För två minuter sen.
Telefonen ringer här hemma.
Make. Givetvis.
-"Vad blir det för mat?"
-"Kassler med dragon- och senapssås."
-"Åhh, vad gott! Hur mår du?"
-"Bra." (??)
-"Åhhh! Inte grinig alltså?!!"
-"Näpp! Så skynda dig på!"
Klick.
onsdag 10 juni 2009
Att fylla år, men inte idag.
Talibanen och maken åker och handlar födelsedagspresent till hustrun i huset.
Talibanen är mycket duktig på att inte tjalla när det kommer till presenter. Tyvärr.
Däremot så säger hon att hon och pappa har varit i Uppsala och köpt present.
Och då undrar jag två saker:
Har Louis Vuitton stängt igen på Birger Jarlsgatan?
VAD finns i Uppsala, som inte finns här?
Jag är inte alls nyfiken.
Oh no.
Gaaaaahhhhhh
Talibanen är mycket duktig på att inte tjalla när det kommer till presenter. Tyvärr.
Däremot så säger hon att hon och pappa har varit i Uppsala och köpt present.
Och då undrar jag två saker:
Har Louis Vuitton stängt igen på Birger Jarlsgatan?
VAD finns i Uppsala, som inte finns här?
Jag är inte alls nyfiken.
Oh no.
Gaaaaahhhhhh
tisdag 9 juni 2009
Märkliga män. Med konstiga gener.
Jag äter frukost på jobbet varje morgon.
Således öppnar jag kylskåpet en gång om dagen. Eftersom det är jag som är middagskock.
Av olika orsaker så har jag sluppit att laga middag flera dagar på raken.
Härom dagen så sitter jag i soffan när maken kommer hem, öppnar kylen och säger:
"Det är nåt som luktar konstigt här."
Och nu kommer det fantastiska.
VEM som helst gör samma konstaterande, för att sen ta reda på källan till odören.
Icke min man.
Han stänger kylskåpsdörren och går därifrån.
Här tar nu Experiment-Kolla-Hur-Länge-Jag-Står-Ut vid.
Nästa dag händer exakt samma sak. Och då ska man veta att han, utöver att öppna kylskåpet på kvällen, alltså öppnar det VARJE morgon när han gör frukost till sig och talibanen.
"Alltså, du, det är nåt som stinker här!" och ett: "Vet du vad det kan vara?"
Jag svarar samma som förra gången: "Ingen aning." Med ett tonläge som formligen skriker: "Men ta reda på det då för f-n."
Dörren stängs.
Den tredje dagen händer exakt samma sak. Och nu börjar jag undra om dom här finska generna innehåller mentala tillkortakommanden av det allvarligare slaget.
Hur, hur, hur, hur jävla svårt kan det vara?!
Och det kliar satan i fingrarna.
Således öppnar jag kylskåpet en gång om dagen. Eftersom det är jag som är middagskock.
Av olika orsaker så har jag sluppit att laga middag flera dagar på raken.
Härom dagen så sitter jag i soffan när maken kommer hem, öppnar kylen och säger:
"Det är nåt som luktar konstigt här."
Och nu kommer det fantastiska.
VEM som helst gör samma konstaterande, för att sen ta reda på källan till odören.
Icke min man.
Han stänger kylskåpsdörren och går därifrån.
Här tar nu Experiment-Kolla-Hur-Länge-Jag-Står-Ut vid.
Nästa dag händer exakt samma sak. Och då ska man veta att han, utöver att öppna kylskåpet på kvällen, alltså öppnar det VARJE morgon när han gör frukost till sig och talibanen.
"Alltså, du, det är nåt som stinker här!" och ett: "Vet du vad det kan vara?"
Jag svarar samma som förra gången: "Ingen aning." Med ett tonläge som formligen skriker: "Men ta reda på det då för f-n."
Dörren stängs.
Den tredje dagen händer exakt samma sak. Och nu börjar jag undra om dom här finska generna innehåller mentala tillkortakommanden av det allvarligare slaget.
Hur, hur, hur, hur jävla svårt kan det vara?!
Och det kliar satan i fingrarna.
Giftasdagar.
Vaknar i morse och känner att "det är nånting" med denna dag.
