Barnvakt

Alla barnen får gå på egen buffé,  med nannies från Nanny.nu.

Vi vuxna drar till baren. Hej & hå vad jobbigt.

Incheckning

Innan vi åker hemifrån till Alfonshotellet i Älvsjö (förort till Stockholm) så frågar talibanen;

"Är det varmt där?"

"Vadå? Vad menar du, vi ska ju till Älvsjö, där jag brukar jobba, på mässan du vet. Det är ju bara 10 min hemifrån."

"Jaha, jag trodde det var varmt eftersom vi ska bo på hotell."

Att vara gift med en ärkehamster

Nån frågar vad vi arbetar med: Vi har ett gäng videobutiker, en möbel- och inredningsbutik, ett pluttelitet filmdistributionsbolag, och ett företag som är grossister i inredningsbranschen, dit vi alltså säljer allt från egentillverkade träleksaker till att ha agenturer på designade måste-ha-prylar till hemmet.

Nåväl, ser ni soffan därborta till vänster? En skinnsoffa plus två fåtöljer. Nä,  de är givetvis inte mina. Maken hade dem i sin lägenh...förlåt, våååning på Östermalm förut. Man kan säga att han fick välja mellan dom och mig.

..och just precis den här veckan ångrar han nog det valet.

Hur som helst, för tre år sen så sålde vi våååningen och då tvingade jag honom att sätta ut dom här på Blocket.

Herreminje vilket liv det var. Han satte ett alldeles för högt pris, varför inga ville ha dom. Jag försökte få honom att fatta att han knappast kunde räkna med mer än ett par tusen.

"Äru helt djävla galen, vet du vad det är för skinn i dom?! Dom kostade över 40.000 tusen spänn!"

Så tre år senare, så står dom kvar här.

Och växer i värde.

Tror maken.

Till de som tror att livet som egen är fancy

Idag är jag tömma-ett-lager-arbetare. Ensam, och skitig från topp till tå.

Och det är efter såna här tillfällen som man unnar sig champagne. Dyr champagne.

Frågor på det?

Målarkludden

Ok, nu kommer jag ihåg varför jag alltid färgar håret på salong.

Jag har skrubbat pannan och tinningen i 10 min med noll skillnad. Jag har färg i hela djävla fejset.

Är det nåt bra på TV:n imorgon kväll?

Busy weekend

Åjåj, i helgen har jag det körigt. Bo på Alfonshotell med talibanen och en massa andra inbjudna av Linda Skugge. Med lite tur så smälter jag in bra i fondtapeten.

På lördag ska jag gå på en konstig, och förmodligen obekväm fest. Mer om det då.

På söndag är det svågerns fylla-jämnt-kalas.

Och frissan hade inte tid med mina grå hårstrån som tittar fram här och var. What to do, what to do. Panik. Till hovleverantören City Gross, och se på fan, där fanns det hårfärgning.

Alltså. Jag har inte färgat håret själv på mååånga år. Så jag blir lite osäker. Köper två förpackningar för säkerhets skull.

Raka sig lite ben. Fixa sig lite ögonbryn. Och så i med färgen. Plenty av färg. Smack, smack. Svårt att få till det. Det rinner överallt.

Mitt ena badrum är numer kastanjefärgat.

Och om 20 minuter så får jag se om håret är rött eller grönt. Man vet ju aldrig med sånt där billigt skit. Säger frissan.

Så det KAN bli problem med att smälta in i tapeten i morgon.

Maken?

Och bilen går bra?

Ordförande i Anonyma Skitgrisar

Hur ofta brukar ni göra rent dom här små raringarna?

Vad det är?

Det är dom där prylarna som sitter längst ned i diskmaskinen.

Jag är ett äcklo för jag kommer bara ihåg det typ en gång i kvartalet.

Ser man på

Snittpriset på holkarna här ligger alltså på sjuka 55.000 kr/kvm. Jag är inte så bra på matte men jag har 330 kvm, så det måste betyda att jag är miljonär på riktigt! Tjoho! Och alltid retar det nån.

My Godness, undrar om man kan stycka av huset? Jag kanske skulle börja med lekstugan.

Men seriöst, hur i h-e har folk råd?

