fredag 19 juni 2009

Diaréeanfall


Har jag sagt att jag hatar att flyga? Försöker i detta nu minnas Ryan Airs olycksstatistik. Så dags nu liksom. Läser ni om flygolycka i Lübeck så vet ni. Adjö.

All set to go.


Och maken fick ett fint litet gayrosa provisoriskt pass för 980 spänn. Och så en liten lätt lunch för 200 pix. Han ojar sig redan.

Amen Glad Midsommar. I regnet...


Nä. Jag är inte i Amsterdam och haschar.

Jag är i detta nu på väg till Hamburg. Via en repa till dygnet-runt-öppna-Apoteket. Och midsommarafton för min del kommer att firas i en hotellsäng. Med sprängda trummhinnor, om det vill sig illa. Om inte, så med en god middag på hotellet och lite bankelibank (....väry not upplagd för det....).

Och i morgon ska det bowlas och barbequeas, har jag hört. Med deltagare från 20-25 andra länder.
Har jag sagt att jag är en jävel på Wii Bowling?
Ska sopa mattan med varenda kotte.
För jag kan väl aaaldrig tro att det skulle vara någon skillnad.
Och självklart har jag le computer med mig.
Häpp.

torsdag 18 juni 2009

Jag är störd.

Talibanen har varit utlokaliserad i cirkus 4 timmar.

Och jag saknar henne.

Så pass att tonåringen undrar om jag är störd någonstans när hon nyss kommer hem och tv:n fortfarande visar Playhouse disney.

Jag måste ha en skruv lös.

Inte för tv:n.

Sick. For real.

I normala fall blir jag väldigt snorig när det vankas regn eftersom jag är pollenallergiker. Nåt med naturen bla bla....lyssnade inte så noga vad allergonomen sa då för 100 år sen.

Så jag tog för givet att det var regn på g (vilket det å andra sidan är) och att det var därför.

Icke.

Jag är så ända inihelvete sjuk. Men med två alvedon och amerikanska medikamenter kan jag sitta upprätt. En stund.

I morgon ska jag flyga till Hamburg.

Kan man dö av sprängda bihålor?

onsdag 17 juni 2009

Veckans tips. Eller inte.

Vet ni vad som händer när man stoppar upp två tamponger i näsan?

Men ser ni, det vet jag.

När man ledsnat på att näsan är som en vattenkran pga att man är en extrem pollenallergiker.

Fotnot;
Och ja, de sväller. Satan.

Och nää, jag tänker inte visa nån bild på min stora snok. Glöm det!

Pucko


Är ute och åker med maken. Han behöver gå in på Posten. Kliver ur bilen och efter några sekunder hörs ett klick. Jag är inlåst. Och rör jag mig en millimeter så går larmet. Och min näsa börjar rinna. Jag är pollenallergiker. Sitter med mobilen i knät och skriver det här medan snoret rinner ned på min tröja. Fräscht. Jag ska spöa maken när han kommer.

Friends. Hotell Kantarell.

Jag älskar min tonåring över allt annat.

Jag älskar hennes bästa vänner också.

Dom som har pluggat i USA i ett år.

Men jag börjar bli gammal.

För jag har glömt vardagen med dessa tre damer.

Jag har glömt att varje gång de spenderar ett dygn hos oss så är kylskåpet tomt. Och då menar jag TOMT!

I morse noterar jag som hastigast att maken och talibanen inte har någon frukost.

Och tonåringen konstaterar i går kväll;

"Mamma, vi måste verkligen ta med i beräkningen nu att XX och XX är hemma igen när vi storhandlar varje vecka!"

Alltså. Är det inte tonårskillar som äter som hästar?

tisdag 16 juni 2009

Som man bäddar får man ligga.

Igår kväll försvinner tonåringen, med väninnor, på fest. En fest som det tar 1,5 timme att ta sig till. Man åker hemifrån 21.30.

Och redan där undrar jag om man har tappat kompassvattnet.

21.30 på en måndag liksom. En timme kvar till sängdags, typ.

Eftersom jag drar hemifrån före tuppfan vaknar, så undgick det mig att hon kom hemrasslande 7.30 i morse.

Tonåringen började sommarjobba idag.

Tonåringen var aningen trött när vi talas vid runt 13-tiden. För ägaren till arbetsplatsen och tillika modern, har sett till att butikschefen håller damen i fråga under strikta tyglar. Så det har städats och dammats hela dagen.

Tonåringen kommer somna ovaggad ikväll.

Orka.

Grannen ringer på dörren. Hans dotter leker varje dag med talibanen. Plus att de går på samma dagis.

De är bästisar helt enkelt.

I helgen fyllde bästisen år. Kalas på nåt lekland. Många svettiga barnhuvuden. Många grattiskramar. Många barn.

Grannen meddelar att han fått samtal från två av de små gästernas föräldrar.

Grannen meddelar att de har löss.

Och jag har vääldigt långt hår.

Och näst efter tvestjärtar så är löss det äckligaste jag vet.

Och nu kliar det satan.

Ö V E R A L L T.

måndag 15 juni 2009

Kvällens kommentar från en tonårsdotter.

"Men mamma, du måste FÖRSTÅ att du faktiskt lever i ett annat ÅRTUSENDE!"

Skål och tack.

Sex, sex, sex.

Herrejävlar.

Två 18-åringar pratar sex. In i minsta detalj. Min egen tonåring har vett att hålla tyst. Thäänk Gad.

Och sen. Sen när öronen inte längre är grisskära och damerna går upp på tonåringens rum, ja då sätter man på kanal 5. Och vad visar dom där?

En dokumentär om (störda) människor som är så kallade objekts-sex-fixerade. Objektumsexualitet. For real. Dom har SEX med saker! Som de också är förälskade i....

Och vi pratar en annan (djupt störd) brud som hänger gränsle över ett jävla STAKET, som har en speciell form (nä, inte mjukt någonstans) och går igång på det.

Eller ett annat wacko som har blivit kär i en jävla altarring (staket) framför ett altare i den lokala kyrkan.

Och en annan typ som har ett SVÄRD som älskare.Nä, inte stoppa in i mufflan, bara smeeeeeka, krama och ligga bredvid. Hon jobbade i många år som pilot i den amerikanska armén, men fick till slut sparken pga "psykiska orsaker". NÄHÄ!

Samma brud har en SVENSK väninna, som hon åker och hälsar på. Väninnan är FÖRÄLSKAD i Berlinmuren. Och båda två är också kära i en brojävel som svenskan bor i närheten av.

AMEN FÖR HELVETE! Vad är det för jävla störda människor?!

Fotnot: Och nu står Berlinmurs-bruden och SNACKAR med muren. Om deras FÖRHÅLLANDE. Hon kallar mur-fan för "honom" när hon blir intervjuad av reportern.

Och jag kan bara konstatera att jag är frisk som en nötkärna. Tack för det.

Öronproppar.

Tonåringens båda bästa kompisar har pluggat ett år i USA.

Med en veckas mellanrum har de alldeles nyss kommit hem.

Båda kommer hit för övernattning om en stund. Den ene ringde alldeles nyss;

"Åh Mona, jag ska berätta ALLT när jag kommer!"

Jag känner att mina små öron börjar krulla sig. För nu är hon nämligen inte längre en desperat oskuld.

Och de här damerna är vanligtvis oerhört detaljerade när de ska till och prata om viktiga saker.

I synnerhet när det är sex- och samlevnad på tapeten.

Jag är inte så jävla säker på att jag vill höra.

I´m too old.

Måndag. Herregud.

Agenda måndag;

Åka runt till butikerna i city.

Regn, regn, skitregn. Ont i väderhuvudet då vädret inte vill bestämma sig. Sol, regn, sol, regn. Karusell i skallen.

Mail från fabriker i Kina. Varor på G. Måste maila kompis om hjälp om leveransvillkor. Så att man inte får en container felsydda varor. What to do, what to do...liksom.

Packa en himla massa varor. Bajstråkigt. Men pengar in, pengar in. Som chefen säger.

Samtal från Chefen. Femtioelva stycken. Han kan gå och dö. Hela dagen.

Leta sig billigt hotell till stora pryl- och inredningsmässan i Frankfurt i juli.

Samtal från butikschef. Megakris på en vara. I samtliga 9 butiker. Ringa runt, fixa, fixa, fixa. Ruttna lite på taskig framförhållning.

Bygga hyllor på lagret. Never ending story. Never färdigt liksom.

Hämta taliban tidigare. Alltid på måndagar. Och hon är satan så grinig. Always on måndagar.

Laga sig lite middag. Laga sig stor middag. Tonåringens två varit-i-USA-och-pluggat-ett-år-kompisar kommer och ska ha filmkväll.

Klockan är 12.05

Ajm ålreddy tajerd.

söndag 14 juni 2009

Att få lov att vila. Med alltför smarta barn.

Talibanen tittar medlidsamt på mig och säger att det går bra "och lägga sig och sova på soffan en stund mamma."

Jag tvekar inte en sekund, greppar mysfilten och intar sängläge på divanen.

Efter 17 minuter ger jag upp. Talibanen SITTER på mig och leker frisör med mitt långa hår.

