När man är en god hustru. Så här i novembertider.

Maken är utsliten.

Mix Megapol har en tävling nu. Om att åka med Adam och Anders Timell till New York och titta på NHL-hockey.

Maken gillar sånt.

Så jag går in och nominerar.

Fast med tanke på att jag aldrig vunnit något i hela mitt liv så har jag inte några större förhoppningar.

Men igår drog de igång en budgivning i Ronald McDonalds anda. Man kan köpa in sig en plats i planet.

Och jag gillar att köpa saker.

Jag hör att budet ligger på 3000 kr, så jag slänger raskt in 10 000. För det är han väl värd. Trots att han suger på att jaga råttor.

Nu när jag går in på deras hemsida så står det att högsta budet är 10 000 kr och jag bara hoppas att det är jag och ingen annan.

Med lite tur så kanske man får en makefri helg om ett par veckor.

Ujuj vad man kan handla fina julklappar till hustrun i Nävjårk.

Uppdatering: Hoppsan, jag fick visst lov att höja budet.

Händer det nån annan? Icke.

Ska tanka bilen och får luckan i handen. Är jag förvånad?

..forts: När inte hissen går ända upp.

Ser ni makens home made kil? Han har alltså snickrat till en kil och tryckt ned i hålet.

'Nu jävlar kan dom ju glömma att dom ska in här!'

Jag har inte mage att tala om för lilla företagsledaren att råttor är gnagare. I morgon ringer husfrun Anticimex.

Ghost Buster

Minns ni mössen i bastun a.k.a makens vhs-förråd?

Nu, en månad senare har maken samlat mod och satt på sig Ninjadräkten. Dvs diskhandskar med volanger. Och konstaterar att det inte handlar om små rara möss utan om råttor. Och spindlar, makens största fobi.

I detta nu hör jag: ''FY FAN!' PANG, PANG, ''AMEN FY FAAN I HELVETE!' PANG, PANG. Han slår sönder spindlar med en hammare. Och påstår att råttorna minsann har hittat hotellet of the year.

Talibanen skriker uppifrån att han måste betala för alla svordomar. Han fortsätter att gasta: 'Kan man inte hyra en jävla gangsterkatt, eller nåt?!' Sen går han in i garaget: 'jag ska fan snickra ihop en en kil och trycka ned i hålet!'

Jag och tonåringen sitter i mitt hobbyrum intill och skrattar så att vi gråter.

Herregud så jag älskar min man! Han är helt rubbad. For real.

Störda människor, dvs maken.

Maken gillar att titta på film.

Det gör jag också.

Men det finns två stora problem med honom:

Han skulle aldrig i livet kunna tänka sig att titta på två rullar efter varann. Varför göra nåt sånt wild'n crazy liksom....

...och han har en allvarlig hjärnåkomma när det kommer till att filmen är slut: han måste lusläsa eftertexterna. Störd, störd, megastörd.

Alltså. Vi pratar eftertexten rullar, sen ska det stoppas eftersom han missade nåt, "spola" tillbaka, kolla igen. Texten rullar. Jävligt långsamt as you know. Oj, missade nåt igen, stanna, spola tillbaka.

Så där håller han på. Och jag blir helt jäkla galen. Så jag reser alltid på mig och går.

Igår skedde ett mirakel. Vi tittade på första delen av Johan Falk-filmerna. Precis när filmen var slut så frågar jag om han inte kan tänka sig att se en till.

Jag tror tamejfan taket rasade in när han sa ja. Halleluja liksom.

MEN.

Gissa om han först skulle penetrera eftertexten.

Jag ba': "Amen alltså, MÅSTE du se det där, du kan väl kolla på dom efter nästa film?"

Han ba' "Jamen det fattar du väl att det inte är samma!"

Nej, det fattar inte jag. Okey att nån enstaka sponsor lagts till, men what the fuck liksom.

Hur som helst. Maken undrar om vi verkligen ska se en rulle till, om vi inte ska vänta till i morgon med den, att vi skulle bli för trötta, men jag var påstridig. Här skulle f-n kollas film nu när jag ÄNTLIGEN lyckats övertala honom.