Skakar av mig känslan när jag kommer på att vi ska på studentmottagning....
..tills en förälder på dagis gratulerar mig (och henne själv, som har samma) på min bröllopsdag.
Jag suger hästballe på bemärkelsedagar. Alltså, när det handlar om hur många år vi varit gifta och när.
Så maken kommer hem med ett gäng rosor. Och trots att de är 8 till antalet så tänker jag inte på det, när han för ordningens skull testar mig med att fråga "hur många år är det nu då?!" Jag ser också att han har skrivit ett kort, där jag får möjligheten att gissa och ringa in 7, 8 eller 9 år.
Sen beordrar han mig att verkligen göra det, och sätta upp kortet någonstans så att jag kommer ihåg.
Jag FATTAR inte att det ska vara så jävla svårt att minnas.
Och nä, vi har ännu inte graverat våra ringar.
För vi kan ju tamejfan aldrig komma överens.
Skakar av mig känslan när jag kommer på att vi ska på studentmottagning....
..tills en förälder på dagis gratulerar mig (och henne själv, som har samma) på min bröllopsdag.
Jag suger hästballe på bemärkelsedagar. Alltså, när det handlar om hur många år vi varit gifta och när.
Så maken kommer hem med ett gäng rosor. Och trots att de är 8 till antalet så tänker jag inte på det, när han för ordningens skull testar mig med att fråga "hur många år är det nu då?!" Jag ser också att han har skrivit ett kort, där jag får möjligheten att gissa och ringa in 7, 8 eller 9 år.
Sen beordrar han mig att verkligen göra det, och sätta upp kortet någonstans så att jag kommer ihåg.
Jag FATTAR inte att det ska vara så jävla svårt att minnas.
Och nä, vi har ännu inte graverat våra ringar.
För vi kan ju tamejfan aldrig komma överens.
Leka sig lite.

Jag ligger raklång på golvet. 6 barn leker doktor med mig. Två av dem tycker att det vore bättre om jag klär av mig naken, 'för det är man när man sover kvar på sjukhus!' De köper inte min bortförklaring om att jagi så fall skulle frysa. De hämtar en filt. Bad idea det här. Måste ta mig härifrån innan det går över styr.
måndag 8 juni 2009
H e r r e g u d.
Jag har PMS.
Rättelse;
Jag lider av svår PMS.
På allvar.
Idag har jag lyckats göra mig osams med min tonåring. Helt och hållet mitt fel. Och det suger fetpurjo. Jag tror att jag har fått sparken som mamma. På riktigt.
Sen har jag skrikit så hårt i örat på min exmake, att jag var tvungen att byta kläder när jag kom hem. För jag var dyngsvettig. Och jag satt i en bil när jag skrek. Och alla runt omkring stannade upp när de gick förbi.
Ja. Då kan man fatta decibelnivån.
Hata är ett ord som ligger nära till hands. Jag hatar nämligen människor som sätter sitt eget ego framför sina barn.
Men det är överspelat nu. Problemet är jag och min PMS.
Eller rättare sagt; jag, min PMS och det faktum att jag ska leka dagisfröken på vårt föräldrakooperativ i morgon. Sjuk personal.
Med lite tur så får jag ställa mig i köket.
Och stänga alla dörrar.
Rättelse;
Jag lider av svår PMS.
På allvar.
Idag har jag lyckats göra mig osams med min tonåring. Helt och hållet mitt fel. Och det suger fetpurjo. Jag tror att jag har fått sparken som mamma. På riktigt.
Sen har jag skrikit så hårt i örat på min exmake, att jag var tvungen att byta kläder när jag kom hem. För jag var dyngsvettig. Och jag satt i en bil när jag skrek. Och alla runt omkring stannade upp när de gick förbi.
Ja. Då kan man fatta decibelnivån.
Hata är ett ord som ligger nära till hands. Jag hatar nämligen människor som sätter sitt eget ego framför sina barn.
Men det är överspelat nu. Problemet är jag och min PMS.
Eller rättare sagt; jag, min PMS och det faktum att jag ska leka dagisfröken på vårt föräldrakooperativ i morgon. Sjuk personal.
