Från noll till hundra.

Veckan började med middag för käraste Tara-Christina med döttrar.

Så kommer julafton, och då vi är en mycket liten släkt så var vi inte alltför många.

Juldagen är tillägnad makens släkt, som på något jävla sätt utökat sig från typ 5 personer till gårdagens 19 personer.

I dag, annandag jul, avslutas julen med min exman (!) och hela hans släkt, samma antal som igår.

I år har jag haft/har ryggskott och kan inte ens böja huvudet framåt. Sen måste jag ha hånglat svårt med någon eftersom jag fått nåt skit i halsen, så jag kan knappt prata.

Men maken överträffade sig själv var det gäller julklappar i alla fall.

Eller så blev han taggad av bruden här under.

Hur som helst så tror jag bestämt att jag är gift ett tag till!

God fortsättning Ladies and Gentlemen!

Jamen GOD JUL på er kära vänner!

Jag tänkte att det här skulle bli mitt mål nästa år.

Amen vafan, drömma kan man väl få göra!

Och delar man mig mitt itu, så blir jag två sådana här brudar.

Alltså är maken jävligt lyckligt lottad.

Två till priset av en!

Utgifter

Om man har svårt att komma på hur man ska göra av med pengar, så kan man göra följande;

Bjud hem ett stycke kompis med döttrar, ät en god middag. Skratta mycket.

När det roliga måste få ett slut så ser man till att maken sätter sig i bilen, för att köra tonåringen till sin far, och lägger i backen.

Och backa med full kareta ut från garageuppfarten.

Utan att kolla så mycket i backspegeln.

PANG.

Rakt in i käraste kamratens bil.

Så.

SÅ skaffar man sig lite extra utgifter.

Nästa morgon har man en make med ett stort stycke dåligt samvete.

Not too smart.

Man har inte många hjärnceller när man rivstartar träningen med att första dagen gå i en timme. Och dag två gå i 40 minuter.

Inte när man inte har rört på sig sedan kvinnorna i Sverige fick rösträtt.

Så två dagar senare, dagen före julafton, så har man ryggskott.

Jävla pucko.

Det som göms i snö...

Tonåringen "lånar" mitt schwaindyra smink.

Så jag gömmer det.

Och hon hittar det.

Så jag gömmer det igen.

Och så vidare.

Nu har jag gömt det så bra, att jag själv inte hittar det.

Jag har vänt upp och ned på halva huset.

Smart.

Väry smart.

Rivstart med döden i vitögat.

För några år sedan övertalade jag maken att införskaffa ett löpband. Givetvis inte nåt från Tv Shop. Nä, här skulle tränas med rediga grejer, så det blev en gymhistoria. En sån där som man kan trycka på en knapp så får man uppförsbacke. För att "jag måste verkligen ha en bra vettu."

Den väger ton och efter mycket trix och fix så fick vi in den i hans arbetsrum. Och för att vara riktigt inne så monterade jag upp en spegel framför bandet.

Jag hade en vision;

Medan jag, iförd i en snärtig liten träningsoutfit, gick på bandet, så skulle barnen sitta och pyssla någonstans i huset, det skulle lukta nybakat, brasan skulle vara tänd och maken skulle sitta intill och träjda aktier och plocka hem lite stålingar. ...till frun som tränade sig snygg för att kunna orka med alla shoppingresor till Europas huvudstäder.

4-5 år senare;

Maken brukar säga att om man slår ut de gånger jag har använt maskinen så är jag väl nere i 3500 kr/gången.

Och de få gånger jag har gått så har han vägrat att sitta och plonka aktiestålingar/jobba, för att "det låter när du går så jag kan inte koncentrera mig". Tonåringen lyser med sin frånvaro, och talibanen sitter inte stilla och lägger nåt jävla pussel, nä, hon står intill och säger: "är du färdig snart?!"

Men tiden går och häromdagen fick jag nog. Jag har tröttnat på att folk inte känner igen mig.

Så i morse var det dags.

Givetvis hittar jag inte mina träningskläder utan får ha på mig långa, varma mysbyxor i nåt fleecematerial.

Upp på bandet och kör igång med iPoden intryckt i öronen.

Efter 15 minuter i raskt tempo är jag färdig för bårhuset.

Men jag vill inte lägga av och då kommer jag på tricket.

Medan jag går så drar jag upp t-shirten och fäster den under behån.

Och nu måste jag tillägga en sak.

Jag är 43 år och inbillar mig att, eftersom jag aldrig/mycket sällan ser mig i spegeln, så tror jag att ingen annan heller ser hur jag ser ut.

Smart ass.

Så nu går jag där i rask takt och ser i spegeln hur allt vibrerar.

Och jag blir fullständigt chockerad över HUR mycket allt gungar.

Jag är livrädd att maken ska vakna och komma ner och se spektaklet, och jag inser just i den sekunden att han ska ha förstapris för att han står ut med det vaggande fettomonster jag har förvandlats till.