25 minuter senare låg jag och sov i min säng.

När man vill att tiden ska gå fort.

Idag har det fisits och shoppats.

Först en tripp in till Efva Attling-butiken. Maken tyckte sig ha hittat ett fint halsband till mig.

Ända tills han noterade priset om 28 000 riksdaler. Då var det plötsligt inte så fint längre. Asså, vaf-n är det med män? Det där ska sitta i generna liksom. Det är varje moders uppgift att uppfostra sin son till en god hustrun-är-värd-många-presenter-no-matter-what-make.

Sen fick taliban plötsligt ont i magen och var tvungen att "ha nåt i magen annars kommer jag att kräkas". Så vi sladdade in på en mack och tryckte i oss varsin korv. Very nyttig familjelunch.

Dagens mission var:
mössa och stövlar till taliban
skor och byxor till make
jacka, byxor, stövletter och stövlar till husfrun

....och vadsomhelst till tonåringen.

Resultat:

stövlar till taliban
byxor och TVÅ par skor till maken
stövletter till frun

...och inteettskit till tonåringen.

4 timmar med en taliban som vart tredje minut sa: "jag vill hem, jag vill hem".

Tonåringen lät meddela att om hennes lillasyster hade varit någorlunda i närheten av hennes egna 18 år, så hade det blivit slagsmål dem emellan. "Det finns INGEN som kan tjata som den där ungen!"

Maken svävade på moln. "Äntligen fick jag häcken ur vagnen och köpte dojjer! Så, nu åker vi hem, jag måste jobba!"

Husfrun bestämde på stående fot att nästa inköpsrunda sker ENSAM.

Inte en käft ska med.

Om att äta bönor. Plenty.

Jaha.

Då kan jag meddela omvärlden att vi nog behöver tapetsera om i sovrummet.

De har liksom krullat ihop sig.

Av någon märklig anledning.

Och när jag vaknade så fattade jag först inte varför maken hade gasmask på sig. I form av en kudde intryckt i ansiktet.

Det var väl bara snällt av mig att dela med mig lite av min Libanon-tripp.

Eller?

Och jorden runt-resan slutar i

Libanon. För första gången äter jag libanesiskt. Mycket bönor. Det blir nog fisfest imorgon är jag rädd.

När jag ändå är igång.

Så kan man ju passa på med ett Irlandsbesök..på Norrmalm. I'm so berest. Yes I am!

..och min resa fortsätter..

Igår var jag en sväng till Turkiet, för att avsluta dagen med en tur till Islamabad. Varsin förort, i varsin ände av Stockholm alltså. Såna ställen där man inte köper frukt på annat sätt än från det lokala torget. Herregud så långt hemifrån finknipområdet och Sveriges dyraste ICA (på riktigt alltså) där vi andra idioter handlar.

Idag tog en tripp till New York, dvs Södermalm i Stockholm.

My Godness. Jag är mycket sällan på Söder. Av Stockholms "malmar" så är det Östermalm som gäller för min del. Pga jobbet. Inget annat.

Jag är inte alls van vid gatupredikanter, försäljare av diverse prylar, turister som frågar efter vägen, polis- och ambulanssirener, nån dåre som står och sjunger psalmer så att det ekar mellan husväggarna, palestinasjalar, avslappnade människor, goth-ungar, glamrockers.

Så jag kände mig lite lätt mal placé när jag kom trippandes med lilla LV-väskan, kaninhalsduken och den obligatoriska svarta höstrocken från Massimo Dutti. (Men självklart med en blus under från Ellos. Man har ju sina rötter liksom.)

Nä, jag är van vid att stirra ned i marken eftersom man på Östermalm låter hundarna bajsa fritt överallt. För där är man för fiiin för att ta upp skiten.

Hur som helst så intogs det en 3-timmars lunch med Finnpajsaren/Jonna. Mycket rolig tjej och tillräckligt störd för att passa mig och de bloggdårar jag börjat umgås med.

