Arla morgon.

Sjuka barn är uppenbarligen inga trötta barn.

Samsing is wrång.

Märklig dag.

Talibanen skötte sig exemplariskt under vårt 3 timmar långa butikschefsmöte. Möjligen för att hon fick titta på film.

Och att det strax intill henne fanns 66 trälådor med 66 olika sorters lösgodis. Kan ha haft en viss betydelse. Det var i alla fall knäpptyst i tre timmar.

Men märkligare har nog varit att maken varit snäll hela dagen, dvs han har inte ringt en enda gång. Jämfört med 16 samtal igår...en vanlig dag alltså.

Nåt är fel.

Planerar han skilsmässa, eller har han skaffat sig en älskarinna?

Eller har han fått en hjärtinfarkt och ligger död på kontoret?

Well, en mycket ovanlig dag.

Tror bestämt jag ska fira det i morgon med lite
t r ä d g å r d s a r b e t e. Alltså att han inte telefon-stalkat mig.

Typ klippa ned äppelträden.

Till marken.

Fröken Nows-It-All

Diskussion klockan 18.40, efter att vi har spelat Pippi Långstrumps kortspel, Fia med knuff, Luffarschack samt Finns i Sjön;

"Mamma, kan vi spela spel?"

"Nä, nu räcker det. Du ska gå och sova snart." Säger jag och fortsätter med lite jobbmail.

"Mamma, när man är hemma med sitt barn då ska man VARA med barnet HELA tiden. "

"Jamen nu är det ju så att jag har inte varit hemma med dig idag så då får du i så fall vänta med att klaga tills i morgon."

Hon är 5 år.

Kan man reklamera barn någonstans?

Jag och mina myrjävlar.

Ni som varit med mig ett tag vet att varje vår så invaderas vårt hus av myror. Jag har ganska många roliga historier om dessa jävla myror, men nu börjar nog tålamodet tryta en aning.

För några veckor sedan, in the middle of the snö, så noterade jag att en myra kom spankulerandes på diskbänken.

En.

Och vid det här laget är jag rätt bundis med dessa myror men blev aningen förbryllad över att denne lille myra var ute på promenad så tidigt som i februari.

Men jag är inte dum.

Jag fattade att det var spejaren och att resten av gardet låg i bakhåll.

Så jag ringde Anticimex.

Som för 7:e året i rad ställer samma korkade frågor. Så jag sa till bönan att jag, SOM VANLIGT, inte är intresserad av att nåt "special-anti-myrkit" som ändå inte hjälper, och heller inte är intresserad av att skicka in några myrprov för att de, två veckor senare, återkommer om vilken LATINSK myrart det handlar om.

Been there, done that, got the t-shirt så att säga.

Jag talar om för den icke så duktigt svensktalande telefonisten att "be Christer komma, han är är varje år".

Så han kommer. Och sprutar gift runt halva huset. Och meddelar i vanlig ordning att vi inte får tvätta längs golvlisterna på 2 månader och att det kommer ta ett par veckor innan alla myror är väck.

Eller hur.

Not this time.

Nu har 6 veckor passerat och fanskapen vägrar att checka ut. Idag hade jag ihjäl 16 stycken inom loppet av nån timme. På diskbänken.

Och av erfarenhet vet jag att om jag har så här många NU, så är mellersta Sveriges alla myrjävlar på ingång.

Så det känns som om lille Chrille-pille får komma hit igen. Och sätta på sig nån ghost-buster-mundering och ta till det tunga artilleriet för snart går jag i taket.

Fis-Lisa

Tänkte inte blogga om det här men jag gör det ändå.

Var hos tandläkaren i morse. Har gått hos samma böna i 20 år och därmed råkat på en och annan tandhygienist. Jag har ratat dem alla och eftersom jag är en sån gammal-i-gården-patient så har jag lyckats få igenom mitt krav att tandläkaren herself putsar mina gaddar.

I morse lurade hon mig. Hon berättade att hon anställt en ny, jättebra tjej. Denna kommentar i kombination med att maken, som var där förra veckan, talade gott om henne, gjorde att jag gick med på ett besök. "Det råkar sammanfalla sig så att hon just fått ett återbud, så du kan gå in till henne nu direkt."

Maken kom hem i förra veckan och pep satan över att det hade gjort så ont. Att hon var skittrevlig men "jävlar vad ont det gjorde, hon gjorde rent med ultraljud".

Så jag lägger mig i stolen och bruttan talar om att det "kanske gör lite ont men jag gnuggar in det här ytliga bedövningsmedlet, så blir det nog bra."

Men satan i gatan så ont det gjorde. Jag ligger i stolen och spänner hela kroppen och försöker trösta mig med hennes ord; "Mmm, du har inte så mycket tandsten men din make, ja, honom hade jag kunnat hålla på med hela dagen serru."