Det går så bra så. I källaren

Efter att ha släpat fram lite plastbackar, hämtat talibanens TV och bäddat sängen med lite Schlossberg-lakan, så tror jag nog att jag kan bo här permanent.

Väry nice.

Taggtråd

Maken kom just innanför dörren.

Jag ser fram emot en tyst kväll. Med frost.

As if.

Men jag måste nog försöka komma ihåg att ta med lite toarullar i morgon.

För säkerhets skull.

Och kanske ta med ett par rena handdukar också.

Jag drog hem

Sitter hemma och surar jobbar.

Solen skiner och strax så ska jag ut i trädgården och fota lite nya produkter som vi har tillverkat i Kina.

Chefen?

Vem f-n bryr sig.

När man har en idiot till chef

Jag har en chef som inte är som normala chefer. En chef med ett skithumör. En chef som är som en jävla kärring mellan varven.

Om man dessutom råkar vara gift med människan, och själv har ett sjuhelskotta humör, ja då blir det världskrig ibland. Det finns ingen som kan få mig så förbannad som min chef. Eller make.

Just nu är vi extremt osams här på kontoret, och jag packade ihop datorn för att dra, men han lyckades övertala mig att stanna med hjälp av utpressning.

Men, it's all about karma.

Chefen är bajsnödig och går på toaletten.

Efter tio minuter hörs ett "MOOOOOOOOOOOOOOOONA!"

"Vaere?" (skitförbannad)

"Det finns inget toapapper."

"Nähä, och? Du får väl använda handduken."

Sen går jag ut till bilen och åker hem.

Han kan fan sitta där tills han möglar.

Om ålder och speglar

En sak slog mig igår, jag håller ju på att bli ganska gammal. Så gammal att det känns obekvämt att prata om just hur gammal man är. Och fet. Och det där med:...man är inte äldre än man gör sig..jadajadajada, I get the grip, men jag tycker ändå att jag är skitgammal. När jag ser mig i spegeln. När jag går förbi en, på stan t ex, så blir jag uppriktigt förvånad över att se att det är en kärring i spegeln. Det brukar ta nån sekund innan jag fattar att det är moi. Så needless to say så avskyr jag speglar. Och eftersom jag ytterst sällan sminkar mig, så är det också ytterst sällan jag träffar på mig själv i spegeln.

För så länge jag håller mig ifrån den så är jag ungefär 32. Jag är snygg som fan. Har inga cellulliter. Rumpan har inte sjunkit 20 cm sen jag var 23. Absolut inga grå hårstrån. Bopparna sitter på samma våningsplan där dom satt från början. Eller ja, with a little help from my doctorfriend. Föda-två-barn-magarna är noga intryckta bakom blixtlås. Den där lilla hakan som påminner om dom där djuren, vad heter dom nu igen, jo, pelikaner...som ser ut som om de går runt med en ICA-påse under hakan. En sån här ni vet:

Nä, den ser jag aldrig. För så länge jag undviker speglar så vågar jag nog påstå att jag är mer åt det här hållet:

Förvisso står jag gärna i vassen och häckar, men jag är snygg som få och tror mig veta att jag nog är Guds gåva till alla män. Japp, så är det.

Utan spegel.

Öhh, vaknade du sen, eller?

Nämen hoppsan, jag har ju glömt att berätta

På fredag ska jag på Alfonsevenemang. Jag, talibanen och Tara-Christina. Vi ska mingla med roliga kändisar och deras barn. Sen sover vi över.

Och det var då jag kom på att min kväll kommer sluta 19.00. När talibanen ska sova.

Men jag tror fan hon får vara uppe hur länge hon vill just den dagen.

Eller vad säger ni?!

Om att ha det bra

Det är få människor som kan gå in i en affär och plocka vad man vill utan att betala. Och sitta och prata skit med personalen en timme.

Jag kan. För det är min affär.

Nån fördel ska man väl ha som egen.

Måste bara uppskatta det lite oftare.

Om namnsdagar

Nämen!
Jag har visst namnsdag idag. Grattis lilla bönan.

Och maken: brukar man inte få presenter då?!  Eller hur var det nu?

