Mr Lee

Apropå min noll-koll på makens och mina år tillsammans;

Jag har förstått varför man har vigselring, det är för att kunna se vilken dag man gifte sig. (Då kan man även räkna ut hur många år man vart gift!)

Du vinner en cykelpump om du kan gissa om vi har graverat våra ringar...

...om vi någonsin kom överens om vad som skulle stå!!

Men jag har faktiskt superkoll på vilken dag; 9 juni. Det är bara årtalet som är lite luddigt. Detta jubileum den 5/9 hade mer att göra med när vi "blev ihop"!!

Och maken suckar djupt. För han vet exakt alla datum.

Har för mig att det brukar vara tvärtom i förhållanden..

Kvällens generationsfråga!

Sitter med tonåringen i soffan.

"Mamma. Vet du vilka Eldkvarn är?"

- - -

Hhhm, jag tror nog att jag ska ta det som en komplimang.

Nu vet jag

Efter ett antal timmar på akuten så har det nu konstaterats vad det är jag lider av.

Och när jag fick höra det så var min första kommentar: "Åhh, vad skönt att det inte var kristallsjukan!"

Tills jag fick fullständigt klart för mig vad denna sjukdom innebär.

Jag har något så fint som "Menieres sjukdom".

Kronisk - låter ju väldigt kul

Livslång - ja, varför skulle jag klara mig undan?!

Ofta kopplas till psykisk stress - what a suprise

Man får nedsatt hörsel - grejtans, kan i och för sig behövas när chefen gastar.

Yrselattackerna beror på att impulserna från det sjuka balansorganet plötsligt ökar eller minskar. Mekanismerna kan liknas vid en motorbåt med dubbla propellrar. Så länge bägge propellrar (de bägge balansorganen) går lika snabbt har båten en rak kurs. Men om den ena propellern (det sjuka balansorganet) plötsligt ökar eller minskar varvtalet (förändrar sin signalering av balanssignaler till hjärnan) får båten slagsida och går i cirklar. Avdriften från den raka kursen (yrsel- och balanssymtomen) kan vara mer eller mindre uttalad beroende på hur stor varvtalsförändringen på den trasiga sidan är. Enstaka patienter kan i framskridet sjukdomsskede drabbas av så kallade droppattacker. En sådan attack innebär att man plötsligt kan tappa balansen och handlöst falla omkull. Orsaken är en plötslig och snabbt övergående "kortslutning" i det sjuka balansorganet. Kortslutningen påverkar hållningsmuskulaturen i samma kroppshalva till att bli helt avslappnad under någon sekund. Man blir inte medvetslös och är snabbt återställd men omtumlad efter en sådan attack.

Så jag önskar starkt att det var den där jävla kristallsjukan jag hade.

Fast.

Man behöver ju inte ha perfekt hörsel för att kunna blogga.

Hhhm

Jag, maken och Christine, från Hej Baberiba-gänget, sitter på akuten. Gott eller ont omen?

Snart tillbaka.

Hörrni.

Min husläkare ringde. Hon vill att jag åker till Karolinska Sjukhusets Öron-akut.

Så då får jag nog göra det. För jag mår inte så bra.

Basattnivetvarförjaginteskriverpåetttag

Oväntat besök.

Inatt vaknar jag av ett nytt anfall, likadant som förra lördagen. Jag raglar upp och med makens hjälp hittar jag till badrummet. Spyr som en galning. Hela världen snurrar okontrollerat.

Maken får sen hjälpa mig att bulla upp i sängen så att jag kan sitta. Sätter på tv:n men måste stänga av då det är för mycket rörelse och jag mår illa igen.

Sitter sen upp hela natten och idag är jag lealös. Maken är tvungen att åka till jobbet. Tonåringen är i skolan. Jag messar henne och säger att jag blivit sjuk igen och kan hon, snälla, hämta talibanen i eftermiddag.

40 min senare kliver pojkvännen in genom dörren. Han går i det lokala gymnasiet och fick mess från tonåringen: "kan du åka hem och kolla mamma?"