Och pratar.

Och pratar.

Och pratar.

Jag frågar om hon inte får ont i munnen av allt prat, och:

"Ska du inte ta och vila munnen en stund?"

"Så säger du ALLTID! Om man inte pratar så blir tungan torr lilla mamma. Och TÄNK om alla orden skulle ta slut!"

Ohh God. I wish.

Förvisso över 20 år kvar till pension.

Vaknade strax före 05.00 denna söndag.

Nu är klockan 09.00.

Brukar man inte sova sig lite vid den här tiden när man är gammal?

Bara undrar, för hela min kropp skriker efter horisontalläge.

Att inte ha koll.

Nästa helg, midsommarhelgen, så skall jag och maken åka bort.

Nä, ingen romantisk nu jävlar ska det bankelibankas-helg.

Vi ska på en viktig bissniss-tripp....

...eftersom ingen i hela världen, förutom vi, firar midsommar, så har givetvis arrangören noll koll. Så det är bara att tugga i sig och åka.

Och då 2009 är åtstramningarnas år, så pratar vi Ryan Snik-Air.

Skavsta är en liten skitflygplats. Så liten att den kan liknas vid en enkel bussterminal. Inga som helst tjänster utöver restaurang.

Typ, inga som helst luckor för "Mitt-Pass-Har-gått-Ut-Fixa-Ett-Temporärt".

Makens pass gick nämlich ut häromdagen. Upptäckte vi igår.

Och nej, Schengenavtalet suger fetpurjo, för det står att man "bör" ha pass. Och med min tur så lär väl maken få stanna tills ambassaden löser ut honom. (Förresten, kanske inte så tokig idé ändå...)

Så just nu ser det ut som om det är frun i huset som på fredag lunch landar i Lûbeck och med bil, utan GPS, skall ta sig till Hamburg.

Jag som lyckas med fenomenet att åka fel i min egen näjburhood. MED GPS.

Jamen vi ses i Turkiet.

Eller nåt.

Tack!




Allvarligt. Jag tror att jag fyller år varje dag.

Herregud vad ni är trevliga. Jag SÄGER ju det. Jag älskar min blogg.

Tack så jättemycket för alla Grattis...och ja, jag fick bl a en jättefin klocka av maken.

Jag tror jag är gift ett tag till fakiskt.


Och hade man haft en bättre mobiltelefon än den jag har, så hade det framgått vilken otroligt vacker blombukett som käraste Tara-Christina kom med, tack baby!

lördag 13 juni 2009

...bara ett pytteinlägg.

Det finns tårtor.

Sen finns det TÅRTOR.

Tack Rosa, även om det är 310 000 Viktväktarpoints!

Om att fylla år. Och att länka till andra.

Att vakna tidigt på sin födelsedag, och veta att resten av familjen ska uppvakta en med sång och frukost på sängen, ja, det blir en omöjlig ekvation om klockan är 05.10.

För de vaknar inte förrän vid 9-rycket.

Men matematik har aldrig varig min starka sida.

Så jag smyger ned och sätter igång kaffemaskinen.

Medan datorn startar upp. Sen läser jag lite bloggar.

Och så håller jag mitt löfte till darlingen Barlach. Om att ge en särskild blogg lite dragplåster i form av länkning.

För trots allt så har min lilla skitblogg många läsare. Och jag har inte bara läsare, jag har bra läsare. En jävla skillnad.

Och bland en miljon crappiga bloggar så ploppar det ibland upp en del guldpärlor. Jag läser ju en hel del bloggar som förtjänar att uppmärksammas. (En annan dag.) Och alla är inte nonsensbloggar som min egen.

Idag skulle jag vilja att ni tar en kopp kaffe och ger denna blogg 20 minuter av er tid. Twenty minutes. En mycket sjuk människa, med sjukt rolig humor. Och tycker ni att den är bra så sprid den för f-n.

För övrigt så ska vi se om jag klarar att hålla mitt löfte till mig själv: inte skriva ett enda inlägg mer än detta idag. Bara vara en hang-around hos alla andra.

Efter att jag har öppnat alla miljoner paket förstås.

Ska bra smyga upp och lägga mig tillbaka i sängen.

God Morning.

fredag 12 juni 2009

Minnet är kort.


ViktVäktarna. And who cares....
Fotnot dagen efter: Ähhum. Jag kommer få spöstraff på tisdagsinvägningen. Sanna mina ord.

Change of plans.


Det blev Louis Vuitton och TGI, (Thank God It's Friday.) My cup of tea.

Fuck SMHI


I eftermiddag/kväll ska jag och 10 butikschefer spendera några timmar på Gröna Lund.

Lyssnar därför NOGA på vad meterologen säger igår.

Så i morse tar jag på mig en höstjacka och gummistövlar.

Klockan är nu 08.15 och solen skiner som aldrig förr.

Kul: gummistövlar och 23 grader.

Men det är ju tur att de åtminstone är snygga.

torsdag 11 juni 2009

Kissa.

Till slut körde jag på två hjul in i Brommaplansrondellen och sladdade in bredvid Sushi-restaurangen. Och stegen från bilen in till vår ena butik, well, det var världsrekord. För jag liksom studsar över Drottningholmsvägen.

Öppnar butiksdörren, säger tjena till personalen, går rakt fram 10 meter, öppnar dörren in till personalutrymmena, går 3 meter rakt fram, öppnar toadörren.

Sliter av mig byxorna, kissar i luften innan jag landar på ringen, samtidigt slår jag i skallen i handfatet när jag böjer mig ned. Men känslan av att Sankte Per öppnade pärleporten vida översteg smärtan i skallen, let me tell you.

Och ni vet hur det är när man är kissnödig. Alltså när man är riktigt kissnödig. Som en man. Såå kissnödig.

Jag kissade, och kissade och det tog aldrig slut. Jag sitter med toadörren öppen. Hann liksom inte stänga. Och det gjorde ju inget för dörren 3 meter därifrån, ut till butiken, ja, den var stängd.

Tills en kund öppnar butiksdörren.

Och det blir korsdrag.

Och dörren 3 meter från toan plötsligt åker upp.

Och alla kunder som kommer in i butiken behöver bara titta rakt fram så ser dom mig på toa.

Och jag kissar.

Och jag kan inte knipa av strålen.

Och jag får panik.

Så jag skiter i konsekvenserna och hasar över sittringen för att nå toalettdörrsjäveln.

Och lyckas.

Sen får jag torka upp kiss från golvet.

Och jag åker därifrån och undrar om jag har alla hästar hemma.

Toa


Sitter i megaköer. Är kissnödig. Så pass att jag börjar se mig omkring i bilen efter en lösning. Man kan säga att det är kris. Och hade jag haft en snorreborre, så hade MER-flaskan varit räddningen men nu är jag kvinna och det känns inte så aktuellt att köra upp den i mufflan.

Not too smart.


Jag kappkör med en Porsche. Turbo som turbo liksom. Jag kanske är en smula blond i alla fall.

Köra sig lite.

Idag ska jag ut och köra bil.

Först ska jag harva runt i och på Vasastan, Norrmalm och Östermalm.

Sen vidare ut till Norrort. Och Västerort.

Så om det är några skolavslutningsflak på G idag så kan ni väl, please, ta andra vägar.

Jag har bråttom.

Ringrostig.

Jag skriver ett betyg för en anställd.

Och konstaterar att det är jävligt svårt när man inte har mycket till övers för personen i fråga.

Man måste tänka. Och försöka komma ihåg alla "koder" för framtida arbetsgivare. För man kan säga att vi haft tur, 99% av personalen är guld.

Jag vidarebefordrar en arbets"kraft" som jag inte ens önskar min värsta fiende.

Och ska utföra nån sorts balansgång med vad jag enligt lag är skyldig, och vad jag moraliskt anser.

Och längtan till ett kassajobb på ICA blev ju inte mindre direkt.

onsdag 10 juni 2009

Forts: Att vara gift. Och vara jävligt grinig.

Maken kom hem för en minut sen.

Värmer maten i mikron samtidigt som han säger, trallande;

"Snart är det fotboll, snart är det fotboll, pappa ska se på fotboll!"

"Jaha, så det var DÄRFÖR du kom hem! Trodde det var för min skull!"

Och jag kan ju bara hoppas att den där födelsedagspresenten kompenserar det här hårt på lördag.

For his sake.

Att vara gift. Utan att vara grinig.

För två minuter sen.

Telefonen ringer här hemma.

Make. Givetvis.

-"Vad blir det för mat?"
-"Kassler med dragon- och senapssås."
-"Åhh, vad gott! Hur mår du?"
-"Bra." (??)
-"Åhhh! Inte grinig alltså?!!"
-"Näpp! Så skynda dig på!"

Klick.

Att fylla år, men inte idag.

Talibanen och maken åker och handlar födelsedagspresent till hustrun i huset.

Talibanen är mycket duktig på att inte tjalla när det kommer till presenter. Tyvärr.

Däremot så säger hon att hon och pappa har varit i Uppsala och köpt present.

Och då undrar jag två saker:

Har Louis Vuitton stängt igen på Birger Jarlsgatan?

VAD finns i Uppsala, som inte finns här?

