Talibaner förnekar sig aldrig.

Häromdagen tittade vi på nya kontorslokaler. Jag var först på plats och var dessutom tvungen att ta med mig talibanen.

Klockan 17.00 är inte en så bra tid för en taliban. Då har man i regel varit hemma från dagis nån timme, man är rätt hungrig och mamma brukar börja med maten.

Rätt taskiga förutsättningar för att kolla på en lokal alltså.

Hyresvärden hinner visa oss första rummet innan tjata-lainen börjar: "Mamma, jag vill gå hem. Mamma, ska vi var här länge? Mamma, när kan vi gå?"

Sen kom det.

"Mamma, jag måste bajsa!"

Hyresvärden öppnar genast en toadörr och visar talibanen. Som går in, öppnar toalocket: "detär kackerlackor här!!" Jag tillrättavisar henne och säger att det är tvestjärtar.

Jag lämnar henne i fred men tyvärr är isoleringen inte så bra. Och det blev inte bättre av att hon absolut ville ha toadörren öppen.

Jag står mitt i ett stort rum, ganska nära toaletten varför både hyresvärden och jag tar del av århundradets bombardemang och "ahhhh", "ehh" och "öhhh".

Ja, ni vet hur det låter när mycket ska tryckas ut.

"Mamma, det är JÄTTEMYCKET bajs, aaaaahhhhhhh!" Och jag riktigt hör hur röd hon blir i ansiktet av att trycka. En fruktansvärd stank lägger sig över hela lokalen.

Jag försöker föra en normal konversation med gubben, och till slut kommer make med kollegor.

Jag städar upp efter talibanen, tar med henne ut i friska luften och har inte noterat ett skit av vad hyresvärden sa.

Nästa gång stannar hon hemma.

Hörrni Brudar!

Jag har spenderat de senaste 2 timmarna framför filmen P.S I Love You (med Hilary Swank).

Och känner ni för att skratta OCH grina så att ni hulkar, så ska ni hyra den.

Jag är helt slut. Jag har bölat så mycket att jag har ont i huvudet, så nu går jag och lägger mig.

Go'natt.

Christina; gå och hyr den i morgon!

Skäms Mona!

Idag var jag inne i en av våra butiker och stod och pratade med butikschefen. In kommer en tjej och säger hej till både mig och butikschefen. Han i sin tur säger nåt i stil med; "vad kul att se dig, det är väl aldrig så att du kan tänka dig att jobba lite?"

Hon skrattar och säger, "ja, varför inte". Sen vänder hon sig till mig och säger; "Mona, är det okey att jag uppger dig som referens när jag söker jobb?"

Hon går efter en stund. Jag vänder mig till butikschefen;

"Öhh, du, vem var det där?"

Han förklarar.

En tjej som har jobbat hos oss, som jag har träffat EN gång förut, som slutade för att åka till London och jobba ett halvår. En av våra bästa tjejer, ever.

Det är ju förjävla otroligt vilken koll man har på sin egen personalstyrka.

Måste nog dra på en personalturné snart. Och säga hej.

Fredagar i Bromma

Min man är en rolig snubbe.

VARJE fredag så låter han så här på morgonkvisten;

"Åhh, vad skönt, äntligen fredag. Kan vi inte se en film ikväll?"

Och så bestämmer vi en film.

Och varje fredag sker följande;

Make nattar taliban 19.15.

Make sover djupt 19.30.

Hustru sitter i soffan och svär.

Nya lokaler.

Vi har ju bestämt oss för att flytta från våra svindyra lokaler på Kungsholmen, och försöka hitta nåt billigare närmare huset.

Maken är värdelös när det kommer till sånt här. Han förstår t ex inte vikten av att ha både lager och kontor i anslutning till varandra.
Nä, han tycker att om det är billigare hyror så kan man ju ha det på två olika ställen. Sen att han "glömmer bort" det faktum att det kostar tid och pengar att åka med bil fram och tillbaka....det är inte så viktigt.
Så vi har letat en del.

Igår kommer han hem och är helt i extas: bara ett stenkast, typ cykelavstånd, hemifrån, så har han hittat "det perfekta stället, alltså fan vad bra det är Mona, det kan inte bli mer perfekt, lagom stort och vi får plats med allt". Och så vidare.

