Min dag i bilder. Och lite boktstäver. Väry långt

Morgonen börjar med ett sms från maken;

"Tänkte jag skulle muntra upp dig. Elräkning för nov-dec 14 771 kr."

Jamen så kul. Undrar vad den hade landat på om han inte hade bundit den..

Bra start. Not.

Kommer till jobbet och måste röja hela vårt blivande showroom. Just nu huserar femtioelva pallar med förberedelser till mässorna som startar från nästa vecka. Trollade bort dom så att målaren kunde komma in med sina prylar. Givetvis hade jag inte inhandlat tillräckligt med grejer, för att inte snacka om målarfärg, så han drog iväg och fixade det.

Själv åkte jag hit;

Just när jag tar den här bilden så konstaterar jag att jag gjort något med min mobil för jag kan inte mobilblogga längre. Major katastrof kan jag säga.

Tog en fika med ägaren/direktören på det här haket och sen handlade jag en massa plank och pinnar. För när man ska på mässa i Norge, så får man bygga monterjäveln själv.

Men eftersom man har schyssta kontakter så får man bra priser. Tack för det Fabian älskling! 45 såna här träpinnar (vet ju inte vad det heter) fick jag lyfta in i bilen. SnickarStina liksom. Lastade av på kontoret för vidare färd till målaraffären. Ska ha en speciell grön färg från ett särskilt märke, som skulle blandas till.

Tillbaks till kontoret och göra målarkillen glad. Snabblunch och sen iväg till IKEA i Barkaby för att köpa montermöbler. Som de inte hade, så jag fick dra till den andra IKEA....på andra sidan stan.

På vägen dit kom jag på att jag hade noll bensin så jag sladdade in på en OK-mack i Afghanistan Rinkeby. Eller om det var Tensta, jag har lite svårt att avgöra vad som är vad i den där hooden.

Jag tankar aldrig på OK. Jag är en Statoil-böna. Så jag letar febrilt efter den gula "kassa"-knappen. Ser inget. Åker två varv runt maskinhelvetet eftersom det står tydligt Kassa/Kort. Till slut kliver jag ur bilen och går fram och kollar. Ser fortfarande inget. Har med mig tonåringen som garvar läppen av sig och läser en finstilt klisterlapp.

Hur ska man se det där, va va va va?!

Kommer fram till IKEA i Kungens Kurva. "Världens största IKEA-varuhus" står det på skylten. Här har jag inte varit sedan tonåringen var typ 1,5 år. Hon fyller 20 om några månader.

Men man säger ju att har man en gång lärt sig att cykla så kan man. Alltså borde jag hitta rätt bra här eftersom det var det här IKEA-varuhuset jag växte upp med.

My ass att jag gjorde. Vi irrade omkring och jag fattade fan inte hur jag skulle komma till kassorna. Trots informationstavlorna.

Till slut så glodde vi på människorna för att se åt vilket håll de gick. Sent omsider kom vi igenom kassorna med det här som vägde tvåhundrafemtiotusen kilo.

Men nu kom nästa problem. Jag hittade inte ut. Såg en UTGÅNG och vi gick dit. Kom ut i friska luften och hade INGEN aning om var jag var. Tonåringen skrattade så att hon kissade på sig och kved fram ett "men mammaaaa, varför blir det alltid så här med dig?" Vi stod framför nån parkering som jag aldrig sett i hela mitt liv.

Jag bad henne stanna och började knalla. Fick tag i en personal och frågade om han möjligen visste var min bil var. Jag försökte förklara att det inte såg ut så här där jag parkerade. Han insåg att jag måste ha ställt mig på andra sidan huset.

Klickar man på bilden och kollar noga så ser man min fina parkering. Alldeles intill ingången. För jag gillar inte att gå nämlich. Man kan säga att jag stod ganska ensam där. Men hur det nu var så fick jag ju gå en kilometer för att hitta tillbaka hit. Karma

Sen lyfte vi in tvåhundrafemtiotusen kilo i bilen och drog till jobbet. Eftersom tonåringen skulle bort på kvällen och maken är på konferens med middag, så passade talibanen på att beställa den bästa middagen hon och jag vet. Mer om det strax.

Sen fick jag ett samtal från skolan. Talibanen ville absolut ha med sig en kompis hem. Där rök min planerade myskväll med henne. Satte mig i bilen kl 15.45 för att hämta dom. Men först lite köer. Har folk inga jobb, eller jobbar alla deltid?

Jag lägger mig i buss- och taxifilen. Bakom mig sitter en sur taxichaufför. Som tutar en gång i minuten. Jag låtsas som om det regnar. För jag vet som strax kommer.

Där bak sitter han. Gubbajävel.

Han fortsätter att tuta men alldeles här så dyker den här skylten upp. Som ni inte ser. Som ingen annan heller ser, eftersom det är trädgrenar i vägen. Där står att man får köra i bussfilen under vissa klockslag. Vilket jag alltså gör. Men idioten fortsätter att tuta och har sedan en stund satt på helljusen. Man kan säga att den är taxiidioten kan vara glad att jag var på bra humör för annars hade han lätt kunnat få ångra att han vaknade den här dagen. Till slut kör han om mig och ger mig fingret. I love you too baby, ropar jag ut genom fönstret.

Kommer hem och går upp till övervåningen. Men först måste jag ta upp makens två par strumpor från trappan. I det här huset används nämligen trappan som en tvättkorg.

 Suck, suck och trippelsuck. Vidare in till talibanen. Som, trots att jag tjatar, fortfarande tycker att det är jul varje dag.

Fast mitt ärende hit in var den här;

Talibanen har alltså en storasyster på knappa 20 år som tyckte att lillsyrran skulle ha en egen telefon, så hon köpte en i födelsedagspresent i somras. Inte så smart. Just den här kompisen, som är hemma idag, älskar att tillsammans med talibanen ringa halva Sverige. Så jag gömde den.

På vägen ned råkade jag gå in i tonåringens rum. Och såg att frukostresterna stod kvar. På golvet. Fick ett psykbryt.

Passade på att plocka och städa lite. För i morgon kommer städerskorna efter flera veckors ledighet. Halleluja.

Just det. I företagsflytten dök det här upp.