Det gör inget om du råkar ramla in här. Det gör inget alls. Jag har ju dessutom gått ned 20 kilo. Om du behöver en bättre anledning alltså.

Moderna teknikaliteter

Jag har en extremt bra mobiltelefon, HTC Desire. Dock tar det ett tag att lära gamla hundar att sitta. Som det här med touch. Att man nu för tiden inte kan sms:a när man kör bil. Förr så visste man exakt hur många knapptryck det var för att få fram ett "k". Så då kunde man koncentrera sig på trafiken och messa utan att titta på telefonen.

Man kan säga att jag inte har vant mig ännu vid att "tocuha" bokstäverna. Eller det faktum att telefonen själv föreslår ord eftersom den uppenbarligen tycker att tant är för gammal och seg när tant hasar runt på displayen.

Med anledningen av att det varit lite...ähum..körigt här på bloggen så har jag fått en hel del sms. Så jag tänkte att jag skulle svara lite. En av kompisarna hänvisar bl a  till alla kommenterar på mitt "nu stänger vi butiken-inlägg". Att det är många som varit inne och skrivit.

Tittar inte så noga, eller rättare sagt, tittar inte alls på displayen när jag skriver: "Tack honey. Har inte varit inne och tittat." Och trycker på Skicka.

Alltså. Jag tror att det är det jag skriver.

Råkar sen få en glimt av det som just skjutits iväg:

"Tack Horny. Har inte varit inne och tittat."

Räck upp handen alla ni som vet att Horny betyder kåt.

Häpp.

Hörrni..

Tack.

Till varenda en av er.

Om att skita i solen

Igår när jag gick och lade mig så tänkte jag: "bloggen kan dra åt helvete, jag klarar mig utan den." Känslan var ganska skön faktiskt. En befrielse.

02.08 vaknade jag. Och blev förbannad på mig själv för att jag är en loser som tar åt mig. "Jävla blogg", tänkte jag och somnade om.

04.50 vaknade jag av att det var så tyst. Fågeln, som sitter i körsbärsträdet  och kvittrar sönder huvudet på mig vareviga morgon, var inte där. 20 minuters funderande gick åt till en fågeljävel. Det verkar ju sunt.

Jag noterade även att solen inte sken. I dubbel bemärkelse. Kändes konstigt men ganska okey ändå. Ny dag, nytt liv. Nya utmaningar.

Går in i duschen. Gäspar. Jättegäspen allan. Samtidigt schamponerar jag håret, och råkar röra på huvudet. Och mitt i gäspen rinner 2 liter vatten in i munnen. Ja, det kändes som det. Varpå jag sätter i halsen. Och håller på att kvävas. Hostar så att kaklet spricker. Till slut överlevde jag.  Men det var på gränsen. Faktiskt.

Duschar vidare. Och tänker: "Måste blogga om det där. Ehh, javisst ja. Inte blogga mer var det ja."

Sätter mig bakom skrivbordet på jobbet 06.10 och öppnar mailen. 91 kommentarer på bloggen. Tänker: "orkar inte mer tjafs", och börjar radera.

Sen råkar jag se det här från Josefine;

"Men såhär är det för den här läsaren. Du får mig att le när allt annat suger hästballe (förlåt för ordvalet) då min fulla mamma har ringt och jag behöver skingrande av tankar för en stund."

Alltså, jag sa ju att jag är en vek jävel. Så jag tar mig tid att läsa igenom varenda kommentar. Och bortsett från att Angelica borde få ett kok stryk för att hon skriver: "Jag är 20 bast och ääääälskar en gammal tanta som dig ;)", så inser jag hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Jag heter inte Linda Rosing och får utstå med personangrepp 10 gånger om dagen. Jag heter inte heller Blondinbella eller Kissie, som är allmänt hackkycklingsgods. Jag har SJUKT många bra läsare. Sjukt. Och inga ska behöva be om ursäkt för att man inte kommenterar. Jag ser er ändå, hehe.

Så vad gnäller jag om? Några idioter som inte har fattat läget här inne? Som inte ser nyanser eller ironi.

