måndag 17 maj 2010

Det här med träning



Jag inleder veckan med sedvanlig träning på St Görans sjukhus. (Vi som är GPB-opererade där har förmånen att få träna där under några månader.)

Ni som nån gång har sett tv-programmet Biggest Loser, vet att det finns en kvinnlig tränare där som är allt annat än en walk in the park. Jag kan säga att vår sjukgymnast har vissa likheter. Om än i en mycket trevligare upplaga. Men stenhård. Dessutom vet jag att hon gillar det där programmet..och det gör knappast saken lättare för oss stackars, stackars människor som är där, hehe.

Dessutom försöker de få i oss att det är lättgympa vi går på. Vad sägs om innebandy förra veckan. Eller yoga och styrketräning. You name it, we have done it.

Och kolla här hur hård hon är! På normala gym har man step up-brädor, men icke här, för här är det inte tu tal om pensionärsträning, här använder man gymmets massagebänkar som step up. Höjd typ 60 cm. Och har man inte koll på var man sätter fötterna, så trampar man snett på bänkjäveln, ramlar baklänges rakt ned på golvet med glasögon som flyger iväg, och stukar foten.

Det är ju det jag alltid har sagt; fysisk träning är livsfarligt!

(Fast å andra sidan skulle jag aldrig gå kvar om inte hon tränade oss. Tuffa kärringar måste ha tuffa brudar.)

Ujuj vad jag kommer få sota för det här inlägget på torsdagsträningen.

söndag 16 maj 2010

På IKEA upplever man mycket



Givetvis så ligger min vara allra längst in på lagret. När jag kommer fram skräms jag ihjäl av en kärring som kommer fram ur det här hålet, med ett barn i 3-4 års åldern.

Jag ser en stor blöt fläck och ett papper. Och får ett tokspel.

"Men geezus, jag hoppas verkligen du säger till personalen!"

"Ja, det ska jag. Jag vet hur man gör här i Sverige!" Med en grekisk brytning.

"Vad har DET med saken att göra?!!

Utan att svara så tog hon ungen och gick. Och eftersom maken och talibanen gick strax före henne i gången, så hade hon inget val när de gick förbi personalen.

Vafan är det för fel på folk?!

(Toaletterna låg ett stenkast därifrån.)

Om slem och att vara kärring

Imorse var jag tvungen att dra ut på ett jobbärende, och därmed trotsa veckans enda legala vilodag.

Jag har varit sjuk i veckan. Svinförkyld. Och vad händer då? Well, låtom oss säga att det ansamlas en massa slem i kroppen.

Kvinnor över 20 spottar inte. Om ens någonsin. Inte i min värld. Möjligen hemmavid. Om man måste.

Sitter i bilen och får ett hostanfall modell större. Så kraftigt att jag höll på att köra av vägen. Känner att jag hostar upp en massa slem. I storleksordning som en slempropp, och då vet alla som fött barn vad jag talar om.

Jag kan ju givetvis inte svälja, för då hade kvävts. Om inte annat så av äckel. Och det fanns inte ett skit i bilen som jag kunde spotta i.

Men man har väl sett på tv.

Så jag drar ned fönstret och spottar. Jag befinner mig just då, i full kareta, svischandes över en bro.

Lektion 1 i hur man spottar från en bil i aningen hög fart:

se till att ha huvudet tillräckligt mycket utanför fönstret.

Annars landar en slempropp rakt tillbaka på halsen/axeln. Och får sitta där tills man kommer hem.

Sa jag att jag är fyrtioplus?

Arla morgon



Det här mina vänner, det är Östermalmstorg kl 7 en söndagmorgon.

Somliga idioter jobbar. Alla normala sover.

lördag 15 maj 2010

Om kvalitet på kompisar



På senare år har jag decimerat min vänskapskrets en aning för att istället vårda de kompisar som betyder allra mest. Jag är dessutom en sån som har vänner inom alla så kallade samhällsklasser. Nästan alla har en gemensam nämnare; ödmjukhet.

Som den här killen. Han är uppvuxen på Solsidan i Saltsjöbaden men bor nu ett stenkast från oss, äger Stockholms största byggvaruhus i Nacka, dom där som alltid är med i Äntligen Hemma ni vet.., kör omkring i min drömbil (Lincoln Navigator), har källan full av champagne för törstiga tomtar som jag. (Det är i det här huset jag har lärt mig att dricka skumpa. Deras fel alltså!)

Men, träffar du honom så finns det inte en möjlighet att lista ut det. Eller ja, inte om han tar cykeln, hehe. För han har båda fötterna på jorden. Och det är såna människor jag älskar. Normala. Där inget stigit dem åt huvudet.

Nä,  man ska värna om riktigt goda vänner.

This is life quality



Ett sms där det står att champagnen är på kylning och hej o hå vad välkomna vi är.

Och man var ju inte direkt nödbedd, så jag sladdar förbi den supergoda restaurangen och hämtar käk.

Nu njuta!

Skål!

Hur man slösar bort en lördag

Vad kul att det har varit sol hela dagen i Stockholm. Och inte så lite sol heller.