För några år sen så fick jag sprojtans nya golfklubbor av maken. Jag har aldrig i hela mitt liv spelat golf. Som om jag har tid liksom. Så den här bagen har jag inte ens öppnat. Någonsin. Bar ned den till källaren.

Ut till köket för att göra värsta godaste middagen;

Japp. Blodpudding och bacon. Herregud som vi njöt!

För nån vecka sedan så köpte jag en kokosnöt. Jag kan ju inte äta sötsaker längre och tänkte att det skulle kunna funka med kokos. Problemet är att jag inte orkat gå ned till garaget och hämta hammaren.

Men så kom jag ju på att ärkehamstern och latkorven till make hade en. Utanför sitt arbetsrum:

Jag blev så till mig i trasorna och tänkte inte på konsekvenserna när jag bankade skiten ur kokosnöten. Pang, tjoff, så sprutade det kokosmjölk över halva köket.

Och den smakade skit. För att den var rutten.

Så nu är jag sur. Hejdå.

Ojoj

I går kväll ringde killen som ska måla vårt showroom på kontoret. Han kommer klockan 08.00 idag.

Tror ni jag har köpt målarfärg?

Och den färgen jag ska ha är av ett speciellt märke och ska dessutom blandas, så det är ju inte direkt att man sladdar in på Bauhaus.

Jag är en jävel på att trolla men jag tror att det här blir aningen svårt. Even for me.

Apropå att smaka

Kom hem och var stensur över att matleverantören, Matkomfort.se, kör vegetariskt idag. Nån getostgratinerad rödbetshistoria och quinoasallad med tomat, äpple och rostade pumpakärnor.

Jamen ni hör ju...och ser.

Jag är typen som är övertygad om att det är förenat med direkt livsfara om man äter något grönare än möjligen tomat och gurka, så jag kände att nu får jag nog ta och maila dom. För det är andra gången på kort tid som de kör med såna här konstigheter.

Menherregudihimlensåjävlagottdetvar!

Smaka på veckans äckligaste ord

I
N
V
E
N
T
E
R
I
N
G

Det är vad jag har sysslat med större delen av dagen.

Kräka sig lite tror jag visst.

När man sätter i halsen 04.55

Vaknar som vanligt tidigt och sitter i soffan med datorn i knät och jobbar. Har tv:n på. Intill mig har jag min frukostbricka med ostmacka och en kopp te.

På med datorn. Första tuggan av mackan. Då fångar något mig på tv:n. Ett program på National Geographic som heter De missanpassade.

Min macktugga hamnar mitt i ett klipp där de berättar om Arthur, en engelsman (tror jag) som har lite konstiga matvanor. Just precis då så sitter han till bords, med några andra dårar, och inmundigar potatis, sås och långkokat grävlingshuvud. Just det: grääävlingshuvud, och ja, HELA huvudet inklusive tänder, ögon and everything. Säger yummie yummie när han äter hjärnan. Tycker att ögat är gott men spottar ut irisen som är "lite hård". Speakern talar om att han äter trafikskadade djur. Alltid. Hans grej liksom.

Nån som vill ha en ostmacka?

Undrar ni vad jag gör? Varsågoda, roligare än så här blev det inte

Early birdy på jobbet, går igenom mail.

Försöker komma i kontakt med mattuthyraren till mässan.

Levererar in smidesinventeringen i datorn.

Gör en ritning över vår mässmonter och faxar in en beställning till mässan. Som jag borde ha gjort för två månader sen.

Beställer kartonger, som vi använder för att skicka ut varor till våra kunder. 115 kr st. Ja, du hörde rätt; styck. Jättebilligt. Not.

Flyttar undan möbler från det rum som ska bli vårt showroom eftersom målaren kommer any second. Kom på att jag glömt att köpa färg. Kan kanske vara bra, eller vad tror ni?!

Sopar lagergolvet. Svär lite över kollega som uppenbarligen inte delar mina åsikter kring ordning och reda.

Tar emot och packar upp leveransen av våra nya designade smidesprodukter, som ska presenteras på mässan nästa vecka. Smeden har skickat mig en present. En ljustavla med linoljebrända smides-"plattor". 120 x 95 cm och väger 26 kilo!  Hej och hå vad den blir lätt att placera hemma...eller inte. Fast den är sååå snygg. Tar med den till mässan som dekoration. Med lite tur så kan vi ta beställningar på den. (Han har gjort en minivariant på 20x15 cm som vi kommer ha i sortimentet.)

Små "koppar" som man lägger värmeljus i.

Sen kom fastighetsskötaren och jag fick tala om i vilka vägguttag som det har smällt och på vilka ställen takbelysningen inte funkar, pga det.

Efter det kom kära vänner på besök och vi drog i väg till Bromma Blocks för en långlunch. Tack Malin och Tanja, alldeles för sällan..! Den sistnämde är flygledare på Arlanda och ska alldeles snart dra iväg ett år till Namibia för att lära dem hur man landar flygplan. Eller nåt.

Tillbaka till jobbet och kolla mailen. Akut mail från layoutaren om att vi har problem med vår satsning av brickor. Placeringen av texten på frukostbrickorna blir svår att trycka. Mail och samtal fram och tillbaka med brickfabriken på Öland.

Fortsatte med mässförberedelserna. Kollade så att sändningen till Norgemässan kommer funka med DHL. Yes, kill me slowly...(ni som varit med förr vet vad jag pratar om).

Nästa vecka har vi alltså en viktig fackmässa här i Sverige. Dagen efter att den slutar så flyger vi till Norge för samma slags mässa där. Då skall våra grejer stå i montern. Transporterade under natten..

Glömt bort att beställa matta och lite annat till Norgemontern. Fixar med det.

Rörmokaren kommer. Han som installerade vår trinette och måste ha varit full som en jävla alika eftersom det läcker vatten och han har lagt elkontakten på insidan, så just därför har två olika eluttag smällt, varför vi har en miljard förlängningssladdar. Hinner inte ta hand om honom utan hänvisar honom till kollegan.

Grävde fram alla lampskenor. Konstaterar att vi har dubbelt så stor monter nu mot vad vi brukar ha så jag fick sätta mig i bilen och åka ut till Fredells Byggvaruhus och snacka med lampavdelningen. Som inte kan få fram extra många lampor till mässan börjar. Det slutar med att vi får beställa via elkillen. 25.000 kr. Som jag inte hade räknat med.  Messar upp till direktören/gode vännen på Fredells om att jag vill ha en kopp te och att jag nog kanske snor deras spotlights som de har som butiksinredning i stället. Verkar vara en billigare lösning. Direktören svarade inte så jag åkte tillbaka till kontoret.