Överlevnadsinstinkten slår in efter denna fasansfulla upptäckt, och jag får ny energi och drar upp tempot. Inser också att man kan göra en himla massa övningar medan man går fort. Jag ser ut som ett sprattlande mongo. (No offence)

Och jag inser också att alla som passerar vårt hus kan se mig i profil. Jag lugnar ned mig och påminner mig om att jag nästa gång måste dra ned rullgardinen.

Jag går fortare och fortare men efter en timme måste jag ge upp. Då är jag blåröd i fejan och har skavsår på insidan av låren från byxorna.

Det tar 20 minuter innan jag återfår normal ansiktsfärg.

Men.

Jag ska på´t igen.

För nån gång måste det sluta och gunga.

Eller?

Gungande, rungande sanning.

Talibanen är upphetsad och försöker få min uppmärksamhet. Jag sitter i soffan och hon lägger handen på min mage och säger;

"Mamma, mamma, kom igen, vi må...oj, vad det gungar här, ska det göra det?"

Gaaaahhh

Där går gränsen.

På ett halvår så har samtliga trosor i vagnparken förvandlats till stringtrosor.

Hur fan gick det till?

Det betyder att jag nu faktiskt måste ta tjuren vid hornen och börja motionera.

Och avge samma nyårslöfte som alla andra bantfjantar.

Geeezzus.

Bråttom som få.

Det märks att jag ruttnat på att vara hemma med sjukt barn när morgonen gryr, och jag inte tittar så noga på klockan.

För att på jobbet upptäcka att klockan är 6.55 och inte 7.55.

John Blund

Klockan är 18.35.

Gissa vem som sover?!

Hej tomtegubbar slå i glasen....

Maken och jag blev bjudna på julbord av en leverantör igår. Detta julbord råkade ta plats på en väldigt bra restaurang i närheten av vår bostad (=nära hem).

Kvällen var mycket trevlig, fast då jag sovit få timmar natten innan så ville jag hem tidigt.

Men, av artighetsskäl så stod jag ut till 24.00.

Maken stannade kvar för "vi tar nog ett glas på stan".

01.10 släckte jag lampan.

04.15 vaknar jag av en omisskännlig stank av Kebab. Med lök.

Sekunderna efter hör jag vårt välbekanta golvknarr i sovrummet.

Och nån jävla överförfriskad tomte som försöker smyga.

Och det hade väl varit bra med det, om det inte vore för att tomten ifråga förmodligen spenderat en stund i kyla, i väntan på taxi, så han var iskall.

Och är man stenpackad 04.00 på morgonen och därtill iskall, så kanske man inte är den vassaste kniven i lådan när man kryper så nära sin fru man bara kan.

Så var jag inte vaken innan, så blev jag tvärvaken.

Och när han gått igenom sina förehavanden, inklusive det faktum att han var för "påverkad" för att komma in på huvudstadens casino, och talat om för hustrun hur mycket han minsann älskade henne, så somnade han mitt i en mening.

Och jag hade glömt bort hur mycket man snarkar när man är packad.

Så klockan 5 gav jag upp och tog en dusch.

Jag fick sova hela 3 timmar.

Talibanen kommer att vakna cirka 06.50.

Och eftersom min säng är tom så kommer hon per automatik tro att jag är på jobbet.

Och prata hål i huvudet på maken.

Som därmed också endast kommer att ha fått sovit 3 timmar.

Rätt ska vara rätt.

Okey, jag erkänner. I'm stupid.

Min make läser ju den här bloggen. Han var den som övertalade mig att fortsätta när jag försökte lägga av i somras.

Mitt villkor var att han skulle hålla sig borta. Alltså aldrig någonsin kommentera.

Jag noterar nu att han skrivit en kommentar i mitt inlägg "Ho, ho, någon hemma?"

Nåt om disco very.

Så då kan jag väl bjuda på den. Och en till. Så kan ni fundera på exakt HUR smart brud jag verkar vara....

För en väldans massa år sedan så läste jag innehållsförteckningen i mitt och exmakens kanalprogram i vårt kabelteveutbud.

"Vad är disco very för nåt?" (disko väääry)

Det där jäkla uttalandet har jag fått leva med i 20 år, och både make och exmake ääälskar att dra upp det för allt och alla.

Sen var jag riktigt jävla blond en annan gång. På OnOff, eller nåt. Var där med maken och skulle köpa tv. Också många år sen.

Och håll i hatten, för det här skäms jag för;

Av stöldorsaker så satt varje fjärrkontroll fast i en kort sladd, snurrad som en telefonlurssladd, på tv-apparaterna.

Jag tyckte jag var så jääävla smart när jag sa:

"Amen vi tar den där teven, men finns det ingen längre sladd till fjärrkontrollen?"

PÅ FULLT JÄVLA ALLVAR!

Maken gick aldrig mer tillbaka till den affären.

Talibanen och magnifika ord.

Talibanen fick ju maginfluensa igår förmiddag. Spydde en gång på dagis och har sedan dess klättrat på väggarna hemma. Hur pigg och uttråkad som helst.

Imorse måste jag rycka in ett par timmar i inredningsbutiken, och maken var tvungen att åka till en annan butik och sätta upp hyllor.

Talibanen valde att följa med honom.