Jag är inte alls nyfiken.

Oh no.

Gaaaaahhhhhh

Hur man gör mig glad!


Detta är vad som möter mig på mitt skrivbord i morse. Och det lär INTE vara maken. Klicka på bilden och läs. Nu blir jag nervös. 'Du är min boj i bukten!' Och det känns ju som det här är rätt forum att leta i. Guilty, nån?!

tisdag 9 juni 2009

Märkliga män. Med konstiga gener.

Jag äter frukost på jobbet varje morgon.

Således öppnar jag kylskåpet en gång om dagen. Eftersom det är jag som är middagskock.

Av olika orsaker så har jag sluppit att laga middag flera dagar på raken.

Härom dagen så sitter jag i soffan när maken kommer hem, öppnar kylen och säger:

"Det är nåt som luktar konstigt här."

Och nu kommer det fantastiska.

VEM som helst gör samma konstaterande, för att sen ta reda på källan till odören.

Icke min man.

Han stänger kylskåpsdörren och går därifrån.

Här tar nu Experiment-Kolla-Hur-Länge-Jag-Står-Ut vid.

Nästa dag händer exakt samma sak. Och då ska man veta att han, utöver att öppna kylskåpet på kvällen, alltså öppnar det VARJE morgon när han gör frukost till sig och talibanen.

"Alltså, du, det är nåt som stinker här!" och ett: "Vet du vad det kan vara?"

Jag svarar samma som förra gången: "Ingen aning." Med ett tonläge som formligen skriker: "Men ta reda på det då för f-n."

Dörren stängs.

Den tredje dagen händer exakt samma sak. Och nu börjar jag undra om dom här finska generna innehåller mentala tillkortakommanden av det allvarligare slaget.

Hur, hur, hur, hur jävla svårt kan det vara?!

Och det kliar satan i fingrarna.

Giftasdagar.

Vaknar i morse och känner att "det är nånting" med denna dag.

Skakar av mig känslan när jag kommer på att vi ska på studentmottagning....

..tills en förälder på dagis gratulerar mig (och henne själv, som har samma) på min bröllopsdag.

Jag suger hästballe på bemärkelsedagar. Alltså, när det handlar om hur många år vi varit gifta och när.

Så maken kommer hem med ett gäng rosor. Och trots att de är 8 till antalet så tänker jag inte på det, när han för ordningens skull testar mig med att fråga "hur många år är det nu då?!" Jag ser också att han har skrivit ett kort, där jag får möjligheten att gissa och ringa in 7, 8 eller 9 år.

Sen beordrar han mig att verkligen göra det, och sätta upp kortet någonstans så att jag kommer ihåg.

Jag FATTAR inte att det ska vara så jävla svårt att minnas.

Och nä, vi har ännu inte graverat våra ringar.

För vi kan ju tamejfan aldrig komma överens.

Leka sig lite.


Jag ligger raklång på golvet. 6 barn leker doktor med mig. Två av dem tycker att det vore bättre om jag klär av mig naken, 'för det är man när man sover kvar på sjukhus!' De köper inte min bortförklaring om att jagi så fall skulle frysa. De hämtar en filt. Bad idea det här. Måste ta mig härifrån innan det går över styr.

Skillnad.


Jag är köksansvarig. Barnen får pannkakor. Jag gör tunnbrödsrulle med potatissallad, rostbiff och rostad lök till oss vuxna. Nån ordning får det vara.

Aint gonna happend.


Blöjbyte. Det finns gränser för vad en vikarierande morsa gör.

måndag 8 juni 2009

H e r r e g u d.

Jag har PMS.

Rättelse;

Jag lider av svår PMS.

På allvar.

Idag har jag lyckats göra mig osams med min tonåring. Helt och hållet mitt fel. Och det suger fetpurjo. Jag tror att jag har fått sparken som mamma. På riktigt.

Sen har jag skrikit så hårt i örat på min exmake, att jag var tvungen att byta kläder när jag kom hem. För jag var dyngsvettig. Och jag satt i en bil när jag skrek. Och alla runt omkring stannade upp när de gick förbi.

Ja. Då kan man fatta decibelnivån.

Hata är ett ord som ligger nära till hands. Jag hatar nämligen människor som sätter sitt eget ego framför sina barn.

Men det är överspelat nu. Problemet är jag och min PMS.

Eller rättare sagt; jag, min PMS och det faktum att jag ska leka dagisfröken på vårt föräldrakooperativ i morgon. Sjuk personal.

Med lite tur så får jag ställa mig i köket.

Och stänga alla dörrar.

Föredettingar.

Det finns idioter.

Sen finns det före detta äkta män som ibland inte har något större existensberättigande.

What so ever.

Konsten att fylla år, men inte så många.

Den här veckan tänker jag fylla år.

Sisådär någon gång närmare slutet av veckan.

Problemet är att jag blivit fixerad vid siffror. Ju högre, desto mer diarée.

Varför heter det "diarée förresten? Vad kommer DET ordet ifrån?.

I alla fall.

Jag tycker på fullt allvar att det "inte bara är meningslösa siffror". För mig börjar det bli dödligt allvar.

Och det är ju märkligt med tanke på att matematik i normala fall inte ingår i min repertoar.

Men jag gillar presenter. Det är ju ett problem.

Så, som vanligt kommer jag inte att få ihop den ekvationen.

söndag 7 juni 2009

En taliban som aldrig kommer lära sig cykla. Av två anledningar.

Sent förra sommaren fick talibanen en cykel. Utan stödhjul. Vi hann inte öva så mycket. Maken var ute typ nån gång.

De har övat några gånger i år. Och varje gång kommer båda två hem. Ursinniga på varandra. Man kan tro att det är två 3-åringar som bråkar.

Jag har inte brytt mig så mycket. Jag har aldrig sett dem öva. Oftast har jag stått vid spisen.

Idag står jag, som vanligt, vid spisen när de bestämmer sig för att gå ut. De övar på gräsmattan. Och då ser jag anledning nummer 1 varför hon aldrig kommer att lära sig.

Talibanen är 5 år. Maken är en dedikerad pappa och har köpt en cykel till sitt första och ende högt älskade barn.

En cykel som passar en 9-åring. Hon har inte en chans att med fötterna nå ned till marken. Såvida cykeln inte ligger horisontellt.

Så jag öppnar fönstret och upplyser maken om att en god idé kanske är att skruva ned sadeln i botten.

Det underlättar lite men inte tillräckligt.

Efter maten vill maken att jag följer med ut så "att jag får se hur jävla jävligt det är med hennes humör och skrikande."

Då upptäcker jag anledning nummer 2 till varför talibanen aldrig kommer att lära sig cykla.

Spelar maken minigolf och förlorar, så är det fel på antingen lutningen, eller på "klubbfan".

Ska man föra en dialog med maken så pratar han om allt runt omkring.

Går det över huvud taget inte så som maken vill så gnälls det i all evinnerlighet. I synnerhet om han är lite trött.

Jag lyssnar på dem när de bråkar där på gatan. Talibanen är skitförbannad för "att det är fel på vägen, det är guppigt!" Och: "titta där mamma, där bor Amanda." Eller: "Det DÄR kan man kalla stubbe mamma!"

Varvat med: "Paaaaaaaaaaaaaappa, du styr åt feeeeel håll!" Och lite: "Mina rumpskinkor sitter fel på sadeln!"

Efter 15 minuter var jag färdig att trycka ned både henne och honom i varsin jävla brevlåda längs vägen.

Jag försökte förklara att det bara är hon som kan kontrollera cykeln och att det INTE är pappas fel att cykeln lutar åt ett visst håll, att han bara försöker rädda henne från att ramla, och att man MÅSTE ramla och öva, öva, öva 100 gånger, innan man har lärt sig. Och snällar rara: SLUTA och gnäll för böveln!

Efter halva vägen gav jag upp och gick hem och städade.

45 minuter senare kommer två åskmoln hem. Den ene skriker som en gris, den andre säger att han säljer cykeln i morgon, "för nu ger jag upp!"

Det är dags att kalla in morfar. Eller köpa stödhjul.

En make utan kontroll.

Vi går och röstar i sann demokratisk anda.

När vi kliver in i röstlokalen så vänder sig maken plötsligt om och frågar vem/vad jag tänker rösta på.

Jag tar samtliga partiers valsedlar och säger: "Well, for me to know and for you to never know!"

Han blev fullständigt perplex;

"Alltså. Jag vet inte om jag kan vara ihop med nån om jag inte vet hur den röstar."

Och här har vi min älskade make i ett nötskal. Han hamnar i en situation som han på intet sätt kan kontrollera, vilket är oerhört svårt för någon som har är ett extremt kontrollfreak.

Jag bara log och gick in och röstade.

Och kommer aldrig att tala om på vad!

På med hjälmen.

Talibanen vaknar och jag hör henne springa in till maken.

Efter 30 minuters tv-tittande i vår säng kommer hon ner och förstör min söndag;

"Pappa, vaknade och är jätteförkyld mamma!"

Och det är nu man knäpper händerna och ber en tyst bön om att man skall överleva denna söndag, utan att bli anhållen för mord på ûbergnällig make.

