Dagens tips!

Ta av skoskyddet INNAN ni knallar runt på Östermalms gator. Upptäckte det först när jag satte mig i bilen..No jävla wonder att alla stirrade.

Ärliga blå talibanögon.

Nattar talibanen.

-"Mamma, jag har en stark hemlighet i mitt hjärta."

Mamman, och tillika Nicke Nyfiken vaknar till liv;

-"Jaha. Har du ätit godis från godisskåpet?"

-"Näe, men det är en hemlighet som du inte kommer att tycka om, så då kan jag inte berätta. Alla andra hemligheter kan jag berätta."

Ehh. Jaha.

Får nog klura på det här ett tag.

Oh du härliga söndag.

Låt oss se vad denna vintersöndag hade i sitt sköte;

1. Dator kraschar.

2. Make vaknar och är snorförkyld.....och ni alla vet ju exakt vad det innebär för frun i detta hus.

3. Storhandla med en mycket grinig make.

4. Köpa sig en dator. Vela, vela, vela. Bestämma sig fort. Köpa sammalikadansomförut.

5. Hem, koppla in, koppla upp, kopiera och installera. Lyckades få över alla mail UTOM just precis de världsaviktiga mailen; som låg i IN-korgen. Grejtans.

6. Asgrinig taliban som, pga av oansvariga föräldrar, fick vara upp way too late igår, och då givetvis ger igen med råge idag.

7. Hustru på med hjälmen när den ännu mycket förkylde maken deklarerade att han måste betala husets privata räkningar.

Det bara MÅSTE bli en bra måndag.

...6 timmar senare

...är jag en avsevärd summa pengar fattigare.

Och feg. För jag köpte en likadan, men lite vassare...

Och nu ska jag tillbringa hela kvällen med att få ordning på skiten också.

Det var ju precis vad jag hade sett fram emot denna söndag.

Or not.

Klockan är 12.46

Och min dator kraschar just i detta nu. Fanihelvetesjävlaskit.

Talibanen och luggen.

Talibanen fick ju en lugg i fredags. För första gången.

Och nu handlar allt om luggen. Hon är livrädd att den ska försvinna.

Blåser ute: "Mamma, den stannar väl kvar?"

Ta av sig tröjan: "Försvann den?"

Simskola: "Men jag vill inte åka, tänk om luggen försvinner när jag badar?"

Herrejösses, om man bara hade sådana problem!

Viagra my friend.

Kina är ju framtiden i många bemärkelser.

Med anledning av att jag, bl a är i inredningsbranschen, så tog jag steget att vidga vyerna lite och surfa runt på kinesiska businessajter.

Det finns en megastor branschsida som jag gick in och registrerade mig på. Till den är tusentals kinesiska företag i MIN bransch knutna.

Nåväl.

Jag tillbringar ett antal kvällar, under en vecka, surfandes för att leta nya produkter att lansera. Ibland skickade jag emailförfrågningar till diverse intressanta PRYL-företag.

Sedan dess har jag blivit mailbombad med reklammail.

Vi snackar 10-12 om dagen.

Och hade det handlat om PRYLAR med anknytning till MIN verksamhet så fine, då kanske jag hade överlevt.

Men nä.

Jag får en jävla miljon mail om en enda sak;

VIAGRA.

I alla dess former och färger. (Visste inte ens att det fanns varianter.)

Och självklart;

"Shipped Privately And Discreetly To Your Door!"

Så om någon av mina manliga läsare känner att det kniper, hör av er så kan jag vidaresända dessa mail.

I've got plenty!

Talibanfunderingar en fredag.

Tonåringen peppar talibanen att klippa lugg.

Och talibanen vill ju givetvis se ut som sin 12 år äldre storasyster, så vi bokar tid. Men låter det vara en hemlighet för pappa och mormor/morfar.

Så idag var det den stora dagen.

Efteråt bestämmer vi oss för att våldgästa mormor och morfar. Det blåser ganska mycket när vi springer från bilen in i porten.

När vi kliver in i hissen så försöker talibanen nå upp till spegeln.

Hon är orolig.

"Mamma, är luggen verkligen kvar?"

Hoppsan. I elakhetens tecken.

Vi har en himla massa telefonnummer på företaget.

Dels för att många av dem uppenbarligen behövs, men också för att maken har separationsångest.

Så ett av dessa onödiga nummer använder vi egentligen inte just nu, men "det är ju så bra, och det slutar på 00, och ett sånt nummer vill ju alla ha."

Så bara-för-att så har jag det numret inkopplat på en telefon i mitt rum. Det är i och för sig bra med ett direktnummer till mig.

Det ringer hyfsat ofta i den. Jag svarar. Och det är alltid samma sak, nån har ringt fel. Oftast så har jag varit så stressad så jag har inte lyssnat så noga på vart alla tror de har kommit.

Den här veckan har jag det. Och just nu har det varit många felringningar. Och jag har haft kul. Alla tror att de kommer till en tandläkare. I början så jag "tyvärr", men sen var det nån som sa att "jamen, jag har ju en ny reklambroschyr här och det står verkligen det här numret."

Då blev jag irro. Reklambroschyr är lika med massutskick. Och gör man ett massutskick så BÖR man kanske korrläsa ordentligt. Hade jag gjort ett sådant misstag så hade jag ringt upp det drabbade företaget, bett om ursäkt och förberett dem. Och kanske skickat en blomma. Eller nåt.

Men.

Nu leker jag tandsköterska och avbokar/ombokar alla tider.

Är man så jävla klantig så får man skylla sig själv.

Vet ni?

Vet ni hur kul det är att sitta i soffan och klistra 4500 etiketter på kuvert?

Nä.

Trodde inte det heller.

Vanor och manuella skitbilar.

Det senaste halvåret har jag åkt omkring i en Volvo Jeep. För att jag har lånat ut min kära turbo.

Maken åker också stor bil. Men just precis denna vecka har han lånat ut den. Och fått en vanlig Volvo-någonting-kanske-V40.

Idag var han tvungen att ta jeepen när han drog från kontoret.

Alla våra bilar är automat.

Inte denna Volvo-någonting-kanske-V40.

Jag kan villigt erkänna att jag är mindre begåvad när det gäller vissa saker. Och glömsk.

För jag har glömt hur man kör med manuell låda.

Jag står och stirrar på bilen och överväger att gå dom 500 metrarna till dagis.

Men dataväskan är tung.

Så jag sätter mig. Och hittar till att börja med inte nyckel-jävla-hålet.

Det sitter i instrumentpanelen.

Vrider om, och bilen studsar en meter framåt. Gudskelov var det fri sikt.

Efter många om och men hittar jag 2:ans växel och drar i väg.

Sakta.

När man har suttit i en Volvo XC90 i ett halvår så vänjer man sig.

Man vänjer sig framför allt vid två saker;

Man sitter högt. Jävligt högt.

Och man håller inte på att fjanta med att bromsa in vid vägguppen.

Som det är plenty av fram till dagis.

När man sitter i en Volvo-någonting-kanske-V40 så får man en känsla av att man sitter i en trampbil. 30 cm ovanför asfalten.

Och hela underredet boinkar när man kör över vägguppen.

För att inte tala om den svans av bilar man har i häcken för att man vägrar växla upp från 2:an. Försöker gasa på men varvtalet och motorljudet drar iväg till oanade höjder.

Stannar utanför dagis. Drar ut nyckeln och bilen rullar.

Javisst ja.

I sådana där manuella bajsbilar måste man dra åt handbromsen också.

I morgon GÅR jag till jobbet.

Fotnot: Och jag kan absolut inte på några villkor komma ihåg hur hårt maken mobbade mig för att jag länge tokvägrade att köpa bil med automat för 10 år sen. "Bara för gubbajävlar!"

Inte en chans att jag minns det.

”Virus kan orsaka fetma”

Så lyder rubriken på Aftonbladets hemsida.

Jag VISSTE väl att det är ett jävla virus jag bär på.

Jag som Martin Timellski

Jag beklagar mig ofta i bloggen. Om maken och hans hantverks-skills alltså.

För jag är ju så mycket bättre.

Alltså, jag ÄR det. På riktigt.

Men igår undrade jag om jag svalt kompassvattnet. För jag vet inte vad jag styrde med, jag gjorde nåt så dumt att till och med maken aldrig skulle kunna göra om det;

Jag fick tummen ur och skulle slipa trappan upp till vinden. Den är brant och den är lackad i brunt. Not så snyggt. Jag ville därför rugga upp den lite så att jag kan måla den vit....