Med lite tur så får jag ställa mig i köket.
Och stänga alla dörrar.
Föredettingar.
Det finns idioter.
Sen finns det före detta äkta män som ibland inte har något större existensberättigande.
What so ever.
Sen finns det före detta äkta män som ibland inte har något större existensberättigande.
What so ever.
Konsten att fylla år, men inte så många.
Den här veckan tänker jag fylla år.
Sisådär någon gång närmare slutet av veckan.
Problemet är att jag blivit fixerad vid siffror. Ju högre, desto mer diarée.
Varför heter det "diarée förresten? Vad kommer DET ordet ifrån?.
I alla fall.
Jag tycker på fullt allvar att det "inte bara är meningslösa siffror". För mig börjar det bli dödligt allvar.
Och det är ju märkligt med tanke på att matematik i normala fall inte ingår i min repertoar.
Men jag gillar presenter. Det är ju ett problem.
Så, som vanligt kommer jag inte att få ihop den ekvationen.
Sisådär någon gång närmare slutet av veckan.
Problemet är att jag blivit fixerad vid siffror. Ju högre, desto mer diarée.
Varför heter det "diarée förresten? Vad kommer DET ordet ifrån?.
I alla fall.
Jag tycker på fullt allvar att det "inte bara är meningslösa siffror". För mig börjar det bli dödligt allvar.
Och det är ju märkligt med tanke på att matematik i normala fall inte ingår i min repertoar.
Men jag gillar presenter. Det är ju ett problem.
Så, som vanligt kommer jag inte att få ihop den ekvationen.
söndag 7 juni 2009
En taliban som aldrig kommer lära sig cykla. Av två anledningar.
Sent förra sommaren fick talibanen en cykel. Utan stödhjul. Vi hann inte öva så mycket. Maken var ute typ nån gång.
De har övat några gånger i år. Och varje gång kommer båda två hem. Ursinniga på varandra. Man kan tro att det är två 3-åringar som bråkar.
Jag har inte brytt mig så mycket. Jag har aldrig sett dem öva. Oftast har jag stått vid spisen.
Idag står jag, som vanligt, vid spisen när de bestämmer sig för att gå ut. De övar på gräsmattan. Och då ser jag anledning nummer 1 varför hon aldrig kommer att lära sig.
Talibanen är 5 år. Maken är en dedikerad pappa och har köpt en cykel till sitt första och ende högt älskade barn.
En cykel som passar en 9-åring. Hon har inte en chans att med fötterna nå ned till marken. Såvida cykeln inte ligger horisontellt.
Så jag öppnar fönstret och upplyser maken om att en god idé kanske är att skruva ned sadeln i botten.
Det underlättar lite men inte tillräckligt.
Efter maten vill maken att jag följer med ut så "att jag får se hur jävla jävligt det är med hennes humör och skrikande."
Då upptäcker jag anledning nummer 2 till varför talibanen aldrig kommer att lära sig cykla.
Spelar maken minigolf och förlorar, så är det fel på antingen lutningen, eller på "klubbfan".
Ska man föra en dialog med maken så pratar han om allt runt omkring.
Går det över huvud taget inte så som maken vill så gnälls det i all evinnerlighet. I synnerhet om han är lite trött.
Jag lyssnar på dem när de bråkar där på gatan. Talibanen är skitförbannad för "att det är fel på vägen, det är guppigt!" Och: "titta där mamma, där bor Amanda." Eller: "Det DÄR kan man kalla stubbe mamma!"
Varvat med: "Paaaaaaaaaaaaaappa, du styr åt feeeeel håll!" Och lite: "Mina rumpskinkor sitter fel på sadeln!"
Efter 15 minuter var jag färdig att trycka ned både henne och honom i varsin jävla brevlåda längs vägen.
Jag försökte förklara att det bara är hon som kan kontrollera cykeln och att det INTE är pappas fel att cykeln lutar åt ett visst håll, att han bara försöker rädda henne från att ramla, och att man MÅSTE ramla och öva, öva, öva 100 gånger, innan man har lärt sig. Och snällar rara: SLUTA och gnäll för böveln!
Efter halva vägen gav jag upp och gick hem och städade.
