Never more

Ska aldrig mer önska att jag "bara blir lite sjuk". Satan i gatan vad dålig jag är. Fortsätta flytta kontoret idag och sen mest troligt missa en trevlig lördagkväll hos Sus Klurar.

Herregud så rätt PGW hade sin kommentar till mig härom dagen:

Du är företagare, våra sjukdomar är väldigt digitala, vi är friska eller medvetslösa.

Just nu är jag mest medvetslös. Kan man bli frisk om man kör upp ett gäng Alvedon i röva tro?

Två idioter

Igår var jag och maken och åt på Grand Hotel. Först var vi i  baren och eftersom vi sällan hinner vara ute på "krogen" så tyckte vi att det var så otroligt mycket folk ute. Det var smockfullt på hela Grand. Och alla var så otroligt fint klädda, det var glitter och glamour överallt.

När vi hade ätit klart och stod i stora foajén så tänkte vi: "jösses vad turister det är i stan". Det var liksom packat med folk och jag hörde 10 olika språk överallt.

Precis när vi klev ut på gatan så kom vi på det. Det är ju för fasen Nobelfesten som ikväll. No wonder liksom.

Trösta sig lite mera

Restaurang Mathias Dahlgren på Grand Hotel.

Jag börjar tina.

Trösta sig lite

Gissa var jag är.

Jamen det är klart att allt ska jävlas

Vi har ju ett nytt kontor och jag har inte tagit dit datakillen för the final adjustments. Det betyder att min lap top inte är synkad med datorn på jobbet ännu. Det i sin tur betyder att jag har två datorer. En på jobbet och en lap top hemma. Jag har två företagsmail, den med "mona" i företagsnamnet går till min dator hemma. Sen en "info"-mail till jobbet.

Så när jag på kvällarna sitter och jobbmailar, så skickar jag eventuella svar till min arbetsdator på kontoret.

Det betyder att när jag kommer till jobbet och ska svara på dessa svar så kan jag ju givetvis inte trycka på "Svara", utan måste ändra till rätt adressat.

Annars svarar jag ju mig själv till min hemmadator. Ja, ni hajar.

Have one jävla guess vad jag inte har gjort idag. På en triljard mail.

Hur man tar livet av en man, anybody who knows?

Jag har proppat mig full med medikamenter för att kunna vara med på en väldigt god julbordsmiddag. Denna inbjudan går alltid till maken varför han är den som har detaljerna.

Han skulle dessutom komma senare pga ett megaviktigt möte.

Så jag drar hem vid 14-tiden för att göra mig bjutifull. Och passar på att messa maken och fråga när båten går (båt till restaurangen). Inget svar. Får lite småpanik och messar ett par andra som ska med. Inget svar.

Skickar 18 tusen mess till maken, som absolut inte får störas i detta möte, och eldar upp mig i 180.

15.20 svarar han att båten går 15.30.

Jag sitter i soffan och är skitsnygg men vad fan hjälper det när man inte har en chans att ta sig in till stan på 10 minuter.

Maken skickar 17 stycken "Förlåt, förlåt, förlåt".

Han kan dra åt helvete.

Be careful for what you wish for..igen

Jag har otroligt mycket att göra. Roliga saker, men det är så mycket att jag har svårt att tro att jag hinner med allt. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte kommer göra det och mår asdåligt för det. Lägg därtill att jag inte har hunnit julpynta huset, som talibanen påminner mig om varje dag. Lot´s of dåligt samvete alltså.

Så för några dagar sen så tänkte jag: "om man bara kunde bli lite, lite sjuk, och få vara hemma och komma i kapp  med åtminstone några grejer."

03.22 vaknade jag och var dyngsjuk.

Alltså du där uppe (eller nere); jag sa "lite, lite".

Så off to work, för idag är ingen bra dag att vara hemma. Och ikväll är jag bjuden på Fjäderholmarnas julbord med SF.

Lovely.

När man blir en glad människa

För en tid sedan så gjorde jag något för några här i hooden. Ingenting märkvärdigt alls egentligen, men betydelsen blev kanske större än jag trott.

