Om en dag i Moradabad

När vi äter frukost så kommer vi in på det här med hur mycket det betyder att tänka positivt på saker och ting. Det börjar med att jag ska äta rostat bröd bara för att finna att det är stenhårt. Vilket jag tycker är oacceptabelt på ett 5-stjärnigt hotell. Men jag bestämmer mig för att det är en skorpa i stället och genast smakar det bättre. Tina skalar sitt ägg och ser att det är grönt. Som f-n. Men bestämmer sig för att det är gult. Herregud så positiva vi känner oss.

På väg till den första fabriken så ser jag det här. En vanlig syn. Ytterligare ett hus som byggs. Men kolla noga. Har svårt att tro att svenska killar i byggbranschen skulle klättra i såna ställningar.

På väg till första mötet så ser vi det som vi bara har hört talas om, och som fram till idag bara trodde var en skröna. Intill vägkanten sitter en snubbe och bajsar! Japp. Alldeles bara ett par meter därifrån vi kör. Jag trodde fan jag skulle kräkas. Och kära lilla Finfrun: du HADE kräkts. Det märktes att våra guider skämdes lite.

Hela dagen går åt till att besöka fabriker. Så fort vi kliver ut ur bilen så stannar folk och tittar. Eller springer efter bilen. Mycket märklig upplevelse och känsla kan jag säga. Och det går inte att ha fönstret nere pga allt damm.

Hos en leverantör så får vi varsin blombukett. Hos andra får vi presenter. Alla är otroligt gästvänliga.

 En annan bjuder oss på god lunch. Kolla, i Indien så är morötterna röda. Konstigt va?!

Tina njuter så hårt av den goda maten att hon inte ser när en grön chili slinker in i munnen. Plötsligt ser jag hur hon håller på att dö. For real. Här har det gått några minuter men klicka på bilden så ser du hur röd i plytet hon är. Hon var skärrad på riktigt efter den upplevelsen. Men skrattade lika mycket för det!

Innan vi åkte till den här staden så fick vi höra att det var "a bad city". Inte avseende kriminalitet och så, utan mest att det är en stad som är, låt oss säga sen i utvecklingen. I USA så hade man nog kallat det en hillbilly-stad. Staden är mycket skitig och arkitekturen är påver. Men i övrigt så är det en stad som sticker ut. Här finns ca 1000 fabriker och många, många av dem är förstaklassiga. Alla stora företag i Sverige, och i övriga världen, tillverkar sina saker just här. Det är svårt att tro att en stor fabrik ligger vägg i vägg med såna här bostäder t ex. Så är det överallt.

På den här fabriken jobbar man mycket med silverplätering. Här sitter dom och just pläterar. Ett extremt smutsigt jobb, därav maskerna.

Och här putsar de allt silver.

Allt ovan ska till det stora varuhuset Macy´s i USA. De köper mycket härifrån. Det har för övrigt varit fantastiskt för oss att få se hur tillverkningen går till på flera fabriker. Man glömmer lätt människan bakom varje handarbetad produkt.

Vi åker vidare och förundras över trafiken. Igår åkte en jeep, typ Landrover förbi oss och i den satt det 14 personer! I den här bilen så hänger de även utanför. Notera att de har full koll på att det sitter två västerlänningar i bilen bakom! När vi kör om dom så vänder sig samtliga och tittar och tjoar efter oss.

Strax efter att denna bild tas så hör jag hur Tina flämtar efter andan. Intill väggrenen ser vi två män som sitter och bajsar. Tillsammans! Och snackar samtidigt! Bara så där mitt på gatan. Nu börjar vi fatta vad folk menar med "bad city". Å andra sidan så undrar jag hur det står till med den där kriminaliteten eftersom jag upptäckte det här baseballträet på golvet i bilen..

Men Indien är ett överraskande land. Visste ni t ex att här finns inga plastpåsar annat än på flygpplatsen?! Det är förbjudet. Kossorna får man inte äta eftersom de är heliga, men det går bra att dricka mjölken. Jag har varit ute efter att köpa in tabletter till matbordet, men se det går inte för i Indien är man extremt miljömedvetna så det görs inget i plast här. Här jobbar man varje dag utom på fredagar, om man är muslim, för då är man hemma och ber hela dagen (kan vara en lokal grej för just denna stad). Man mäter sin rikedom i guld varför det är viktigt att ge hustrun så mycket guldarmband och annat som möjligt. Man äter bröd till huvudrätten. Och apropå mat. Både jag och Tina tycker att förrätten är som svenska huvudrätter. Den indiska huvudrätten är mer som en förrätt. Sen har man inga problem med att rapa ljudligt när det krävs. Inga alls kan jag berätta..