Och vad ännu roligare det har varit att ha jobbat som flyttgubbe på ett skitigt lager i 6 timmar. The whole family. Talibanen mutades med ett gäng dvd-filmer och en dvd-spelare.

Inte förrän på väg hem noterade jag 23 graders värme.

Det börjar snart bli dags att söka ett 9-17-jobb inom stat och kommun tror jag visst.

Nu ska jag fundera ut nån riktigt bra restaurang för no hell att jag ställer mig och lagar mat.

Och vad har ni gjort idag?

That's my husband



Maken handlade härom dagen. Nätmelon.

Inga konstigheter. Om det inte vore för att han kom hem och frågade om det var kiwi han köpt.

Det är nog säkrast för alla om jag fortsätter att vara inköpschef i det här hushållet.

fredag 14 maj 2010

Schysst timlön

(klicka sig lite på bilden)

Igår fick jag äntligen maken att följa med och titta på granitskiva till vårt badrum. Den jag har väntat på i 7 år.

Eller ja, jag skulle kunna skriva att det var makens idé, men då faller ju lite av den image jag byggt upp runt honom.

Hur som. Vi hittade ett ställe och fick en offert. Och jag kan lätt konstatera att jag är i fel bransch.

2925 spänn för att komma hem till någon och mäta upp en bänkjävel.  Och säljaren kanske inte var så smart som sa att "det går fort då måtten görs via laser."

Men det är bara att svälja och betala. När vi väl hittat rätt stenleverantör, för givetvis måste vi "kolla bland flera innan vi bestämmer oss."

Gahhh..

Teknikkärringen

Svärsonen kom hem med en ny mobiltelefon igår. En HTC.

Japp, bra val där.

And let me tell you att det kändes fett nice att det var tant som fick hjälpa honom med diverse världsviktiga tekniska saker.

Herregud vad det visst går att få gamla hundar att sitta.

Och herregud som jag aldrig kommer att köpa en iPhone.

Om hur en 6-åring tänker om nakenhet

Talibanen sitter naken och leker med lego. Tonåringens pojkvän kommer ned för att åka till jobbet. Talibanen får panik och rusar upp från stolen.

"Nu måste jag sätta på mig morronrocken!"

Jag frågar varför.

"Jag kan inte vara naken när han ser."

Vi pratar ju inte direkt om nån som är här för första gången. Snarare bofast här sen dryga halvåret.

Så jag säger pedagogiskt: "Men, vad larvig du är. Alla människor ser ju likadana ut."

"Mamma, det är SKILLNAD mellan vuxna och barn, så det är lättare för er!"

Eh, jaha. Vetefan om svärsonen skulle uppskatta en naken svärmor.

Hur man blir världens mest populära mamma

Spärra samtliga, utom två barnkanaler....

..ignorerea kommentarer såsom "men mamma, jag är alldeles för stor för Playhouse Disney, och Barnkanalen är tråkig."

...och säg "ut och lek istället".

Jesuschristvilketjävlalivdetär

Och än så länge har hon missat att 3:an, 4:an och 5:an har barnprogram. Moahahaha

torsdag 13 maj 2010

Hur man är pinsam



Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Coca-Cola, men idag när jag hämtade lunch från det där nyttiga haket ni vet, så fick jag plötsligt bad cravings för just det. Problemet är att, då jag är GBP-opererad så har jag problem med socker. Jag beställer därför en Cola Zero.

Jag får all dricka, men maten dröjer och jag ombeds att köra åt sidan. Drar ned fönstret och njuter av majvärmen. Törstig som en örn så häller jag i mig colan. Eller ja, när man är opererad så går det inte längre att klunka, men jag har väl fått i mig halva muggen, när jag konstaterar att det nog var fasligt mycket kolsyra i det där.

Plötsligt och helt okontrollerbart känner jag att en rap är på väg. Inte nån liten fjantig tjejrap. Nä, ut kommer rapen som lätt hade plockat hem förstplatsen i Rap-VM. En sån där äcklig rap som till och med värsta alkisen hade ryggat tillbaka inför. Och den är så vedervärdigt, våldsamt högljudd så att tårna kroknade.

Då, precis då kommer killen med maten. Jag är så fullt upptagen med chocken av rapens längd, att jag först inte ser honom. Precis när den tar slut så sticker han in påsen med maten. "...och här kommer maten, smaklig måltid!"

Jag trodde f*n jag skulle dö.

Och det var sista gången jag var på den McDonald's, that´s for sure.

Skulle inte tro det



Om man nu trodde att man skulle få vara sjuk idag också, så trodde man fel.

Inte heller vara ute i trädgården och låtsas vara intresserad av blommor och annat skit som växer där.

Nä, här jobbas det.

Vad sa ni, röd dag idag? 

Ni får skrika lite högre, maken har vax i öronen.

onsdag 12 maj 2010

När man är kreativ



Jag dog inte, men det var inte långt ifrån. Nu är det bara febern och den snoriga näsan kvar.

Man har ju varit med förr varför jag hasade in på ICA för att köpa tamponger, modell mini. Som självklart var slut. Det bor tydligen bara små mufflor här i finområdet.