....i väntan på att jag och maken ska ENAS om vilken sorts spirlatrappa som är snyggast.

Och jag kopplar in en förlängningssladd. Och börjar slipa. När jag till sist skall slipa det översta trappsteget så dras sladden ur och slipen stannar. Jag ställer den på trappsteget, går ned, fixar med sladden. Stoppar i kontakten....

...have one guess vad som händer...

GIVETVIS så sätter maskinen igång.

Däruppe.

Jag står därnere.

På en tiondels sekund så ser jag i slow motion hur maskinen kommer farandes i luften, samtidigt som jag sliter tag i sladden och drar ur den ur dosan.

PANG.

Maskinhelvetet landade mitt på bröstet.

Och just precis då tackade jag Gud för storleken på mina boppar.

Som i smällens stund förvandlades till luftkuddar.

Slipmaskinen studsar alltså ned på bröstet och pang ned i golvet.

Jag höll på att skita på mig.

Jag vände mig om för att se om styvfar, som höll på att bygga något i närheten, såg vad som hänt.

Han var nere i källaren.

Maken satt i arbetsrummet.

Tonåring och mor satt i vardagsrummet.

Så det var lugnt.

Tills jag kom ned och dom frågade vad det var för smäll dom hade hört.

Jag övervägde för någon sekund att mörka det hela.

Men insåg att det bara var att lägga korten på bordet.

1-0 till maken.

Boktips vid bloggtorka.

I fredags bestämde jag mig för att inte öppna datorn på hela helgen.

Trodde jag skulle få svår abstines men det rådde Lisa Marklund bot på.

När jag för länge sen läste ut Nobels testamente så kände jag att jag fått nog av henne. Tyckte den var mycket dåligt skriven. Och sen kom Gömda-debatten.

Men i helgen tog jag tag i Livstid och En plats i Solen. Jag läste ut båda.

Visst, inget underlag för Nobelpris, men bra mycket bättre än det hon tidigare lyckats med. Jag blev väldigt överraskad. Och som hon själv skriver i en av böckerna: hon har aldrig skrivit en deckare förut.

Tycker nog att hon ska fortsätta med det. Verkar lugnast så.

Så har ni bloggtorka så vet ni vad ni kan ägna er helg åt.

Luggad

Inatt vaknade jag vid 02.20 av att maken slet av mig håret.

Eller ja, det kändes så.

Först kunde jag för mitt liv inte begripa vad det var. Jag kände bara att mitt hår höll på att slitas av.

Jag har långt hår.

Jag har en spikmatta.

Varje kväll lägger jag den i sängen, sätter på tv:n, väntar 30 minuter, och tar sen bort den. Mattan alltså.

Förutom alla de dagar jag somnar och får dra bort den nån timme eller två senare.

När jag lade mig igår så drog jag upp mattan på kudden, eftersom jag hade lite ont i nacken.

Sen stensomnade jag.

Och på något jävla sätt hade jag lyckats trassla in allt hår i spikmattan.

Och det gick fan inte att få bort den.

Stapplar in i badrummet med en spikamatta hängades i håret.

Efter många om och men så lyckades jag få bort den.

Kravlar tillbaka till sängen och svär allt som går att svära.

Hur jävla dum får man vara?!

Hotellgäst

Som så många andra så har även jag en "bästa kompis".

Vi har känt varandra i 10 år. Och sedan 5 år så bor hon här i Sverige.

Under 1,5 år så jobbade hon hos oss. Skulle bara vara med på en mässa "och packa upp varor", men blev alltså kvar ett tag. Och eftersom hon bor ute i skärgården, och det var krångel med båttider, så bodde hon hos oss tre dagar per vecka.

Man kan säga att vi umgicks hårt.

I samband med att hon slutade i våras så åkte vi till USA på en shoppingresa.

Sen kom sommaren, och av olika anledningar så är hon alltid mycket bissi just då.

I augusti träffades vi.

Men inte sen dess.

Vi mailar.

Vi telefonerar.

Vi bestämmer tid för att ses.

Vi avbokar tid.

Så nu fick vi nog.

Vi har bestämt oss för att i början av februari ta in på hotell i ett dygn. Och gå på bio. Och äta på restaurang. Och fixa lite pedikyr. Och ansiktsbehandling.

Utan att bli störda.

Det är väl själva f-n att man måste vara så drastisk.

Vem?!

Städerskorna har varit på semester i nästan 1,5 månad. Imorgon kommer dom. Trodde jag, tills jag tömde brevlådan. Det verkar som om någon vill mig illa..

Talibanen och mailkorrespondens.

Talibanen har hittat ett nytt sätt att stalka mormor.

Email.

Medan jag lagade mat igår, skrev hon detta på egen hand;

HEJ

DET ÄR XXXXXXX. JAG UNDRAR NÄR NI KOMER HEM TILL MIG? KAN VI BAKA
KAKOR NÅGON GÅNG?

Hon får ett svar om att mormor och morfar kommer och hälsar på nu på söndag. Punkt.

När vi kommer hem idag så frågar hon om hon får maila igen. Jag lagar mat. Och noterar senare detta mail;

HEJ DET ÄR XXXXXXX.
HUR BLIR DET MED KAKORNA UNDRAR JAG
KRAM OCH PUS ÄLSKADE MORMOR

Så jag gissar att mormor inte lär ha något val. Och det var väl därför hon lade till "älskade mormor". Och ibland kallar hon mormor "gullet"...

Hon vet hur en slipsten skall dras.

Karma

Jag ska ha mens.

Jag blir jävligt godissugen när jag ska ha mens.

Jag vill inte dela med mig.

Så jag väntar tills talibanen går för att lägga sig med sin far.

Sen går jag ut till hemliga skåpet i köket och hämtar min alldeles nyinköpta choklad.

Som jag köpte i all hast häromdagen.

Tar en munsbit samtidigt som jag skriver ett mail.

Efter en sekund brinner det i hela munnen och jag kastar mig ut till köket för att spotta ut det i slasken.

Och hinner tänka att det bergis är maken, eller tonåringen, som hällt peppar i förpackningen.

Tills jag själv läser:

80%-ig choklad med CHILI-smak!

Men för i helvete! Vem kom på den särdeles dumma idén att smaksätta CHOKLAD med chili?!!

Herregud.

Inte ens chokladen kan förbli vanlig, hederlig jävla choklad.

Nu är jag sur.

Projekt.

Minns ni den där Rix FM-tävlingen om Sveriges bästa bloggare i höstas?

Jag hade ju turen att vara en av delfinalisterna. Vi var totalt 20 st utvalda av 5000 bloggar. Mycket roligt även om det inte var en världsavgörande händelse.

Efter tävlingen fick jag en förfrågan om jag ville vara med i ett bokprojekt. En liten anspråkslös historia där alla vi 20 bloggare bidrar med ett gäng sidor innehållande gamla/nya inlägg.

...

Ehh, jag glömde just bort vad poängen med det här inlägget var.

Det var ju kul.

Korkskalle.

...och som jag sprang!

...men först hann jag säga;

"tänk nu på att det var 31 dagar i december och MÅNGA röda dagar (= ob-tillägg)!"

Sen sprang jag.

Eller rättare sagt, jag drog till tippen. Och till inredningsbutiken. Och till dagis.

Med en avstängd mobiltelefon.

Väry lugnt och fint.

Spring, spring

I morgon ska jag vara på jobbet vid 7. Tänkte göra löner i lugn och ro.

Vi är ca 60-70 personer. 99% är timanställda.

Och varje månad är det samma procedur;

hustru gör löner...

...hustru kollar noooga att make sitter i telefon när bokföringsjournalen är klar och läggs på hans skrivbord...

...RÅKAR samtalet ta slut innan hustru hinner ut ur rummet så är det run, run like hell som gäller...

för annars är det: "hur FAN kunde det bli så MYCKET?!!"

Varje månad.

Varje år.

I 10 år.

Så i morgon funderar jag på att lägga mappen på bordet innan han kommer och när han väl dyker upp så drar jag till fiket och köper semlor. Eller nåt.

Utan mobiltelefon.

Ny taktik.

Talibanen undrar

Talibanen lägger pussel och plötsligt frågar hon;

"Kommer du att föda fler barn?"

"Näe, jag har fött klart." Svarar jag.

"Jaha. Då kommer bara ett barn från pappas snopp eftersom xxxxx(storasyster) kommer från Peters snopp!"

