbaka nästa dygn. Och nästa. Och då blir tant varm i hjärtat. Tack.

Jag tycker den här läsningen är riktigt rolig, varför jag varje morgon äter frukost med er.

Så ni ska ju inte tro att jag inte ser er, hehe!

Basattnivet.

Att deala med Kina

Jag håller på att försöka göra lite business med Kina. Jag ber dem ta fram produkter.

När jag var i USA förra året så köpte jag en filt som är sanslöst mjuk. Så mjuk att vi är fyra man som slåss om vem som ska få ha den i soffan.

Så då kom jag på att jag skulle be en fabrik i Kina göra sådana filtar åt mig, så kan jag sälja dem på den svenska marknaden. Hög kvalitet men till mycket bra priser. That's the idea.

Kina är ett stort land.

Kina är ett inihelvetesjävla stort land.

Man går in på en samlingssida på nätet där en himla massa producenter/fabriker anslutit sig.

Först sökte jag på "blanket". Upp kom 45 887 producenter. Jag insåg att jag skulle få sitta med det här tills jag blev pensionär så jag jagade reda på det mycket speciella namnet på just den här sortens filt. Och så skrev jag in det.

Och se där: plötsligt är jag nere på 1080 st fabriker.

Sen måste man gå igenom alla. För att se vilka som verkar hålla någorlunda kvalitet, eftersom just kvaliteten är A och O.

Efter det väljer jag utmattad ut ett 25-tal fabriker och skickar mail till var och en och talar om exakt vad jag är intresserad av.

Med lite tur svarar 30%.

Och det är ju också tur att man inte skall utgå från de engelska kunskaperna när man väljer leverantör;

I have read the letter of Jun 26.First of all, I have asked the skillers, we can make the two sides XXX fabric for you, or as you said fix super soft fabric on the back side. Do you have any picture ,let me know the details.

Don't worry about the price and the qulity. You and me on the same boat,so I will try to make everything successfully.

Jag gillar särskilt den sista meningen.

Hur som helst så ska det bli mycket intressant. Man godkänner ett så kallat sample, sen beställer man. Några tusen filtar. Och hoppas hårt att när de kommer fram i containern så är de av samma kvalitet som det godkända provet. Man har ju hört horror-stories.

Annars lär vi synas på Kiviks marknad.

De närmaste åren.

I'm gonna be a very happy sleeper!

Kolla vad jag hittade mellan kristallvaserna i köksskåpet!

Fåglarna kommer från och med i natt bli rejält bajsnödiga och därefter fast bosatta i Luleå. Eller någon annanstans. I don't give a shit. Så länge de inte bor i mitt körsbärsträd utanför sovrumsfönstret.

(Och nä, jag ska GIVETVIS inte skjuta ihjäl någon. Inte ens maken. Ska bara skrämmas lite. Och för den som inte hängt med: det är en luftpistol. Eller nåt.)

Skamvrån.

Jag är med i Viktväktarna.

Jag har gått ned 10 kg.

Jag har fuskat satan de senaste 2 veckorna. Och då menar jag SATAN.

Jag låtsades glömma förra veckans invägning/möte. För jag hade ätit väry onödigt varje dag, en vecka i sträck.

Om en timme är det invägning för denna vecka.

Man kan säga att jag fortsatte att äta som en babianos sen förra veckan. Är närmare bestämt inne på tredje svullarveckan.

För förnekelse är my second name.

För tror ni att maten var god i Frankfurt? Tror ni att det fanns annat än ost- och skinkfyllda paninis på mässan? Tror ni att man kunde säga nej till tre megakulor Häagen-Dazs (mm, det stavas så serru) när kollegorna mumsade?

Icke. Jag har världens sämsta karaktär.

Så mina surt förvärvade minus 10 kilon är ett minne blott. I alla fall några av dem.

Men när invägningstomten ställer sin vanliga fråga, med ett lite lägre tonfall (som jag har hart att han gör till andra): "jaha, vet du vad det beror på?) så tänker jag säga:

"Inte en jävla aning. Väry konstigt det här. Fattar ingenting."

Fotnot: Plusminus noll. Nu fattar jag verkligen ingenting.

Att fixa pass.