Hon är 17 år. De senaste 2 åren så har mamma varit pain in the ass. Ingen man behöver. Frigöra sig lite.

Nu har hon äntligen hamnat i fasen: "inser att det nog är bra med en mamma i alla fall."

Mitt i min skakiga och yra dag så kan jag inte annat än känna stor stolthet över vilken omtänksam dotter jag har.

I lööv yo hanni!

Det var bättre förr!

Imorgon har jag och maken nåt sorts jubileum. Så jag tänker att jag ska överraska honom med en middag på den lokala "gourmet"-krogen. Som är vida känd för sin mat.

En sån krog som man numer kan ringa och säga; "Hej, det är Mona, har du ett bord på fredag?"

Jag ringer.

"Konsumtionsföreningen har stängt och vi på Elliots Restaurang, Take away & Catering öppnar i ny regi. För bordsbokning ring 265680."

VA! VA! VA! Vafan är det här?!

Restaurangen som har räddat många inte-orka-laga-mat-kvällar.

Restaurangen som står ut med ett gäng mammor varannan månad.

Restaurangen som skämmer bort talibanen så att det står härliga till.

Restaurangen som alla kändisar, som bor runtomkring, jämt hänger på.

Elliot.

Restaurang, Take away & Catering.

Vad är det för jävla namn?!

Jag vill inte ha nån ny poppig restaurang.

Som dessutom inte öppnar förrän den 3 oktober.

Så vad gör jag nu?

F-n, jag avskyr sådana här förändringar.

Men jag har i alla fall bord för två den 3 oktober.

Måste ju prova.

Höst, med allt vad det kan innebära.

Vi sitter och äter middag när talibanen plötsligt säger;

"Mamma, det kliar jättemycket här." Och pekar på sidan av sitt huvud.

"Mmm." Säger jag. Djupt försjunken i mina orkar-inte-laga-mat-falukorvar.

Tonåringen harklar sig ljudligt och får mig att titta upp.

Hon stirrar på mig med vidgade ögon.

Då fattar jag.

Det är höst.

Det är 5 nya barn på dagis.

Det är lustider.

Och plötsligt kliar det överallt på både mig och tonåringen.

Ikväll åker luppen fram.

Måste lära mig tacksamhetens dygd.

Jag har fått för mig att jag vill ha en ny vedkorg.

Men det ska vara den här som är gjord av gummidäck. Mycket snygg.

Istället för att jag beställer en för 5-600 kr, så mailar jag helt enkelt leverantören och säger att jag vill börja sälja dem i våra butiker.

Och det är här jag måste lära mig att vara mer tacksam över vad jag har, och vad jag har för möjligheter.

Tack gode Gud för att matriella ägodelar oftast gör mig mycket lycklig.

Vilse i pannkakan

Jag bestämmer mig för en promenad.

Ett ord som inte existerar i mitt vokabulär.

Jag tar inte med mig vare sig plånbok eller telefon.

Mycket dumt.

En promenad som, från början, skulle vara i maximalt 30 min...jamen vafan, jag är ju inte VAN!!.... varade i 2,5 timme!

Jag gick vilse.

Jag gick vilse i min egen näjburhood.

Uppenbarligen var det många år sen jag promenerade.

Uppenbarligen har jag aldrig promenerat i det området jag befann mig i. Ja, jag kan inte ens minnas när jag tog en promenad senast.

Och inte kunde jag ringa några av mina lokala ute-jämt-och-promenerar-kompisar, för jag hade ingen telefon.

Och inte kunde jag, när jag väl lokaliserat mig, ta vår lilla mini-tunnelbana (Nockeybybanan) eftersom plånboken låg kvar hemma.

Det är typ 250 meter till dagis.

Gissa om jag tar bilen. Har gått nog för resten av året.

My Gååd vad skönt!

Jag skulle kunna sitta i soffan i flera veckor.

Får jag bara nån som kan servera mig kaffe och mat, och gärna kissa åt mig också, så kan jag nog sitta här ända till jul.