"Mmm", svarar jag, som inte alls är upplagd för någon sex- och samlevnadskurs två minuter före sängdags."

"Men pappa vill ju ha flera barn."

"Mmm, men då får han köpa en ny fru." Säger jag, utan att tänka mig för. Mitt inne i ett jobbmail.

Tyst.

"Vadå, KÖPER man sin fru?"

Jag återkommer till verkligheten och får komma med en snygg förklaring.

Geez, det var nära ögat. Hade ju sett fint ut om hon kom till dagis i morgon och talat om att pappa har köpt sin fru.

Fast.

Det är väl en definitionsfråga.

Eller?

Alltså.

Ibland lagar jag så god mat att jag blir mörkrädd.

Maj gaaad, vilken middag.

Så är det.

Ajm sårry.

Ajm trött.

Sulle inte tro det.

Innan jag går och lägger mig hinner jag höra;

"Det finns trumset och köpa till det här också".

Nänänänä.

Sulle inte tro det.

Vad man inte ser fram emot en lördagkväll.

Exempelvis en 42-årig make som precis fått hem ett Guitar Hero-spel. Eller vad det nu heter.

Och absolut måste prova det 21.00 en lördagkväll.

Och eftersom det endast verkar vara rockjävlalåtar, som man måste ha högsta möjliga ljud på, så kände den 43-åriga trötta hustrun att hon borde fördjupat sig i makens första förslag;

att bjuda hem de två personer från Trelleborg, som besökte oss i vår monter idag.

Nä. Tordes inte.

Istället ska det sittas i soffan och hållas i en gitarr (ja, han är ju trots allt 42 och då orkar man inte stå), och det ska skakas med gitarren, för extrapoäng, så att hela soffan flyttar på sig.

Som en jävla fjunig fjortis.

Icke.

I stället blir det sängen för min del.

Go'natt.

Sugmässa och smörmake

Det är en sugmässa.

Sveriges butiker har bestämt sig för att det är lika bra att lägga sig ner och dö. Och skita i att köpa in nya varor till butiken.

Ja, utom ett fåtal. Som fattar att man måste ha varor för att överleva.

Utöver den reflektionen så har jag även reflekterat över att maken varit extra snäll under några dagar.

Mina antenner är rostiga så det var inte förrän idag som jag lade ihop två och två;

Han är ute på "friarstråt".

Han vill nämlich förvärva ett nytt företag.

Han måste således smörja frun utav helvete.

Fortsättning lär följa...

Smisk på fingrarna.

Jag är inte bara utställare på mässan, jag är även inköpare till vår butik.

Så maken skickar iväg mig och butikschefen (som även råkar vara hans syster) till en ny leverantör.

Vi ska testa en ny produktlinje. Och maken sa därför till oss att hålla oss till budgeten; 3000 kr. Eller max 4000 kr.

Så vi knallar in i montern. Och handlar lite sånt. Och lite sånt. Och så kan vi väl testa det där också.

Svägerskan får en ihopvikt ordersedel.

Som hon ger maken när vi kommer tillbaka.

En sekund senare hörs ett illvrål.

"14OOO TUSEN KRONOR! FJORTONJÄVLATUSENKRONOR!! Hur fan bar ni er åt?"

Svägerskan är supersnabb: "Amen du ser, det går ju inte att handla med Mona!"

Så nu är jag förvisad till frysboxen.

Och jävlar om skiten inte säljer.

Lite strippor kanske?

Pratar lite med olika utställare på mässan.

Samtliga är oroliga för hur det ska gå. Inredningsbranschen är ju inte precis den mest lukrativa bransch att befinna sig i just nu.

Så alla utställare kommer att slåss hårt om kundernas budgeterade inköpslistor.

Jag funderar på om vi ska fixa en stripp-stång och hyra in nån läcker brutta som kan underhålla kunderna i vår monter.

För det är ju själva fan att man själv har passerat bäst-före-datum.

Men så slår det mig att det är mest kvinnor som är inköpare.

Jag kanske har några läckra män, med lite muskler, som håller till här i bloggen?

Är det nån som vill tjäna lite extra stålingar? Monter C09:41 från 09.30 i morgon. Välkommen. Och snygg som fan ska du vara!

Man undrar ju.

Minns ni att jag skrev om branden i en av våra butiker? (Orkar inte länka.)

På två dagar eldhärjades butiken två gånger.

Den sista gången lyckades ordningsmakten få tag i förövaren.

Som inte var hemmahörande i detta land.

En stor utredning inleddes. För det var mordbrand.

Det visar sig att denne unge pojkvasker handlade på uppdrag av någon annan.

Närmare bestämt vår konkurrent i området.

Det är möjligt att det går till så här i denne konkurrents ursprungliga hemland, men här gör man fanimej inte sånt.

Jävla idioter.

Imorgon faller domen.

Det kommer att gå hett till här.

Man kan ju undra vad det är för mässa vi ska ha..

Alla knep är bra utom de dåliga. Väl?

Jag arbetar som en gnu för att färdigställa montern på Älvsjö-mässan inför Formex, som börjar på torsdag.

Igår gick det mycket långsamt.

Kan bero på att chefen ringde exakt 14 gånger.

Idag, efter tio år, kom jag på tricket.

Alltså hur man får vara ifred från chefen.

Man ser till att bli osams med maken.

Eller om det nu var chefen.

Spela roll.

För det har varit tyst hela dagen.

Satan vad jag har hunnit med mycket.

Min man och hans JÄVLA skitfiskar!

Ni som har hängt här ett tag vet.

Ni vet att min mans stora dröm är en katt. Eller en hund.

Men mannen i detta hus har en jävligt grinig fru, som säger "självklart kan vi skaffa det OM jag får städning minst 2 dagar i veckan, och slipper plocka upp bajskorvar."

And money talks. I alla fall när det gäller maken. Det är inte att tänka på alltså.

Så han fick fiskar. Det var lagom tyckte jag.

Det började med två sketna fiskar i en rund skål.

Nu sitter vi med ett akvarium på ett par hundra liter och en miljard fiskjävlar.

Men för er som är nya så orkar jag inte ens dra vad detta har inneburit för hustrun i huset. Ni får helt enkelt lita på mitt ord.

I alla fall.

Fiskarna dör mellan varven.

Och det är nästan så att han vill ha en begravning varje gång. Det är ramaskri och tandagnisslan varje gång.

Och det ska daltas. Vanligt flingkäk? Icke, näe, det ska vara specialkulor. Givetvis.

Men dom dör som sagt.

Och det byts pumpar. "Fan, det måste bero på pumpen."

Så högst upp på önskelistan till jul stod en värstingpump.

Den överjävligt gnälliga hatar-fiskar-frun åkte givetvis och köpte en.

Maken fick en orgasm när han kopplade in den.

Men nu börjar han yra om att han vill ha ett större akvarium.

Och jag överväger starkt att undersöka vad utgången av fiskar och klorin i kombination skulle innebära .

Vår nya vagnpark.

Vi har ju en sprillans ny ugn och häll här hemma.

Måste förklara vad jag har levt med i 7 år;

'En ugn som tog ca en timme att värma upp. Jag hann åka fram och tillbaka till IKEA innan den var färdig.

I 7 år.

En ugn som läcker luft. Så stod det "30 min i ugn" så var jag tvungen att dubbla det. Minst.

I 7 år.

En spishäll som förmodligen var marknadens värsting 1985 när den installerades. Med ett gradantal mellan 1-12.

Men.

Om jag någonsin stekte på högre än 1:an så blev allt vidbränt. Det innebar också att jag i 7 år aldrig kunnat steka pannkakor. Stackars talibanen har levt på ICA's färdiga.

I 7 år.

Denna spis var också något trög. Jag satte på den och kunde lätt gå på toa OCH hämta posten, innan den blev varm.

I 7 år.

Och med en sådan vagnpark så blir man en jävel på att laga mat. För att man fick trixa och fixa för att få ett bra resultat.

Och gissa vad som händer när man har toppmoderna saker?

Jag hinner inte ens tänka "toa" innan ugnen är färdig. För den har en specialknapp. "Turbo".

Och har jag inte alla ingredienser framme så bränns stekpannan vid. Det tar 2 sekunder så är det varmt.

Fast det är inte det värsta;

Jag råkade glömma att läsa på om hällen. Som är en induktionshäll.

Häll som häll. Tänkte jag.

Och undrade vad det var för skithäll när inte kastruller och stekpannor blev varma.