Så när jag, efter en riktigt skitdag, sladdar in i vår ena videobutik alldeles här hemma, för att hämta lite godis, så möts jag av det här.

Jag blev fullkomligt tagen på sängen. Här är det en familj som har drabbats av något fruktansvärt, men som mitt i deras helvete ändå tar sig tid att tacka mig och maken.

Tänk om människor kunde göra osjälviska saker lite oftare för varandra, då skulle vi inte ha så mycket problem här i världen tror jag.

I´m wårking

Asså, jag har ett jobb att sköta.

Blogga sig lite senare.

Hmm, man undrar ju

Jag har en kär vän som tillsammans med sin bror och mor råkar äga Sveriges största, och bästa, företag inom gosedjur, Teddykompaniet i Båstad.

Idag mailade Anna mig och talade om att de har lite nyheter att lansera på nästa Formex-mässa i januari. Den här snigeln t ex. Som hennes bror av någon anledning har döpt till Mona.

Jag har inte bestämt mig än för hur mycket stryk han ska få. OM han ska få det över huvud taget. För jag fattar inte eventuella likheter. Jag och en snigel liksom. Nog för att de jobbar dygnet runt därnere på Teddykompaniet, men såå jävla långsam är jag väl inte?!

Vad säger ni, ska jag spöa skiten ur honom?

Dialektala eller geografiska skillnader

Jag ska betala en leverantör. En dam som tillverkar små träfåglar på en pinne. I Dals Långed. (Var det nu ligger..) Alltså ingen megakoncern hon bedriver. Så räkningen är på en liten handskriven lapp. Med bankkontonummer.

Men något stämmer inte med numret så jag ringer. Klockan är 10.30 och en väldigt sömning man svarar. Talar om att frun inte är hemma.

Jag berättar mitt ärende och frågar om han möjligen har hennes mobilnummer.

"Hur ska jag kunna få fram det hade du tänkt?"

Vänlig man det där, tänkte jag och frågar istället om han möjligen vet vilken bank hon har.

"Säbb".

"Ursäkta?"

"SÄBB"

"Jaha, du menar  S E B?"

"Ja, SÄBB SÄGER JAG JU!"

Klick. På med luren.

Kul snubbe.

Olika sänghalmar

I natt har jag tillbringat ett antal timmar sovandes här. Det var inte direkt en dunkudde jag låg på.

Hej jag-har-så-ont-i-magen-att-jag-nog-dör.

Men have one guess var jag har mest ont idag.

När man slirar på tangenterna

Är lite trött och ska googla på "exklusiva filtar". Förstår inte alls varför det kommer upp en jävla massa snusk och runda ord när jag trycker på Enter.

Tills jag ser i sökningen.

"exklusiva fitta"

Dags att sluta jobba tror jag visst.

Rövhålsstart på veckan

Dagen börjar med att jag, lite lätt stressad, gör en smörgås. Toppar med mjukost och en kalkonskiva. Tar en jättetugga och inser att någon har bajsat i munnen på mig. Kollar under kalkonskivan och konstaterar att jag sprutlackerat mackan med ädelost på tub. No time för en ny.

Ska precis ta min medicin, som jag  i och med att jag är GBP-opererad skall äta livet ut, och som jag hämtade ut i lördags och som ska räcka i tre månader, inte kan hitta någonstans. Plötsligt fattar jag att, när jag städade ur kyl och skafferi nog råkat slänga burkarna tillsammans med dom tomma i soppåsen.

Går ut till soptunnan. Som är knökfull. Orka.

Så ikväll ska jag stå som en uteliggare och rota runt bland äckliga sopor. Life´s a bitch.

Eh, I think I will stay home

I ett par månader så har jag suttit och surfat runt efter resor strax efter jul. Typ en vecka med familjen. Om man nu skulle kunna tråckla in det i schemat.

Och det enda stället man kan åka till tycks vara Egypten. Thailand och de andra bättre länderna kräver längre vistelse. Liksom alla andra så har man ju hört hur fucked up magen blir, men eftersom jag och toaletter tycks vara i symbios så är jag inte särskilt orolig.