För två år sen så samlade myndigheterna ihop alla fattiga i New Delhi för att ge dem jobb. Det funkade i ett halvår sen drog dom eftersom de tjänade mer pengar på att tigga. De står ofta vid trafikljus och försöker sälja skräpsaker. Dock är det förbjudet att köpa från dem, man åker på böter om man handlar just vid trafikljusen. De försöker även se till att de flesta fordon går på miljövänligt bränsle.

Och inte helt otippat så har de problem med elen här. När vi åkte hit, till Moradabad, så slogs vi av, eller Tina eftersom jag låg i hennes knä och var halvdöd, att det var becksvart i byarna längs vägen. Guiderna berättade att det inte finns el på kvällarna. Andra saker som varit konstiga/annorlunda är att i Jodhpur t ex så gick alla i strumplästen på sina kontor. Pjucken stod utanför varje rum på en liten matta. Här i Moradabad så har cheferna skorna på, men övrig personal är barfota. Det är få kvinnor som jobbar här varför det känns jättekonstigt när männen serverar oss luncher/vatten/te/kakor. I synnerhet på de ställen där cheferna själva har serverat oss. Och innan nån feminist börjar bröla så menar jag att det är det är en märklig känsla i ett mansdominerat samhälle, och lägger inga värderingar i saken.

Indier är otroligt gästvänliga. Klart att de vill att vi ska handla och så, men de är verkligen genuint vänliga. Och var vi än går så går det alltid en man bakom oss. Tina tänkte ett ögonblick att hon skulle prova att springa, och se ifall han (oftast har det varit samma man) sprang efter.

Nu idag så har vi några möten till, bl a tillbaka till mannen med den fina kjolen skjortan. Vi ska till samma enorma showroom som igår, men nu har dom rensat det för vår skull, och fyllt på med andra varor som hans bror ska visa oss. Han har ett annat företag. Efter det drar vi tillbaka till Delhi. Precis. Fru Universum ska åka bil igen. Med en plastpåse i handväskan.

Så det lär dröja innan vi hörs igen, men då är vi tillbaka till Radisson Hotel där uppkopplingen är ANINGEN snabbare än här.

Over and out.

Tina och svengelskan

Jag pratar engelska varje vecka, vilket gör att jag kan språket hyfsat. Tina pratar engelska ytterst sällan, men bangar inte för att öppna munnen. Lägg därtill att hon har så mycket som måste ut, så hon snubblar på alla ord, stammar som..jag vet inte vad. Alltså när hon pratar svenska.

Det gör att det kommer ut ganska roliga grejer på engelska mellan varven. Jag har en liten anteckningsbok och har samlat på mig en del:

I samtalet ned till receptionen: "Do you have a room with hot water, our is missing."


"I don´t understand exactly vad det är."

Vår ena guide säger: "We can stay and get some coke cans." (Vi kan stanna och köpa några cocacola-burkar)
Tina: "Cocain?!"

"Yes, but I mean that...asså, not that...."

Tittar i menyn: "Vafan, har dom kinesiska kusiner, chinese cousins?!" ( det står chinese cuisine)

fortsätter med: "Äter chajneser här också?"

"Maybe we can get sickness disease pills?!"

Idag tyckte hon att ena fabrikörens skjorta var så snygg: "Where can I buy your skirt?" (...kjol..)

"Thats why I can think so much about things that I think about."

"We had a red thread."

"I can be smakråd åt Mona, eller ja, taste adviser."

Ja, ni hör ju. Jag har hur kul som helst. Men hon är en ulv i fårakläder, för det är en smart brud. Och hon bjuder på det här.

På banan igen

Jag har gått upp ett par timmar tidigare för att kunna blogga. Japp, jag är dum i huvudet. Börjar från gårdagen.