Tills någon upplyste mig om att jag måste byta ut alla utenciler.

Så just nu har jag EN stekpanna och EN kastrull som funkar.

Och jag måste lära mig ett helt nytt tänk när jag ska laga mat.

Eller som tonåringen så pricksäkert sa: "jag känner mig rädd för dom här prylarna, det är för modernt mamma"!

Mässtider - tråkiga bloggtider.

Imorgon börjar en av årets 3 jobbigaste veckor. På torsdag öppnar Formex, mässan för inköpare i present- och inredningsbranschen.

Och veckan börjar alltid på samma sätt: Mona infinner sig early birdy på lagret, för att tillsammans med transportören hämta våra monterprylar. Sen järnet ut till mässan. Fast denna gång sket jag i att boka två montrar. Det får bli en.

Sen skall 470 småprylar upp, putsas och prismärkas om eftersom vi är tvungna att höja priserna pga av världsmarknadens kaos. Jösses så glada våra kunder kommer att bli.

På onsdag är det finlir och inköp av kaffe, kaka och vin. För våra kunder är ena jävlar på att shoppa med lite vin innanför västen.

Förra Formex i augusti så blev jag ju stensjuk. Det var riktigt illa. Så denna gång ska jag inte stressa.

Denna gång ska jag ta mig tid att gå runt till de andra utställarna.

Och shoppa lite.

Ska bara ställa mig på knä här hemma först.

Positivt och grönsaker.

Talibanen och jag spelar bowling.

Alltså wii-bowling.

Hon är skitbra.

Jag smörar lite och säger något i stil med: "Jösses, jag önskar att jag fick iväg mitt klot så där hårt!"

"Mamma, det beror nog på att jag äter mer grönsaker än du.....

....och så måste man tänka positivt mamma."

Undrar vem fan det är som är vuxen här.

Konvalecenten.

Det suckas. Och stönas. Och det är många "jag mår inte bra".

Och givetvis blev han avsevärt sämre efter det att han bett mig undersöka de exakta biverkningarna av penicillinet på nätet.

Givetvis.

För givetvis så har maken SAMTLIGA biverkningar.

Själv tillbringade jag 3 timmar hos frisören. Sen rymde jag ned till garaget för att packa sopsäckar till tippen.

Lugnast så.

Risken för world war 3 är nämligen överhängande.

Inga problem med fantasin direkt.

I morse åker jag tidigt hemifrån för att fixa lite på vårt externa lager.

När jag kommer tillbaka till kontoret så hör jag kontorstelefonen ringa våldsamt.

Det är maken.

Som berättar att talibanen vaknat, men gått direkt ned till köket och ringt mormor och morfar. Maken låg kvar i sängen.

Inga konstigheter.

Om det inte vore för att hon, min drama queen, grät hejdlöst och talade om att hon var ensam hemma. Att INGEN var hemma. Att vi hade lämnat henne "helt ensam." Hon var i upplösningstillstånd.

Morfar och mormor satt i bilen på väg till sina jobb så de tvärvände och åkte på två hjul hem till oss. Inte för att de för ett ögonblick kunde tro att vi lämnat talibanen vind för våg, näe, snarare för att det kanske hade hänt oss nåt.

På vägen hem till oss passerar de kontoret och noterar att det inte är tänt där. Vilket gör dem än mer oroliga.

När dom stormar in genom den olåsta dörren så sitter maken där i godan ro. Med stora ögon.

Ingen fattar någonting.

Talibanen har svårt att förklara sig mer än att hon kände sig ensam när pappa låg och sov.

Spikmatta

Jag är en säljares perfekta offer. För jag går på precis allt.

Och med tanke på hur bra jag är på att säga nej till maken, som är en extremt bra säljare, så är det ju jävligt märkligt att jag är en sån torsk.

Idag fick jag hem en så kallad spikmatta.

Med 6000 piggar.

Det är det senaste serru.

Det var de vanliga säljargumenten ....."bra för andning...sjukt bra vid stress... frigör endorfiner..hjälper dig att bla bla bla....vilket också kan leda till att du går ned i vikt.."..VAAAAA?

Vadå gå ned i vikt!

DÅ vaknade jag.

Så nu jävlar ska det spikmattas.

Maj Gaad, vad snygg jag kommer att bli.

...och så lite avslappnad på kuppen.

Tjock, tjockare, tjockast.

Satan.

Den 15 januari är det mässa igen.

Den förra Formex-mässan var i augusti. Då lovade jag mig själv att inför nästa så skulle jag bli sketasnygg.

Jag skulle banta bort 15 kg. Eller nåt.

Nu är det en vecka kvar.

Tell me, hur ska jag bära mig åt för att tappa 2 kilo om dagen?

Stor hittelön utlovas.

Ursäkta mig. Jag älskar min man.

Ja. Jag kom helt av mig häromdagen när jag noterade att en Anonym frågade om jag över huvud taget tycker om min man.

Men så kom jag på att denne Anonym givetvis precis har halkat in här hos mig.

Annars hade hon/han aldrig ställt frågan.

FÖR GIVETVIS ÄLSKAR JAG MIN MAN.

Men om jag nu, än en gång, ska ge mig på att förklara varför jag hänger ut honom här så gör jag väl det;

Jag känner ytterst få som är gifta med sina chefer.

Och om man nu råkar vara det, så är det extremt få som dessutom har företag ihop.

Och eftersom vi nu lyckats pricka in två av två omöjliga scenarier så medför det vissa saker. I synnerhet om personen ifråga också är en mycket krävande människa. Om än älskvärd i andra sammanhang.

Till exempel att man ibland kräks på tillvaron. Han lika mycket som jag.

Men jag har valt att ventilera mig här.

Och även om min man är mitt livs kärlek, så är min chef långt ifrån en drömchef.

Simple as that.

Och han är en mycket speciell människa. Det vet alla som har träffat honom. För att inte prata om de som har jobbat med honom. Han är extremt intelligent och allmänbildad, otroligt social och en jävel på att sälja.

Men never the less så är han en skit som chef. I alla fall om en av de anställda råkar vara frun. För all frustration och alla problem, som per automatik tillkommer den här typen av människa, går givetvis ut över frun. Och jag tar bra mycket mer skit än vad någon ens kan föreställa sig. Det vet dom som känner oss.

Men den största negativa effekten av att vara gifta med varandra på jobbet är att man fullständigt tappar respekten för varandra. I alla fall när man, som vi, har ett jävla humör båda två.

Och för min mans del så är arbetet det som gäller. All vaken tid.

Han tänker jobb, han äter jobb, han skiter jobb, ja, ALLT handlar om jobbet och framtiden. Tänk er att var ni än är, i vilket sammanhang ni än befinner er, så är det alltid jobb som pratas; på väg till City Gross, i hängmattan i Thailand, på den romantiska middagen, vid söndagsfrukosten. Jobb, jobb, jobb. Strategi, strategi, strategi.

Så mina kära Anonyma vänner och annat löst folk: just DET kan vara mycket frustrerande så ibland blir han uthängd mer än vad en "normal" äkta man skulle bli. För jag spyr helt enkelt på den här "mäjka-business"-världen ibland. Eller ofta.

Och trots det, så skall man lägga på minnet att HAN var den som tjatade hål i huvudet på mig om att fortsätta blogga. Trots att han mycket väl vet att jag inte har några skrupler när det gäller honom.
Han läser min blogg med lupp. Han går igenom varenda kommentar, så tro mig, han har järnkoll på vad jag skriver här!

Så.

Nu har jag förklarat en gång till.

Genustävling på hög nivå.

Telefon ringer på jobbet.

-"Det har gått en propp!"

-"Ehh, jaha...?!"

-"Amen, hur byter man?"

-"Ehh, hämta en stol, ställ den framför ugnen, öppna skåpluckan ovanför micron och byt propp! Det sitter in lista intill på vart alla proppar går. Hur svårt kan det vara?!"

-"Amen, var finns det proppar?"

-"I samma skåp givetvis!"

Kära läsare.

Vem är mannen och vem är kvinnan i detta samtal?

Du vinner en helkväll med min man om du svarar rätt.

Mina arvsanlag?!

"Mamma, jag gillar inte när pappa är så där!"

"Vad menar du?"

"Amen när han hela tiden säger: aj,aj,aj, det gör så ont. Det görs så ont hela tiden. Han bara tjatar och tjatar om det och jag blir trött i öronen. Osså låter han som en barn."