Ingen äcklig jobbtelefon som ringer och stressar upp mig.

Till och med maken har subventionerat sina samtal. Kraftigt.

Det här ska nog gå bra.

Extra fina strumpor

Idag är det fotografering på dagis.

Många av er har ju lärt känna min taliban. Jag lägger mig aldrig i vad hon sätter på sig. Men ibland har jag synpunkter.

Så i morse sa jag att klänning var uteslutet. Att det är för kallt. Att hon måste ha strumpor.

Talibanen är en smart tjej. Hon sätter på sig klänning OCH byxor. Givetvis.

Till det så sätter hon på sig att par strumpor med blommor på. Sen får hon ett tokspel. Hon stoppar nämligen in byxorna i strumporna.

"Mamma, jag vill att blommorna ska synas."

"Mmm, men fotografen koncentrerar sig nog mest på alla barns ansikten.

"MEN JAG VILL ATT HAN SKA FOTOGRAFERA MINA STRUMPOR!!"

Jag känner att det inte är läge att ta en konflikt så jag säger att om hon ber snällt, så gör han säkert det.

Yes, sure.

Fyllo. Eller inte.

Jag, maken och kollegan drar iväg i morse för att titta på nya kontorslokaler. Givetvis åker vi i tre olika bilar. När vi avverkat den första lokalen och kommer ut så känner jag att det börjar snurra satan. Vi åker till nästa lokal, med samma hyresvärd, och jag känner att jag inte borde köra alls.

Minns inget från den sista lokalen. Raglar ut som ett fyllo och maken är tvungen att förklara situationen. Kollegan håller i mig så att jag inte ska ramla. Jag inser att bil inte är att tänka på, så maken kör mig hem.

Tillbringar följande 6,5 tim i soffan. I samma position. Sen släpper det någorlunda.

Jag är 43 år. Det känns som om jag måste kontakta nåt reservdelslager snart eftersom hela kroppen börjar säcka ihop.

Eller så måste jag börja träna.

Gaaahh.

Orka.

Ehh, jaha.

Vaknar kl 04.00. Är fruktansvärt yr i huvudet men hade inte tid att tänka på det då min dröm var något mer intressant.

Drömmer att maken är otrogen. Drömmer att vi sitter ned och har ett långt samtal (yea, right, jag skulle hämta en yxa och slå ihjäl honom IRL!) och jag vill veta vem det den "lycklige" är.

Eftersom min man är en feg jävel så var jag tvungen att ta till lite tricks. Och det lyckades. Till slut säger han;

"Det var Christine Meltzer, hon i Baberiba-gänget."

Och det är här det märkliga sker. För jag svarar;

"Thank God att det var hon!"

Och sen vaknar jag. Och undrar vafan jag menade. Och det skumma var att jag verkligen kände hur LÄTTAD jag var. Alltså när jag fick reda på namnet.

Ibland undrar jag om det står rätt till däruppe. Eller så kanske jag hade lite dåligt samvete...

Not so poppis morsa.

Talibanen är på osedvanligt dåligt humör när hon hämtas idag. Dessvärre stod inköp av höstskor på schemat, varför det fick bära eller brista.

Och bortsett från att jag var färdig med att slänga ut henne från affären, så lyckades vi komma överens om ett par skor.

Väl hemma försvinner jag upp på övervåningen en stund. När jag kommer ned så sitter hon och äter kex. 30 minuter före middag.

Jag säger då att tar hon ett kex till så blir det ingen middag. Att då får hon äta kex till middag. Eller så får hon spara dessa till efter maten. Hon håller 4 kex i handen. Jag går ut i köket. Kommer tillbaka 5 min senare. Hon tuggar. Jag frågar var kexen är. Hon pekar på soffkudden. Under den ligger ETT kex.

"Mmm, men då blir det ingen middag."

Gallskrik.

"Men MAAAAAAAAAAAMMMMA, jag är jättehungrig.

"Spelar tyvärr ingen roll, jag sa åt dig att det inte skulle bli någon mat om du åt upp kexen."