Vi drog i väg till den sista fabriken i Jodhpur och träffade den hittills bästa leverantören för min bransch. För er som är insatta: dessa levererar till Interstil, Affari, Indiska m fl. Mycket stort företag. Hittade hur mycket som helst och önskar att pengar var obegränsade. Under tiden jag leker professionell inköpare så sitter Tina vid sidan av och sippar på en kokosnöt.

Sen drar vi iväg för lunch. På en lokal restaurang där västerlänningar sällan synts. Jag är superkissnödig, går in på toa, men vänder.

Ser ni pissoaren? Det är synd att detta inte är en luktblogg kan jag säga. Jag tänker att jag ska vara smart. Bättre att kissa efter maten så att man har mer att få ur sig liksom.

Tina däremot, hon hade inget val. Det var bara ett problem: hon kommer tillbaka till bordet och berättar att när hon väl halvstår och kissar så ser hon att det inte finns papper. Och toarullen ligger i min handväska. Gudskelov så hittade hon några desificeringsservietter i sin väska. Man kan säga att hennes muffla är ganska bakteriefri efter den turen. Lyckligtvis hade hon två så att hon kunde torka rent händerna också. Nä, inte två mufflor...

Här sitter jag med den ena agenten. Här är det tradition att man som västerländsk inköpare använder sig av en agent. Eftersom jag dessutom är en skitliten inköpare och inte kan ta in flera hundra av varje produkt, så ser dessa agenter till att jag kan ta lite av mycket. Sen ombesörjer dom att kvaliteten är den utlovade och skulle något hända med varorna på vägen till Sverige, så fixar dom det. Mycket bra.

Jag vet. Jag inte bara ser sliten ut, jag är fullständigt utsliten. Det här är allt annat än en nöjestripp. Ser ni struten? Det är ett papperstunt bröd som man ställer så där för att det inte ska ta så mycket plats.Det doppar man i olika såser.

Jag har rest en hel del och kan säga att även om det här inte ser så aptitligt ut så smakar det himmelskt. Tina beställde in en indisk pizza, och när agenterna sa att basen är gjord av ris och potatis (tror jag det var) så höll jag på att dö. Tills jag fick smaka.

I Indien har de väldigt mycket söta efterrätter och eftersom jag är magsäcksopererad och därmed blir sjuk av socker (vid rikliga intag så får jag svettningar, hjärtklappning, yrsel: en så kallad "dumpning") så avstår jag. Men idag gjorde jag ett undantag.

Det här är nån sorts puddingbaserad på ris och saffran. Sa dom. Jag skulle snarare vilja säga att det var nån variant av bulgur. Hur som helst så var det flera år sedan jag hade en sån smakupplevelse. På fullt allvar så undrar jag vad kockarna på våra indiska restauranger hemma kommer från. Inte fan är det Indien i alla fall.

Efter lunchen så var det ingen återvändo. Toaletten. Jag halvstår upp och kissar. Det betyder att jag är böjd framåt med kroppen. Och gissa vad jag har 30 cm från mitt ansikte? Japp, en pissoar. Jag fick stålsätta mig för att inte svimma och ramla in i det nedkissade kaklet. Pernilla, du skulle ha dött. På riktigt.

När jag kom ut så fick jag äta det här. Ett ihoprullat blad med nån sorts kryddblandning med bl a nejlika i. Man äter det för att fräscha till munnen. Mycket annorlunda, men gott.

Sen var det turbo till flygplatsen. Minns ni den här vita bilen? Det visar sig att det är ambassadbilar. De ser jätteroliga ut.

I Indien har det andra regler än i övriga världen när det gäller vätska. Jag fastnade givetvis i röntgenkollen eftersom jag hade två flaskor vatten i väskan. Den konfiskeras inte, utan man måste dricka av den och visa att det inte är nån flytande bombvätska. Tänk om resten av världen kunde anamma denna regel.
Här är tullgubbarna. Checka in muschen. I Indien får alla män som gör lumpen, eller vad det nu kallas för här, extra betalt om de har mustach. Det är en gammal tradition och det anses mer manligt att ha en sån. Wacko.

Efter att planet var försenat, som det tydligen alltid är här, och efter att vi fått cirkulera en halvtimme i luften, som inte heller är ovanligt, så får vi äntligen landa. Den här gången eftersom det var 15 plan före oss som skulle landa. På flygplatsen möter en tredje agent upp oss för den 5 timmar långa bilfärden till Moradabad. Och nu börjar helvetestrippen för Fru Universum.