Jag kan redan nu säga att oddsen inte ser särskilt lovande ut.

Och var jag inte gråhårig innan...

Vi har dragit ut på det här med att dränera runt huset. I flera år. Men nu måste vi.

Så maken hookar upp sig på internet och surfar runt.

Efter 20 minuter så kommer följande:

"Asså, det är ju inte precis frågan om nån jävla rocket science här. Det är ju bara att gräva, skrapa sig lite, lägga i nån sorts duk och fylla igen. Hur svårt kan det vara!"

Jag stelnar till.

Alltför färskt i minnet har jag när han skulle borra upp finskåpet och det blir snett. Men "äh, det är bara att ta en liten kartongbit här och sätta under den här skruven och hänga skåpet på serru, kolla, nu blev det rakt!"

Eller sätter upp kabelgömmor och förlitar sig på att de ska sitta fast med den förklistrade tejpen. Trots att frun säger att man "nog måste spika fast dom också." Men nejdå, och nu hänger dom hej vilt just eftersom klistertejpen slutat fungera.

Eller att han endast kan jobba i två-timmars pass, sen ska det vilas och fika sig lite.

Och så tänker jag på vårt övre badrum som "det bara tar hantverkarna tre veckor att bygga, fan vad du tjatar", och som nu, sex år senare, fortfarande saknar granitskiva, dörr- och fönsterfoder. Och badrumsskåp.

Eller när han, härom helgen, lade två dagar på att gräva upp en liten stubbe. Och sen var fullkomligt jävla ledbruten.

Vi har ett stort hus. Det är alltså väldigt många meter att gräva. Och eftersom han dessutom inte kan göra något utan att ha sin hustru ståendes intill, som sällskap, kombinerat med hans kan-bara-jobba-två-timmar-i-taget och hans för övrigt mycket pressande arbetssituation på kontoret, så kan detta inte sluta annat än i katastrof.

Missförstå mig rätt, han har många goda talanger. Så länge han har ett tangentbord under händerna.

Men nån Martin Timellski kommer han aldrig att bli.

Så nu återstår det för mig att få dessa tankar ur hans huvud. Jag tror att jag ska be honom om ett enkelt jobb; plantera en ny häck. Efter max tre plantor lär han ringa första bästa företag för dränering.

H e r r e g u d vilken tur han har, som är gift med en sån otroligt jävla smart kvinna.

Så var det Bruce Springsteen igen.

I detta nu: kommer ned till vardagsrummet, tar fjärrkontrollen, sätter på tv:n och lägger tillbaka den på bordet.

Sätter mig sen på divanen, som står i ena hörnet av rummet. Loggar in på datorn.

Det är cirka 3 meter mellan mig och fjärrkontrollen. Tv4 ploppar upp. Jag orkar inte lyfta på världsdelen och hämta fjärren.

Och se där;

Jag får genomlida EN TIMME med en dokumentär om Bruce Springsteen och nån jävla konsertinspelning från våren 2009.

Så man kan säga att jag upplevt samma konsert som alla andra i Sverige denna helg.

Och nu vet jag varför jag inte kan med karln: alla låtar låter likadana. ALLA.

Allåååne.

Hela jävla världen sover.

Utom jag.

På en söndag.

Jag är något less på det här.

lördag 6 juni 2009

Maken. Alltså.

I morgon ska jag blogga om makens nya hemmaprojekt.

Jag måste bara andas, hälla i mig lite vin och ta sats först.

Mr-have-a-tumme-in-the-middle-of-the-hand.

Herre jävlar.

Nationaldagsfirande från Stockholm.

Sven-Bertil Taube.

Är det inte dags för honom att kila vidare snart?

Apropå Bruce Springsteen. Och vax i öronen.

Jag har aldrig lyssnat särskilt noga när jag hör en låt med honom.

Så om någon frågat så hade jag sagt att just den låten heter Down by the rain. Möjligen har jag funderat att titeln varit märklig, men vadå; man kan ju lätt bli deppig av regn.

Sladdar in på Expressens hemsida där man tydligen har den unika möjligheten att få höra bild- och ljudupptagningen av gårdagkvällens konsert. Eller rättare sagt, av en låt.

Downbound Train.

Joråsatt.

Samlingar till vansinne.


Jag städar lite.
När jag får upp intresset för något så har jag ingen botten. Ska det samlas, så ska det samlas in absurdum.
Detta är en bråkdel av min armbandssamling. Äkta med oäkta.
Och när jag ser detta undrar jag stillsamt: när övergår sjukdom till sinnesjukdom?

Does anyone think Im stupid?


Det här är två svindyra ljuslyktor i kristall. Jaha, och? Well, de kom i paket om TRE. Någon i detta hus tror inte att jag märker om nåt går sönder. Skall bli intressant att se vem av de två som är skyldig, för tonåringen är hos sin far.

fredag 5 juni 2009

"Brucan"

Det här med Bruce Springsteen.

Allvarligt.

Alla verkar vara helt till sig i trasorna över denna 80-tals-get-over-it-idol.

Jag fattar ingenting.

En gammal jävla gubbe men nån enstaka okey låt.

I detta nu.


För 30 min sen passerar jag en korsning här hemma i Bromma. Tredje bilen framför mig kör på ett litet barn. Barnet ligger livlöst på marken. Folk ringer ambulansen. Jag kör en bit fram och måste stanna bilen eftersom jag skakar fullkomligt okontrollerat. Ringer maken och gallskriker. Och känner att en bit av mig dog just precis då. Hur får man reda på om hon överlevde? Jag kan inte andas.
Fotnot: Eftersom jag kommer förbi olyckplatsen bara sekunder efter att det har inträffat och då ser förarna till bilarna framför mig rusa ut, en kastar sig över flickan, de andra trycker upp varsina mobiler mot öronen, så förstår jag att jag inte kan göra något. Ambulans och polis är tillkallade. Och det var lika bra det för jag bryter ihop fullständigt.
Efter mitt ärende åker jag till närpolisen. Som givetvis har stängt tidigt dagen före helgdag. Jag ringer sjukhuset, som givetvis inte kan lämna ut uppgifter. Jag ringer någon, som får reda på att flickan har avlidit. Denna uppgift korrigeras senare.
Hon överlevde och jag kan börja andas igen.
Fy fan i helvete. Är det enda jag kan säga.
Och tack Linda.

En missnöjd make och en äcklig chef.

Maken kommer in på mitt kontor.

Han tjatar nåt om att jag har kommit att bli en legendarisk ordförande i GKIF-klubben.

Inte en vanlig simpel ordförande...näe...L E G E N D A R I S K.

GKIF??

Gnäll Kärringar i Förorten.

Sen går han så nära mig han bara kan. Och släpper en brakskit. Vänder på klacken och går.

Och jag tvingas andas med öppen mun i 1 minut och 34 sekunder.

Det är uppenbart att det finns andra aspiranter på att få sova i lekstugan.

Makens kommentar.

Maken säger att han ger mig för lite stryk.

Vet inte riktigt vad han styr med, den där.

Att sova i en lekstuga.

Vet ni hur kallt det är att sova i en lekstuga?

Hehe, inte jag heller.

Jag hade tur. Maken jobbade sent. Jag slapp träffa honom.

Ska hem tidigare från jobbet idag.

Och packa väskan!

Seriöst.

torsdag 4 juni 2009

Utkastad?

Här är en som från och med ikväll förmodligen är förvisad till lekstugan.

Permanent.

Och det är väl tur som fan att den är topprenoverad.

Herregud, man måste väl bjuda lite på sig. Och sin man.

Det var ju ändå han som bad mig fortsätta blogga förra sommaren...

60 saker om mig. Bara sådär.

Tänkte publicera den här listan för några veckor sen, men Uppsalas största bloggare hann ju givetvis, ovetandes, före mig, så jag fick avvakta ett tag.

Nå. Här är lite värdelöst vetande om mig.