Tre av fyra i denna familj måste ha nya pass.

Jag är undantaget.

Talibanen var 1 år senast och har inget minne av det hela.

Varför hon nu är i 7:e himlen.

För i hennes värld så ska hon till polisstationen och träffa poliser. Och på polisstationen finns det bovar och banditer. Och on top of that så ska man ju fotografera sig för att få pass. Det innebär ju att man måste ha långklänning och uppsatt hår.

Så i detta nu så försöker jag förklara för henne att det är halsen och uppåt som är intressant. Nothing else.

Men hon vill inte alls förstå.

För hon ska få träffa "riktiga poliser" och vill vara fin.

Sen att grannen är en riktig värstingpolis, det är en annan sak.

För "han har ju alltid bara shorts på sig mamma". Alltså inte en riktig polis.

Det lär bli ett intressant besök.

Att få sova.

Jag går ned i källaren och lägger mig i gästrummet.

Jag vaknar 08.30 i morse.

Det har inte hänt sen 1986. Typ.

Ledsen maken, jag tror jag flyttar ned permanent.

Måste hitta luftpistolen.

Notera fågelbajset på fönstret. Jag gissar att kvarterets alla fåglar har haft party här hela helgen. Jag gissar att det är en hämndauktion. Jag gissar att de vet att deras dagar är räknade.

Hotellet från hell.

Jag har under de senaste tre veckorna haft enorma sömnproblem.

För det har varit för varmt och jag lever ihop med en fjant som inte vill ha någonting öppet när man sover för "jag blir sjuk."

Så när jag bokar hotell i Frankfurt, och noga ser till att det inte har färre stjärnor än 4 (ja, det var ett jäkla tjat, jag vet!) så börjar nedräkningen.

För jag vet att jag äntligen kommer att kunna få sova ordentligt.

När vi kliver in i entrén så börjar varningsklockorna ringa. Allt såg mycket fräscht ut, men jag noterade en speciell sorts stol vid restaurangdelen. En cheap-stol. Svårt att förklara.

Personalen önskar oss välkomna och talar om att minibaren i varje rum är fri. Alla som har rest vet att detta är extremt ovanligt. E x t r e m t. Så vi skiner upp. Det kanske inte är så jäkla dåligt det här ändå.

Vi får nycklarna och kliver in i hissen. En hiss med nött vävtapet och ingen spegel. Det kändes som om man klev in i en städskrubb. Varningsklocka nummer två.

Sen går vi mot hotellrummet och jag noterar siffrorna på varje dörr. De hänger på trekvart. Jag öppnar dörren och nu ringer ett gäng varningsklockor på en gång. Och då känner jag också värmen.

Badrummet är skabbigt som f-n; kakelfog som har lossnat överallt, överspacklade hål och mycket nedslitet. Det sägs att bl a en hårfön höjer statusen på hotellet och jag noterar att det finns en. Från 1987.

Vidare in i själva sovdelen så är det lika nött. Dock med rena lakan. Halleluja.

Jag går automatisk fram till garderoben och letar efter kassaskåpet för juvelerna. Finns inte. Givetjävlavis.

Och så värmen.

Herregud. Värmen.

Jag börjar leta efter AC-reglaget i hopp om att städerskan stängt av AC:n av besparingsskäl.

There are no jävla AC.

Och därmed fanns det inga fler varningsklockor som kunde ringa.

Jag tror att jag ska bryta ihop. För jag är så förbannat trött efter dessa sömnstörda nätter hemma.

Så jag tänker att jag ska svalka av mig med nåt från minibaren. Och så är jag godissugen.

Öppnar kylskåpet och kissar på mig av skratt;

Det står 4 starköl där. I varsin hörna. That's it.

Inget vin, inget vatten, ingen läsk, inget bubbel, inget godis. Nada. ..and the minibar is free...

Jag dricker inte öl.

Luften står stilla och jag känner att svetten rinner nedför ryggen.

Vi öppnar båda fönsterdörrarna.

Och konstaterar att vi bor mitt på en bussterminal. Och Frankfurts tågcentral.

Det krävs inga högre studieskulder för att inse vad som sker de följande nätterna:

Av dödsfallsrisk pga värmen, så måste dessa fönster vara öppna hela natten.