Vännen och dekoratören av vår monter ringer och vi går igenom lite saker. Hon har galna idéer, men montern kommer bli kalasfin. Jag ger henne fria händer och litar på henne fullständigt.

Tar fram monterinredningen till Norge-mässan och försöker räkna ut hur mycket mer plyfaväggar vi måste köpa. Ja, i Norge måste man ha med sig sina egna väggar till mässan. Helt jävla sjukt. För att inte snacka om tungt.

Packade ihop artiklar från en ny leverantör och åkte hem. Måste gå igenom dessa med maken när han kommer hem. På vägen hem ringde layoutaren och påtalade ännu mer problem med våra superfina brickor och bad mig godkänna ett förslag "och du har 30 minuter på dig". Sladdar först förbi den lokala klädaffären för att byta ett par nyinköpta byxor. Jag har visst gått ned 38 kilo sen i februari och kan inte längre ha strl 42. Nämen oj vad jobbigt! Järnet därifrån, ringa skolan och be talibanen att hon går ut. Plockar upp henne. Låtsas höra vad hon säger medan huvudet är fullt med jobb. Skitbra mamma.

Direktören på Fredells ringer och undrar om jag är kvar. Snabba killen liksom.

Hem och ta fram kycklingen, in i en smord form, på med såsen från Matkomfort, skjuts in i ugnen. Fixa med äckliga broccolin, i med riset, på med datorn. Kolla in och INTE godkänna nya layouten. Panikringa fabriken, som ska trycka brickorna, och som ville att vi skulle ordna en ny design pga tekniska problem. Tjata lite på honom, tjata lite mera. Chansa på att vår design blir bra i alla fall. Lägga på.

Äta sig lite.

Talibanen vill lära mig en ny dans. Dansa sig lite. Bli lite yr i huvudet av allt snurrande.

Kollega ringer. Vill göra utskick till våra kunder. Jag måste fota. Jag ringer maken och ber honom ta hem lite av våra nya smidesprodukter. Jag lägger fram kameran.

Städa undan lite grejer. Svära lite över maken och hans ordningssinne. Nä förresten, svära skitmycket.

Make kommer hem med produkterna. Hämta vit filt och lägga på matsalsstol, som får agera bakgrund. Fota. Svära lite över taskigt ljus. Kollega kommer få mycket att göra med friläggning och ljussättning av bilder. Ladda över till datorn. Maila kollega.

Sätter mig i soffan och skriver världsalångt skittråkigt inlägg. Klockan är 19.50.

Låtom oss hoppas att livet blir roligare för er i morgon.

Säkra kort

Jag är skitsur så jag roar mig med att beställa stensäkra grejer.

Två fotpyjamasar till talibanen. Ett par klick och en 500-hundring senare så är de på väg. (Eftersom ni kommer fråga)

Är maken snäll så kanske han också kan få en.

Familjen nörd liksom.

Nä, oroa er inte. Maken skulle hellre dö än att sätta på sig en sparkdräkt.

...till skillnad från hans ûbersexiga fru, hehe.

När inget händer och man inte vet om saker och ting är äkta eller plagiat

Jobb 24/7
Inga bråk med chefen
Inga bråk med maken

Så klart att det suger här då.

Fast jag kanske skulle kunna berätta om Canada Goose-jackan, som jag hämtade ut i dag på Posten.

Mycket tyder på äkta vara.

En del småsaker råder det lite tveksamhet till. Kanske.

Har inte bestämt mig för vad jag tror ännu. Måste undersöka saken lite närmare först.

Och kanske ladda batterierna för ett illvrål bort till Amerikat.

Apropå inlägget om kyssar

Årets hittills roligaste kommentar kommer från Livet innan Liten:

"Jag frågade maken när vi slutade kyssas varje dag. Svar: Aldrig, vi glömmer ibland bara.." ...och så fick jag en kyss som fick det att knorvla sig i hela magen och skapa snigelspår i kvarteret."

Minns ni min Canada Goose-jacka

Maken beställde ju en jacka till mig i julklapp. Eftersom jag fryser ihjäl.

Jag har väntat varje dag på den där jackan och när jag nu gör en så kallad tracking så får jag upp detta:
　 2011-01-08 22:10:00 KINGDOM OF SWEDEN Handed over to Customs
　  2011-01-09 09:13:00 KINGDOM OF SWEDEN Released from Customs

Så bra att den har blivit frisläppt. Med lite tur så kommer den i morgon. Skitbra nu när det är 3 plus ute.

När kroppen säger stopp

Igår hände nåt konstigt. Jag drog iväg på ett jobbärende till Bauhaus och när jag kom hem så skulle jag sätta mig och jobba. Var tanken.

Redan på morgonen så kände jag mig skum i kroppen och när jag kom hem så hade jag ont överallt. I lederna. Jag var fullständigt orkeslös.

Så följande 8 timmar tillbringade jag i soffan och bortsett från att jag vevade ihop en nödmiddag till familjen, så rörde jag mig inte ur fläcken. Klockan 21.00 vaknade jag av att maken ledde mig upp till sovrummet.

7,5 timmar senare vaknar jag. Förvisso trött som f-n, men värken var borta. Men det här med tröttman är jobbig. Jag är svintrött varje kväll och har svårt att hålla mig vaken efter 21.30. Jävla kul fru man är.

No wonder att man inte orkar kyssas.

Sex? Haha, vilket jävla skämt. I det här hushållet idkas det umgänge 6 månader om året för mellan augusti och februari så har vi vår högsäsong och då jobbar vi ihjäl oss. Skulle nåt hända däremellan så är det liksom "woooaaaw, vad hände"...liksom. Ja, jag överdriver kanske lite, men det är en himla tur att vi är på samma planhalva.

Nu ska vi prata kyssar

Av närmare 3500 inlägg så har jag möjligen skrivit om det här förut. Kanske för att det gror lite.

Härom dagen så kysste jag min man. Alltså, vi pratar tunga ner i lungorna. Eller ja, inte riktigt kanske men ni fattar.