1) Jag är en källar-knarkare. Dvs, jag går igång på fräscha källare.
2) Jag kan inte sätta mig och äta middag om inte alla kastruller, och allt annat i köket är rent och snyggt.
3) Jag har varit baddräktsmannekäng. Hade en gång en snygg kropp...
4) Jag är svinblyg och avskyr att träffa nya människor.
5) Min största dröm är att åka till Japan och gå på en Sumobrottar-turnering.
6) Jag småpruttar ibland. I min ensamhet.
7) Jag är en gnällig fru.
8) Jag är avundsjuk på människor med intressanta utbildningar/jobb. Dock aldrig missunnsam.
9) De 15 första åren av mitt liv har visats på tv. Hundra jävla gånger. And I hate it. Och trots det gick jag med på en inspelning i vuxen ålder. För att jag var ett jävla pucko.
10) Jag är en svinbra kompis.
11) Jag har äckligt dåligt självförtroende/självkänsla.
12) Jag är asrolig.
13) Jag har grymma problem med matematik. Varför kunna liksom...
14) Jag har mycket svårt för korkade människor. Alltså, på riktigt korkade människor.
15) Innan jag har fyllt 50 så kommer jag ha gjort cirkus 5 plastikoperationer. I love it.
16) Jag ser alltid fram emot narkossprutan.....sover aldrig så bra som då!
17) Jag tycker på riktigt att min man borde ge min frikort på Mikael Persbrandt.
18) Han får givetvis ett på den däringa Tone Bekkestad, eller vad hon nu heter. Varsågod och klicka.
19) Förresten, han kan få 1 frikort om året på henne. Så är det lugnt sen.
20) Jag är en god hustru.
21) Jag har, anonymt, anmält en människa för något olagligt. Och en hel bransch fick en chock.
22) Jag har stora tuttar. Som alltid är i vägen. Men ganska snygga.
23) Jag läser aldrig artiklar om barn som far illa. Det skulle bli mördarvarning då.
24) Jag tycker på allvar att diamanter och briljanter är självklara presenter till en god och trogen hustru. Just för att det är jobbigt att alltid vara god och trogen.
25) Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå omkring med en fejkväska. Även fast jag inte stör mig på att andra gör det.
26) Jag är avundsjuk på att min dotter, med vänner, har hela livet framför sig.
27) Jag tycker det är extremt avtändande med människor som petar sig i näsan offentligt. Extremt.
28) Jag har levt ett mycket spännande, roligt, annorlunda, och för en del; ett chockerande liv. Jag borde skriva en bok. Faktiskt.
29) Jag ångrar mycket. Tyvärr, för det är ju inte politiskt korrekt att göra det.
30) Jag tänker skriva åtminstone en bok innan jag dör. Troligtvis under pseudonym. För allas bästa. Om inte så för mitt eget...
31) Jag skulle kunna flytta till Las Vegas på en sekund, om tillfälle gavs. Och nej, jag spelar inte. Det finns annat som lockar.
32) Jag kan inte äta frukost om jag inte har duschat först.
33) Jag är den perfekta kandidaten för att vara stenrik. Skulle klä mig bra under det epitetet.
34) Jag har personalansvar och jag avskyr det. Trots att jag är bra på det. Bara problem.
35) Om en vara är för liten/stor/trasig, så skulle jag aldrig drömma om att gå tillbaka med den. Way too feg för det.
36) Jag blir oerhört förlägen vid beröm. Vill bara sjunka genom jorden. Även i min blogg.
37) Jag har många fördomar och en del mindre smickrande egenskaper. T ex så dömer jag alltid folk på förhand. Fast jag hävdar det motsatta om folk frågar. Jobbar på det.
38) Jag blir på allvar rädd för mig själv vid kombination PMS och köra bil. På riktigt. Försöker hålla mig från bilen då.
39) Jag och min chef/man bråkar ibland så att tapeterna krullar sig. Det är farligt nära mellan kärlek och hat. Jävligt nära.
40) Jag tror på riktigt att jag är en bra mycket lyckligare människa om jag har obegränsat med pengar och är smal. Men jag låtsas att det inte alls har någon betydelse. För jag orkar inte ta diskussionen.
41) En av mina stora "drömmar" har alltid varit att i någon form jobba med hemlösa. Problemet är att jag nog inte klarar det mentalt eftersom jag är en sån som tar med mig jobbet hem. Och så många sängplatser har jag inte. Men vore jag snuskigt rik så skulle jag göra nåt åt problemet.
42) Som alla andra föräldrar så skulle jag med lätthet dö för mina barn.
43) Jag skulle aldrig dö för min man. Det finns alltid andra.
44) Jag låter medvetet folk tro att min man är utbytbar. Det är han förvisso, men jag vill nog helst ha honom kvar.
45) Ingen annan skulle någonsin kunna stå ut med min man. Det har till och med en expert sagt. Alltså är jag värd Bragdmedaljen varje år.
46) Jag kan vara en riktig jävla hagga. Bara reta mig vid rätt tidpunkt i månaden.
47) Folk kan bli förvånade över att jag är så genuint snäll. Vilket kan få mig att undra ibland...
48) Jag släpper ytterst sällan in någon innanför min "mur". Just nu finns bara en människa där.
49) Jag gillar att höra skvaller. Dock gillar jag inte att skvallra själv.
50) Jag är gift med någon som mer än gärna skulle prenumerera på Hänt i Veckan, om det inte vore för att jag tvärvägrar.
51) Jag gillar att folk har förutfattade meningar om mig. Jag gillar att de har noll koll. För jag är en jävel på att skådespela, utan att för den skull vara falsk.
52) Jag skäms inte en jävla sekund över att jag sover i 8000 krs-lakan. Det finns annat jag drar ned på för att kunna göra det.
53) Jag har ständigt dåligt samvete över att jag inte tar hand om mina vänner ordentligt.
54) När jag åkte fast för fortkörning en gång, och konstapeln bad mig kliva ur och följa med till hans bil, så lovade jag maken att "neka, bara neka för fan", och i samma sekund jag satte mig i polisbilen så sa jag: "Okey, var ska jag skriva på någonstans?" För jag höll på att bajsa på mig. Maken förlät mig aldrig för det. Han skulle hellre velat att jag bajsade ner hans BMW.
55) En gång gjorde jag och en arbetskompis ett moraliskt inbrott på vår arbetsplats. Och även om vi juridiskt aldrig skulle ha torskat så var det rätt blött i brallan på oss efteråt.
56) Jag berättar gärna för allt och alla att min man bajsade på sig på ett flygplan en gång. Till och med nu när jag skriver det, så skrattar jag lika mycket. Och det är 10 år sen. Talibanen älskar att höra den historien. I'm evil.
57) En gång tvingande jag min man att ha sex med en uppblåsbar docka. Bara för att jag var nyfiken och inte har en snorreborre själv. Det var i särklass det roligaste jag varit med om. Ever. Han var dock mindre imponerad kan jag säga. För att inte snacka om hur ont han hade.
58) Den uppblåsbara dockan knölades efteråt in i en påse i en garderob, i vårt sommarhus. Som vi nåt år senare lånade ut. Det var inte alls pinsamt. Inte alls.
59) Jag har haft en enda könssjukdom i mitt liv. Och då trodde jag att jag skulle slå ihjäl avsändaren. Men han var för bra i sängen för att jag skulle dumpa honom. Och det var ingen allvarlig relation, bara en så kallad k-kompis under ett par år.
60) Jag har en gång öppnat dörren helt näck, i tron att det var min dåvarande kille. Det var det inte. Det var hyresvärden. Och jag var glad över att jag åtminstone inte behövde skämmas över min kropp. Då.

Och när man har haft ont i huvudet.

Jag har upptäckt en nackdel med att sova av sig migränen under en hel arbetsdag.

Man är på jobbet exakt 04.59 nästa dag.

Grattis.

onsdag 3 juni 2009

Jag säger bara..

Migrän.

Dra åt helvete vilken migrän jag har haft idag.

Och spytt satan.

Och det känns som om Skansens alla apor har bajsat i min mun.

Så nu borstar jag tänderna och kryper tillbaka till min håla och inväntar en ny migränfri dag.

tisdag 2 juni 2009

Tänkte på en sak. Äckelgubbar.

När vi stod på Arlanda och väntade idag så gick jag iväg en snabbis för att handla en grej.

När jag går tillbaka så får jag ett bra tillfälle att titta på min snart 18-åriga dotter, på avstånd.

Jag noterar då även andras beteende omkring henne.

Givetvis säger alla morsor att deras barn är vackra. Men det är bara det att den här damen är verkligen snygg. Så ända in i helvete. Säger andra.

Men jag kan inte påstå att detta skänker mig någon vidare glädje när jag ser alla snuskiga gubbjävlar som äter upp henne med blicken. Typ alla över 25.

Det är nästan så att jag får lust och gå fram och klappa till dom.

Ursäkta mig, det är min bäbis ni tänker snuskiga tankar om.

Äcklon.

En gammal mamma.

Läser saga för talibanen.

Hon pillar med mina ögonlock.

"Mamma, det är nåt här."

"Vadå?"

"Det är nåt här, ett streck liksom. Det är nog en skrynkla. Det verkar som om du börjar bli lite gammal mamma."

Vad var det vi sa nu igen....? Man fick inte slå barn va?!

Om hur man åker vilse en tisdag.

Tonåringens två bästa kompisar har spenderat det senaste året i USA. Idag var det dags för den ene att komma hem.

Och som snäll moder så kör jag givetvis ut till Arlanda. När vi nästan är framme så noterar jag en olycka modell mycket stor i motsvarande körfält.

Någon har kört rätt in i en portal, ni vet: dom däringa stora sakerna som är över vägarna, fulla med skyltar om var man är, och ska. Denna portal hade vält rakt över vägen. Samtidigt säger dom på radion att vägen är avspärrad.

For a very long time.

Sen möter vi väninnan.

Och när vi ska åka därifrån så får vi tipset om att åka via nåt Almunge, eller vad det hette. Så vi åker. Och jag rattar in Almunge i GPS:en. Och hela jävla tiden så poppar det upp ett meddelande om att det skett en trafikolycka och vill jag byta väg. Till slut ruttnar jag och stänger av skiten.

Och vi åker. Och åker. Och kanske svänger lite fel här och där. Och är mitt ute på landet.