Om att resa i Sverige.

Idag har jag först varit 5 mil norr om Stockholm, för att sen åka 5 mil söder om Stockholm.

En sak slog mig.

Kan någon tala om för mig varför man ska slänga ut 7.000 spänn på en chartertripp till Turkiet, när man bara behöver åka som jag gjorde idag. It's a whole new world kan jag berätta.

Fast det är klart. Det var ju inte så mycket sol då'ra.

Ska väl vara för det då.

På villovägar.

Det är första gången jag är inne i en Willysbutik. Men bara för att det är kallt ute och för att jag väntar på att mötet i lokalen intill ska börja. Och det är också första gången en affär hälsar mig välkommen på ett gäng språk. Nä, jag är 5 mil hemifrån. Väry långt från finområdet. I'm a globetrotter, yes I am.

Mitt nya kontor.

Jag har upptäckt att jag spenderar mycket tid i bilen. Så även idag. Har möte med maken samtidigt. Passar på att fika. Det är en av mina bättre egenskaper. Att fika alltså.

När man känner igen någon på tv. Som man sexat med.

Det här inlägget har jag avsiktligt väntat med att skriva. Jag ville att det skulle gå många veckor så att ingen kan ta reda på vem det är jag skriver om, hehe.

Tro det eller ej, men jag hade ett liv före maken och exmaken. Ett, hmm, hur ska jag uttrycka det? Intensivt verkar vara ett bra ord. Och jag hade en många järn i elden.

I alla bemärkelser.

På den tiden var jag nämligen snygg som attan.

För ett tag sedan så sitter jag och tittar på ett tv-program när jag plötsligt inser att mannen som programmet kretsar kring, har jag delat lakan med. So to speak.

Först reagerar jag över namnet som visas i bild. Mucho ovanligt. Sen tittar jag på snubben. Som är 100% gråhårig med lika grått skägg. Jag får inte riktigt ihop det. Det är en gubbe. Jag har, ehh, hade förvisso en tendens att få ihop det med äldre män, men den här!

Så när jag halat upp fjärrkontrollen ur halsen, som jag i ren chock höll på att svälja, så inser jag ju även något annat: om HAN ser så där jävla gammal ut, vad gör då inte jag?

Den här snubben träffade jag under något halvår, minns inte så noga mer än att det var pretty intensivt. Jag minns däremot att det alltid var strul. Han kom inte på uppgjorda tider, han kunde bara sova kvar ibland. Och så vidare. Men han var sjukt jävla angelägen. Och man ska komma ihåg att på stenåldern fanns inga mobiltelefoner. Hur som helst, han var aldrig ämne för något långvarit från min sida. Jag hade bara kul, så han dumpades när jag hade lekt klart.

Very well. Jag tittar på programmet och plötsligt kommer en fru in i matchen, chock nummer 3: hon är mycket lik mig.

Så jag skrattar lite. Eller nä, jag skrattar som f-n.

Tills jag sätter en ostbåge i halsen när barnen presenteras. Jag räknar på fingrarna. Dessa små raringar var i 25-års åldern. Han var med andra ord väry much gift när det begav sig. Hmfrpmf.

Undrar om man ska röra om i grytan och gå in och adda snubben som vän på Facebook?!

Och det helt sinnesjuka är att han på sätt och vis finns i min närhet, och har så gjort i flera år, men slumpen måste ha sett till att jag, tack gode Gud, har missat honom.

Nä fan, ibland önskar jag att jag hade tv-fria kvällar.

"Vahettere"

Alltså.

Om man ska försöka sälja något till mig så kan jag meddela att människor som säger "vahettere" som vart fjärde ord går

FETBORT!

..och det är ju synd eftersom jag skulle kunna ha köpt produkten/tjänsten annars.

Det här med november.

Är det bara jag som tycker att allt är skit just nu?

Ny man, nytt jobb, nytt jävla liv tack.

Better safe then sorry.

Karameller. Jag kör på den säkra sidan idag.

Det händer BARA mig. Tamejfan.