Jag är bilsjuk. I synnerhet om jag sitter i baksätet. Första timmen är okey, för då är vi fortfarande i Delhi. Dehli är stort. Det är 4 mil åt vardera håll. Men eftersom trafiken är enorm så tar det lätt en timme att ta sig ut därifrån. Och eftersom bilen hade manuell växellåda så var det bromsa, kör, bromsa, kör, hack, hack, bromsa, kör, hack. 99% av alla magsäcksopererade kan inte kräkas. Har nåt med storleken av magsäcken att göra, plus att vi inte längre har tillgång till tjocktarmen. Eller nåt. Hur som. Jag känner att det här nog inte är så bra.

Då får jag en briljant idé. Or not. Vi hade köpt godis på flygplatsen. Lakrits. Det enda jag kan äta i godisväg. Men detta lakrits hade nån sorts fyllning. Givetvis av socker. Drar i mig halva påsen.

Och straffet kom ganska snart. Jag mår så fruktansvärt illa, men vill inte att agenterna i framsätet ska veta nåt så jag säger att jag är trött och lägger mig i Tinas knä. Var tjugonde minut får jag en svettningsattack och blir plaskblöt. Lyckas dra fram en plastpåse för efter ett tag kommer hulkningarna. Utan att kräkas. Bara hulkar. Försöker hålla mig så tyst det går men vid ett tillfälle så hör jag hur nån säger: "Is she sleeping?" Han trodde väl att jag snarkade, eller nåt. "Yes", sa Tina blixtsnabbt. Hon försöker prata med mig hela tiden för att distrahera mig från allt. Jag har aldrig i mitt liv åkt på så guppiga vägar. De var fulla med kraterstora hål

När vi väl kommer fram så är jag fullständigt slut men kammar till mig och försöker se normal ut när jag stapplar ur bilen. Och ser hotellet. Som är taget ur Tusen & En natt. Modern tappning.

Jag har haft förmånen att få resa mycket i mitt liv och har bott så här förut men jag kan säga att hela denna helvetiska bilresa var värd varje minut när jag såg Tinas reaktion. Hon var helt salig. Och det först hon kläcker ur sig är: "Fan Mona, vi kommer att få diska oss ut härifrån!" Vad hon inte visste var att det kostar ca 1000 kr per natt här. Hemma i Bromma kostar en natt på Scandic Alvik 1400 pickadoller.

Det här inlägget har tagit 1,5 timme och jag måste dra. Det är fredag idag och det är sämsta dagen i min blogg när det kommer till läsare eftersom ni verkar ha ett liv att sköta då! Dock är jag jätteglad för att ni kommenterar, det känns liksom värt att det tar tid med inläggen då.

Ikväll ska jag blogga om Tinas svengelska. Jag har sällan haft så roligt i mitt liv.

Laters

Ni har saknat mig va?

Jag har just genomlevt jordens längsta dag. Till att börja med har jag inte fattat att det är torsdag. Var stensäker på att det var tisdag. Tiden springer iväg här.

Morgonen börjar med att norra Indiens påfågelförening hade årsmöte utanför vårt hotellrum. Hade jag haft frukt, eller nåt, så hade jag försökt pricka dom. Lätt.

Inget varmvatten. Ringer receptionen. Pojke, strax över 18, kommer upp. Provar att köra vattnet i 10 minuter. Det blev inte varmare för det. Jag säger: "Is it possible for us to take a shower in another room?"
Pojken nickar. Och går. Jag väntar. På att nån ska ringa och säga vaaar. Ingen ringer. Jag stövlar ned till repan och frågar. Kvinnan ringer en massa samtal och säger till slut: "Mam, is it okay if we arrange a bucket with hot water?"

"Ehh, no, I need to wash my hair". Säger jag. Och får reda på att hotellet är fullbelagt. Till slut får jag prata med ägaren i telefonen, som frågar om det är okay att vi duschar i rum 17. Inga problem, säger jag.