45 minuter senare kommer två åskmoln hem. Den ene skriker som en gris, den andre säger att han säljer cykeln i morgon, "för nu ger jag upp!"
Det är dags att kalla in morfar. Eller köpa stödhjul.
De har övat några gånger i år. Och varje gång kommer båda två hem. Ursinniga på varandra. Man kan tro att det är två 3-åringar som bråkar.
Jag har inte brytt mig så mycket. Jag har aldrig sett dem öva. Oftast har jag stått vid spisen.
Idag står jag, som vanligt, vid spisen när de bestämmer sig för att gå ut. De övar på gräsmattan. Och då ser jag anledning nummer 1 varför hon aldrig kommer att lära sig.
Talibanen är 5 år. Maken är en dedikerad pappa och har köpt en cykel till sitt första och ende högt älskade barn.
En cykel som passar en 9-åring. Hon har inte en chans att med fötterna nå ned till marken. Såvida cykeln inte ligger horisontellt.
Så jag öppnar fönstret och upplyser maken om att en god idé kanske är att skruva ned sadeln i botten.
Det underlättar lite men inte tillräckligt.
Efter maten vill maken att jag följer med ut så "att jag får se hur jävla jävligt det är med hennes humör och skrikande."
Då upptäcker jag anledning nummer 2 till varför talibanen aldrig kommer att lära sig cykla.
Spelar maken minigolf och förlorar, så är det fel på antingen lutningen, eller på "klubbfan".
Ska man föra en dialog med maken så pratar han om allt runt omkring.
Går det över huvud taget inte så som maken vill så gnälls det i all evinnerlighet. I synnerhet om han är lite trött.
Jag lyssnar på dem när de bråkar där på gatan. Talibanen är skitförbannad för "att det är fel på vägen, det är guppigt!" Och: "titta där mamma, där bor Amanda." Eller: "Det DÄR kan man kalla stubbe mamma!"
Varvat med: "Paaaaaaaaaaaaaappa, du styr åt feeeeel håll!" Och lite: "Mina rumpskinkor sitter fel på sadeln!"
Efter 15 minuter var jag färdig att trycka ned både henne och honom i varsin jävla brevlåda längs vägen.
Jag försökte förklara att det bara är hon som kan kontrollera cykeln och att det INTE är pappas fel att cykeln lutar åt ett visst håll, att han bara försöker rädda henne från att ramla, och att man MÅSTE ramla och öva, öva, öva 100 gånger, innan man har lärt sig. Och snällar rara: SLUTA och gnäll för böveln!
Efter halva vägen gav jag upp och gick hem och städade.
45 minuter senare kommer två åskmoln hem. Den ene skriker som en gris, den andre säger att han säljer cykeln i morgon, "för nu ger jag upp!"
Det är dags att kalla in morfar. Eller köpa stödhjul.
En make utan kontroll.
Vi går och röstar i sann demokratisk anda.
När vi kliver in i röstlokalen så vänder sig maken plötsligt om och frågar vem/vad jag tänker rösta på.
Jag tar samtliga partiers valsedlar och säger: "Well, for me to know and for you to never know!"
Han blev fullständigt perplex;
"Alltså. Jag vet inte om jag kan vara ihop med nån om jag inte vet hur den röstar."
Och här har vi min älskade make i ett nötskal. Han hamnar i en situation som han på intet sätt kan kontrollera, vilket är oerhört svårt för någon som har är ett extremt kontrollfreak.
Jag bara log och gick in och röstade.
Och kommer aldrig att tala om på vad!
När vi kliver in i röstlokalen så vänder sig maken plötsligt om och frågar vem/vad jag tänker rösta på.
Jag tar samtliga partiers valsedlar och säger: "Well, for me to know and for you to never know!"
Han blev fullständigt perplex;
"Alltså. Jag vet inte om jag kan vara ihop med nån om jag inte vet hur den röstar."
Och här har vi min älskade make i ett nötskal. Han hamnar i en situation som han på intet sätt kan kontrollera, vilket är oerhört svårt för någon som har är ett extremt kontrollfreak.
Jag bara log och gick in och röstade.
Och kommer aldrig att tala om på vad!
På med hjälmen.
Talibanen vaknar och jag hör henne springa in till maken.