Efter 20 minuter får tonåringen krupp:

"Mammaaaaa, du ser ju: ALLA bilar vi möter åker ju åt ANDRA hållet! Mamma VÄND bilen. Ahhhh, med pappa kan man ju andas för HAN vet ju vart han ska men DU, du hittar ALDRIG!"

Jag är envis. Jag tänker fanimej inte vända, för att hamna i den stillastående kön. Näpp, någonstans måste jag ju komma ut från bushen.

När 40 minuter gått i 110 km/tim så börjar jag nog undra om jag verkligen ska hitta hem. Då och då kommer små söta byhåleskyltar upp. Med en himla massa konstiga aldrig-hört-talas-om-namn.

"Mamma, snälla mamma, ring pappa. Han VET. Men åhhh, han har stängt av telefonen, han sitter på flyget hem från Finland. Du MÅSTE vända nu, vi kommer aldrig att hitta hem!"

"Jamen vadå, vi umgås ju med varandra och titta, kolla vilka vackra hus det är här!"

"Mamma, men åhh, du är helt STÖRD! Hur ska vi hitta hem? Och DU ska vara Stockholmare mamma!"

"Exakt, det var just det, det HÄR är inte Stockholm serru!"

Vi hamnar till slut i Uppsala. Och därifrån var det plättlätt.

Och väninnan med föräldrar var hemma sedan länge.

?


Ladugårdar. Jag är far away från my hoods, let me tell you. Helt seriöst.

Jag kan.


Hur man lyckas med det omöjliga. Dvs åka vilse fast man har GPS. Jag vet fan inte var jag är, bortsett från att den visar att jag är 8 mil från Stockhokm. Bra jobbat.

Om att inte skriva mail early birdy till Kina.

Jag letar fabriker i Kina. En factory alltså. Och har nu hittat fem aspiranter.

Och ibland när man har bråttom och morgonen är arla, så står inte alla kor i hagen.

Igår drar jag iväg ett mail där jag bland annat skriver;

"...we're also looking for a long term relationship with the fabric we choose in China."

(fabric = tyg, för er som glömt)

Imorse får jag ett svar på knagglig engelska;

"but we don't understand that fabric you wrote about. That means that we have to stock a lot of the same fabric. And are you sure you will use the same for that long? Isn't it better if you use different on each product, if we may say so?!"

Det är nog inte bara en skrivarkurs jag ska ta i augusti. Det blir en sväng engelska också..

måndag 1 juni 2009

Lobotomerad allergiker.

Jag har i vuxen ålder blivit pollenallergiker.

Kraftigt allergisk.

Detta har lett till att jag blivit allergisk mot så kallade kärnfrukter. Äppeln, päron and you name it. Fast jag kan äta det om det är tillagat.

Så därför är jag inte så imponerad av våra 8 äppelträd, som jag skrivit en del inlägg om.

Nåväl.

Ibland är jag korkad. Eller nä, jag är helt jävla pantad.

I fruktskålen ligger det vindruvor och päron.

Jag är hungrig.

Vindruvor är små.

Så jag tar ett päron. Och tänker: "Amenvafan, jag kanske inte är allergisk längre. Det var ju så många år sen som jag testade mig. Det har säkert vuxit bort."

Trycker i mig päronet.

Tonåringen ringer.

Samtidigt som jag pratar så känner jag hur hela mitt svalg svullnar igen. Och det kliar och sticker i hela munnen och halsen.

Och jag får svårt att prata.

Blir lite lätt panikslagen. Överväger en stund om jag ska ta mig in till sjukhuset.

Men jag springer ned till frysen och trycker ned en glass i halsen. Och har så bråttom att jag håller på att kvävas. På riktigt.

Efter en kvart känns det bättre. Även om hela kroppen skakar.

Kokar mig lite te.

Och undrar om jag verkligen ska blogga om det här.

Men kommer fram till att det måste väl ändå finnas fler som skulle kunna vara lika jävla korkade.

Va,va,va,va?

Fotnot: Och nu när jag glor i spegeln så kan jag konstatera att det ser ut som om jag rånat Akademiklinikens hela lager av Restylane. Ser ut som hon "HotLips" i tv-serien Mash...

....ska hångla lite med maken i kväll tror jag visst.

Apropå det försvunna Air France-planet...228 döda..

Jag ska till Hamburg under midsommarhelgen.

Jag tror jag hoppar flyget.

Faktiskt.

Nu så.


No more jävla vinterpuppor. Sommar. Officially.

söndag 31 maj 2009

Att vara sexig i en hammock. Nä, inget naket.

Jag är en mycket otålig person som har vansinnigt svårt för att bara koppla av och inte göra ett skit.

Men idag är jag trött. Och efter lite ommålning av ett par utomhusbänkar bestämmer jag mig för att skita i alla andra projekt.

För jag är astrött.

Så jag tar en bunt tidningar och lägger mig i hammocken. Efter en stund känner jag att jag nog ska dra igen ögonlocken lite.

Vi har värsta-bästa hammocken. Man kan nämligen fälla ryggstödet, och på så sätt farvandla den till en dubbelsäng. Så jag gör det.

Jag somnar som en klubbad säl.

I ungefär 3,5 minut.

Sen väcks jag av ett enormt dån, och jag tror för ett ögonblick att det är flaggstången som håller på att välta över mig.

Det tar några sekunder innan jag inser att det var mitt eget snarkande som väckte mig. (Jag har opererat bort mandlarna, men när jag är extremt trött så snarkar jag.)

Och eftersom jag är pollenallergiker och därmed täppt i näsan, så har jag dessutom sovit med öppen mun.

Inga konstigheter, om det inte vore för att jag upptäcker att halva ansiktet är blött.

Jag ligger och sover i mitt eget dregel.

Väry sexigt.

Mors Dag.

Att vara mamma och alltid vakna runt halv 6-6-tiden på morgnarna är ingen bra kombination med att det är Mors Dag.

I synnerhet inte när talibanen går till sängs vid 22-tiden och maken vid 02-tiden.

Så jag ligger i sängen och trummar med fingrarna. För talibanen tjallade nåt om frukost-på-sängen-mamma!...

Men vid 07.45 konstaterar jag att jag har fått djupgående liggsår. Jag måste upp. Jag måste ut.

Så jag smyger upp och ställer mig i duschen.

Och eftersom vårt badrum, projekt-färdigt-2003, inte har något dörrfoder så hörs skvalandet vida runt kvarteret.

Mycket riktigt, 40 sekunder senare öppnar talibanen dörren och frågar varför jag inte ligger i sängen.

Så jag hoppar ur duschen och i sängen igen.

Och eftersom det känns något konstigt att sjunga Ja må hon leva, så hör jag maken sjunga "Mamma Mia, here I go again......". Bra fantasi där måste jag säga.

Och i nästa vecka ska jag till den lokala present- & prylaffären och tacka innehavaren för hennes utomordentligt goda smak. Och minne.

lördag 30 maj 2009

Lugn och fin. Andas för fan.

Vaknade ju strax före 5.

Och har hållit igång som en skållad råtta hela dagen;

Åka till IKEA och pimpa sig lite till lekstugan. Tänkte att Stockholmarna var upptagna med antingen Elitloppet på Solvalla, alternativt Stockholm Marathon.

Icke.

Att man aldrig lär sig.

Hem. Packa in make och taliban i bil för storhandla. Make sur som satan för att veckonotan gick på strax under 3000 kr. Kan KANSKE bero på att han bjudit hem folk ikväll.

Det var ättika hela vägen hem och muttrandes nåt om att hustrun sabbat hans agenda. Att det var hustruns fel att han inte skulle hinna ordna Mors Dag-present.

Hustru fick tokspel och undrade stilla om han möjligen landade i Sverige i går kväll samt informerade om att han vetat om förestående dag åtminstone i ett år.

Hustrun skiter fullkomligt i alla matkassar vid hemkomst utan går direkt ut till boden. Sliter fram gräsklipparen, som det senaste året verkar stå HUSTRU ingraverad på. Maken har noll koll på hur den fungerar utan tycker att det givetvis är viktigare att skriva ut fakturor. Men först är han borta en timme och jag kan bara hoppas att det blev en dyr timme.

Dryga timmen senare är hustrun klar, och har också därvid övergivit tanken på att lobotomera maken under kommande natt.

Hustrun fortsätter med att borra upp diverse hyllor i lekstugan och kan konstatera att den inom kort är färdigpimpad.

Vidare städar hustrun upp i trädgården efter talibanen och hennes kompisars lek. Hustrun fortsätter sedan inomhus med tvättmaskinsfyllning och tömning. Bädda sig lite sängar. Plocka sig lite prylar.

För att 17.40 falla ihop i soffan för en stund.

Dock en jävligt liten stund då gästerna snart kommer. Det ska fixas mat, det ska dukas, det ska pyntas.

Sa jag att gick gick upp vid 5.00?

Jag kommer somna med huvudet i jorgubbar och glass.

Jag veeet att man inte ska vara våldsam.

Men ibland önskar jag att det var tillåtet att spöa sina män.

I alla fall en endaste gång om året.

Schyssta ra'

Den 30 maj och ingrodda vanor.