Jag har för det mesta glasögon, även om jag egentligen är linsbärare. Och efter år av missbruk av nicotintuggummi så är jag nu på ''avgiftning'' med vanligt tuggummi. Dock har jag inte kommit längre än att jag på fullt allvar tror att jag kommer dö om jag inte har mina Extra i fickan.

Idag har jag kört runt till alla butiker. Många mil. Astråkigt. Lyssna sig lite radio, tugga sig lite...eh..många tuggummi. Plötsligt upptäcker jag att de tagit slut. När jag kommer in i en av butikerna får jag för mig att jag ska vara lite wild'n crazy så moget greppar jag ett paket Hubba Bubba på vägen ut.

En stund senare har jag skitkul på motorvägen. Tävlar med mig själv om hur stora bubblor jag kan blåsa. (Ja, jag säger ju att jag hade tråkigt!) Sen händer allt i slow motion: jag sätter plötsligt ett världsrekord och gör en megabubbla, som sekunden efter smäller och lägger sig som en smet över ena glasögat. Jag ska slita bort det eftersom jag inte ser när jag kör, men råkar få in fingret innanför glasögat, samtidigt som handen får en spasm utåt. Glasögonen flyger av och landar på passargerarsidans golv.

Alltså, jag ser inte ett skit utan glasögon så jag får panik eftersom jag kör på motorvägen. Kör åt sidan, stannar, plockar upp dom och trycker på mig dom. Med tuggummi fortfarande fastkletat. Medan jag kör så försöker jag få bort skiten och lyckas. Dock är glaset helt kladdigt och putsa med tröjan går inte så bra då det är specialglas, det resulterar bara i att jag ser mycket suddigt, men hjälpligt.

Sladdar in på skolan och försöker diskret påkalla talibanens uppmärksamhet.

Jomenhej vad det inte gick. Talibanen meddelar hela skolan om min ankomst varpå två fröknar kommer fram och snackar. Jag står där och försöker undvika att tänka på hur grisig jag ser ut och att det var just i den här skolan Kronprinsessan Victoria gick i.

Sensmoral: ge fan i att tugga tuggummi när du kör bil.

Hett tips.

Ujuj. Dyra vanor. Men who gives a shit?!

Jag tyckte att den där Dom Perignon-champagnen som vi drack i fredags var osedvanligt jäkla god.

Så jag rasslade förbi Systembolaget idag för att köpa en flaska till helgen.

1169 kr. Som hittat.

Det måste ju vara ett skämt. Ska man inte kunna dricka sånt oftare än vid speciella tillfällen? Eller som det stod på infolappen: "..som aperitif." Det var ju fan att ingen sa det i fredags.
Då hade jag ju kunnat fördela den över hela helgen liksom.

Så efter den här, så håller jag mig till Gula Änkan. Dessutom stod det uttryckligen på hyllkanten att användningsområdet var "som sällskapsvin".

Och eftersom jag är tvilling så tänker jag sällskapa med mig själv.

Maken får dricka öl.

Sa jag förresten att vi kommer äta väldigt mycket blodpudding framöver?

Jag är ju trots allt huschef.

När löven faller. Och toalettbesök.

Idag kom jag på varför jag inte gillar att träden är helt nakna nu.

Eller för att vara lite mer sanningsenlig:

Då tonåringen och jag båda lider av kort minne när det kommer till hur årets första test av pepparkaksdegar smakar, så var jag tvungen att ta ett varv till idag.

För att verkligen vara på den säkra sidan att gårdagens resultat av Skogaholmsprovet var så äckligt som det var.

Man kan också säga att det var pay back time vad beträffar magens åsikt om det hela. Vi har alltså hamnat på avdelningen toalettbesök. Och odören my people, o d ö r e n.

Så när jag för femtioelfte gången besöker badrummet på entréplanet och råkar titta ut genom fönstret, minns jag att det är vid den här tiden på året som man måste ha panelgardinerna fördragna dygnet runt.

För hela dagen idag har jag bajsat så att halva finområdet kunnat beskåda mig.

Grattis idiot.