I morse så hade han mentalt redan flyttat in. Jag undrar lite försynt om det inte vore bra om JAG fick se lokalen.

Då kom verkligheten i fatt honom.

Ojsan. Frun, som är mycket bra på att se helhet, organisera etc.

"Ehh. Hmmm. Alltså, det kanske inte är stort nog. Och jag hade tänkt att du och jag skulle dela kontor..."

VAAA? DELA KONTOR?!

Nu har jag i 10 år suttit vägg i vägg med honom på kontoret, och det är väl inte hela världen. Tycker ni.

Jo, om väggen emellan oss är en GLASVÄGG, så ÄR det hela världen.

Och jag är något utled på att se honom sitta och pilla sig i näsan, kommentera mina telefonsamtal, komma med inlägg här och där eller "va, vadå?" så fort jag pratar med någon bara för att han inte HÖR så bra genom glasväggen.

Idag kl 17.00 så ska jag dit och titta.

I helvete att vi delar kontor.

Halleluja!

Eftersom jag är ett tekniskt missfoster och därmed inte klarar att kopiera en artikel i Aftonbladet, så får det bli en länkning!

Jag visste väl att det inte var mitt fel! Frågan är då om jag går ned massor i vikt om jag lägger av med linserna...

Släkten är värst

Som alla andra har även jag en far. Ett rikspucko. Så jag har valt bort honom i mitt liv.

Never the less så har människan givetvis en annan familj. Sen 100 år tillbaka, så jag vet att jag har ett par halvsyskon, som jag inte har träffat på typ 25 år.

Idag ringer det på dörren. Där står en tomte med ett telegram i handen.

Jag öppnar och läser;

Mona
Jag hoppas att detta är din adress. Jag har inget telefonnummer till dig. Kan du vänligen ringa eller maila mig på nedanstående tel/mail. Jag söker in till polisen i USA och behöver ange dig som referens. Uppskattar verkligen din hjälp.
Din bror XXXX

Ehh, va?!

Och vad f-n ska jag möjligen kunna referera om då? Skulle inte ens veta vem han är även om han passerade mig på gatan.

Får nog undersöka det här lite närmare tror jag.

Uppdatering;
Nästan ett dygn senare så har jag plötsligt kontakt med 3 halvsyskon, varav två bor i USA. Amazing.

Korkade människor.

En fråga.

Om man skriver i en annons att en soffa är OXBLODSFÄRGAD samt har en bild, varför får man ett mail där man undrar vad det är för färg på den?

I synnerhet som denna typ av soffa, Chesterfield, endast görs i brunt, grönt och OXBLODSFÄRGAT skinn.

Är jag störig om jag skiter i att besvara mailet?

För det tänker jag inte göra.

När jag ändå är igång.

För några år sedan så köpte min man sin drömbil. En värsting-BMW som börjar på 800-nåt. En sån bil som jag vägrar att köra för att alla glor.

Och maken åkte. Och åkte. Och åkte. Sen tröttnade han. Eller rättare sagt; eftersom vi har det jobb vi har, så krävs det utrymme i våra bilar. Plus att dessa BMW;ar inte är så barnstolsvänliga.

Så då inhandlades det en Volvo jeep.

Hustrun frågade lite försynt om vi möjligen kunde göra oss av med BMW:n.

Icke.

Och av olika orsaker så har vi, sedan nån vecka tillbaka, fått ytterligare en bil. En Landrover.

Så nu har vi följande vagnpark:

En BMW 800-nåt
En Volvo XC90
En Volvo S60 Turbo (MIIIIN!)
En Landrover Discovery (ser ut som en amerikansk fångvaktarbil)

Vi bor ca 15 min från Stockholm City.

Vi åker aldrig ut på landsvägarna i Sverige.

Och jag frågar maken om vi kan göra oss av med BMW-jäveln nu då.

Näpp. Däremot "kanske" jeepen, "nu när vi har Landrovern".

Sen att ingen har kört BMW:n på två år, ja det är tydligen inte så viktigt.

Det viktiga är att en pojkes dröm gick i uppfyllelse.