Vi har varit tillsammans i 13, 14 eller om det är 15 år och jag kan inte ens komma ihåg när vi slutade göra det varje dag.  Scary

Och det är nu ni ska säga att jag inte är ensam om att ha slutat med kyssar.

------

Alltså NU....tack.

Och vad hände här liksom

Ser ni sprickan? När jag åkte hemifrån så var den 10 cm. 

Nu täcker den halva rutan. Kommer jag få framrutan i knät, eller?

Gaaah, jag orkar inte.

Ehh, hur gick det här till?

Det är is på INSIDAN av framrutan...Är det normalt, eller?

Ur ett telefonsamtal mellan make och hustru kl 18.38 en fredagkväll

Make: "Jag tänkte jobba hela dagen i morgon. Måste sitta på kontoret och fixa bokföringen. Du kan ju ta det lugnt då."

Hustru: "Åh vad bra, då kanske jag kan ägna mig åt huset." Läs: städa.

Make: "Eh..men har du koll på mässan? Är allt klart?"

Hustru. "Nej, inte alls, men det vore skönt att vara ledig."

I hustrus huvud: Tror han att han ska få sex det närmaste decenniet så tror han jävligt fel. Kul att man har varit ledig EN dag på två veckor liksom.

Middagstips en fredag tack.

Tell me what to eat.

Inget som tar hundra år att laga please.

Ett sms från en Finfru

"Varför kan jag inte bara tänka till lite innan jag visar Beirut för er. Det kunde jag väl lista ut med tårna att jag skulle få en skopa för. Men allt var värt det, för trots äckelpäckelmat och bilder på tomma musfällor, så hade vi en superbra middag..tyckte vi alla.

Så om du bara skriver i din blogg att vi bara har musfällor utifall att..och att barnen stökat till lite under källartrappan, så kan ni få äta middag här fler gånger!

Darling. Nu har jag gjort det.

Och vet du vad vi ska göra nästa middag? Jo ser du, vi ska öva oss igenom det här med att steka pannkakor. Utan vaniljsocker, som du har i för att "slippa stanken"...de två gånger det har stekts pannkakor i huset..typ. Det vore väl fint om flickorna för första gången fick uppleva lite pannkaksdoft i köket?!

När vi är färdiga med det här kök- och matprojektet så kommer du känna dig väldigt anal-fri. I promise.

Puss puss

Ööörn..öörn, du är död

Det kanske inte har undgått någon att jag jobbar som ett litet svin. Det är företagsflyttar, röjning av nya kontoret, städning, tung planering av två mycket viktiga mässor som är i antågande nu i januari och en massa annat jidder. Jag har inte jobbat så mycket som jag gör nu under hela mitt liv. 

Mm. Det har alla fattat vid det här laget.

Idag jobbar jag hemifrån. Öppnar nyss mailen. Från maken;

"Varför är inte vi med på Elmia-mässan?"

Om nyheterna (hoppsan, vad hände med texten?) i kväll berättar om en fyndet av en död man, överkörd 11 gånger på sin insnöade garageinfart, så blir nog ingen förvånad va?

Om en kväll hos en Finfru, för er som är insatta

Efter mitt långa inlägg om Finfrun, som hon inte ser förrän sent på eftermiddagen eftersom hon naturligtvis varit på NK´s rea för vipkunder, alltså inte den för oss som har det så kallade Nyckelkortet och som får vara där före alla andra dödliga. Nä, det här är vip-vip-rean för de som har det svarta NK-kortet..Oj, jag tappade bort meningen där..jo, men när hon kom hem från den så upptäckte hon mitt inlägg. Och jag får ett sms, som jag av hänsyn till inblandade redigerat lite;

"Helt seriöst. Om du drar i gång med chokladbollar då går jag och kommer hem i morgon. Och det är ingen idé du försöker med X för han och jag är lite okontanta just nu så då lär det bli divorce. Var lite snäll mot mig nu när det är så jobbigt. En sak i sänder. Skippa bollarna och jag lovar att vara trevlig."

Nu förstår ni kanske vilken big deal det här med tacosen är...

I alla fall. Vi skulle vara där 18.00. Klockan 17.57 kliver vi ut ur huset. Då får maken för sig att ta fram snöslungan. Och slunga sig lite snö. På altanen. Och köra sladden in i slungan.

Lite svordomar och meckande på det så kunde vi sätta oss i bilen. Jag skulle köra men bilen satt fast. Maken ber mig mova my ass, för självklart kan ju inte jag få loss bilen. Det är ju bara män som kan.

Nu kunde jag inte ta några bilder för då hade jag varit en skild kvinna idag, men låt oss säga så här: efter 20 minuters grävande, en jävulskt massa svordomar inkluderande "men det FATTAR du väl att du inte kan köra in på garageuppfarten när det är så här jävla mycket snö!" och millimeter ifrån att köra in i murpelaren, bilen gled mot den hela tiden och han var vansinnig, så kom vi loss. Talibanen avslutade det hela med "nu får du faktiskt be mamma om ursäkt!"

Så när vi parkerade utanför värdparet var jag en skitförbannad fru. När Finfrun öppnade sin röda dörr, iklädd sina nya Vera Velourbyxor, så tryckte jag upp en Moet Chandon i ansiktet på henne och sa: "öppna, fort som fan!"

När jag kom in i köket så såg jag anledningen till varför hon skjutit upp middagstiden en timme.

Allting var färdigt. Tanken var ju att jag skulle slabba runt i hennes kök, men nejdå. Hon tyckte att hon varit skitsmart som förberett allt. Jag öppnade grytlocket och sniffade på köttfärsen, samtidigt som Finfrun med bestämdhet intygade att hon visst hade haft i jättemycket mexicansk armhålekrydda. Dock är den yngsta dotten väluppfostrad, så hon tjallade och berättade att mamma bara haft i yttepyttelite. Så fram med den inhandlande kryddan och ösa på lite.

Och kolla duken. En fin duk. Men givetvis en vaxduk...En sån som vi andra använder när våra barn ska använda vattenfärger, eller hålla på med lera.  Finfrun använder sin till tacogäster.

Bortsett från dukningen av en dödskalleservett till mig så kom hon på nåt annat som hon visste att jag inte kunde protestera mot;

 Jag har, om möjligt en inte så bra regel med talibanen. Hon får inte dricka läsk. Too much socker och allmänt onödigt tycker jag.  Men självklart blev talibanen serverad Sprite. "Du får HUR mycket du vill", sa Finfrun och öste på. Hela kvällen.