Näpp, det blir ingen sjuksyrra av henne heller.

Skrämda små barn.

Jag har alltid sagt till talibanen att när jag ska dammsuga så skall varenda pryl vara borta från golven. Oavsett leksaker eller klädesplagg.

Annars så får hon skylla sig själv om det försvinner in i dammsugaren "för den går inte att öppna serru".

Det där har satt sina spår.

Hon är inne i en lägga-pärlplattor-period.

Och blir fullkomligt helt jävla hysterisk om hon så mycket som tappar en endaste pärla på golvet.

Sen att hon fick en låda med 10 000 pärlor i på julafton, och att jag därmed inte bryr mig om någon skulle försvinna i dammsugaren, biter inte ett dugg på henne.

Hon är livrädd.

Effektiva Märta

Maken är på akuten.

Själv är jag hemma med talibanen. Och passar på att röja. Hårt.

Under de två dagar maken har legat för ankar så har jag rensat bra.

Maken är lite irro.

Han tycker att jag borde ha sjuksköterske-outfiten på 24/7.

Men den kostymen passar inte mig. Jag är mer: "känn inte efter, så mår du bra."

Och min del får han gärna vara sjuk ett par veckor till.

För jag har en hel del kvar att röja.

Min matförgiftade make.

På juldagen gjorde maken en Janssons frestelse till sina släktingar.

Eller, han gjorde två stycken.

Det blev en hel del över, och jag sa att vi skulle slänga det eftersom det inte skulle få plats i kylskåpet.

Min make är en bonnläpp.

Nu pratar jag inte från nån stor byhåla som Karlskoga (blink, blink Jupp & Rijo), näe, jag pratar typ 100 hushåll. Samtliga hus byggda runt bykyrkan, så man kunde stå vid grinden och spotta in på kyrkogården. Typ.

Min man har finska anlag. 50%.

Och nu vet jag inte riktigt hur mycket byhålan och de finska anlagen spelar in, och huruvida man inte hade kylskåp där, när han växte upp, men jag har aldrig fått honom att fatta att mat MÅSTE in i kylskåpet. Att man inte kan låta något stå över natten. Men på något sätt så måste dessa faktorer ha spelat in.

Vi har varit tillsammans i många år. Och jag har lärt mig att sluta att tjata. Och i stället tänka att, one day, one day så kommer han nog att lära sig.

Så den här jävla Janssonen stod på köksön i flera dagar. Jag stirrade varje dag på den, men tänkte att; nä, han får väl ha den där om han nu inte vill lyssna.

Den 5:e dagen åt han Jansson till middag.

Sedan dess har han haft enorma kramper i magen. Idag var det så illa att jag för en stund trodde det var blindtarmen.

Men så kommer min mamma förbi. Och börjar luska. Och det resulterar i att han förmodligen åkt på några riktiga baskelusker från Janssonen.

Så just nu ligger han med magen mot vårt värmeslingade badrumsgolv och kvider av smärtor. Fast kanske mest för att det på inrådan inhandlats laxermedel. En tub som skall föras upp i lilla anus rektus.

Och eftersom han lider av allmän mans-anus-fobi så är han inte så jävla imponerad, och undrar hur han ska välja mellan pest och kolera.

Själv kan jag konstatera att det tog 10 år innan han fattade att man inte låter maten stå ute.

Sent ska syndaren vakna.

"Börje Ahlstedt vill lämna Dramaten"

Ja, det är rubriken i Expressen.

Käre Börje Ahlstedt;

PLEASE, lämna!

Du är bara en sur, bitter gammal gubbfan.

En 5-årings mantra.

Hon är smart min lilla taliban.

Det händer att hon blir rädd när hon ser en film.

Igår satt hon och tittade på en ny Barbie-film (som man ju kan tro är riskfri).

Rätt var det är så hör jag henne mumla. Hon mumlar samma sak, om och om igen, i säkert 20 sekunder.

Jag lutar mig mot henne och hör;

"Det är bara i sagornas värld, det händer inte på riktigt, det slutar alltid lyckligt. Det är bara i sagornas värld, det händer inte på riktigt, det slutar alltid lyckligt."

Om och om igen...

Bra tjej reder sig själv.

Insnöad

Ajm sårry, men det senaste dygnet har jag tillbringat med att surfa runt på Sveriges alla inredningsbloggar.

Eller ja, det känns så i alla fall.

För jag är så in i döden trött på att "vänta" på maken. Vänta på att han ska ha tid, vänta på att vi ska ha råd, notera att pengar flyter in, men lagom till att det är dags, så har han placerat dem i ett nyförvärv.

Så nu jävlar. Nu jävlars ska det göras om här hemma.

Jag börjar i morgon.

Ska slipa trappan upp till vinden, där vi har gästrum. Ska slipa, måla och lacka.

Och bestämma ALLT själv.

Han får väl göra om'et om det inte passar. (Ha, that will be the day!)

Ajm så smart.

Förr jösse namn! Pip-Larsson till make på nyårsafton.

Undrar om det är dags att flytta till ett mindre boende, när telefonen ringer och jag läser "maken" i displayen....

...och han ringer i från sängen och vill att jag kommer upp....?!!

Väl däruppe så framför han sitt ärende, och mumlar först; "vi måste ta hand om varandra bättre..."

Sen kommer det som verkligen var det stora problemet:

"DU måste ta hand om mig lite bättre när jag är sjuk."

Själv stod jag och förberedde hummer- och champinjonfyllda crepes, samt hummersoppa med vitlöksbröd, som jag tänkte servera till middag lite senare.

Och kände mig som Askungen när telefonen ringde.

Och väntade förgäves på att nån prins skulle ringa på dörren och ta med mig till balen på slottet.

Inte en jävel kom.

....och så var det slut på anno 2008.

Maken vaknar något piggare, men fortfarande pipig, och vårt nyårsfirande begränsar sig därmed till hemmets fyra väggar.

Så nu måste jag ut och leta efter hummer. Eller nåt. För en vanligt middag känns ju så där.

Jag har med glädje sett fram emot att detta skitår skall ta slut, och nu är vi äntligen där. 2009 kan nämligen inte bli sämre än vad som varit. Ja, det ska väl vara skilsmässa och/eller konkurs då'ra.

Jag har bestämt mig för en del förändringar och ser därför fram emot detta nya år.

Och så var det det här med bloggeriet.

Min blogg har förärat mig med många nya vänner. Vänner som jag aldrig annars skulle ha lärt känna. Vänner som jag träffat i verkligheten, och vänner som kommer att förbli härliga cyberspace-vänner.

Ett helt fantastiskt verktyg för att lära känna andra utan att traggla sig igenom det vanliga sociala spelet. Som oftast bara är energikrävande.

Så alla ni som regelbundet tittar in här; tack som fan! Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Tack för alla skratt. När man är gift med en oerhört krävande man, som dessutom råkar vara ens chef, så har bloggen blivit min ventil.

Och nog fan har jag ventilerat!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

Det här med sjuka män.

Eftersom maken med all sannolikhet har vinterkräksjuka så passar jag på att dra till jobbet i morse.

I tron att jag skulle få jobba i fred. Och komma ikapp.

Icke.

11 samtal senare från maken, så är jag färdig för dårhuset. Eller snarare fängelset, eftersom jag hade långt framskridna mördarplaner.

Och jag kan inte låta bli att, under det sista samtalet, slänga ur mig:

"Med tanke på att du ligger för döden så är det ju otroligt att du orkar.."

Alltså.

15.30 ringer talibanen;

"Mamma, kan du komma hem. Pappa bara ligger och sover och jag får ingen mat, inte ens mellanmål, han gör INGENTING!"

En stund senare ringer tonåringen, som varit ute större delen av dagen;

"Mamma, han är som en jävla barnunge!"

Så det vara bara att packa ihop.

För tonåringen svär aldrig så att jag hör. Så jag fattar läget och drar hem, efter en tur till lilla snabbmatspläjset.

Och konstaterar att man, åtminstone under 11 tillfällen, varit så pass frisk att man orkat ringa och trackassera frun, men att det varit betydligt svårare att ta hand om en tv-tittande taliban.

Lyckligtvis så hade han sinnesnärvaron att ta med sig datorn och pipa upp till sovrummet när jag kom hem.

Och tonåringen hade flytt fältet till sin far.

När en timme passerat så slog det mig:

Jag ringer tonåringen och frågar om hon är medveten om att hon just tagit med sig vinterkräksjukan till pappa med sambo, tre små barn och farmor och farfar.