Egypten har ju många trevliga turistplejs. Har jag hört. Och efter en djup penetrering så bestämde jag mig för Sharm El Sheikh.

Men jag har just bestämt mig för att bada i mitt eget badkar i stället. Det verkar säkrast så.

Jamen då tar vi och firar. Avdelningen för Klagomål på Maken, nr 962

Jag bor i ett av Stockholms så kallade lyxområden. I ett jättehus. Vidare så är jag delägare i inte mindre än två grossistföretag inom heminredning. Plus en möbel- och inredningsbutik (för att inte tala om 9 videobutiker också). Så mina förutsättningar är rätt bra för att ha ett schysst hus. Om det inte vore för en liten detalj. Eller kanske två.

Vi köpte ett hus som behöver omfattande renovering. Mycket har vi redan gjort. Sådana där tråkiga saker som nytt tak, ny fasad, bergvärme och byggt ett helt nytt badrum.
Nu har vi "bara" dränering, renovering av badrum nr 2 och totalrenovering av köket kvar. Plus hela källaren. Billiga grejer. Mellan dessa så skall ett och ett annat rum tapetseras och göras om.

Så här i efterhand så skulle vi givetvis lagt till ett par tre miljoner för ett topprenoverat hus i stället. Det hade varit en bra mycket smartare lösning. Och huset hade haft en mindre grinig husfru.

Men nä. Maken, som inte riktigt har koll på vad som är fram och bak på en hammare...ja, jag överdriver lite (Men inte mycket.) ÄLSKAR att riva. Faktum är att jag är helt övertygad om att han föredrar det framför att ligga. Plus det faktum att han är lite "amen hur svårt kan det vara liksom". Positiv inställning, men även om man är en stjärna på försäljning och marknadsstrategi, så är det sällan man samtidigt är en stjärna på hantverk.

Idag är det den 5 december. Förra året på denna dag så satt vi och åt frukost. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta och ge oss på nåt mindre renoveringsbart i huset.  Som typ hallen. För att göra något tillsammans. Tänkte att det var lagom för oss två och HUR kan man misslyckas liksom. Förslaget föll i god jord och jag påtalade då vikten av att vi först skulle sätta oss ned och skriva ned vad vi ville göra och exakt hur allt skulle utföras. Nemas problems. Vi var rörande ense.

Sen satte jag mig i bilen och drog till CityGross. När jag kommer hem en timme senare så står maken med jobbarbyxorna på och en kofot i handen. Man kan säga att han glömde det där sista vi kom överens om. Jag fick en smärre hjärnblödning men tänkte att okey, nu hade jag i alla fall fått igång honom.

Trodde jag ja.

Idag är det som sagt ett år sen.

Detta är halva hallen. Här har han även rivit en vägg som täckte hela höger sida om trappan. Titta gärna lite extra på taket. Först kofot för att slita ned träplankorna och sen hacka sig lite med hammare för att se ifall taket under var fint. Hackeli hack. Det var det inte...

Maken blev lite nyfiken på vad det var för golv under det fula trägolvet och fixade lite med kofoten. Ser man på. Ett trägolv. Som inte går att använda eftersom det är skarvat på fel ställe.

Jag fick tokspel i våras och målade den ena delen av vår trappa. Den äckligt fula bilhandlarpanelen i brunt har blivit vit. Jag väntar på att "nån" ska komma och fixa väggen ovanför panelen. Och taket. Som är en egen historia.

En del av er har sett det här förut. Notera taket. För 5 år sen fick maken för sig att det "bergis är högt i taket ovanför innertaket". Fram med kompisen kofoten. Riva sig lite. Taket var förvisso högre men det var en massa andra konstigheter där, så det är tydligen inte helt enkelt att fixa det. Som sagt, FEM år sen.

Och då kan man ju undra varför jag står ut. Det gör jag inte. Men istället för att anlita hantverkare så har vi lagt pengarna på att köpa nya företag. För att på sikt få en bra tillvaro. Jag höll ju nästan på att få hallen fixad för att par månader sen. Av en skunkluktande hantverkare, men maken glömde att ringa tillbaka och konfirmera datumet, så snubben fick ett annat större jobb. Och nu börjar jag få nog. Det har gått så långt att jag inte gärna tar hem folk.