Sen fick jag för första gången dricka Prosecco. Med sugrör som hon tvingade mig att ha i. Don´t ask me why. Men gott som f-n var det. Även om alla runt bordet strax efter det här glaset blev dubbla upplagor.

Och efter så mycket drickande så var jag tvungen att gå på toaletten. Egentligen hade jag velat lägga ut en bild på den, för den är otroligt fin, men Finfrun är lite privat av sig så jag låter bli. Däremot skrattade jag gott åt den här detaljen;

Vikt toapapper. Jag sa väl att hon är från Östermalm va?!

Vi hade en sjukt trevlig kväll och det fina var att den lilla Ladyn nog blev aningens på kanelen efter intaget av det här;

Helena, du ser va?! Och den var jättegod!

För några timmar senare så berättade hon att hon skulle avslöja nåt pinsamt. Eller rättare sagt, jag skulle få ta del av a very big secret om henne. Sen öppnade hon källardörren.

Sweet Lord.

I min källare så kan man lätt säga att en granat har briserat. I synnerhet eftersom jag lever ihop med norra Europas största hamster.

Men den här. Haha, I got you baby! Här har en Hiroshimabomb exploderat! Jag smygfotade lite men vågar inte visa mer än så här.

Jag bor i ett av Stockholms så kallade överklassområden. Och området är indelat i olika fin-finare-finast-område. Finfrun bor i Finast-området. Så klart.

Och jag bor i Finare-området. Men jag stannar gärna i mitt område för jag har inga såna här kompisar hemma hos mig.

Nu ska jag äta lite Alvedon. För jag har sjukt ont i håret idag. Sen ska jag invänta ett sms från Finfrun där hon talar om att hon just dött av skam över att jag visat hennes källare på bloggen. Men hon kan trösta sig med att huset i övrigt är i top noch-klass.

Och jag tror bestämt att jag älskar henne lite mer nu när jag fått ta del av denna superhemlighet...

Välkommen

En enda person får den här dukningen...

...I wonder who...

Hur svårt kan det vara

Är det fler än jag som har en man som lider av samma sjukdom?

Hur man stressar upp en finfru

Jag har en kompis här i hooden. Den lokala kändisfrun. Hon som jag kallar Finfrun ni vet.

En liten lady som är uppvuxen på Östermalm och som självklart hamnar här i finområdet. Bortsett från att hon passar in på alla fördomar man kan ha om sådana lady:sar så blev nåt galet vid avlingen därborta på Öfvre,  för hon har nämligen en helt sjuk humor.  Skojar inte. Och det är därför jag är kompis med henne. Plus att hon är jäkligt trevlig och snygg som få. Sen är jag lite kär i hennes kalassköna döttrar också. Ovanpå allt så har hon naturligtvis en lika sjuk och trevlig make. Superlativen flödar så nog om det.

Hon har en del tics. Allvarligt åkommor. Lyssna på det här, och det är dagens sanning utan något som helst skarvande:

I hennes hem får man inte äta tacos. Hon tycker att det är asäckligt eftersom tacokryddan "luktar som en mexicansk armhåla" (don´t ask me how she knows). Plus att det blir kladdigt överallt. Och baka ska vi inte ens prata om. Bakar man så blir det nämligen skitkletigt. Och man smutsar ned en massa attiraljer. För att inte tala om mjölet som hamnar överallt. Alla vet ju hur slemmigt det är när man ska torka rent med disktrasan och mjölet blir geggigt. Amen ni hör ju.

Jag har hur många historier som helst men med risk för att de kan missförstås, och nån därute skriver nåt elakt om henne,  vilket hon inte förtjänar, så tar jag det lite easy. Men, vore det inte för hennes övriga kvaliteér så skulle man lätt kunna anta att det är något som inte står rätt till  på övervåningen.

Så ni kan ju tänka er vad hennes små arma döttrar har gått miste om genom åren: tacosmiddagar, bullbak och den värsta rysaren av dem alla: baka chokladbollar.

Men, just det här med tacos sitter väldigt hårt inne hos damen.

Det var alldeles nyss julafton. När Finfrun i fråga öppnade en av mina julklappar, som hon fick hårda instruktioner om att göra i närvaro av övrig familj och släkt, så var det mycket nära att det sprang läck i den bakre regionen på henne. 

I paketet låg ett sånt där paket Taco Dinner, med sås, krydda, skal och allt ni vet, och en lapp:
"Jag, maken och talibanen kommer över på valfri dag före skolstart och lagar tacomiddag med din man och dina barn i DITT kök." Typ så.

Härom dagen var hon här och jag påminde henne: "pick a date honey". Hon försökte med alla möjliga undanflykter och det var den ena ursäkten efter den andra men lyckligtvis så var hennes make med, varför vi styrde upp det hela utan henne.

Så i kväll ska vi hem dit. Jag är rätt säker på att hon har slängt tacokryddan så jag tänker sladda förbi ICA och köpa ett par tre stycken.

Sen tänker jag sätta henne på en stol i köket. Därifrån ska hon åtnjuta synen av oss andra stökandes i köket.

Jag undrar om jag inte ska ta med mig havregryn, kakao, smör, socker och pärlsocker också. Jag menar, när vi ändå håller på.

Hur man fyllnar till på ett glas champagne

Jeezus, rätt upp i pannbenet.

Är maken snäll så kanske han får sova gott i ikväll.

Well, han kan ju hoppas i alla fall.  Jag lär nog somna.

Typ; kliv på och känn dig som hemma.

Nån som vet?

Maken bjuder på middag. Har de bra käk här?

När maken tror att jag inte har koll

Kom precis hem och råkar gå förbi makens bil. Idag har han varit "barnvakt" åt talibanen och hennes bästis. De har uppenbarligen åkt bil.

Utan bilkuddar.

När man är gift med ett opedagogiskt pucko

Jag har en 7-årig dotter. I bloggen kallad talibanen. (Av olika anledningar. Orkar inte förklara, men det har ingenting att göra med Osama bin Laden och hans polare.)

Hon är sjukt smart. Även om jag är objektiv. Men ibland är hon lättlurad som en tvååring.