Maj gåååd, så poppis min dotter kommer att vara om två dagar.

Fotnot;
När jag kom hem så hade talibanen en överraskning till mig. Hon ber mig komma in vardagsrummet "för den ligger under soffan". I en sekund så trodde jag att dom varit och köpt en hund, eller nåt. Men så drar hon fram en inslagen blombukett!

Från käraste Rosa, som ligger i en solstol i Thailand. Och ändå har tid att tänka på oss olyckliga blekfäjs här hemma.

Tack darling, you made my day. Kan man lugnt säga!

No No No No NEEEEEEEEEEEEJ!

Maken kom nyss hem.

Dubbelvikt.

Mumlade något om "skitont i magen och det känns som om jag ska spy." Innan han däckade i sängen.

Fint.

Vinterkräksjuka.

Skitbra.

Nyårsafton om två dagar.

Det är ju tamejfan heeelt otroligt.

Early bird.

Så oerhört kul det är att sitta framför datorn klockan 6 på morgonen.

I synnerhet när man är ledig.

Världsrekord

34 flaskor julmust senare så tyckar jag nog att julen får vara slut.

Det är fanimej nytt rekord.

Och det är väl tur att man har egna butiker.

En enig nation.

Maken och jag är ju aldrig överens om heminredning och andra viktiga saker.

Aldrig.

Bara köpet av diskmaskin tog månader. För att han absolut skulle lägga sig i.

Senast jag kollade så var det jag som var hövding i köket.

Igår fick vi tips om nåt ställe som säljer vitvaror.

Idag åker vi dit utan några som helst förhoppningar.

Efter 15 minuter så åkte vi därifrån med både ugn och induktionshäll. Till vrakpriser.

Väl hemma så drar jag ut vår väggfasta gamla ugn.

Bara för att konstatera att väggkontakten är anno 1985 och inte liknar något annat jag tidigare sett.

Så nu måste jag hitta nån jäkla elektriker. För både ugn och häll.

Och det blir ju lätt.

Not.

En taliban på ett jävla humör.

Talibanen har fått vara upp länge om kvällarna.

Och det börjar ta ut sin rätt. Hon är på ett särdeles dåligt humör.

Efter att ha vägrat komma in, efter en misslyckad cykeltur, och då suttit på gräsmattan i nästan en timme, i minusgrader så lyckades jag få in henne mot löfte om varm choklad.

Jag till och med sa att hon kunde få sitta i soffan så skulle JAG hålla i chokladen. Detta eftersom vägrar låta något annat än vatten vara tillåtet i vardagsrummet.

Talibanen tjurar. Och tjurar. Och säger att hon kan ställa glaset på sidobordet.

Till slut går jag med på det, men tillägger:

"Jag blir fullständigt vansinnig, om du spiller i soffan."

Hon kontrar;

"Det är ingen idé du blir det för jag FÖRSTÅR faktiskt inte vad fullständig betyder."

Det är två veckor kvar tills dagiset öppnar.

Genusperspektiv för en 5-åring.

Talibanen sitter och leker med några nya leksaker. Det är små minifigurer.

"Mamma kolla, här är ju kungen, och där är drottningen. Men vad ska man med henne till, om man har en kung?"

"Va? Vad menar du? Om man har både en kung och en drottning så bestämmer dom TILLSAMMANS!"

Sa den kloka modern.

Och undrar i stitt stilla sinne hur det kära lilla barnet uppfattar läget här hemma.

Färglös.

Under julens alla dagar så har jag lyckats med konststycket att vara helt osminkad.

Not a nice sight.

Men mitt smink är fortfarande borta.

Och jag vägrar att köpa nytt när endast en burk går loss på 500 kr.

För arbetskamraten är i USA och ökar på mitt förråd, till halva priset.

Och kommer hem två dagar innan nästa mässa.

Och dottern hävdar sin oskuld.

Säger att jag denna gång överträffat mig själv.

När brukar dom flytta hemifrån?

Från noll till hundra.

Veckan började med middag för käraste Tara-Christina med döttrar.

Så kommer julafton, och då vi är en mycket liten släkt så var vi inte alltför många.

Juldagen är tillägnad makens släkt, som på något jävla sätt utökat sig från typ 5 personer till gårdagens 19 personer.

I dag, annandag jul, avslutas julen med min exman (!) och hela hans släkt, samma antal som igår.

I år har jag haft/har ryggskott och kan inte ens böja huvudet framåt. Sen måste jag ha hånglat svårt med någon eftersom jag fått nåt skit i halsen, så jag kan knappt prata.

Men maken överträffade sig själv var det gäller julklappar i alla fall.

Eller så blev han taggad av bruden här under.

Hur som helst så tror jag bestämt att jag är gift ett tag till!

God fortsättning Ladies and Gentlemen!

Jamen GOD JUL på er kära vänner!

Jag tänkte att det här skulle bli mitt mål nästa år.

Amen vafan, drömma kan man väl få göra!

Och delar man mig mitt itu, så blir jag två sådana här brudar.

Alltså är maken jävligt lyckligt lottad.

Två till priset av en!

Utgifter

Om man har svårt att komma på hur man ska göra av med pengar, så kan man göra följande;

Bjud hem ett stycke kompis med döttrar, ät en god middag. Skratta mycket.

När det roliga måste få ett slut så ser man till att maken sätter sig i bilen, för att köra tonåringen till sin far, och lägger i backen.

Och backa med full kareta ut från garageuppfarten.

Utan att kolla så mycket i backspegeln.

PANG.

Rakt in i käraste kamratens bil.

Så.

SÅ skaffar man sig lite extra utgifter.

Nästa morgon har man en make med ett stort stycke dåligt samvete.

Not too smart.

Man har inte många hjärnceller när man rivstartar träningen med att första dagen gå i en timme. Och dag två gå i 40 minuter.

Inte när man inte har rört på sig sedan kvinnorna i Sverige fick rösträtt.

Så två dagar senare, dagen före julafton, så har man ryggskott.

Jävla pucko.

Det som göms i snö...

Tonåringen "lånar" mitt schwaindyra smink.

Så jag gömmer det.

Och hon hittar det.

Så jag gömmer det igen.

Och så vidare.

Nu har jag gömt det så bra, att jag själv inte hittar det.

Jag har vänt upp och ned på halva huset.

Smart.

Väry smart.

Rivstart med döden i vitögat.

För några år sedan övertalade jag maken att införskaffa ett löpband. Givetvis inte nåt från Tv Shop. Nä, här skulle tränas med rediga grejer, så det blev en gymhistoria. En sån där som man kan trycka på en knapp så får man uppförsbacke. För att "jag måste verkligen ha en bra vettu."

Den väger ton och efter mycket trix och fix så fick vi in den i hans arbetsrum. Och för att vara riktigt inne så monterade jag upp en spegel framför bandet.

Jag hade en vision;

Medan jag, iförd i en snärtig liten träningsoutfit, gick på bandet, så skulle barnen sitta och pyssla någonstans i huset, det skulle lukta nybakat, brasan skulle vara tänd och maken skulle sitta intill och träjda aktier och plocka hem lite stålingar. ...till frun som tränade sig snygg för att kunna orka med alla shoppingresor till Europas huvudstäder.

4-5 år senare;

Maken brukar säga att om man slår ut de gånger jag har använt maskinen så är jag väl nere i 3500 kr/gången.

Och de få gånger jag har gått så har han vägrat att sitta och plonka aktiestålingar/jobba, för att "det låter när du går så jag kan inte koncentrera mig". Tonåringen lyser med sin frånvaro, och talibanen sitter inte stilla och lägger nåt jävla pussel, nä, hon står intill och säger: "är du färdig snart?!"

Men tiden går och häromdagen fick jag nog. Jag har tröttnat på att folk inte känner igen mig.

Så i morse var det dags.

Givetvis hittar jag inte mina träningskläder utan får ha på mig långa, varma mysbyxor i nåt fleecematerial.

Upp på bandet och kör igång med iPoden intryckt i öronen.

Efter 15 minuter i raskt tempo är jag färdig för bårhuset.

Men jag vill inte lägga av och då kommer jag på tricket.

Medan jag går så drar jag upp t-shirten och fäster den under behån.

Och nu måste jag tillägga en sak.

Jag är 43 år och inbillar mig att, eftersom jag aldrig/mycket sällan ser mig i spegeln, så tror jag att ingen annan heller ser hur jag ser ut.