Så mitt nyårslöfte till mig själv blir att halljäveln ska vara klar absolut senast 31/8 2011.

Med eller utan maken. Helst utan, för då går det undan.

Nu ska jag tända 1-års ljuset i tårtan och kräkas lite.

Amenfyfan, hjälp mig att dö

Jag halvligger i soffan med datorn i knät.

För er som inte vet det så är jag GBP-opererad. En av "bieffekterna" är att när jag äter godis, eller annat med socker i, så somnar jag. Rakt av. Som en jävla Skalman. På riktigt.

Ikväll blev jag sjukt godissugen och snodde lite ur talibanens påse. Jag satt ensam i soffan och läste mail. Har ju på mig sparkdräkten och efter en hela dags eldande i öppna spisen, så är det aningens varmt här i huset. Plus att datorn ligger i knät och bränner upp mig.

Så jag äter godis, läser mail, svettas ihjäl och drar ned dragkedjan i pyjamasen. Till magen. (Men se, ni får inte se mer än så här, för jag drog upp när jag fotade!)

Och somnar.

Vaknar av att det knarrar i golven. Slår upp ögonen och där på tröskeln står tonåringens 22-årige pojkvän. (Som bara ville meddela att han skulle åka och möta upp tonåringen, som varit på fest.)

Amen FATTA att jag dog! Bra svärmor.

Solo-myspys

Jag har rymt hemifrån. Fast inte så långt, bara upp till övervåningen. Ingen kommer hitta mig. En sparkdräkt, ett glas champagne och lite tända ljus avslutar min dag.  Jag väntar på samtal från bästaste vännen.

För några timmar sen säger maken: "Herregud vad rörigt det är här, nu gör vi ett ryck allihopa och röjer upp här!"

(Ett sånt statement händer ungefär tre gånger om året.)

Jag har precis då gjort en större insats i rummet-ingen-får-röra, dvs hans kontor här hemma. Det hela tog över en timme.

Så därför har jag ångan uppe och går genast ut i köket och börjar plocka. Tittar ut i vardagsrummet, i tron att maken har häcken full med plock där. Ehh, inte det inte: han sitter och zappar i soffan. Jag äta tre djupa andetag och upprepar mantrat; "Jag-ska-inte-tjata-jag-ska-inte-tjata", och fortsätter att städa.

En kvart senare rör han på sig. In till arbetsrummet och zappar vidare, fast nu på internet.

Japp, så går det till när maken "hjälper" mig att röja här hemma. Har ni det lika bra...?!

Och jag visste att ämnet skulle komma upp

Jag vill förtydliga ett par saker;

1) Textilfabriken är en fabrik som omsätter miljoner och är inget skitföretag. I Sverige är det helt omöjligt att tillverka saker pga kostnaderna. Alldeles nyss gick t ex Borås Wäfveri i konkurs (som inte ens klarade överlevnaden TROTS att de också tillverkade i Baltikum.). Mycket sorgligt men har vi inte konsumenter som är villiga att betala, så går det inte att bedriva verksamhet.

2) Båda våra smeder åker omkring i nyare bilar än vad vi har. Det går alltså ingen nöd på dem. Att den ena valt att inte ha el på kontoret kan jag inte ha några synpunkter på. Jag vet bara att vårt företag ser till att 6 personer har arbete vid lågsäsong, och 20 personer vid högsäsong. Good enough for me. Tilläggas skall att vi satt på kontoret. I smedjan var det varmt eftersom ugnarna är upphettade till 700 grader.

3) Vi designar och tillverkar matbord och byråer i ek. Dessa framställs av ett snickeri på Österlen. Det är sjukt dyra varor; ett av våra bord kostar ca 15.000 kr. Ni kan ju räkna ut att det inte är någon massförsäljning av dessa när man kan köpa en snikvariant på Folkhemmet för 5000 spänn.

....som förvisso ser förjävligt ut efter ett år.