Hon har en mamma som kanske inte alltid är så pedagogisk. Som när jag ganska nyligen lurade i henne att man faktiskt får fyrkantiga ögon av att glo för mycket på tv. Ni som läser mig vet att hon fick råpanik när jag sa det. Sprang in i badrummet och storgrät eftersom hon kunde se "att de börjar bli liiite fyrkantigt mamma." Jag vet, I´m evil.

Men det har funkat. Hon frågar då och då, efter att hon varit medveten om att hon tittat för mycket på tv:"Mamma, kan du kolla om de börjar bli fyrkantiga?" Så får jag låtsas undersöka och humma lite, och sen säga: "Mnjaa, kanske lite så du får nog ta det lite lugnt ett par dagar."

Hon har däremot en pappa som inte är så jävla smart.

För två minuter sen så vänder hon sig mot mig:

"Mamma, hur ser mina ögon ut, är dom fyrkantiga igen?"

Och medan jag låtsas undersöka så fortsätter hon;

"Förresten, pappa säger att det kan se ganska coolt ut med fyrkantiga ögon!"

En liten lätt kastrering kommer ske i kväll när han kommer hem från jobbet.

Ni som kan nåt om klick-golv

Hjälp kärringen.

Jag ska alldeles snart ställa ut på Formex-mässan och håller på att planera montern. Eller rättare sagt, jag har en bloggvän, som är guld värd, och som ska designa hela montern åt mig. Av olika orsaker så kan jag tyvärr inte tala om vem det är, och därmed ge henne lite mer officiell credit..

I alla fall. Jag har 100 kvm golvyta och brukar i normala fall hyra matta av mässan, men då det kostar skjortan och lite till, så tänkte vi nu köra en egen variant. Tanken var att vi skulle inhandla ett så kallat klickgolv i laserad laminat från ByggMax. Asbilligt, 100 kr/kvm.

Nu får jag höra att det

a) är snortungt, alltså jobbigt att transportera
b) det är assvårt att lägga..tar tid med andra ord
c) att det går sönder om man tar i sär det. Tanken är att vi ska återanvända det till flera mässor, eller åtminstone en till..

(Allra helst hade jag velat köpa 60x60-rutor modell heltäckningsmatta, men det kostar 25000 kr så det går fetbort. Såvida jag inte får tag i nån som grossar dom till mattaffärer...ni hör att jag är ute på fiskejakt va?!)

Tell me what to do.

Ku ku kundservice...på Tele2

Idag ringde chefen för Tele2´s kundservice. Hon bad om ursäkt och berättade att hon under sina år på företaget aldrig varit med om något liknande. Allt som kan gå fel har gått fel med vår flytt av abonnemang. Så illa att "vi kommer ha det här som skräckexempel vid våra utbildningar". Jag berättade att jag väntar på att abonnemangen skulle bli inkopplade så som idag faktiskt. Att jag just precis då gick och undrade var teleteknikerna var.

Jag var helt lugn.

Jag var artig.

Jag höjde inte rösten en endaste gång.

Jag sa inte ens "jävla skitföretag".

15 minuter senare ringde nån teknikchef. "Jag hörde att du hade problem med ett nummer, 08-31 xx xx?"

"Eh, nej. Det numret kopplade ni in den 19 november. Jag har däremot tre andra nummer som Relacom ska koppla in idag."

Jag  var helt lugn.
Jag var artig.
Jag höjde inte rösten en enda gång.
Jag sa inte ens "jävla skitföretag".

1,5 timmar senare ringde teleteknikern. Eller vad en sån nu kallas. Han undrade om vi hade "några linjer in".

"Eh, det känns som om det var just det DU skulle ordna. Och nej, jag vet fortfarande inte vad utflyttarnumret var."

Jag var helt lugn.
Jag var artig.
Jag höjde inte rösten en enda gång.
Jag sa inte ens "jävla skitföretag".

Även om jag kände att jag var på g att elda upp mig.

Inte ens när han sa;

"Är det okey om jag kommer i morgon förmiddag. Jag har lite mycket just nu."

Kan nån se till att Tele2 går i konkurs?

Så kan jag göra lammstek av det där jävla Frank-fåret sen.

Va va vadå?

Är det meningen att jag ska fatta, eller vadå?

Sov-Skalman

Jag ser att det är en del nya här så just för er så kan jag tala om att jag är GBP-opererad. Jag har alltså strypt magsäcken. Och gått ned 35 kilo. Detta medför att jag har fått lite annorlunda matvanor.

Som det här med socker. Äter jag för mycket socker så somnar jag. Pang, tjoff, bom. Det går inte att hejda. Något jobbigt om man är bortbjuden och kanske äter något som till synes inte har socker i sig, men ändå har det. "Ursäkta mig, jag ska bara...zzzzzz". Ungefär så. I en kvart-tjugo minuter, sen är det lugnt. Ofta får jag också hjärtklappning och skakar i hela kroppen. På GBP-språk kallas det för att man dumpar.

Ikväll käkade jag fiskpinnar, potatis och remouladsås. Innan sista tuggan hade landat i magen så höll jag på att somna med huvudet i tallriken. For real. Och kunde för mitt liv inte fatta varför jag plötsligt blev så trött. Och varför denna plötsliga hjärtklappning. Visst, jag har slitit som en babian med att bygga hyllor, lasta om pallar och annat skit idag, men ändå.

Så jag reste på mig och dog på soffan tre meter därifrån medan tonåringen med pojkvän plockade undan. Helt komatiserad. Sen läste tonåringen på flaskan med remouladsås.

Hur många visste att det är svinmycket socker i remouladsås, hand upp!

Blä-mat

Sedan snart nåt år tillbaka så har vi mat hemlevererad från Matkomfort. Sjukt god mat. Aldrig samma. Den ende som protesterar är talibanen som tjatar hål i huvudet om att vi ska äta "vanlig" mat.

Nu under mellandagarna så levereras det ingen mat. Jag försöker ändå upprätthålla nivån men det går så där kan jag säga. Idag hade jag bestämt mig för kyckling med gorgonzolasås. Det blev ett jädra liv här hemma så vad står jag och steker om inte fiskpinnar. Med kokt potatis och remouladsås.