Eftersom maken och jag har lite tävling när det gäller tandläkarbesök så var det där ljuv musik i mina öron och det som fick mig att stå ut med smärtan.

20 minuter senare är hon klar och spänningen i hela kroppen släpper.

På alla sätt och vis, för jag råkar lägga en riktig brakprutt. Jag trodde jag skulle dö! Hon garvade läppen av sig och jag ville sjunka genom golvet.

"Vi behöver inte ses oftare än en gång om året va?" Säger jag. Hon skrattar och säger att det nog blir bra så.

Fet chans att hon glömt detta om ett år. Skulle inte tro det va.

Fy fan så pinsam jag är.

Sop-morsa

I morse tittar talibanen vädjande på mig och spelar ut hela registret; hon vill gå till dagis.

Och det är sant, hon har inte haft feber på två dagar och den där hostan som höll på att ta livet av henne, "syntes" inte till alls, så ja, jag övertalades.

Sladdar in på dagis 15.30 och möts av ett stycke taliban som hostar så att hon inte ens kan stå rakt. Och som går raka vägen till bilen. Och DÅ vet man att hon inte mår bra, för i vanliga fall så ska det tjatas hål i huvudet om att släpa med nån polare hem. Personalen sa att hostan förvisso inte dykt upp förrän på eftermiddagen men "hon har ju inte varit sig själv riktigt idag."

Väl hemma går fröken upp och byter om till pyjamas.

Så en hard core guess är väl att man är hemma i morgon och på fredag. Bortsett från att jag måste släpa med mig henne på ett butikschefsmöte i morgon bitti.

Vilken otroligt jävla bra morsa jag känner mig som.

Innovativt

Blir omkörd av denna bil och garvar läppen av mig; kärringen som kör (i min ålder) har HJÄLM på sig varför jag stilla undrar från vilken psykavdelning hon egentligen är hemmahörande på.

Tjatiga tider.

Jag har full förståelse för att det är extremt tråkigt att vara hemma från dagis.

Och att man därmed behöver aktiveras. Så det spelas spel 24/7 här i huset. Men jag upplyser talibanen att jag MÅSTE jobba mellan varven.

Dessvärre så har hon världsrekord i att tjata. Och då pratar jag TJATA. Och eftersom hon alltid lyckas tjata sönder sin far, så får hon ibland för sig att det lönar sig med mig med.

Icke.

Så till slut säger jag att ett enda tjat till så blir det inget spela av på hela veckan.
Sen går jag och gör tidig lunch.

När jag är klar så hittar jag detta i vardagsrummet. Och jag blir rätt imponerad av att hon lyckas stava till tjata, om än med omvänt j.

Och så får jag givetvis dåligt samvete. Så nu måste jag spela lite.


Förlåt mamma för att jag tjatade om
att spela en gång till.

Är det dags igen mamma?

Jag är ju med i Viktväktarna sen någon månad. Varje tisdag är det invägning. Och eftersom jag inte äger någon våg så mäter jag mig. Och eftersom jag inte diskuterar bantning med små barn så får man dra till med lite vita lögner ibland.

Första veckan när jag mätte mig så kliver talibanen in i badrummet.

Hon undrar vad jag pysslar med när jag står där med måttbandet runt höfterna.

Jag stammar nåt om "måste mäta mig för jag tänkte köpa lite nya kläder och vet inte vad jag har för storlek."

I morse kommer hon på mig igen;

"Mamma, är det dags att köpa kläder IGEN?"

Snorkråkssafari

Talibanen har ett jättefint rum. I rummet finns en sovalkov. Hon har, vad hon själv säger, en "vuxensäng". Dvs en säng på 105 cm's bredd. För att vi som är lite större ska kunna mecka in oss i alkoven när det skall läsas godnattsaga.

På väggarna i rummet har hon rosa tapeter (givetvis) och i alkoven är det lila. Till detta så har vi satt upp så kallade wallies; jättefina blommor i alla möjliga storlekar som sitter lite här och var, både i rummet och i alkoven.

När jag lägger mig intill henne för att läsa så är det något i ögonvrån som stör.

Jag tittar på ena väggen i sovalkoven och noterar att nåt litet sitter fastkletat på väggen.

Och får en brinning. Men lyckas låta någorlunda normal;

"Du, det där är väl inte vad jag tror att det är va?!"

Talibanen försöker dölja sitt ansikte.

"Allvarligt talat hörrudu, det är väl inte en SNORKRÅKA på tapeten va??!!"

"Men mamma, jag hade ingenstans att lägga den och den ville inte ramla ned till dom andra."

"VADÅ "RAMLA NED TILL DOM ANDRA"??!!"