Vi bor i rum 15. Så jag ska precis till att knacka på rummet intill när jag ser att det står 5 på det. Tittar mig omkring. Rummet in till 5 står det 10 på. Och så vidare. Mycket haschhisch på det här haket. Jag upptäcker att pojken står och väntar på mig. Jag får gå ned en trappa, vidare bort 250 meter, in genom en avskild öppning. Genom en stor brun träsnidad dörr. Då inser jag att jag är på ägarens domäner. Rum nummer 17 ligger på deras tomt. Ett rum för specialgäster, fick jag veta sen. Man kan säga att jag kunnat betala mycket för den duschen.

När vi checkar ut så kommer ägarens fru. En av de vackraste kvinnor jag sett. Vi pratar en stund och hon är mycket trevlig. När vi åker därifrån så berättar våra businessguider, som jag nu lärt mig deras rätta epitet: agenter, att kvinnan är en av kungafamiljens medlemmar. Fint så.

Apropå våra tre agenter. Härom dagen frågade de efter min bloggadress. I morse berättade de att de läst bloggen. Översatt av Google. Hej och hå, nu vet dom hur Blondie ser ut på morgnarna, att vi har ständiga bajsproblem, att man kunnat tro att Tina haft 11 batterier uppstoppade i röven när hon hittade den där textilutställaren. Så bra. Not.

Jag försökte förklara att jag nog inte trodde att Google översätter så bra. Att det säkert blir många fel. Det visar sig att endast ett 10-tal ord var omöjliga att översätta, men sen trodde han nog att det möjligen blivit felöversatt ett par gånger....som med battterier i röven. H-e, jag skulle ha låtit honom tro det. Och vilken himla tur att allt här är fantastiskt, jag hade ju smällt av om jag skrivit något negativt.

Klockan är strax efter midnatt här. Efter en fem timmars bilfärd så är vi framme i en stad som heter Moradabad. Jag måste sova, men tänker blogga i morgon bitti innan vi drar på våra 5 inbokade möten på fabriker runt om här. Jag har en hel del att berätta kan jag säga. Kan redan nu säga att jag aldrig skulle överlevt den här resan utan Tina. Det var länge sen jag skrattat så mycket. Hon är helt störd i huvudet.

Laters

Om när man stressar ihjäl sig

I morse blev vi väckta av nån brunstig påfågel. Det måste ha varit så för jäklar i havet vad den tjöt. Jag vacklar in i badrummet för att ta en dusch. Nämennähä, inte det inte. Svinkallt vatten. Dessvärre hade Tina inget val, för ni har ju sett hur hon ser ut i pallet när hon vaknar. Vi hade liksom inte fått komma in i en enda fabrik idag annars.

Och det var det vi gjorde. Runt till flera fabriker för att plocka ut smidesprylar och lite annat. Mest smide. Jag vet inte hur jag ska knyta ihop den här säcken för det är ett h-e att välja ut prylar hos varje företag. Meningen är att jag pekar på alla saker, de sammanställer och skickar foton och minimumkvantiteter.

Här står vi hos ett företag. De två till höger om mig är våra businessguider. Den tjocka snubben är ena delägaren. Han är muslim. Inget ont om dessa, men han vill inte alls prata med mig. Jag ställer frågor och han svarar våra guider. För jag är ju kvinna. Mycket intressant fenomen. Tina tänkte inte på det förrän jag påtalade det och hon blev svinsur. Så klart. Well, det är bara att ta seden dit man kommer.

Sen stack vi vidare till nästa fabrik. Och fick se själva smedjan. Som är en utomhussmedja. Ljudet var öronbedövande från alla maskiner som bankar i smidet. Och varmt. De här gossarna jobbar utan arbetshandskar.

...och så nästa fabrik. Här börjar vi med en lunch. Otroligt gott. Maken: jag till och med åt en blomkålsbit som var kokad i nån curryhistoria! Vavava säger du om det då? Modigt va?!

Efter maten kollade jag på lite brickbord. Bland annat.

...sen vidare till nästa smidesfabrikör. Jag visar inget av det smide jag är intresserad av...av naturliga skäl. Men varje fabrik har alltid andra prylar. Som askar/förvaring. Huge business. Vad man inte tänker på är arbetet bakom. Här sitter dom och handmålar detaljer på varje förvaringsask. Inget snack om arbetsmiljö här inte.