Nä nu jävlar. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag svär. Eller bor i ett lyxområde i Bromma. Att jag sällan träffar maken eftersom han jobbar 7 dagar i veckan. Eller att jag gillar att shoppa i Las Vegas, att jag har dyra briljanter på fingrarna och sover i 8000 krs-lakan. Och handlar på Ellos och City Gross.

Helvete heller. Jag är som jag är, take it or leave it.

Men så fan heller att jag någonsin kommer skriva om "allvarligare" saker här.

Tack hörrni. Jag umgås mer med er än med min man, ni har fattat det va?=)

Nu kör vi.

Om att blogga för the right reasons

Jag är en vek jävel. Faktiskt.

Jag kan inte läsa, eller höra, nyheter som handlar om barn som far illa.

Jag kan inte heller riktigt förlåta mig själv för att jag inte har följt mitt hjärta med att jobba med hemlösa och människor som är utsatta i samhället. Men det dövar jag med att skänka pengar. Som om det hjälpte liksom..

Och jag tar fruktansvärt illa vid mig om någon är upprörd på mig.

Jag har levt ett ganska intressant liv. Ett liv som jag med lätthet skulle kunna göra en bok av. Om det inte vore för att det kanske drabbar andra människor.  Ett liv jag har valt att inte skriva om här.  Ett liv som skulle få en hel del pretton att sätta i halsen.

Och eftersom jag idag har en mycket intensiv vardag, med både roliga och mindre roliga inslag så bestämde jag mig för tre år sen att börja blogga. För att lätta på vardagstrycket. Det är ju få som arbetar ihop med den dom lever med. Och gör dom det så är det få som har det humöret jag och maken har!=)

Så redan när jag registrerade bloggen så bestämde jag mig för att försöka göra det till en Feel Good-blogg. För jag är ganska rolig privat. Så jag tänkte försöka underhålla de besökare som hittade hit. F ö r s ö k a.

En gång stängde jag bloggen. För all framtid. För jag kände mig obekväm med vetskapen att anställda hade hittat hit. Maken var den som övertalade mig att fortsätta. Trots att jag hackar honom sönder och samman här. Så efter en vecka gav jag med mig och öppnade den igen.

Vid nåt enstaka tillfälle till så har jag stått i valet och kvalet om jag ska fortsätta. Men eftersom jag har fått vänner för livet här, och varit förunnad med att ha riktigt, riktigt trevliga bloggläsare, så har jag stretat på.  Och jag är inte glad varje dag, även om jag låtsas det. För jag tror att om man försöker se det positiva i vardagens lunk, så blir allt så mycket bättre. Jag avskyr negativa, avundsjuka och rent dumma människor. Även utanför bloggen. Sådana håller jag mig ifrån.

Här är det lite svårt att hålla sig ifrån dem. Eller rättare sagt, de tycks ha svårt att hålla sig ifrån mig.  Jag har inget emot att folk inte delar mina åsikter, icke det minsta, tvärtom, det kan vara uppfriskande. Däremot är jag emot rena personangrepp. Och nej, jag köper inte att jag måste tåla det bara för att jag bloggar.

Men herregud så korkat av mig att skriva om något annat än champagne och att fastna i entrédörrar. Tre gånger har jag gjort det misstaget. Tre gånger på drygt tre år. Och jag är väl snart uppe i 3000 inlägg. Och det är här vekheten kommer in. Jag är för vek för sånt här. Sorry.

Så större delen av den här dagen har jag undrat varför jag ska fortsätta.  Om jag kan klara mig utan att blogga. Om jag ska starta en ny, jävligt anonym blogg. (Provade ju att göra det en gång, men blev igenkänd. Jag skriver tydligen för karakteristiskt..) Sen ska jag villigt erkänna att jag är extremt tacksam och mycket ödmjuk inför det faktum att jag har 15.000 besök i veckan. Fatta: FEMTONTUSEN! Jag skiter i om folk fnyser, för mig är det oerhörda siffror. Men jag vill gärna säga att jag har slitit för det också. Fast det får man väl inte. Så jag tänker vidare. Och undrar om det finns andra forum att ge uttryck för min skrivarklåda.

Möjligen skiner solen i morgon, men just nu kan jag säga att blogglädjen har tvärdött.