Så om det sitter några muppar därute som har invändningar mot att jag låter tillverka produkter i Baltikum, well, ställ er då frågan om ni är villiga att betala 2500 kr för en ullpläd, eller 1000 kr. Jag skulle tillverka rubbet i Sverige OM vi hade kunder som var villiga att betala vad det kostar.

Sen tycker jag inte att vi ska glömma att vi är med i EU. Alltså ser jag inga som helst problem med att förlägga tillverkningen av våra grejer någon annanstans än i Svedala.

Nog om detta.

Nu kör vi en bildkavalkad från Baltikum

Vi har tre mycket viktiga leverantörer i Lettland och Lituanen. Två smeder och en textilfabrik, som gör våra ullplädar.

Trots min ringa ålder så verkar jag ha svårt för att fatta vilket land som är vad. Liiiituania och Laaatttttvia.

Så kom det sig då att jag först höll på att boka flyget till fel land. Maken styrde givetvis upp det hela, men sen blev det inte så många rätt. Vi landar i Lettland, hyr en bil och kör som blådårar till Litauen. Maken kör. Och som han körde:

Ända till farbror polisen stoppade honom. Man kan säga polisen i Sverige är något trevligare än vad den här tomten var. Maken blev lite bajsnödg då han blev ombedd att kliva ur bilden. Själv sitter jag och flinar skadeglatt eftersom jag tänker på vilket finfint blogginlägg det här blir. Upp med telefonen, skriver inlägget. Bara för att upptäcka att jag inte har nån internetanslutning.

Under tiden sitter maken i polisbilens baksäte. Väldigt länge. Jag och kollegan börjar bli lite smånervösa. Tänk om de tar honom. Lite make-semester kan ju i och för sig behövas. Efter en kvart ångrar jag mig och just då släpper de honom. Han hade visst kört 108 på en 50-väg. En väg utan skyltar. De förklarade att vid varje "stads"-del så fanns det en stadsskylt. Då skulle man, per automatik, fatta att det är 50 som gäller. Även om man kommer från ett land med separata vägskyltar vart 100-ade meter. (Hmm, har dock för mig att vi har en liknande regel..) Kalaset kostar 90 euro, för polisen blev plötsligt snäll och skrev ned antalet för fort körda kilometer.

Sen kom ovädret. I det här landet finns inget högre än möjligen ett 8-våningshus. Och det blåser satan. Så det snöar i sidled. En mycket märklig upplevelse. Vägarna är gjorda av betong, som är mycket utsliten, varför vi hoppar vart 50-meter då fogarna sticker upp. Resan som ska ta 3 timmar, tar 4,5. Kollegan blir helt utmattad och tar sig en sittande lur.

Efter ett par timmar så är vi så hungriga att vi håller på att dö. Inte en enda McDonalds eller liknande i sikte, så till slut sladdar vi in på Statoil. Och här säljer man lite mer än bara korvar och mackor..

Men så kom vi på att vi var jättekissnödiga maken och jag, så vi tävlade in till toaletten. Och ser man på, här har man tänkt på allt. Vi körde stereo, maken fick lilla och jag stora.

 Sen träffar vi textilfabriken, pratar nya mönster och ullkvalitet.

Några timmar senare har vi bestämt oss hur vår nya kollektion skall se ut. Vi är tre personer med tre olika smaker. Hej och hå vilka diskussioner. Maken fick ett samtal och jag och kollegan kunde smyga till några plädar med marina motiv, som vi tror kommer sälja.

Sen kör vi tillbaka till Lettland. När vi för andra gången passerar gränskontrollen så konstaterar vi att poliserna verkar ha fullt upp med att ta fast fortkörare än att kolla luffare från Sverige.

Nu är vi två timmar sena till middagen med vår smed. Han den där som är lite fööör förtjust i undertecknad. Vi kommer överens om att träffas på en bensinmack. När han kommer så kan jag konstatera två saker:

Det foto han mailade på sig själv i somras är aningen gammalt. Man kan säga att det nog var taget för 10-15 år sen, för in kommer en gubbe på 52 (fick jag veta) med grått hår och påsar under ögonen som kunde liknas vid ICA-kassar.