Och varför skulle bussterminalen och tågcentralen i Frankfurt vara det enda stället i världen där man lade ned trafiken 23.00, för att några mässidioter behövde sova ostört?

Huset var av massiv sten. Som blivit uppvärmt av de senaste veckornas extremt varma väder. Så det hade inte spelat nån roll om alla väggar bestått av öppningsbara fönster. Det var kallare ute än inne och vi hade lätt över 30 grader i sovrummet.

Och de timmar jag har sovit de senaste nätterna är lätträknade.

Så väl hemma var det puss, noterade att jag har lite att städa och så:..."varsågoda lite presenter...jag ska bara gå upp en sväng", för att sen dö tre timmar i sängen.

Ikväll sover jag i källaren.

Med öronproppar.

J a g m å s t e f å s o v a.

Skvallerbytta bingbong

Våra städerskor har semester.

De har dom varje sommar.

Och är jag inte en Gestapo alla andra dagar om året, så blir jag det garanterat under dessa fyra veckors frånvaro.

När jag står i en monter på världens största pryl- och inredningsmässa i Frankfurt och dealar med en ny leverantör så ringer telefonen.

Det är tonåringen. Denna vecka bor hon hos sin far men har åkt hem för att hämta lite saker.

"Mamma, alltså, du kommer garanterat tro att du har klivit in i fel hus när du kommer hem!"

"VADÅ?"

"Alltså, jag skulle bara hem och hämta lite saker och det ser ut som ett bombnedslag mamma; han har prylar överallt, det ligger filmer på golvet och hela köket är belamrat med prylar."

"Jasså det säger du."

"Amen säg inte att jag har sagt nåt."

"Närå, jag tänker bara fråga din syster om det är städat sen när jag ringer och då kommer tjalla-Malla att tala om läget direkt serru."

Min taliban är en osedvanligt smart liten lady.

Jag utsåg henne till Huschef med ansvar för att hålla extrakoll på pappa, när jag drog (alltså, ni allvarliga människor ska inte ta det här så allvarligt. Hon och jag har en skojgrej om det här) och hon var mäkta stolt över denna utmärkelse när jag drog.

Men hon är som sagt smart.

Så när jag ringer hem och frågar ifall det är stökigt så have one guess vad hon svarar.

"Näe, det är det inte mamma."

Min make och talibanes matvanor.

Man vet att det är läge att komma hem när talibanen meddelar att lunchen bestod av 5 bullar och 1 mazarin.

"Jamen, vi åt en sen frukost..."

Nötskalle.

Det underlättar om man kommer ihåg låskoden så slipper man under 25 min, i rummets 34-gradiga värme dyrka upp väskfan. Förresten, sa jag att jag bor 4-stjärnigt? Note to self: ringa American Express Lifestyle-avdelning och be dem boka ett riktigt hotell nästa gång.

Hrmpf

Man kan säga att vi har gått vilse. Man kan säga att stadsdelen inte har så mycket gemensamt med Östermalm. Man kan säga att man har stoppat juvelerna i handväskan. Man kan säga att man längtar hem till fiinområdet i Bromma.

Två flugor i en smäll.

Jag är i inredningsbranschen, så när jag ikväll passerar in i en kombinerad inredning- och klädbutik så blir jag confused när jag upptäcker att de även säljer alkohol. Jag hittar min favoritlikör: Sambuca och greppar en flaska. 'We dont take VISA, 'only Maestro'. Jävla bajstyskar.

Hard working woman!

Tänkte bara upplysa världen om att toaletterna på denna, världens största mässa, är bra mycket fräschare än på hotellet. Sa jag att jag bor 4-stjärnigt, utan AC?!

Och ja, det var mer smakfullt att fota väskan, under tiden jag gjorde mina behov, än att fota något annat...

Just det.

Sa jag att hotellet är 4-stjärnigt?

Jaha.

Det här är ett 4-stjärnigt hotell enligt bokningen. Möjligen i Euquador. Hela Frankfurt är fullbokat. Jag kommer att få löss. Garanterat.

Först.

Ska jag nu störta så ska jag fan vara först ned i marken.

Morrn

Det är jag och Stockholms nattsuddare som är vakna. Kul.