Efter 30 minuters tv-tittande i vår säng kommer hon ner och förstör min söndag;
"Pappa, vaknade och är jätteförkyld mamma!"
Och det är nu man knäpper händerna och ber en tyst bön om att man skall överleva denna söndag, utan att bli anhållen för mord på ûbergnällig make.
Jag kan redan nu säga att oddsen inte ser särskilt lovande ut.
Efter 30 minuters tv-tittande i vår säng kommer hon ner och förstör min söndag;
"Pappa, vaknade och är jätteförkyld mamma!"
Och det är nu man knäpper händerna och ber en tyst bön om att man skall överleva denna söndag, utan att bli anhållen för mord på ûbergnällig make.
Jag kan redan nu säga att oddsen inte ser särskilt lovande ut.
Och var jag inte gråhårig innan...
Vi har dragit ut på det här med att dränera runt huset. I flera år. Men nu måste vi.
Så maken hookar upp sig på internet och surfar runt.
Efter 20 minuter så kommer följande:
"Asså, det är ju inte precis frågan om nån jävla rocket science här. Det är ju bara att gräva, skrapa sig lite, lägga i nån sorts duk och fylla igen. Hur svårt kan det vara!"
Jag stelnar till.
Alltför färskt i minnet har jag när han skulle borra upp finskåpet och det blir snett. Men "äh, det är bara att ta en liten kartongbit här och sätta under den här skruven och hänga skåpet på serru, kolla, nu blev det rakt!"
Eller sätter upp kabelgömmor och förlitar sig på att de ska sitta fast med den förklistrade tejpen. Trots att frun säger att man "nog måste spika fast dom också." Men nejdå, och nu hänger dom hej vilt just eftersom klistertejpen slutat fungera.
Eller att han endast kan jobba i två-timmars pass, sen ska det vilas och fika sig lite.
Och så tänker jag på vårt övre badrum som "det bara tar hantverkarna tre veckor att bygga, fan vad du tjatar", och som nu, sex år senare, fortfarande saknar granitskiva, dörr- och fönsterfoder. Och badrumsskåp.
Eller när han, härom helgen, lade två dagar på att gräva upp en liten stubbe. Och sen var fullkomligt jävla ledbruten.
Vi har ett stort hus. Det är alltså väldigt många meter att gräva. Och eftersom han dessutom inte kan göra något utan att ha sin hustru ståendes intill, som sällskap, kombinerat med hans kan-bara-jobba-två-timmar-i-taget och hans för övrigt mycket pressande arbetssituation på kontoret, så kan detta inte sluta annat än i katastrof.
Missförstå mig rätt, han har många goda talanger. Så länge han har ett tangentbord under händerna.
Men nån Martin Timellski kommer han aldrig att bli.
Så nu återstår det för mig att få dessa tankar ur hans huvud. Jag tror att jag ska be honom om ett enkelt jobb; plantera en ny häck. Efter max tre plantor lär han ringa första bästa företag för dränering.
H e r r e g u d vilken tur han har, som är gift med en sån otroligt jävla smart kvinna.
Så maken hookar upp sig på internet och surfar runt.
Efter 20 minuter så kommer följande:
"Asså, det är ju inte precis frågan om nån jävla rocket science här. Det är ju bara att gräva, skrapa sig lite, lägga i nån sorts duk och fylla igen. Hur svårt kan det vara!"
Jag stelnar till.
Alltför färskt i minnet har jag när han skulle borra upp finskåpet och det blir snett. Men "äh, det är bara att ta en liten kartongbit här och sätta under den här skruven och hänga skåpet på serru, kolla, nu blev det rakt!"
Eller sätter upp kabelgömmor och förlitar sig på att de ska sitta fast med den förklistrade tejpen. Trots att frun säger att man "nog måste spika fast dom också." Men nejdå, och nu hänger dom hej vilt just eftersom klistertejpen slutat fungera.
Eller att han endast kan jobba i två-timmars pass, sen ska det vilas och fika sig lite.
Och så tänker jag på vårt övre badrum som "det bara tar hantverkarna tre veckor att bygga, fan vad du tjatar", och som nu, sex år senare, fortfarande saknar granitskiva, dörr- och fönsterfoder. Och badrumsskåp.