Att vi sen inte får plats med de två bilar vi faktiskt använder, ja det antar jag är sekundärt.

Hhm, man kanske skulle sätta in en annons på Blocket och sen låtsas att nån har snott bilfan.

Kan dom lugna sig lite!

Det är den 9 september och jag har redan haft 3 st som har ringt på dörren för att sälja jultidningar.

Vad är det frågan om!

Snart börjad dom väl sälja semlor på kondiset också.

Fan, jag har inte ens hunnit få undan utemöblerna.

Otrohet

Jag sitter och jobbar och har tv:n på. Jag hör att det är Dr Phil. Dagens ämne är "Varför är män otrogna?".

Mycket intressant ämne.

Härom veckan dog ju en bekant och efter 40 års äktenskap så poppar en otrohetshistoria inklusive en liten son upp. Och som grädde på moset så jobbar mamman på en strippklubb här i stan.

Min man visste om detta. Och hade goda skäl att inte avslöja det för mig.

Och otrohet är ju ett laddat ämne. Jag är av sorten som anser att man gör sina val själv. Och därmed får räkna med konsekvenser.

Men för säkerhets skull så påminner jag maken om att han, inte bara kommer att bli bragd om livet, jag kommer också se till att han begravs utan vitala delar på kroppen.

Basatthanvet.

Lite hjälp på traven.

Min mamma och hennes man är lite saktfärdiga. Eller rättare sagt; hennes man är. (Vad ÄR det med män egentligen?!)

Min mamma har velat byta ut soffgruppen i många år. Maken är av typen: varför-byta-ut-nåt-som-är-funktionellt.

Jag har bearbetat honom i några år nu. Så nån gång i våras så fick jag äntligen att "mmjaa, kanske".

Igår påminde min mamma mig om saken.

Idag satte jag in en annons på Blocket.

På torsdag åker dom på en 2,5 veckors utlandsresa.

Jag undrar sa flundra vad min styvfar kommer säga när han kommer hem till ett sofflöst hem.

Hoppsan.

Fiffiga lösningar

Jag har kommit på mig själv med en, kanske mindre bra, sak;

Om jag får ett obehagligt/obekvämt mail, så har jag börjat trycka på deleate-knappen.

Oftast/alltid är dessa mail från chefen. Har jag märkt.

För om mailen inte finns i min mail, så finns inte problemet.

Hhm, jag undrar om jag börjar bli störd på nåt sätt.

I lugn och ro

Jag har bestämt mig för att börja jobba hemifrån. Eftersom jag är livrädd varje dag för anfallen, så känns det klart bättre att vara hemma när de inträffar.

Och jag har ju dessutom ett redan inrett arbetsrum i källaren. Så jag undrar varför jag inte har kommit på detta tidigare.

Det är ju värsta lyxen. Och dessutom blir man effektivare eftersom man slipper telefonsamtal från diverse puckon.

Och ringer chefen så kan ju alltid lägga på. Om jag känner för det.

Ja jävlar vad fiffig jag är!

Nya obekväma vänner.

Jag har fått en ny vän.

En vän som jag kommer att ha vid min sida under en lång tid framåt.

En liten vän.

Som jag inte kommer att kunna våga klara mig utan.

En vän som får plats i min byxficka. Tillsammans med en tub handsprit.

Vännens namn?

Primperan

Ett STOLPILLER som jag inte kommer att kunna gå ut genom dörren utan att ha med mig. Som tar bort mina fruktansvärda kräkattacker när jag får anfallen.

Roligare vänner kan man ju ha.

Får man

peka finger åt idioter i trafiken! Jo, när nån försöker köra om en och inte uppmärksammar en barnvagn, som jag just åkte förbi.
Hade jag varit i bättre form så hade jag gått ut och sparkat sönder hans bil. Jävla idiot.

Så är det.

Jag älskar min man.

Han är fullkomligt sönderstressad över min situation och vår arbetsbelastning. Han har panik.

Jag älskar min man.

För att han för första gången verkligen anstränger sig. Hårt.

Jag älskar min man.

Djupt.

Vi måste bara ta hand om varandra lite bättre.

Jag älskar min man.

Och jag är alltid livrädd för att han en dag dör knall fall. För han har alla förutsättningar att göra det.