Smart ass.

Så nu går jag där i rask takt och ser i spegeln hur allt vibrerar.

Och jag blir fullständigt chockerad över HUR mycket allt gungar.

Jag är livrädd att maken ska vakna och komma ner och se spektaklet, och jag inser just i den sekunden att han ska ha förstapris för att han står ut med det vaggande fettomonster jag har förvandlats till.

Överlevnadsinstinkten slår in efter denna fasansfulla upptäckt, och jag får ny energi och drar upp tempot. Inser också att man kan göra en himla massa övningar medan man går fort. Jag ser ut som ett sprattlande mongo. (No offence)

Och jag inser också att alla som passerar vårt hus kan se mig i profil. Jag lugnar ned mig och påminner mig om att jag nästa gång måste dra ned rullgardinen.

Jag går fortare och fortare men efter en timme måste jag ge upp. Då är jag blåröd i fejan och har skavsår på insidan av låren från byxorna.

Det tar 20 minuter innan jag återfår normal ansiktsfärg.

Men.

Jag ska på´t igen.

För nån gång måste det sluta och gunga.

Eller?

Gungande, rungande sanning.

Talibanen är upphetsad och försöker få min uppmärksamhet. Jag sitter i soffan och hon lägger handen på min mage och säger;

"Mamma, mamma, kom igen, vi må...oj, vad det gungar här, ska det göra det?"

Gaaaahhh

Där går gränsen.

På ett halvår så har samtliga trosor i vagnparken förvandlats till stringtrosor.

Hur fan gick det till?

Det betyder att jag nu faktiskt måste ta tjuren vid hornen och börja motionera.

Och avge samma nyårslöfte som alla andra bantfjantar.

Geeezzus.

Bråttom som få.

Det märks att jag ruttnat på att vara hemma med sjukt barn när morgonen gryr, och jag inte tittar så noga på klockan.

För att på jobbet upptäcka att klockan är 6.55 och inte 7.55.

John Blund

Klockan är 18.35.

Gissa vem som sover?!

Hej tomtegubbar slå i glasen....

Maken och jag blev bjudna på julbord av en leverantör igår. Detta julbord råkade ta plats på en väldigt bra restaurang i närheten av vår bostad (=nära hem).

Kvällen var mycket trevlig, fast då jag sovit få timmar natten innan så ville jag hem tidigt.

Men, av artighetsskäl så stod jag ut till 24.00.

Maken stannade kvar för "vi tar nog ett glas på stan".

01.10 släckte jag lampan.

04.15 vaknar jag av en omisskännlig stank av Kebab. Med lök.

Sekunderna efter hör jag vårt välbekanta golvknarr i sovrummet.

Och nån jävla överförfriskad tomte som försöker smyga.

Och det hade väl varit bra med det, om det inte vore för att tomten ifråga förmodligen spenderat en stund i kyla, i väntan på taxi, så han var iskall.

Och är man stenpackad 04.00 på morgonen och därtill iskall, så kanske man inte är den vassaste kniven i lådan när man kryper så nära sin fru man bara kan.

Så var jag inte vaken innan, så blev jag tvärvaken.

Och när han gått igenom sina förehavanden, inklusive det faktum att han var för "påverkad" för att komma in på huvudstadens casino, och talat om för hustrun hur mycket han minsann älskade henne, så somnade han mitt i en mening.

Och jag hade glömt bort hur mycket man snarkar när man är packad.

Så klockan 5 gav jag upp och tog en dusch.

Jag fick sova hela 3 timmar.

Talibanen kommer att vakna cirka 06.50.

Och eftersom min säng är tom så kommer hon per automatik tro att jag är på jobbet.

Och prata hål i huvudet på maken.

Som därmed också endast kommer att ha fått sovit 3 timmar.

Rätt ska vara rätt.

Okey, jag erkänner. I'm stupid.

Min make läser ju den här bloggen. Han var den som övertalade mig att fortsätta när jag försökte lägga av i somras.

Mitt villkor var att han skulle hålla sig borta. Alltså aldrig någonsin kommentera.

Jag noterar nu att han skrivit en kommentar i mitt inlägg "Ho, ho, någon hemma?"

Nåt om disco very.

Så då kan jag väl bjuda på den. Och en till. Så kan ni fundera på exakt HUR smart brud jag verkar vara....

För en väldans massa år sedan så läste jag innehållsförteckningen i mitt och exmakens kanalprogram i vårt kabelteveutbud.

"Vad är disco very för nåt?" (disko väääry)

Det där jäkla uttalandet har jag fått leva med i 20 år, och både make och exmake ääälskar att dra upp det för allt och alla.

Sen var jag riktigt jävla blond en annan gång. På OnOff, eller nåt. Var där med maken och skulle köpa tv. Också många år sen.

Och håll i hatten, för det här skäms jag för;

Av stöldorsaker så satt varje fjärrkontroll fast i en kort sladd, snurrad som en telefonlurssladd, på tv-apparaterna.

Jag tyckte jag var så jääävla smart när jag sa:

"Amen vi tar den där teven, men finns det ingen längre sladd till fjärrkontrollen?"

PÅ FULLT JÄVLA ALLVAR!

Maken gick aldrig mer tillbaka till den affären.

Talibanen och magnifika ord.

Talibanen fick ju maginfluensa igår förmiddag. Spydde en gång på dagis och har sedan dess klättrat på väggarna hemma. Hur pigg och uttråkad som helst.

Imorse måste jag rycka in ett par timmar i inredningsbutiken, och maken var tvungen att åka till en annan butik och sätta upp hyllor.

Talibanen valde att följa med honom.

Jag åker dit lite senare och strax efter spyr plötsligt talibanen. Vi sätter oss genast i bilen och åker hem.

I bilen pratar vi om svåra ord för femåringar. Out of the blue så undrar hon vad "magnifik" betyder. Jag förklarar.

Och förklarar. Och drar en himla massa exempel.

Tills hon avbryter mig och säger:

"Mamma, jag orkar faktiskt inte prata mer om dom här magnifika sakerna, jag måste nog spy nu."

Ho ho, någon hemma?!

Jag anser mig ganska datavan.

Alltså, jag surfar runt mycket. Emailar VÄLDIGT mycket.

Och så vidare.

Ibland läser jag slarvigt. För att jag inte behöööver läsa noga.

Så jag har noterat att man, ganska ofta, får svar från en emailadress som heter noreply.

Jag har alltid slarvläst det som noreplay. Alltså Nårpläj.

Idag. Efter 25 års datavana, så ser jag för första gången vad det står;

NO REPLY ("svara inte", typ. För dig som inte spikar engelska..)

Ibland undrar jag vad jag har för existensberättigande.

Planer. Aldrig bra med planer.

Talibanen skulle följa med en kompis hem idag.

Så jag planerade en 11-timmars arbetsdag med möten, pappersjobb och annat som brinner satan.

För igår insåg jag att jag bara är en vecka ifrån julafton.

10.15 ringer min mobiltelefon.

I displayen står: "Dagis".

Talibanen har spytt ned hela sig.

Maginfluensa.

Givetvis.

Varför skulle jag ha det bättre än någon annan...

Mamma läser godnattsaga.

Jag skrev om det här för några månader sen.

Om godnattsagan som handlade om hunden Ajax. Som dör och blir en stjärna i himlen.

Jag har läst sagan 3 gånger.

3 gånger så har jag börjat böla som en babian.

Ikväll ber talibanen mig att läsa den.

"Mamma, du kanske kan hålla dig den här gången för nu var det länge sen!"

Talibanen lägger sig så att hon kan stirra in i mina ögon från 16 cm avstånd.

Jag läser.

Hon stirrar utan att släppa blicken en sekund.

Hinner igenom halva boken och tror att jag är home free.

Icke.

Börjar störtböla.

Talibanen tar boken och slänger den på golvet.

Vänder sig om och säger:

"MAMMMA! Du får inte läsa den där boken mer. NU GER DU UPP!"

Jävla skitbok.

Chefen och goda affärer

Vi får en förfrågan från en kund. Angående beställning av ett gäng av samma produkt, som ska vidaresändas till Lettland. Och det skulle vara julklappar = ankomst före ett visst datum.

Chefen säger ja, och inga problem.

Pga av chefen blir allt försenat från leverantören till oss. Så nu kan inte produkterna skickas med vår vanliga speditör.

Idag ringer ett stycke hustru/slavarbetare/husfru/kock till UPS.