Tillbaka hem och gräva sig i lite lådor, hittar size normal, och trycker in i varsin näsborre. Talibanen undrar vad det är för nåt och som den utomordentligt gode mor jag är, så berättar jag att dom egentligen är till för näsblod. Att snörena är till för att dra ut dom, så att man inte får blod på fingrarna.

"Ahaa, vad bra, får jag också såna om jag blöder näsblod?"

Amenvaf*n, det är ju inte sååå långt ifrån sanningen!

Herrejösses, Im so sick

Klockan är 03.10 och jag är supersjukt. På riktigt.

Är så stressad över ett möte jag har bokat in i morgon/idag, så jag kan inte sova. Upp och maila sig lite.

Sen går jag och dör. Seriöst. Jag har sällan varit så sjuk. Ont i hela kroppen. Hushållspapper intryckt i vardera näsborre. Väry sexigt.

Så är det tyst här imorgon, så vet ni att jag har kolat.

tisdag 11 maj 2010

Samtal man INTE vill ha

Ligger och tycker synd om min snoriga näsa när telefonen ringer.

Jag gillar som sagt inte telefoner. Inte ens den hemma. Ser på displayen att det är riktnummer 054- som ringer. Normalt skulle jag inte svara. Men eftersom jag är ganska korkad och mindre bevandrad bland Sveriges städer, så får jag för mig att det är Örebro. Där Finnpajsaren bor. Så jag svarar.

"Hejsan, jag heter bla bla och ringer från företaget bla bla. Vi håller på med en marknadsundersökning gällande kläder och jag undrar om du vill vara med?"

"Öhh, jaaha, joo."

"Ja, vad bra, vi vänder oss till kvinnor mellan 50 och 62 och..."

"Du, nu slår jag dig. Jag är FAKTISKT bara fyrtiofyra!"

"Jaha, ojdå, då förstår jag."

Klick.

Är det nån som driver med mig?!!

Äntligen nåt kul i Inkorgen

Välkommen på releasefest för Sandra Gustafssons roman-debut Svedd!
Se inbjudan i bifogad fil.

Välkommen!

Sandra, som har skrivit den megauppmärksammade boken "Maskrosungen". Om hur det var att växa upp med en psykiskt sjuk alkoholiserad mamma, och en alkoholiserad pappa. En extremt gripande bok. Här köper du den för en spottstyver.

Svart eller vitt

Min man måste vara ett unikum, för jag tror inte någon av er har samma problem.

Under ett par dagar nu så har jag känt att jag har nåt på gång i kroppen. Förmodligen en förkylning. Och eftersom jag står med ena foten i graven så vågar jag påstå att jag känner min kropp. Eller mina förkylningar kanske jag ska säga, med tanke på upptäckten av rövens cellulliter.

Så jag vet ATT den kommer.

Talibanen är sjuk. Maken och jag delar på dagarna. Eller ja. Jag talade om, både igår och idag, att jag vill ha halva dagen hemma. Att jag känner att jag håller på att bli sjuk. Han hade helst velat sitta och jobba hemifrån hela dagarna för "det är mycket skönare".

Min man fungerar inte som andra. Om jag inte ligger inför döden, eller fysiskt på ett sjukhus, så är jag inte sjuk. Här kan man inte känna sig hängig, för så länge man står upprätt så är det jobba, jobba, jobba som gäller.

Nu är jag väldigt sällan sjuk, men när jag väl blir det så har jag sällan nåt val. Jag blir svinsjuk under 1-2 dygn, sen är jag på g igen. Och själva insjuknandet brukar gå från en timme till en annan när det väl sätter igång.

Så jag kommer hem i alla fall, och avlöser honom. En timme senare ringer han, och då är jag dyngförkyld. Han ba: "Men herregud, vad du låter!"

Samma förvånande fråga år efter år.

I 13 år.

Se så, tala nu om för mig vad era respektive gör, mot bättre vetande.
Hang them high liksom.

Om att ha nollkoll



Jag har bilen på service och ska åka den lokala spårvagnen hem. Två hållplatser.

Senast det hände så var det nog vänstertrafik. Eller nja, kanske inte så länge sen.

I alla fall så ställer jag mig på fel perrongsida och tänker på helt annat när tåget kommer. 5 minuter innan hade tonåringen noggrant instruerat mig om hur man köper biljett. Just det ja, HUR man tjackar en biljett. För nä, nu för tiden köper man inte av Herr Konduktör, nä, nu ska man sms:a och få nån kvittens.

Så tåget kommer och jag blir skitnervös eftersom nån kvittens inte kommit, men jag kliver på ändå.

När jag tittar upp så noterar jag att jag åker åt fel håll.  Hamnar på ändstationen. Åker tillbaka. Kliver av en hållplats försent. Väntar på nästa tåg. UTAN att gå över rälsen. Kliver på och upptäcker misstaget too late.

En tripp som skulle ta 2-3 minuter tog nästan en timme. Man fattar att puckon som jag ska sitta bakom en ratt.

Spårvagn. Hmpf, jävla påhitt.