Apropå att stirra sig blind på en almanacka:

Talibanen är som en häst på väg till grönbete: extas över det varma vädret. (Som ska uppåt 25 grader idag.)

"Mamma, mamma, kan vi ta fram min pool idag?!"

"Nä, det är inte sommar än, det är för kallt."

"Men mamma, när är det sommar då?!"

"Den 1 juni."

Sent ska syndaren vakna. Eller inte.

Jag måste ha syndat något oerhört i mitt liv eftersom Gud nu straffar mig med att väcka mig 04.55 en lördagmorgon.

Oerhört.

För till och med fågeljävlarna har sovmorgon.

fredag 29 maj 2009

Finally!


Det bästa jag sett idag.

Skansen, here we come.

Denna dag skall jag och maken tillbringa på Skansen.

Tillsammans med ca 60 andra.

Dvs samtliga barn, fröknar och föräldrar i vårt föräldrakooperativ.

Den årliga utflykten med andra ord.

Som innefattar kommunala färdmedel såsom den så kallade Nockebybanan (två-vagns-rälståg..typ), tunnelbana och buss.

Det finns två saker jag genuint avskyr.

Skansen

och

kommunala färdmedel, med en miljon bakterieåkande människor i varierande storlekar.

Så jag tar bilen in.

Och parkerar utanför entrén.

För vis av erfarenhet så vet jag att man är totalt slut när dagen når sin ände; backe upp, backe ned, ohhh så söta djur, rida sig lite ponny, klappa sig lite älg, jaga sig lite påfåglar, äta sig lite kladdig matsäck.

Så nu snörar jag på mig ett par Louis Vuitton-gympadojor och tar med mig lite glamour in bland apor och annat kryp.

En ny dag. Utan mordbrännare.

Gårdagens sittning i Svea Hovrätt gav mig en rätt bra insikt i hur vårt rättssystem är uppbyggt.

Och jag orkar inte tänka på det igen.

Men så mycket vet jag, att om jag någonsin hamnar på fel sida om lagen, ja då är det viktigaste att leta efter en säljare som för min talan.

Helst en gammal Elektroluxsäljare som omskolat sig till advokat.

Och så kan man ju hoppas på att man stöter på samma fullkomligt inkomptetenta, icke pålästa åklagare, som i pausen avslöjade att hon bara längtade ut till landet.

Sen kommer jag avråda alla jag känner att starta business i de branscher där den här typen av människor huserar.

Och efter samtal med erfaret folk inom lagens sfär kan man konstatera att dessa småkryps mycket vanliga syn på hur man har ihjäl konkurrenter, kanske inte står i paritet med övriga medborgares syn på hur man hanterar saken.

Detta som hände oss är tydligen allt annat än en ovanlig händelse.

Men det skrivs aldrig om det.

Du anonym.

Du som kommenterade anonymt i föregående inlägg, läs gärna min kommentar jag lämnade åt dig där.

torsdag 28 maj 2009

När jag dör.

Har suttit och pratat med några kompisar ett par timmar.

Och det slår mig att man aldrig/sällan pratar med sin respektive om hur man vill bli begraven. Och sånt runt omkring.

Jag kom på hur jag vill ha det.

Jag är en ytlig jävel.

Maken får se till att bränna mig, sen får han först åka in till Louis Vuitton-affären på Birger Jarlsgatan och diskret strö ut mig lite hur som helst i butiken. Gärna bland väskorna och skorna.

Sen får han ta sig till "min" Tiffany-butik i Las Vegas. Och då käre make, då går du in och sen går du till vänster, förbi första monterdisken, vidare neråt. På vägen så strör du mig lite här och där, för det är många juveler jag vill ha i den butiken. Så det kvittar liksom. Men INTE bland vaserna. Dom är fula.

En liten sak jag undrar över bara.

I den här rättssalen hängde två enorma kristallkronor. Med både glödlampor och stearinljus.

Stearinljusen hade varit tända. Det syntes.

Under 5 timmar försökte jag komma på ett enda litet tillfälle när det är egalt att tända stearinljus i en kristallkrona i en rättssal i Svea Hovrätt. Många i:n blev det...

Jag kunde inte komma på något.

Istället fantiserade jag om dessa hovrättsråd, domare och andra människor med konstiga titlar, kanske hade avancerade "firmafester" ibland;

Läderklädda domare som kröp omkring på golvet med nån läderboll fastklämd i munnen, den ende kvinnan i samlingen kanske var en dominatrix (härskarinna under en s/m session....kolla vad jag vet, hehe) och dom gamla gubbarna var undergivna små herrar med läderhuvor, som bad om att bli piskade...om och om igen.

Ehh.

Jag drog visst iväg lite här känner jag.

Men det var svårt att låta blir att dra på smilbanden när jag satt där och funderade.

Hellre det än att verkställa en annan fundering.

Att kasta mig över bordet och slå ihjäl dessa två små jävla kryp som satt där och log.

Snart.

Nu kommer strax två gamla kompisar, så jag ska umgås med normala människor i några timmar.

Kan behöva det efter dagens 5-timmars pass i Svea Hovrätt. Vilket jag återkommer till lite senare ikväll.

Kan bara säga att, hade jag inte fördomar före, så har jag det nu.

Herrejävlar så förbannad jag är.

Min man. Dr Jekyll & Mr Hyde

Jobbtelefonen ringer och jag hör en make i andra änden.

Ylandes om varför jag inte har tagit in talibanens stolar och skrivbordet från altanen.

"Fatta'runte att allt blir förstört och håll inte på med såna här projekt om du inte kan avsluta dom."

Freeze.

Jag håller alltså på att slipa ovanstående och då helgen tog slut i söndagskväll, så täckte jag över skrivbordet, utifall att det skulle regna. Hennes små stolar ställde jag ut först i går. För tanken var att jag skulle slipa i går kväll.

Så när jag hör orden "....om du inte kan avsluta dom" så brinner hela peruken.

"DU KAN FAN FÅ SE PÅ AVSLUTA PROJEKT! JAG KAN PACKA IHOP HÄR PÅ EN SEKUND! Hur i helvete kan du säga så?!! Vad sägs om att helgen tog slut!! VA,VA,VA" Och exakt vad vann du med det här samtalet? Vad är problemet?! Låt skiten stå så tar jag hand om det när jag kommer hem!"

TJONG, på med luren.

5 minuter senare så ringer han igen.

"Nämen godmorgon älskling. Hur mår du idag?!"

Jag stirrar på luren och undrar från vilken planet han kommer ifrån.

Men leker leken.

Och nu kommer han och hämtar mig för rättegången.

Detta är min vardag.

Ålväjs.

Lagens stympta arm.

Idag ska jag på rättegång.

Nä.

Maken lever.

Än så länge.

Vi ska på rättegång och se vad det är för jävla rättssystem vi har, som låter en anstiftare till mordbrand, där en 19-årig var på god väg att bränna ned en av våra butiker, gå fri.

Ja, mordbrännaren fick samhällstjänst.

Men idioten som beställde ett stycke nedbränning av konkurrerande butik, han gick fri. Trots åklagarens bevis med samtalslistor från mobilen. Och trots att 19-åringen golade som aldrig förr.

"Jamen du mannen va, min mobil ligger i butiken va, vem som helst kan låna den va mannen."

Så det är Hovrätten som gäller.

Sen får vi se om jag har med mig en make hem, eller om han anhålls för mord på ett stycke syrianier.

Jag och självinsikt.

Det är väl jävligt konstigt.

Varje gång jag går förbi en spegel så undrar jag vem det där är.

Alltså, jag skojar inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

Men så ser jag ju storleken på trosorna.

DÅ fattar jag.

För det var ett tag sen det var string kan jag säga.

onsdag 27 maj 2009

zzzzz

I morse vaknade jag 04.40.

Duschad och påklädd satt jag i bilen 04.55.

Ja, jag tittar mig aldrig i spegeln. Det är liksom bara att kamma håret, klä på sig och dra.

Jobba sig lite hela dagen.

Nu, klockan 19.30 så kan jag inte påstå att jag är så kaxig längre.

Talibanen undrade varför jag sluddrade och hoppade över stycken när jag läste saga.

Det blir med andra ord inget sex idag heller.

Såvida maken inte har nåt emot att jag sover under tiden.

Apropå att snarka.

Jag brukar oftast somna före maken.

Ett medvetet val eftersom han oftast snarkar så att plankorna på husfasaden lossnar.

Och om han inte slutar efter det att jag puttat honom hårt femtioelva gånger, nypt honom i armen eller pickat på hans huvud, så brukar jag roa mig med att experimentera lite med hans luftvägar;

Jag håller för hans näsa tills jag hör ett konstigt mullrande ljud, som övergår till nån form av kvävningsattack, då släpper jag, vänder mig om och låtsas som om jag sover.

Med lite tur så byter han liggläge och jag hinner somna.

Börjar han snarka igen, så gör jag om proceduren.

Jag lyckas alltid.

Undrar var dom mördargenerna kommer ifrån.

Sömnlös


Har man inget bättre för sig en onsdagmorgon kl 05.30 då kan man ju alltid tvätta (den nylagade) bilen.

tisdag 26 maj 2009

En stelopererad hand. Och skallrande väggar.