Eller när han, härom helgen, lade två dagar på att gräva upp en liten stubbe. Och sen var fullkomligt jävla ledbruten.
Vi har ett stort hus. Det är alltså väldigt många meter att gräva. Och eftersom han dessutom inte kan göra något utan att ha sin hustru ståendes intill, som sällskap, kombinerat med hans kan-bara-jobba-två-timmar-i-taget och hans för övrigt mycket pressande arbetssituation på kontoret, så kan detta inte sluta annat än i katastrof.
Missförstå mig rätt, han har många goda talanger. Så länge han har ett tangentbord under händerna.
Men nån Martin Timellski kommer han aldrig att bli.
Så nu återstår det för mig att få dessa tankar ur hans huvud. Jag tror att jag ska be honom om ett enkelt jobb; plantera en ny häck. Efter max tre plantor lär han ringa första bästa företag för dränering.
H e r r e g u d vilken tur han har, som är gift med en sån otroligt jävla smart kvinna.
Så var det Bruce Springsteen igen.
I detta nu: kommer ned till vardagsrummet, tar fjärrkontrollen, sätter på tv:n och lägger tillbaka den på bordet.
Sätter mig sen på divanen, som står i ena hörnet av rummet. Loggar in på datorn.
Det är cirka 3 meter mellan mig och fjärrkontrollen. Tv4 ploppar upp. Jag orkar inte lyfta på världsdelen och hämta fjärren.
Och se där;
Jag får genomlida EN TIMME med en dokumentär om Bruce Springsteen och nån jävla konsertinspelning från våren 2009.
Så man kan säga att jag upplevt samma konsert som alla andra i Sverige denna helg.
Och nu vet jag varför jag inte kan med karln: alla låtar låter likadana. ALLA.
Sätter mig sen på divanen, som står i ena hörnet av rummet. Loggar in på datorn.
Det är cirka 3 meter mellan mig och fjärrkontrollen. Tv4 ploppar upp. Jag orkar inte lyfta på världsdelen och hämta fjärren.
Och se där;
Jag får genomlida EN TIMME med en dokumentär om Bruce Springsteen och nån jävla konsertinspelning från våren 2009.
Så man kan säga att jag upplevt samma konsert som alla andra i Sverige denna helg.
Och nu vet jag varför jag inte kan med karln: alla låtar låter likadana. ALLA.
Allåååne.
Hela jävla världen sover.
Utom jag.
På en söndag.
Jag är något less på det här.
Utom jag.
På en söndag.
Jag är något less på det här.
lördag 6 juni 2009
Maken. Alltså.
I morgon ska jag blogga om makens nya hemmaprojekt.
Jag måste bara andas, hälla i mig lite vin och ta sats först.
Mr-have-a-tumme-in-the-middle-of-the-hand.
Herre jävlar.
Jag måste bara andas, hälla i mig lite vin och ta sats först.
Mr-have-a-tumme-in-the-middle-of-the-hand.
Herre jävlar.
Nationaldagsfirande från Stockholm.
Sven-Bertil Taube.
Är det inte dags för honom att kila vidare snart?
Är det inte dags för honom att kila vidare snart?
Apropå Bruce Springsteen. Och vax i öronen.
Jag har aldrig lyssnat särskilt noga när jag hör en låt med honom.
Så om någon frågat så hade jag sagt att just den låten heter Down by the rain. Möjligen har jag funderat att titeln varit märklig, men vadå; man kan ju lätt bli deppig av regn.
Sladdar in på Expressens hemsida där man tydligen har den unika möjligheten att få höra bild- och ljudupptagningen av gårdagkvällens konsert. Eller rättare sagt, av en låt.
Downbound Train.
Joråsatt.
Så om någon frågat så hade jag sagt att just den låten heter Down by the rain. Möjligen har jag funderat att titeln varit märklig, men vadå; man kan ju lätt bli deppig av regn.
Sladdar in på Expressens hemsida där man tydligen har den unika möjligheten att få höra bild- och ljudupptagningen av gårdagkvällens konsert. Eller rättare sagt, av en låt.
Downbound Train.
Joråsatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