Jag älskar min man.

I all evighet.

-------

Men.

Min chef är en jädra skithög.

Oftast.

Otroligt att det är en och samma person.

Not so bekvämt.

Efter nattens anfall så är jag idag krafigt yr. Det känns ungefär som om jag är ganska packad.

Så jag måste hålla mig helt stilla.

Resten av familjen har dragit för att storhandla.

Talibanen har varit "omtänksam" och låtit tv:n stå på. På högsta möjliga volym.

För är man sjuk så hör man ju säkert dåligt.

Det är bara tre problem;

1. Det är nån Disney-kanal med outhärdlig Musse Pigg och Långben.

2. Fjärrkontrollen ligger någonstans där jag inte kan nå den.

3. Familjen är tillbaka om cirkus 1,5 tim.

Perfekt.

Chianti mig hit och Chianti mig dit.

En fråga;

Om man åker på semester till vinernas paradis; Chianti i Italienska Toscana, och bor mitt bland vingårdarna, och lyckas få med sig EN flaska rött från gården vi bodde på; är man helt jävla dum i huvudet då, eller finns det någon annan förklaring?

Möjligen att man reste, för första gången, med Ryan Air och endast fick ha en resväska på max 15 kg och GIVETVIS var tvungen att släpa med sig badhanddukar, uppblåsbara madrassjävlar och annat skit.

Så att man alltså bara lyckades få med sig EN flaska hem. Ett helt fantastiskt rött vin.

Och som sedan i går kväll endast är ett minne blott.

Och jaaa, jag har letat satan på nätet men den går inte att köpa.

Ibland blir jag så outsägligt trött på mig själv.

En hypotetisk, påhittad historia.

Mmm, jag ämnessätter denna historia så, för jag vill inte åka fast för nåt som jag kanske inte alls har gjort....

Tänkte berätta om min vigselring. Alltså hitta på en historia här nu då.

Bästa väninnan är amerikanska. Numer bor hon här, men back then så bodde hon i Las Vegas. Hon har en enormt vacker vigselring från Tiffanys. Jag och maken skulle gifta oss. Jag hade redan tidigt talat om att jag ville ha en "fet" ring. Om-uti-fall-att han någonsin lämnade mig, så kunde jag ju panta ringen.

Så jag letade och letade. Hittade ingen som jag gillade. Tänkte bara på väninnans fina ring. Till slut säger hon: jamen, köp en likadan, jag bor ju här och du där så vad är problemet?!

Så jag mailar mitt och makens ringmått till fina butiken. Väninnan hämtar ut ringarna. Två veckor innan vigseln så kommer hon. Jag hämtar på Arlanda och innan vi ens hinner ut ur ankomsthallen så gräver hon fram ringen.

Som är för stor.

Den är så stor att jag nästan kan få in två fingrar. Tölparna hade konverterat måttet fel.

Vi ringer och det är naturligtvis inga problem att byta. De kan självklart sända ringen pronto. Men.

Jag blir informerad om att jag måste förtulla ringen/ringarna. Till en kostnad som överstiger många människors månadslön. Inte aktuellt, tänkte jag.

Så väninnan ringer en lokal väninna. Som kilar till fina butiken och köper ringarna. Åker hem och letar fram ett gammalt videoband, öppnar kassetten, tejpar fast våra ringar, skruvar igen och ringer UPS.

Vi gifter oss en lördag. På fredagen får vi reda på att kassetten kommit till Sverige men att den ska igenom nån sorts slumpmässig koll.

Vi hinner inte få ringfan i tid.

Så jag får låna väninnans ring. Som är ungefär 4 nr mindre. Så jag fick blodstopp i fingret och var övertygad om att jag skulle få amputera.

Kliver in i kyrkan och har ringen på fingret, väl dold av blombuketten. När maken ska "trä på mig ringen" så tar han fram den felaktiga, den svinstora, och stoppar den på långfingret. Ingen ser. På väg ut ur kyrkan tar jag av mig den och låter alla beundra ringen på mitt ovanligt röda, snart vita finger.

Våra ringar kom på måndagen.

Och numera bor väninnan här.

Och alla tror att VI är gifta.

Ja, om det nu hade varit en sann historia det här..