I morgon "krävs" det makaroner och köttbullar. Det skulle man kanske kunna stå ut med. Om köttbullarna var hemmagjorda, men se, i den här familjen så tycker man inte om hemmagjorda. Nä, det ska vara svinäckliga Mamma Scans.

De där 35 kilona som jag tappade förra året lär ju komma tillbaka rätt snart om inte kocken på Matkomfort tar och kommer hem från sin julledighet.

Om ett skithus

Mina städerskor är på semester och det är major crise här i huset. Så i morse bestämde jag mig för att ägna större delen av dagen till att städa.

I normala fall tar jag våning för våning, men nu började jag med att demontera granen. Hälften av kulorna hann jag med innan maken kom på att vi var tvungna att jobba. Hemifrån.

Förvisso hann jag ta en dusch i morse, men både maken och jag satt i myskläder och jobbade för fullt när det ringer på dörren. Jag i blommiga, alldeles för stora pyjamasbyxor som passade perfekt för 35 kg sen. Mmm, ni kan ju föreställa er hur de sitter idag. Till det ett linne från GeKås i Ullared. Unbelievable sexy.
Maken har på sig rutiga pyjmasbyxor, förvisso Calvin Klein, samt en gammal tröja från hotell Caesars Palace i Las Vegas. Att kalla den urtvättad vore ett förskönande av verkligheten. Den är bortom allt vad urtvättat heter, men eftersom han är en ärkehamster, så kan givetvis inget slängas och "den är ju så jävla skön." Han ser ut som en riktig hunk alltså. Trailer trash hunk.

Och statusen i huset är följande: två megaskitiga badrum, det ena med ett tvättberg som får Himalaya att framstå som ett väg-gupp. (Jobbigt ord det där..)

En matsal med kartonger och allehanda bråte framför den öppna spisen. Maken lider ju svårt av "måste-bränna-upp-allt-som-går-sjukdomen. Halva golvet är täckt med ska-snart-eldas-grejer. Den andra halvan täcks av hans jobbgrejer. Allt från påsar med bokföringspärmar, videofilmer som är på väg till butikerna (vi har ju ett gäng videobutiker), en hammare (som har legat där i två månader) reklamutskick sen 6 månader tillbaka ("man måste ju kolla vad de skickar ut"), tomma plastpåsar (for what I dont know), ett par jobbväskor (varför ha en när man kan ha flera liksom), femtioelva olästa Café-tidningar, lika många lika olästa golftidningar, en dator som ska installeras "snart", en svart, full, sopsäck med skräp från hans kontor här hemma.

Kontor ja. All den här skiten finns alltså i matsalen. Som ligger vägg i vägg med hans arbetsrum. Men varför ha allt i arbetsrummet när man kan fylla ett matsalsgolv..och reta gallfeber på husfrun.

Vidare ut i köket så har vi en miljon prylar som ligger på alla köksbänkar. På en av dom ligger 6 olika brödsorter. Återigen; varför lägga dom i brödlådan när man kan ha dom framme...

Och eftersom vi använder oss av köksingången som entréingång så har maken sina TVÅ par handskar/vantar liggandes på köksön. Jamen why not? Och så lite film som ska tillbaka till vår närmaste butik här hemma. En trälåda, som egentligen ska innehålla våra inkommande räkningar, innehåller allt från handkrämer till gamla outhämtade postavier och annat skit. Inget av det är mitt. Och så ytterligare ett gäng videofilmer. Sen har vi de förhatliga papperspåsarna med tomflaskor och gamla tidningar.

Ute i vardagsrummet så har maken lagt soffans samtliga kuddar i en hög. Plus några på golvet. Han hatar kuddar men jag ger mig inte. I soffan ska det vara kuddar. Basta. Två kvadratmeter av rummet upptas av Talibanens leksaker. På något sätt så har halva hennes rum flyttat ned hit. På soffbordet ligger Nintendo Wii-kontroller och legobitar. Och en tom Aladdin-låda. Ja, en tom...upptäckte jag några timmar senare. För nä, varför ska man slänga asken när man tar den sista biten? Verkar ju jäkligt onödigt.

Och så granjäveln. Som är halvt avklädd. På golvet nedanför står det 3-4 tomma plastbackar där julkulorna skall förvaras. Eftersom avklädningen har börjat så har kulorna "ömsat" av sig glitter. Över halva golvet.

Utöver det här så är det dammigt. Det har inte storstädats på tre veckor. Gästbadrummet, där maken och talibanen huserar, är skammens högborg. Gästhandduken är inne på andra veckan. Och eftersom själva badkaret aldrig används där så måste man med jämna mellanrum spola vatten i avloppet. Annars stinker det. Vilket jag nu i kväll upptäckte att det gjorde. På handfatet ligger talibanens och makens tandborstar framme. Och hårborste. Ofta också en tom toarulle, för alla i huset tror att vi har radiostyrda toarullar ser ni. Alla utom jag, som är den radiostyrda plock-idioten. Jag är sällan i det här badrummet så jag har inte så mycket koll.

Sen har vi sorgebarnet Hallen. Där det nyss uppslitna golvet är halvvägs uppeldat i den öppna spisen. Den andra halvan ligger travade innanför dörren. I ena hörnet har maken lämnat en stycken metallsåg, en stycken elsåg, en dammsugare, en skruvdragare och en sopsäck.

Den svartmålade trappan upp till övervåningen är full av damm efter fredagens golvplanksågning.

Okey, ni har bilden framför er.

Och nu ringer det alltså på dörren.

Det är Finfrun med make och barn. Finfrun som har ett hus där man kan slicka på golven utan att bli skitig. Finfrun som får ett epileptiskt anfall om kakorna ligger fel på kakfatet. Och en hjärtinfarkt for real om en smula förvirrar sig ned på golvet. Tilläggas ska att hon är så full av sjuk humor så alla dom där anala hang ups-en gör henne bara charmerande....som man skulle uttrycka sig här i hooden.

Och som tur är så älskar hon nog mig tillräckligt för att överleva Huset from Hell, men ni kan ju bara föreställa er vad som rörde sig i mitt huvud. Iklädd sagda mysbraller och i ett linne, med norra storstockholms samlade massa av gäddhäng änglavingar. Jag som ALDRIG visar mig i kortärmat. "Jamen kom in, fan vad kul." Typ. Maken viskade i mungipan "Måste jag gå upp och klä på mig?" "Äh, skit i det. Too late liksom". Så där satt vi i soffan. Som två ärketomtar. Och för att göra saken lite värre så ville dom se mig i den däringa fleecepyjmasen från Amerikat som de hört talas om. Sparkdräkten ni vet. Klart man bjussade på det när allt annat ändå var en disaster.