Hysteriskt gallskrik.

"Men MAAAAAMMMMA, min mage skriker efter Chili con carne. Och den säger att du är dum. Och det tycker jag också!"

Och detta är inte fråga om prestige. Det handlar om att få henne att göra som jag säger. Så jag tänker vinna fajten denna gång.

Sen att hon just nu sitter och producerar teckning efter teckning med texten: "Filot mamma" (Förlåt mamma) gör förvisso att man gråter i hjärtat, men fan att jag ger mig.

Augusti-september

Jag har kommit på att jag hatar tiden slutet på augusti och september. Det är mina värsta telefonmånader.

Jo, för då har alla företag haft sina jädra kick off-er och då ska man ringa satan runt till eventuella loosers som går på alla klämkäcka erbjudanden.

Idag sa jag till kollegan att ringer det en enda tomte till så säg att jag har slutat på företaget.

Passa på

Idag är det en perfekt dag för alla säljare att ringa mig.

Jag noterar nämligen att jag säger ja tack till alla som ringer.

Ska nog gå hem nu.

Att se signalerna

Jag har tänkt mycket på det här med psykisk stress de senaste dagarna. Och bortsett från att jag redan i förra veckan kände att det susade lite i örona så borde jag ha sett andra saker.

Som när jag kom hem en dag i förra veckan. Fixade middag. Nattade talibanen.

Efter det så skulle jag fixa något i köket, noterade att mina bilnycklar inte låg där de skulle. Letade överallt. Misstänkte till slut att de möjligen kunde vara kvar i bilen. Man har ju jämt så mycket att bära och jag kunde lätt ha lagt dom på sätet eller nåt;

Jag kommer ut. Ser att förardörren är öppen. Och motorn igång. Och det hade gått cirkus 4 timmar sen jag kom hem.

Jag är nog jävligt poppis hos grannarna så här i miljötänkartider.

Klipp

En fördel med att vara utställare på dessa mässor är att man kan göra en del klipp. Försäljning är givetvis förbjuden men vi utställare brukar ändå mäjka some business.

Igår när jag stod där så kom en utställare och sa att hon var jättesugen på en av våra vaser. Hon frågade om hon fick byta mot en kökskniv. Eftersom jag fortfarande inte har alla indianer i kanoten så tyckte jag att "det går väl bra, knivar är alltid bra att ha."

Jag är ju ingen stjärna i köket. Eller rättare sagt, jag kan, och jag kan nog bra, fast jag tycker det är urtrist och har noll intresse av allt som har med matlagning att göra.

Men jag har tydligen gjort värsta dealen för hon fick en ful vas mot att jag fick en stor, svindyr, Porsche-kniv.

Som att slänga pärlor för svin antar jag.

Jag smög lite

Var tvungen att åka en sväng till mässan igår. Men jag tog det lugnt. Gick runt som en pensionär och undvek hastiga huvudrörelser. Kände mig som en svikare när jag drog hem. Jag vet ju vilket jobb det är att plocka ihop.

Hade lovat barnvakterna, läs: min mamma med make, att vara hemma 17.30. Jag kom 19.30. Och fick en utskällning som hette duga. För att jag borde varit hemma och tagit det lugnt. Eller åtminstone varit hemma i tid.

Plötsligt var jag 15 igen och hade missat utegångstiden. En något märklig känsla när man är 43.

Tonåringen satt i soffan och garvade läppen av sig. Ombytta roller.

Men nu är det måndag och dags att planera för nästa mässa i oktober.

Under min frånvaro i helgen så passade maken på att göra några konstiga dealar med några helt nya leverantörer, som har med den mässan att göra (Hem & Villa 9-12/10).

Jag känner att jag måste styra upp det där lite grand eftersom han har en tendens att "flyta iväg" lite om jag inte sätter på kopplet och trycker på bromspedalen.

Och tror han för en sekund att mitt zoombie-liknande tillstånd skulle gör mig till en snäll hustru/kompanjon, ja, då är han ute och hojar!