Vi får veta att man oftast jobbar mellan 9.30-18.30. Det är den normala arbetstiden på fabriker i Indien.

Vid varje fabrik vi kommer till så blir det lite uppståndelse. Det är alltid ett 10-tal män som står runt omkring. Alla är beredda på att rycka in och hjälpa till när vi går runt och pekar på de saker vi tycker är fina. På själva fabriken, (vi plockar alla grejer i respektive showroom) så blir det stora ögon. De är inte vana vid att köparna kommer på besök. Här i Jodhpur så har t ex mässan bara funnits i två år. En liten mässa med ca 250 lokala utställare. Den stora, i New Dehli, som går i oktober och februari har 2000 utställare! Jag tror faktiskt att jag föredrar den här. Sen är tricket att komma hit några dagar innan och besöka fabrikerna. Då får man se årets nyheter och kan "paxa" dom. Gör man vissa förändringar på en produkt, så kan de inte sälja vidare till andra. Det är ett slags hederskodex här. Man skriver ett kontrakt om såna saker.

Sen var dagen slut. Och eftersom mina ben ser ut så här nu;

Så var vi tvungna att stanna och köpa nån tandkrämsliknande historia, för fy f-n så det kliar. Kan inte smälta att ni GLÖMDE berätta! Siverth (Tinas pappa), du vet väl att man kan dubbelklicka på alla bilder va? Gör det så förstår i alla fall du hur synd det är om mig. För SJÄLVKLART är Tina alla djurens vänner och slipper några bett!

Så här ser affärerna ut för övrigt. Ett hål i väggen. Typ.

På kvällen drog vi tillbaka till den där palatsrestaurangen. Carl von Linné, ursäkta, Tina, ville dit och fota alla blommor igen. "Och du ska fota den där julblommebusken och lägga ut i bloggen så att alla fattar hur fantastiskt det är." Ehh, okay. Då gör jag väl det då´ra.

Sen råkade hon vända sig om och fick se en åker av alla möjliga växter. För mig är det bara, röda, gula, blå och lila blommor. För henne så var det....ja, alla namn..var det nu var hon rabblade.


Jamen ni hör ju!

Sen ville hon hänga lite i lianerna också.

Henne kan man lätt låsa in i Rosendahls Trädgårdar i maj och hämta ut i september. Hon är 2000-talets Ferdinand. Trans-koma så fort hon ser en blomjävel! Hon har tagit runt 1000 bilder hittills på den här resan. 98% är blommor och kossor.

Jag har en sjukt rolig historia jag måste berätta. Men inte idag. Jag måste suga lite på den först för den är rätt skämmig. Hade inte Tina varit med så skulle ni tro att jag hittade på.

Fick igång skypen och lyckades prata med mina döttrar 5 minuter innan det bröts. Uppkopplingen är katastrofal.

I morgonbitti åker vi upp i bergen. Ska till nåt fort. Varför vet jag inte. Har tappat begreppet helt nu eftersom det är ett sånt rasande tempo hela tiden. Efter det ska vi bila i 4 timmar. Till nån gudsförgäten håla där en massa fabriker finns. Vi kommer tydligen fram väldigt sent på kvällen, så det lär vara tyst här ett tag.

Hav förtröstan. Jag lär samla på mig en del att blogga om, tro mig.

Hur en blondin blev två blondiner

Hur korkade var vi som trodde man kunde köpa finfina klänningar för 7 dollar styck?! Bästa säljknepet för att lura kunder till fabriken kan jag säga! Så vi åkte därifrån tomhänta eftersom även vår businessguide ruttnade på fabrikören som lurat dit oss.

Idag har vi haft en mycket produktiv dag. Vi ska ut och äta middag om 4 minuter så jag får återkomma om det lite senare.

Under tiden kan ni ju ta en titt på mina legs. Och jag undrar ju då givetvis varför INGEN nämnde problemet med mygg...

Och nu, 5 timmar efter att bilden är tagen så ser jag ännu värre ut.

Laters

Var är varmvattnet och exakt hur dålig kan man vara på att videofilma

Blondie vaknar.

Jag: Det finns inget varmvatten.
Tina: Va?!
Jag: Näpp, inget varmvatten.
Tina: Vafan är det då?