Men jag konstaterar också att han är sjukt nervös. Han tog maken i hand, tog kollegan i hand, och när han drog fram kardan mot mig så öppnade jag armarna och gav honom en kram. Han skakade som ett asplöv den lille stackaren.

Vi åker till den lokala finrestaurangen.

Jag vågade inte fota mer än så här. Lettisk inredning á la 1977. Vi var svinhungriga och jag tänkte att jag kommer säkert dö av maten här. För visst har dom en massa äcklig kokt kål och annat skit i såna här länder? Plus att menyn innehöll 157 maträtter och man har väl sett på Den Arga Kocken, eller vad serien heter. Restauranger med en miljon rätter har rutten mat i kylen. Det vet ju alla.

Jag beställer in inbakad kyckling med ost och mango samt bakad potatis. Servitruskan frågar om jag vill ha en hel eller halv portion. Jag ber om en halv.

Det här är värsta största tallriken! Och bortsett från att detta är motsvarigheten till vår bakade potatis plus alla vedervärdiga grönsaker (ja, jag avskyr sånt äckligt) så var det här bland det godaste jag ätit på mycket länge.
Sen blev vi sugna på efterrätt. Jag tänkte att en liten glass med färsk frukt alltid sitter bra. Även när man är GBP-opererad, så vi beställer in varsin.

Modell Glassus Gigantus. Och den i särklass godaste vaniljglass jag ever har ätit.

Till slut blev det dags för hotellet. Jag hade ju glömt att boka så jag mailar smeden samma dag på morgonen, och ber honom fixa.  Att jag ville sova på slottet han rekommenderade.

Och HAHAHAHA, herrejeflar vilken upplevelse! Hotellet var inte öppet för säsongen varför vi givetvis var de enda gästerna. Vi fick gå upp för en miljard trappor, ja i slott finns ju inga hissar direkt, och välja mellan två rum. Vi valde en liten svit med två sovrum. Allt var mycket enkelt med den otroliga miljön var magisk.

Allt var kanske inte perfekt....

Men det var bara en liten, liten detalj. Nån av er kanske redan har listat ut haken här. Om ett slott är stängt och det är mitt i vintern....och det inte finns nån kakelugn/öppen spis, så behöver man ju inte vara nån Einstein för att fatta att det var SVINKALLT!

Änd I mean svinkallt. Var det 12 plusgrader så var det bra kan jag säga. Vi frös så att tänderna skallrade.

Och nu ska vi snacka karma här. När man skrattar åt folk och får tiofalt igen. För gissa vem som var förbredd..

Jajamensan. Min sparkdräkt från Amerikat har kommit. Och skratta på ni, karma går igenom datorskärmar också...
Nu kan ni inte se det, men den har en baj-lucka också. Väry fiffigt för det var is på toaringen. Mina två rumskamrater garvade så att de kissade på sig, men det var fan inte jag som låg och sov så här i alla fall;

Maken var grinfärdig, så kallt var det. Han mumlade nåt om att ligga, för att få upp värmen. Jag talade att han nog inte hade så mycket att erbjuda i kylan, så tack men nej tack.

Hade det inte varit för att sängen var hård som en sämre parkbänk, så hade jag sovit gott. Jag gillar ju när det är kallt i sovrummet.

På morgonen går vi en triljard trappor ned till frukosten.

Och in till ett otroligt vackert frukostrum, vilket tyvärr inte framgår av bilden. De hade dukat upp ett plockbord intill vårt frukostbord.

Och hade det varit jag som ägt slottet så hade jag tänt alla fina ljus.

Ett litet minus för den detaljen. Å andra sidan så var det en snubbe som var in charge, och de har ju ofta annat i huvudet än att göra det myspysigt för medelålders kärringar.

Vi går ut i kylan, som inte är långt ifrån den sibiriska, let me tell you, och drar tillbaka till Litauen för att träffa vår andra smed. Men först var jag tvungen att fota slottet.

I will be back for sure. Men då på sommaren tacksåmycket.

Ja, då var vi tillbaka på vägarna igen. Man kan säga att infrastrukturen är aningen eftersatt. Inga lampor längs vägarna. Inga motorvägar. Bara köra 70-80-90. Och vägarna är raka. Hela tiden. Vi stötte på tre kurvor. Såinihelvetetråkigt.