Klockan är 22.30.

Maken sitter i soffan och snarkar så att den nya tapeten på övervåningen ramlar ner vilken sekund som helst.

Och även om jag skulle ha en kofot till hands, så skulle jag inte få loss fjärrkontrollen ur hans högerhand.

Nähä.

Roligare än så här blir det alltså inte ikväll.

Jamen godnatt då.

Åka bil med maken.

(Ja, det är ett företagsköp på gång. Eller rättare sagt; på önskelistan. Men skit i det nu.)

I sina ungdoms dagar så jobbade maken som säljare under några år. Det blev många, många mil i bil.

Och eftersom han var konsult så innebar det att hans kontor var i bilen. Eller rättare sagt; i hans knä.

Så än idag sitter (o)laterna i: man pratar i telefon, styr med ena knät och håller i ett papper och en penna med händerna.

Hustrun tycker att detta är något jobbigt.

Så jobbigt att det ilar i anus rektus varje gång man sitter bredvid.

Idag äter vi lunch inne i Stockholm city. Jag ser till att sätta mig på förarsätet när vi drar iväg från kontoret.

Och om jag kunde räkna alla jävla: "Ohhh, akta, akta, akta" eller "Tare lugnt för f-n", och så några"iiiiiiiii!"....
....för att inte tala om alla gånger han drar in luften mellan tänderna så att det låter som om han ska dö vilken sekund som helst, så skulle jag vara mångmiljonär idag.

Så här är det varje gång jag kör.

Tilläggas skall att hustrun aldrig har krockat. (Alltså, om man väldigt snabbt glömmer grindstolpen hemma då'ra. Bara lite. Bara byte av en dörr, eller så.)

Men det har maken.

Och senast med min bil för 3 dagar sen.

Så när han för 100:ade gången visualiserar sin död genom diverse läten så är jag färdig att sparka ut honom genom takluckan.

Jamen allvarligt.

Vafan är problemet egentligen!

Och han kan se sig i röven efter fler lunchdejter med den underbara hustrun.

Lunchdate

Jag vet inte hur det är med er, men jag äter ytterst sällan lunch på tu man hand med min make.

Kan KANSKE bero på att vi jobbar ihop och jag tycker tack-så-mycket-det-räcker-så-bra-med-det.

Idag ska vi äta lunch på stan.

Samsing is på gång.

Han kanske ska fria igen.

Eller så kanske en "90-60-90 Lena 23 år " klivit in i matchen.

Well, LYCKA TILL, säger jag i så fall.

Fast det kanske helt enkelt är så att han bara vill äta en romantisk lunch med sin underbara hustru.

Eller så ska han presentera ett nytt företagsköp. Han har ju trots allt varit extremt trevlig här ett tag nu.

Och man har ju varit med förr kan jag säga.

måndag 25 maj 2009

Om att torka sig i röven med rätt papper. Eller från rätt företag.

För några år sedan så blev jag kund hos ett företag som levererar toa- och hushållspapper hem till dörren.

Förvisso aningen dyrt men ack så mjukt och skönt papper för gumpen.

Eftersom man köper upp sig på ett lager så har de som rutin att ringa var sjätte månad.

På hemsidan så står det att de har levererat papper till folk i 20 år.

Och då kan man ju tro att de har koll på saker och ting.

Jag vet inte om det möjligen är nya ägare som sitter där.

Eller om de gamla sitter och hinkar t-sprit i oanade mängder.

Nu har de i alla fall förlorat mig som kund:

Det ringer en tomte och presenterar sig. Jag talar om att, nej tack, jag har så det räcker i typ 5 månader till.

Två veckor senare ringer en annan. Och frågar samma sak. Och får samma svar. Så där höll det på ett tag. Sen eskalerar det;

I förra veckan ringer det igen.

Jag är en ganska trevlig person så länge jag inte kombinerar PMS med att köra bil. Jag svär ytterst sällan, om någonsin, till någon jag inte känner.

När det för FJÄRDE gången (samma vecka) ringer i förra veckan så frågade jag vad i helvete dom styr med därborta. Jag fick det femtielfte "ursäkta" på en månad.

För en timme sen ringer dom igen. Samma svar. Samma jävla "ursäkta".

TJUGO minuter senare så ringde dom igen (det är alltid olika personer);

"Ja hej, det här var från XXXXX AB, jag undrar om........"

Nu brinner det i peruken kan jag säga;

"Amen nu får ni FÖR I HELVETE kamma till er! VAD är problemet? Ge FAN i att ringa mig, STRYK mig från era listor, RADERA mitt telefonnummer, näe förresten, DELIIIIITA ALLT som har med mig att göra i ert jävla system. NU räcker det. Ringer ni EN GÅNG TILL så kommer jag kräva ETT ÅRS förbrukning på papper. Då JÄVLAR lär ni aldrig ringa igen!"

Personen jag pratade med fick hicka och bad om ursäkt. Givetvis.

Och det ska bli myckett intressant och se hur lång tid det tar innan de hör av sig igen. Och gör dom det, ja då kommer jag ställa till ett sånt liv att dom önskar att dom sålde semlor till ålderdomshem istället.

Jag får magsår av nervositet. Och jag ÄR faktiskt blyg.

Känner mig som en dagisfröken som står vid grinden och tar emot alla barn.

"Välkomna, varsågoda och stig på, trevligt att ses, hoppas att ni stannar...."

....till alla er nya här...

Linda "Innandufanns"skrev nåt överraskande fint om mig på sin blogg igår så nu står jag här vid grinden och tar emot.

Och det är ju en jävla tur att man bor stort här i cyberrymden, för många är ni. Och varmt, varmt välkomna är ni dessutom!

Nu ska jag bara klura ut hur i helskotta jag ska få er att stanna också.

Man kanske ska börja betala var och en av er för att få er att registrera er som Följare till höger här intill.

Fast det verkar lite desperat kanske. Aningen va?!.

Men jag är sällskapssjuk.

Nä, det verkar enklare att låsa grinden och slänga nyckeln.

Japp. Så får det bli.

En glad äkta hälft.

Maken påstår att han älskar mig.

Och så är han på gott humör.

Två saker som var för sig är trevligt, men som kombo så anar jag oråd. Big time.

Dessutom påstod han i morse att jag "är jävligt duktig".

Det är nåt skit i görningen.

Och nä, att det är Mors Dag är inget han har koll på.

Han kanske har skaffat sig en älskarinna.

Fast då älskar man väl inte hustrun. Eller jo, det kanske man gör. Ännu mer.

Häpp. Vad vet jag.

Men han ska ju inte för en sekund tro att jag har glömt att min bil står på verksta'n.

Lite mer info om Årets Bok!


Jomenvisst. Tack vare mina trogna följeslagare här, så råkade jag bli en av 16 finalister i Blogg-SM förra året.

Vi bestämde oss för att ge ut en bok med våra bästa inlägg. I mitt fall så bad jag er välja åt mig.

Det gjorde ni bra kan jag säga!

Och nu är den alltså här.

Kom och köp konserverad gröt!

Allt överskott går till "Hjärtebarnsfonden"

Själv ska jag ställa mig på plattan och kränga i helgen.

söndag 24 maj 2009

Mord på riktigt.

Jag har en Volvo S60.

Inga konstigheter.

Men den är min ögonsten. Och det är en turbo. För jag gillar att köra.

Av olika orsaker så har den varit utlånad i 8 månader.

Fick tillbaka den härom dagen.

Lycklig.

Mycket lycklig.

Och ja. Jag är materialist. För det mesta.

För ett par timmar sen skall maken dra iväg någonstans.

Och eftersom hans sega Volvojeep har en moppemotor så vill han köra av sig lite. Det var ju ett tag sen. Och pojkar är ju pojkar.

Sen ringer han.

Och gastar att jag måste komma. Nåt om att han krockat med en refug. Nåt med en buss som trängdes. Nåt om framvagnen.

Och plötsligt känner jag att 8 år på Hinseberg inte är några problem.

Men jag börjar med att andas.

I en papperspåse.

Sen får vi se.

Helt klart är att han sover i källaren i natt.

Hoppsansa!

Och vad hittar vi här då?!

Jag är snäll jag.

Okejrå

Han får väl bo här ett tag till.

Maken alltså.

Kan ju trots allt vara bra att ha en man.

Ibland.

lördag 23 maj 2009

Näpp. Det blir ingen flytt till Asien i alla fall.

Det är ju själva fan.

Jag är 43 år och KAN INTE koka ris.

Jag följer alla råd jag får.

Jag bränner i snitt två kastruller i veckan.

Och då snackar vi rejäla brännskador.

Och inte ett jävla dugg hjälper det att jag har ICA's hela lager av Svinto.

Och gubbarna på tippen undrar vad jag är för ett jävla kastrullpsyko när jag kommer med mina påsar.

Det här med makar.

Det finns ingen, INGEN, som kan få mig så inihelvetesjävla förbannad, som min man.

Just nu är det skottpengar på honom. Plenty.

Nån som vill ha? Jag kan till och med packa åt honom också.

Och ge honom skjuts.

Anybody?

Please.