Jag har lyckats ladda upp det jag filmade men undrar på allvar hur dum man får vara. Om man nu filmar från en bil så kanske, k a n s k e, det vore en god idé om man drog ned rutan så att inte allt är suddigt. Sen kanske det också vore bra om man inte filmade sånt som fick trumminnorna att sprängas. Nä, jag får ta nya tag idag. Nu när jag, thanks to you, vet hur man får till det.


Just det ja. Kraftig bakläxa på den kan man säga. Sen kommer nästa misstag. Ljudnivån, sweet Lord, mina 40+öron höll på att sprängas. På den första så är det lugnt.



På den här så har vi precis blivit ombedda att ta oss till bilen. Som till slut kunde köra undan från kaoset.



Okey, I will do better. Nu är det frukostdags vid poolen sen väntar en lång dag på flera fabriker. Först ut är Tinas klänningsfabrik.

Jamen då får vi väl strunta i filmerna då

Det är ju själva f-n att man inte klarar av att lägga upp film här på bloggen. Borde kanske ha testat det hemma först.Jaha, då missar ni kamelerna, kossorna och alla galna bilar här på vägarna.

Dagen börjar ju bra i alla fall. Eller ja, det är kanske tur att man inte är lättskrämd. Kolla in det här åkerspöket;

Då ska man veta att hon är en sån som vaknar i samma position som hon somnade i. Herregud, har aldrig varit med om en människa som ligger helt stilla en hel natt. Så hur den här frippan uppstår vet bara Gud.

Vi inleder dagen med en utomhusfrukost. Japp, ni hörde rätt; u t o m h u s h u s f r u l l e.

Tina beställde ägg. Och nog fick hon ägg. Och lite annat.

Estrella chips, eller vad det nu inte var, är väl knappast det man suktar efter på morgonkvisten. Indien är bra på middagar, men frukost och städning vinner det inte landskampen i kan jag säga.

Det här är för övrigt de närmaste polen jag kommer. Fatta hur skönt det är med sol efter vår vidriga vinter där hemma!

Apropå hotellet. Så här ser vårt enorma rum ut.

Inrett i Art deco/colonial-stil med marmorgolv. Det går ju inte att få fram känslan här men det är verkligen så att man känner historiens vingslag. Här är delar av det sjukt stora badrummet, som lätt är på 25-30 kvm.

Jag glömde att fota det svarta badkaret. Men hörrni. Jag är lite störd över den där detaljen ni ser här ovan. Jag vill helst inte gissa rätt om vad den där lilla kannan på pallen är till för. Eller vet ni? Sen måste nån ha tänkt med röven när de inhandlade bruna fula sittringar i trä.

Just det ja, Det går inte så bra för vårt bajseri. Man kan säga att vi är rätt packade. Om ni nu ville ta del av det. Det börjar bli ett slightly problem.

Vi drar vidare till mässan och betar av den i turbofart.

Hittar en mängd intressanta saker och när jag tagit bilder på det smide som intresserar mig så koncentrar jag mig på andra saker som jag tror stenhårt på.

Indier är sjukt duktiga på textil och färger. Ljuset suger här, men dessa tunga korgar med återvunna bomullstyger är så snygga. Typ trasmatteteknik.

Här i Indien så är det inte så noga med detaljer ibland;

Nä, jag har inte spegelvänt bilden.

Vi går vidare och hittar asfina puffar. Den till höger skulle kunna sälja hur bra som helst hemma i Svedala.

Plåt är extremt inne här. Det är ganska nytt i Sverige men det kommer att explodera, för här är var fjärde utställare i plåtbranschen. Sinnesjukt snygga grejer. T ex så vill jag ta in såna här fast med svenska tidningar på.

Plåtpallar med tidningsdecoupage

Vi gick vidare och hittade det här. Som en del av er skulle kräkas på, men bra många fler skulla kunna handla hur mycket som helst av. Också i plåt. Allt från prydnasgrejor inomhus till roliga figurer man sticker ned i jorden i trädgården.

Sen hittade vi Indiska och Kenzos leverantör av textil. Då vaknade Blondie. Hon var i sjunde himlen. Tyvärr fick vi inte fota där men jag smygfotade den där fåtöljen. Och även om inte det tyget var mest representativt så måste till och med en okunnig jäkel som jag säga att denna utsällare hade i särklass det snyggaste mönster och textilier jag någonsin sett. 