"Jamen jag orkar inte gå upp på toaletten och då brukar jag lägga dom där nere." Säger hon och pekar ned mot golvet på långsidan av sängen.

Och plötsligt ger jag fan i mitt språkbruk;

"Du, det där är ASÄCKLIGT! Du förstör dessutom tapeten. Du får faktiskt lov att gå upp och torka av dig på toapappret, det är INTE okey att göra sådär! Fy, det är verkligen SKITÄCKLIGT!"

Talibanen spärrar upp ögonen och gör mycket klart för mig att hennes kråkor är intet jämfört med att jag faktiskt sa SKIT och att jag därmed måste ge henne en peng.

Och det är ju jävligt intressant hur en 43-åring går ut genom dörren och känner sig som man just fått mental pisk av en 5-åring.

Lagen om all jävlighet.

Talibanen har varit sjuk hela helgen och således idag också.

Så igår planerar jag min måndag; måste uträtta ett två-timmars ärende på morgonen, men sen kan jag vara hemma.

Nåväl. Söndagkväll och jag går upp för att sova vid midnatt. Endast för att mötas av en make och ett stycke taliban i min säng. Makens närvaro är förvisso okey, men jag vill inte ha några talibaner i sängen.

I vår säng har vi skyddslakan utifall talibanen råkar kissa vid de fall maken och hon ligger och myser och hon somnar in, för att sen bli lyft över till sin säng (en helgrutin).

I lördags morse när vi byter lakan så sliter maken bort frottélakanet. Han tycker att det blir knöligt. Och han är fullt medveten om att det betyder att talibanen icke på något sätt får somna in i vår säng.

Så nu är det alltså söndag kväll och jag ska sova. Lyfter på täcket och ser en omisskännlig mörk rund fläck. Jag biter ihop och får ett tokspel på maken. Som ligger intill och sover. Icke så länge till. Han vaknar när jag deklarerar att jag nästa dag "åker till Ekerö Möbler och köper en ny DUX-madrass". Då vaknar han. Han tar hand om unga fröken medan jag släpar ut madrassfan i badkaret och försöker handtvätta bort kisset. Tokförbannad. Det slutar med att jag väljer en annan säng för natten och skiter fullkomligt i att maken får ligga i vår säng utan den svinsköna bäddmadrassen.

Till råga på allt så skyller idioten på mig; "jag sa ju att jag var trött och skulle somna före henne". Jag kontrar med att "du, det sista jag sa till dig när du gick upp var "lägg på kisslakanet".

I morse bestämmer maken att det nog är bättre om jag uträttar mitt ärende OCH hans, så får han jobba hemifrån med viktiga saker. Jag inser att det nog är en god idé eftersom jag då kommer få lite egentid.

Närmare bestämt 6 timmars egentid. För jag har suttit i bilen hela dagen och åkt runt till alla ställen.

Kommer hem och avlöser maken. Och trycker på honom bäddmadrassen, för den är fortfarande tvärblöt, och säger att han måste ned till kemtvätten med den.

10 min senare ringer maken och jag hör ett "säg det till min fru", och sekunden senare har jag kemtvättsinnehavaren i luren, som talar om att, visst, de kan tvätta den men den kommer bli missformad, "för DUX-madrasser är inte gjorda för vattentvätt".

Så maken får snällt ta med madrassen hem. Och tycker att han är jättesmart när han föreslår att vi ska stå ut med den "tills hon slutar och kissa i sängen".

Skulle inte tro det. För hon kan hålla på i flera år, vad vet vi...

Så är det dags att laga mat. På min två månader gamla induktionshäll. Sätter på vildriset, inga konstigheter. Ställer på stekpannan och spisfan funkar inte.

Plötsligt har den bestämt sig för att inte gilla någon av mina stekpannor. Som jag har använt i två månaders tid. Varje dag.

Okey. Och bara för att, så tänker jag inte ladda ned min mail idag. För jag ger mig den på att det ligger nåt skit där också.

Tror fan jag går och lägger mig samtidigt som talibanen.

Ska bara hämta upp lite rester från frysen först. Och micra lite.

Att det ska vara så svårt.

För första gången ever, så ska jag anmäla sjukt barn hos Försäkringskassan.

Och i detta papperslösa samhälle så rattar jag ju givetvis in på nämnda hemsida.

Antingen är jag blondare än jag trodde, eller så ÄR sidan helt cp, för jag hittar inte.

Så ni mammor därute; VAR går jag in? (Eller pappor. Givetvis.)

Helvete vilket pucko jag är.

Dagens tips. Or not.

Hur man förstör en datorfri helg på 7 sekunder;

Sätt på datorn och ladda ned jobbmailen.

Hur jävla dum får man vara?