Men efter besöket så fick jag nog. Under 2,5 timmar så städade jag som en dåre.  Försökte ta igen det jag skulle ha gjort under dagen. Före besöket. Problemet är bara att det inte syns.

Imorgon ringer jag polska ambassaden och ber dem göra en efterlysning på mina städerskor. Sen låser jag in dom i min källare. For ever.

När man får oväntat besök

Den lokala kändisfrun,  hon som jag kallar Finfrun i bloggen, kommer på oväntat besök med familjen.... och har med sig en påse till maken.

De tycker att det händer för lite här i finhooden....

Se så, nu räcker det

Okey, nu har maken fått tillräckligt med smisk så nu går vi vidare. Misstag kan alla göra, en del mer eller mindre ödesdigra. Avsikten var ju aldrig att elda upp huset eller skjuta smällare på frun.

Eller ja, det sistnämnda kanske kan diskuteras. Hur som helst så är det smällförbud forever.

I går kväll skulle vi ha filmkväll med gäster. 20.30 sattes Tom Cruises senaste film, Knight and Day, på. Makens val. Bad choice kan jag säga.

Innan första scenen utspelade sig så sov jag. Och straffet för det lät inte vänta på sig för kl 04.44 vaknade jag. Så jag hängde framför tv:n i ett par timmar. Och tittade på ett program med Susannah and Trinny. Ni vet, de där engelska bruttorna som hjälper folk att klä sig. Idag handlade det om kvinnorumpor. Små, stora, skrynkliga, slappa, platta rövar. Hur man lär sig att uppskatta vad man har.

Efteråt stod jag i badrummet och försökte se efter hur jag ser ut bakifrån. Klättrade upp på bidén, stod och svajade och efter att ha vridit halsen ur led så kan jag konstatera att jag har en 70-årings baksida. En miljard cellulliter och en röv som när som helst touchar golvet.

Men framifrån är det okey. Jag är fyrtio-nånting och har en skitsnygg kropp. Så här 35 kilo senare.

Om jag tar av mig glasögonen och kisar.

Godmorning folks.

Amatörernas afton. En nyårsafton med maken. Dum, dummare, dummast

Jag tycker väldigt illa om fyrverkerier. Alltså, de är fint att titta på, men bara om någon annan bränner av dem. På långt avstånd.

Så i det här huset har det alltid varit strictly forbidden med sånt där. Tills igår. Tydligen. För under tiden jag spenderade 10 timmar på jobbet så passade maken och talibanen på att köpa fyrverkerier. Några stavar och nån sorts cocktail-historia med 16 smällare.  Talibanen var i sjunde himlen. Äntligen får vara med om fyrverkerier liksom. Mig försökte han blidka med att inhandla hummer, räkor och svamp-paj från den lokala fiskaffären.

Nåväl. Kvällen börjar med att vi först eldade vi upp merparten av hallgolvet, som sågats i småbitar. Skön känsla att se det äckliga golvet brinna i öppna spisen kan jag säga. Ska nog göra detsamma med köksgolvet tror jag bestämt.

Efter maten blev tant lite trött. Talibanen tjatade hål i huvudet på oss och undrade när klockan skulle bli tolv. Vi hade lovat henne att få vara uppe till dess och se på när pappa sköt smällare.

Så här trevlig var jag kl 22.00. Då hade orken tagit slut.

Sova sig lite soffa. Strax efter mig så slaggade talibanen in.

23.30 så väcktes jag av en förväntansfull 7-åring och en minst lika förväntasfull make. Här skulle det smällas smällare.

På med kläder och ut i snöyran. Det började jut jättebra; en av smällarna drog iväg åt helt fel håll, lyckligtvis inte mot oss. Dock blev talibanen tillräckligt skärrad för att meddela att "det här var nog inte så roligt i alla fall mamma."

Fem minuter i tolv så vill maken skjuta av den stora pjäsen. Den med sexton vad-det-nu-var-för-grejer-i. Jag sa att han skulle lugna sig till tolvslaget men icke. På´t bara. Och vad händer?

Det börjar smälla utav helvete och grejer flyger kors och tvärs. Rakt emot mig och talibanen, varpå jag rycker tag i hennes overall och kastar in henne och mig innanför köksdörren. Maken inser att nåt är fel och springer fram mot smällaren. Rättelse: Maken, FYRTIOFYRA ÅR, springer fram mot smällaren och ska sparka iväg den för nu åker varenda jävla raket mot huset. Han får en raket rakt på handen, så den svullnar upp och ser ut som en handboll.

Det syns inte här, men på andra sidan av den här lilla "kullen" så hade han kört ner den stora fyrverkeripjäsen. Typ 5-6 meter från huset skall tilläggas.

Kolla ovanför köksdörren där. En av raketerna flög rakt in i väggen. Det blev alltså brännmärken. Maken har med andra ord lite fasadmålning att göra till våren.

I efterhand kom han på att hela grejen skulle stå på plan yta. Handen var så illa däran att vi ett tag trodde att den var bruten och att vi skulle få åka in till sjukhuset.

Så man kan säga att prick klockan 24.00 så stod jag och talibanen i köket och tittade ut på en jävla krondåre, som hoppade omkring och försökte sparka iväg fyrverkerier. Och jag konstaterar att han inte ens kommer i närheten av några smällare så länge jag är fru i det här huset.

Och eftersom han lusläser era kommentarer, så kan ni gott skriva ett par väl valda ord till honom.

Det finns arbetsplatser. Och så finns det arbetsplatser

Så här ser det ut på mitt jobb just nu. Ni kanske fattar att jag måste jobba dygnet runt för att få ordning på skiten va?



Ja, vi är ju dvd-grossister också. 50.000 filmer senare så börjar det likna nåt..

Nä, har inte tid att sitta och häcka här, måste tillbaka till mitt glamourösa liv som egenföretagare. 

..ute på lagret. För medan ni sover ruset av er så har jag jobbat i några timmar. När jag kommer hem sen så ska jag berätta för er om min nyårsafton med maken.