Jag åker dit lite senare och strax efter spyr plötsligt talibanen. Vi sätter oss genast i bilen och åker hem.

I bilen pratar vi om svåra ord för femåringar. Out of the blue så undrar hon vad "magnifik" betyder. Jag förklarar.

Och förklarar. Och drar en himla massa exempel.

Tills hon avbryter mig och säger:

"Mamma, jag orkar faktiskt inte prata mer om dom här magnifika sakerna, jag måste nog spy nu."

Ho ho, någon hemma?!

Jag anser mig ganska datavan.

Alltså, jag surfar runt mycket. Emailar VÄLDIGT mycket.

Och så vidare.

Ibland läser jag slarvigt. För att jag inte behöööver läsa noga.

Så jag har noterat att man, ganska ofta, får svar från en emailadress som heter noreply.

Jag har alltid slarvläst det som noreplay. Alltså Nårpläj.

Idag. Efter 25 års datavana, så ser jag för första gången vad det står;

NO REPLY ("svara inte", typ. För dig som inte spikar engelska..)

Ibland undrar jag vad jag har för existensberättigande.

Planer. Aldrig bra med planer.

Talibanen skulle följa med en kompis hem idag.

Så jag planerade en 11-timmars arbetsdag med möten, pappersjobb och annat som brinner satan.

För igår insåg jag att jag bara är en vecka ifrån julafton.

10.15 ringer min mobiltelefon.

I displayen står: "Dagis".

Talibanen har spytt ned hela sig.

Maginfluensa.

Givetvis.

Varför skulle jag ha det bättre än någon annan...

Mamma läser godnattsaga.

Jag skrev om det här för några månader sen.

Om godnattsagan som handlade om hunden Ajax. Som dör och blir en stjärna i himlen.

Jag har läst sagan 3 gånger.

3 gånger så har jag börjat böla som en babian.

Ikväll ber talibanen mig att läsa den.

"Mamma, du kanske kan hålla dig den här gången för nu var det länge sen!"

Talibanen lägger sig så att hon kan stirra in i mina ögon från 16 cm avstånd.

Jag läser.

Hon stirrar utan att släppa blicken en sekund.

Hinner igenom halva boken och tror att jag är home free.

Icke.

Börjar störtböla.

Talibanen tar boken och slänger den på golvet.

Vänder sig om och säger:

"MAMMMA! Du får inte läsa den där boken mer. NU GER DU UPP!"

Jävla skitbok.

Chefen och goda affärer

Vi får en förfrågan från en kund. Angående beställning av ett gäng av samma produkt, som ska vidaresändas till Lettland. Och det skulle vara julklappar = ankomst före ett visst datum.

Chefen säger ja, och inga problem.

Pga av chefen blir allt försenat från leverantören till oss. Så nu kan inte produkterna skickas med vår vanliga speditör.

Idag ringer ett stycke hustru/slavarbetare/husfru/kock till UPS.

UPS meddelar att det inte är några problem. Produkterna kan turbolevereras till Lettland senast onsdag.

Till det facila priset om 4445 kr.

Produkterna kostar 4300 kr plus moms.

Vår kund har blivit lovad max 500 kr i fraktavgift.

Tror minsann chefen måste omskola sig lite grand...

Att det blev!

Mmm.

Vi hann inte utanför dörren.

Och i brist på fredsförhandlare så tog det sina modiga timmar innan frosten var smält.

Och idag var dagen full; galapremiär för talibanen, där jag lyckades styra upp klädseln. Glömde dock kameran...

Sen bar det iväg till Christina på Tara. Hon och döttrarna presenterade ett bord som fullkomligt dignade av egenhändigt gjorda godsaker. Jag har aldrig förr sett maken till läckerheter.

Så där drog vi på oss ett par kilo till. Tacksåmycketfördetflickor!

Talibanen fick äran att "hänga" med ena tonåringen och hennes kompisar, så hon var i himmelriket. När vi satte oss i bilen så var hon lite förfärad.

"Mamma, det var en tjej där som hette Olivia som hade vit tröja och svart kjol, hon sa DJÄVLAR, mamma!!"

Så nej.

Det blev inga nya vitvaror den här helgen heller.

Bäddat för världskrig.

Vår vagnpark i köket är från anno 1842 så för några månader sen hade jag bestämt mig för vilka vitvaror jag vill ha i köket.

Det kom lite emellan.

När jag nu skulle göra slag i saken och beställa så får maken för sig att han vill lägga in ett veto.

Han som inte ens vet hur man sätter på ugnen.

Typ.

Och idag ska vi ut på stan för han vill "känna" på grejerna.

Det är bäddat för ett större världskrig mina vänner.

Wait and see.

Vila i frid.

Om man stänger allt annat ute, så kan man räkna till 720 lampor i Råsunda Kyrka.

Jag höll mig bra.

Ända till jag skulle krama den döde vännens sambo.

Det finns ingen tid då det är lämpligt att dö.

Men nu vet både maken och jag vad vi vill ha för musik. För det är sånt man pratar om efteråt.

Å andra sidan så pratar man ju aldrig om sin egen begravning.

Vet dina nära och kära hur DU vill ha det?