Och här kommer en lastbil från 1968. Ungefär. Plenty av såna här rariteter. För att inte tala om husen. Värsta rysskomplexen. Tyvärr är bilderna inte de bästa.

Självklart körde vi till fel stad. Trots GPS. Så en och en halv timme sena kommer vi fram till vår andra smedleverantör. En make och hustru som absolut ville bjuda hem oss först på te och varma mackor. Otroligt gästvänliga. Dock satt vi med en hel myrkoloni i rövarna då vi var försenade till vår "förste-Smed" (min käresta ni vet) i Lettland, där vi skulle tillbringa resten av dagen innan hemresan.

Sen åkte vi till "the work shop", som låg i samma länga som en ladugård. Full av kor. Gissa lukten.

Otroligt roligt att få se en riktigt gammal smedja, om än liten. Detta äkta par är oerhört skickliga och gör fantastiska saker.
Nåväl. På med spikskorna och tillbaka till Lettland. Vi missar lunchen och måste sätta igång att jobba direkt. Men först får maken prova att göra en spik. En smidesspik. Såna säljer vi 100-tals av i alla möjliga storlekar...som krokar.

Jag kan berätta att han inte blev godkänd.

...och så 4,5 timmers koncentrerat jobb på det. Diskutera och välja ut alla modeller smeden har gjort efter våra ritningar. Som ska presenteras på Formex i januari.

Fast allra först fikade vi.



Mitt te...som fick silas mellan tänderna..

Och här har vi lite kulturkrockar. Kollegan och maken ber om kaffe. Jag ber om te. Här har man inget kaffefilter utan fyller koppen med vatten och sen i med 18 skedar vanligt pulverkaffe. Te häller man rakt ned i vattnet. Här silas inte ett skit, möjligen mellan tänderna. Och i glasen skulle man även ha nån sorts sprit, från den där smala flaskan ni ser om ni klickar på bilden.
Till det så fick vi lettiska pepparkakor med betoning på peppar. Vi det här laget var jag så hungrig att jag tryckte i mig mer än lovligt. Häv one gess vad som komma skulle..

Jag har skrivit tillräckligt mycket om mina toalettbesök så jag tänker bespara er. Dock ska sägas att jag fick en otrolig magvärk. Hård mage så att säga. Och ni kvinnor vet vad jag talar om när jag pratar om att föda barn. Men hur mycket jag än tog i så hände inget. Inte mer än att jag fick avbryta och gå tillbaka till mötet. Alltså borta tillräckligt länge för att alla fattade vad jag hade gjort. Eller borde ha gjort. Inte alls pinsamt.

Efter nästan fem timmar så är det dags att åka till flygplatsen. Då var vi så stelfrusna att vi hade svårt att röra oss. Då berättar smeden att de inte har någon värme. "It cost too much." Helvete som vi frös.

Ut till bilen och järnet iväg till flygplatsen i Riga. Lämnade från oss bilen, som vi hade kört i närmare 100 mil på ett dygn.

Väl inne på flygplatsen så kunde jag inte hålla mig längre. In på toa...hej och hå...

Under tiden så roade jag mig med att beundra mina skitasnygga stövlar. Ja, jag sitter faktiskt ned på denna bild.
Ut och tvätta händerna. Rusa bort till maken och kollegan. Då kommer jag på att jag inte har mitt pass och biljett i handen. Järnet tillbaka till toaletten.

Jomenvisst låg den kvar. På handfatet. Thank you Lord för det liksom.
Off we went till Taxfreen.

Jag tyckte mig ha förtjänat lite lyx i tillvaron. Maken surade för att favoritwhiskyn inte fanns, så det blev lite annat plåster på såren i stället.

På planet spelade jag vuxen och löste Sudoku för första gången i mitt liv. Och i makens liv.

Det gick inte så bra för oss kan jag meddela. No vuxenpoäng där.

Och där satte jag rekord i världens längsta blogginlägg.

Säg att ni saknade mig lika mycket som jag saknat er.