Tv-reklam och besserwissrar från Bromma

Fiskföretaget ABBA har en reklamtrailer som snurrar på 4:an just nu.

Det är en "kock" som står och pratar. Och jag hör egentligen inte vad budskapet är för varje gång stannar jag upp mitt i hans mening;

"....men ejängkligen så...bla bla bla"

Alltså.

Är jag ensam om att reta mig sönder och samman på EJÄNKLIGEN och ÅRDENGKLIT??

Hur svårt kan det vara?

Och vad är det för pucko till reklamproducent som inte HÖÖÖÖÖR?!

Talibanen och barntillverkning.

Talibanen har ibland svårt att förstå att hennes pappa inte är pappa även till tonåringen.

Och i kväll kommer hon med ett konstaterande. Och tycker att hon är osedvanligt smart, som fått bitarna att falla på plats på egen hand.

"Mamma, pappa hade ju bara ett frö i sin snopp och Peter hade också bara ett frö. Och båda fröna stoppade du i naveln, eller hur? Visst var det så mamma?"

Jag är för trött för att orka.

Så jag "mmm"-ar. Och låter det passera.

Najs. Talibanen tror alltså att naveln är nån sorts fröautomat.

Bäääd morsa, väry bäd morsa.

Jag tror jag väntar med förklaringen tills hon är 15.

Eller nåt.

Apropå visa fingret.

Jag hör till dem som tycker att det är low life people som använder sig av långfingret för att visa sin irritation, men jävlar så lätt det åker fram i trafiken så här i menstider. Fast hellre det än att jag kör över puckona.

Twittra mig hit och twittra mig dit.

Jag har alltid varit en stor fan av detvaintejagdetvasossarna.blogg.se och när Linda lade ner bloggen så blev tomrummet stort.

Men så mailade hon mig och sa att hon var på g igen. Fast med Twitter.

Jag har fullt upp med att försöka lista ut hur det där jävla Facebook fungerar, så det där med Twitter har jag låtsats att det inte finns över huvud taget.

Men eftersom jag då är ett stalker fan till Linda så gick jag in och registrerade mig. För att kunna följa henne.

Och vad händer?

Det ploppar in mail på att någon följer min Twitter. MEN JAG VET JU FÖR SJUTTON INTE HUR MAN GÖR?!

Och så måste man skriva korta saker. HUR skriver man korta saker? Jag kan ju fan inte sluta och prata.

Gaaaah.

Linda för fan, börja blogga normalt igen!!

Hur lyckas man?

Vi håller på att ta fram en egen produkt och för att hitta en billig fabrik i Kina, så har jag gått in på en speciell hemsida. Man väljer kategori, t ex "ramar" (nu handlar det om nåt helt annat) så ploppar 2900 fabriker upp i Kina som just håller på med framställande av ramar.

Nåväl. Jag skriver in min produkt och får alltså upp ett par tusen fabriker. Jag inser att jag inte kan maila en förfråga till alla, så jag väljer 15 st. Och eftersom vi är ett plutteföretag så vill jag ju endast ha några hundra exemplar av varje produkt. Till att börja med.

Av alla dessa 15 så lyckas jag helt ovetande givetvis pricka in Disneys fabrik för mjukdjur. Och de meddelar att det absolut inte har något emot att ordna 5000 av varje. Och "hur snart kan vi ha era ritningar?" Ehh, vi avvaktar nog lite här va.

Jag har varit inne på den här sidan förut. Och jag har varit mycket noga med att kryssa i att jag inte vill ha någon som helst reklam

Never the less så får jag VARJE dag, förutom all Viagra-reklam, en uppdatering om en tandborsthållare. Alltså, det latest news about toth brush holder in wood.

Och det är man ju jävligt intresserad av.

Bovar & banditer kanske.

Kriminalvården, kan det vara något? Ser att de annonserar efter ett gäng nya fångvaktare.

Eller kanske verkställa min gamla dröm om att jobba med hemlösa.

Problemet är bara att jag inte kommer kunna skilja på arbete och privatliv, så jag skulle nog ta hem dem. Och det kan ju bli lite körigt.

Kom just på att jag känner en hyfsat uppsatt chef inom just kriminalvården och jag är inte ett dugg främmande för svågerpolitik.

Jag höööör er!

Jag är osams med maken och sitter och letar bland jobbannonser, så jag har inte tid att blogga idag. Faktiskt.

Problemet är att jag inte vet vad jag vill.

Sen är man ju inte purung direkt.

Och hur lätt är det att sälja sig själv när man har en chef som är noga med att tala om att man är värdelös.

Jag får helt enkelt förlita mig på tidigare, NORMALA, arbetsgivares omdömen.

Banta sig lite och byta jobb.

Undrar om man ska passa på och byta annat också?