Tina var så till sig att hon till slut var högröd i ansiktet. Hon hittade pläd efter pläd med "ännu bättre, och ännu snyggare" mönster. Hon kom på att man skulle sy upp barnfiltar. De som finns i Sverige är så himla dyra. Så maken: let´s do some changes.

Sen råkade Tina gå in till en klänningsleverantör. På Syster Lycklig, som hon och syrran sin äger, så säljer de väldigt mycket snygga kläder. Den här leverantören krävde att man beställer 600 av varje mönster. Little too many för en butik. Till slut hade hon lyckats vifta tillräckligt mycket med den blonda kalufsen, så det slutade med att ägaren bjöd in oss till fabriken i morgonbitti, och då ska hon få plocka så många klänningar hon vill, av de som de håller på att producera. Vi pratar SJUKT snygga sommarklänningar. Som kostar typ 7 dollar i inköp. Alltså, hon var så hög så inte ens 2 kg marijuana hade kunnat få henne högre. Till slut så börjar hon snacka engelska med mig (flera gånger) och svenska med våra businessguider. Ja Anna (syrran), du kan ju  f-n tänka dig! 11 batterier uppstoppade i röven. Typ.

Sen drog vi därifrån. Och som vanligt såg vi en miljard kossor.

Sen blev vi tvungna att stanna bilen och kliva ur för att fota lite kameler.

Så här ser hästarna ut när brudgummen ska rida hem till brudens familj och hämta henne till bröllopet. Det är bröllopssäsong här just nu, så vi ser/hör bröllop varje dag.

Sen fotade jag dessa små bönor som dansade. Till sjukt hög musik. Plötsligt kom ena guiden rusande: "You must come, you are causing a traffic jam!" För att föraren fått stanna bilen mitt i gatan för att vi skulle fota. Vi var de enda turisterna och indierna runt om oss var noga med att flytta sig ut på gatan så att vi skulle kunna fota. Det var fullständig kaos.

Efter det så hamnade vi hos Kapten Bubba. En fd kapten som sadlat om till fabrikör inom inredning, bl a smide.

Han äger en stor fabrik och vi var ditbjudna för att se hans showroom. Hans betjänter välkomnade oss med rosengirlanger. Vi blev invisade på hans kontor, full av rökelse och ett skrivbord som man kunde parkerat en Hundkoja på. Vi blev bjudna på te. Då kom Blondie tillbaka till jorden igen och sa: "Is India big in tea?" Alla män runt bordet skrattade fint och sa: "Well, India is second largest in the world in teabusiness."  Fast jag måste erkänna en sak. När de frågade vad vi ville dricka och vi kom in på te så föreslog jag "maybe if you have some chai tea". "Well, chai means tea in indi". Amen asså ursäkta mig liksom.

Efter det drog vi till värsta lyxhotellet som har en jättefin restaurang. Ser ni den där grejen till vänster. En sån där vagn med spegel på. För här kommer man inte in hur som helst på hotell. Den där använder de för att kolla om det sitter några bomber under bilen. En av vakterna öppnade motorhuven och bakluckan för en koll.

Självklart fick vi inte komma in utan att handväskorna röntgades.

Men sen var vi inne. Väry nice hotell.

När vi skulle beställa så tänkte jag med röven och bad om gorgonzolapasta. Hur kan man tro att italiensk mat smakar gott i Indien. Eller varför beställa en maträtt som man själv är mer än bra på att göra?! Ärthjärna. Men jag kompenserade det med nan-bröd.

Efter maten såg både Tina och jag till att besöka damtoaletten. Och kom ut 4 kilo lättare. Herregud i himlen, äntligen. Snacka om förstoppade brudar.

När vi skulle åka hem stod Blondie och grävde bland lökarna. "Amen det kliar, det är nåt här!"

Brudar, kolla in den fina väskan. Den köpte hon igår.

Jag blir så sur över att jag inte kan lägga upp filmerna. De är verkligen kul. Just ja, tävlingen. Den vinner Renée för det är kardemumma. Inslagen i folie. Och hur konstigt det än låter så ska man suga på dom. De fungerar som mintpastiller och foilet ilar inte alls. Hur gott som helst.

Nu ska jag ge mig på skypen igen.

Morsning