UPS meddelar att det inte är några problem. Produkterna kan turbolevereras till Lettland senast onsdag.

Till det facila priset om 4445 kr.

Produkterna kostar 4300 kr plus moms.

Vår kund har blivit lovad max 500 kr i fraktavgift.

Tror minsann chefen måste omskola sig lite grand...

Att det blev!

Mmm.

Vi hann inte utanför dörren.

Och i brist på fredsförhandlare så tog det sina modiga timmar innan frosten var smält.

Och idag var dagen full; galapremiär för talibanen, där jag lyckades styra upp klädseln. Glömde dock kameran...

Sen bar det iväg till Christina på Tara. Hon och döttrarna presenterade ett bord som fullkomligt dignade av egenhändigt gjorda godsaker. Jag har aldrig förr sett maken till läckerheter.

Så där drog vi på oss ett par kilo till. Tacksåmycketfördetflickor!

Talibanen fick äran att "hänga" med ena tonåringen och hennes kompisar, så hon var i himmelriket. När vi satte oss i bilen så var hon lite förfärad.

"Mamma, det var en tjej där som hette Olivia som hade vit tröja och svart kjol, hon sa DJÄVLAR, mamma!!"

Så nej.

Det blev inga nya vitvaror den här helgen heller.

Bäddat för världskrig.

Vår vagnpark i köket är från anno 1842 så för några månader sen hade jag bestämt mig för vilka vitvaror jag vill ha i köket.

Det kom lite emellan.

När jag nu skulle göra slag i saken och beställa så får maken för sig att han vill lägga in ett veto.

Han som inte ens vet hur man sätter på ugnen.

Typ.

Och idag ska vi ut på stan för han vill "känna" på grejerna.

Det är bäddat för ett större världskrig mina vänner.

Wait and see.

Vila i frid.

Om man stänger allt annat ute, så kan man räkna till 720 lampor i Råsunda Kyrka.

Jag höll mig bra.

Ända till jag skulle krama den döde vännens sambo.

Det finns ingen tid då det är lämpligt att dö.

Men nu vet både maken och jag vad vi vill ha för musik. För det är sånt man pratar om efteråt.

Å andra sidan så pratar man ju aldrig om sin egen begravning.

Vet dina nära och kära hur DU vill ha det?

Tonåring bortskänkes. Fraktfritt.

Vaknar och mår asdåligt. Och är det influensa så smäller jag av. Har inte tid.

Idag ska vi på begravning av en god vän. Så man mår toppen där också.

Bestämmer mig för att byta våra förkylda lakan. Byter örngott och lägger på lakan. Kan inte hitta påslakanet som hör till. Vänder upp och ned på hela övervåningen. Borta. Gone.

Vad är problemet, kan tyckas.

Jag har en fetish. Jag har sinnesjukt dyra lakan. Vi pratar dyrast.

Så när jag, som av en händelse, går in i tonåringens rum och tittar på hennes dubbelsäng, så inser jag att hon har en jävla tur som är i skolan. Och med en pojkvän så kan man ju bara tänka sig vad som pågått på MITT påslakan...

Vidare in i badrummet för att sminka mig. Well, man behöver inget smink på en begravning. Däremot lite färg i plytet, för att få bort eventuella influensabevis.

Smink gone.

Och nu är jag skogstokig. För om det inte vore för att HON har en fetish för mitt smink, så skulle inte jag behöva gömma det.

Och då skulle jag inte hamna in en situation där jag ständigt glömmer alla gömställen, eftersom hon hela tiden hittar dem.

Vilket jävla toppenhumör jag är på.

Kokt torsk med äggsås.

Var jag jävligt sugen på. Detta är 3:e försöket på enkel jävla vit sosse-sås! Jag SKA äta det till middag. Hur svårt kan det vara?!

Som man önskar får man betala.

Häromdagen säger maken:

"Har du tänkt på vad länge sen det är som talibanen var sjuk? Typ i våras."

Idag är

taliban, make, hustru och tonåring

sjuka.

Och i morgon ska vi på gode vännens begravning.

Well, jag lär ju inte ha problem med att få fram snor i alla fall.

Störa sig lite.

Min 5-åriga taliban är inne i nån form av tonårstrots, så det ska tjafsas varenda eviga dag.

Igår får jag nog och säger; "Herregud, MÅSTE du vara så störig HELA tiden?"

Hon vänder sig om, glor med riktigt förbannade ögon, och skriker:

"MAMMA, JAG HAR INTE STÖRT DIG EN ENDA GÅNG!!"

Bortsett från Dubbelörnen, som bor för nära; är det någon av mina läsare som bor i Kina och vill ha studiebesök av en mycket intelligent, men asjobbig 5-åring?

Jag kan lägga henne på brevlådan när som helst det passar dig.

Lyxproblem

Arbetskamraten skall till USA och jag får därmed önska mig vad som helst.

Och inte bara det. Hon skulle kunna fylla en hel resväska med prylar bara till mig.

TROR NI JAG KAN KOMMA PÅ EN ENDA JÄVLA SAK?!

Smakar det så kostar det.

Ni som har barn fattar detta.

Reimaoverall.

Reimaoverall à 1750 kr.

Inte läsa tvättråd då man tvättat Reimaoveraller åt 17-åringen i många år.

Borde ha läst tvättrådet om att dra igen dragkedja och vända skiten ut och in. Nytt jävla påfund.

Reimaoverall à 1750 kr helt söndersliten då dragkedja fastnat i tvättmaskinen.

Taliban ledsen.

Make stensur.

Hustru inte poppis.

Man kan.

Kan man bli så jävla förbannad på den man lever med att man, för första gången ever, låser sovrumsdörren?

Japp.

Det kan man.

Gaahh

Står i badrummet framför spegeln, utan glasögon, och kammar mitt långa hår efter duschen.

Ser att det glittrar fint i håret och tänker; jösses, vad bra det var det där nya shampoot.

Sen sätter jag på mig glasögonen och noterar att det är gråa hår.

Månadens råd

Not så smart att ha en sån här i bakfickan när man gör nr 2.

Det går bra att använda fantasin här

..eller inte.

Ett psyko i grannskapet.

Den här tiden på året är förenat med mycket stor krockrisk för min del.

Jag bor i ett av Stockholms så kallade överklassområden. Men jag är liksom katten bland hermelinerna, om man så säger. Vi bor dessutom i ett renoveringsobjekt.

Nåväl.

Genom vårt område går en låååååång väg. Rakt igenom fiiina villaområdet. En raksträcka.

Och jag är sjukt intresserad av inredning.

Och jag ÄLSKAR att glo in i fönstren hos folk.

I synnerhet denna tid på året då alla har sina lampor tända.

Problemet är bara att det är svårt att förena detta intresse med bilkörning.

För jag bara MÅSTE glo in i varenda hus när jag kör.

Idag råkade jag glömma att styra.

Så det blev en liten tripp upp på trottoaren.

(Dessutom 8 cm från ett träd.)

Tack gode Gud för att jag hade jeepen.

Annars hade hela julklappsbudgeten gått till att reparera underredet på min bil.

Lagens väktare.

Jag åker ut till våra butiker i Stockholms norra förorter.

Det är mörkt.

Jag är tvungen att ta makens bil, den ende av våra bilar som inte har en GPS.

Och mycket riktigt, jag åker fel ett par gånger.

A) Trött som en babian eftersom jag varit på jobbet sen 7.00, och klockan är nu efter 19.00.
B) Stressad över att jag och mufflan var tvungna att infinna oss för en inre undersökning hos gyn. Not så najs.
C) Irro över att jag hade "fel" bil och således utan GPS.
D) Förbannad för att maken inte klarar av att laga en simpel maträtt.

Så när jag vid 4:e varvet i en rondell, blir vinkad åt sidan av farbror polisen, så är frustrationen stor.

Och jag lät nog jävligt blond när jag förklarade att jag inte hittade vägen till min egen butik, och att jag därför var tvungen att "tänka" lite medan jag körde runt i rondellen.

Så för säkerhets skull så fick jag blåsa lite.

Jag tänker inte vara en jävligt god fru fler gånger.

Amenjeeezusgemigennyman

Nu jävlar brinner det i kalufsen.

En timme innan jag ska lämna kontoret, så ber maken på sina bara knän att jag, istället för honom, ska åka runt till våra butiker och fixa med lite saker.

Eftersom jag är en jävligt god fru, så säger jag ja, för att han behöver lite ledigt men också för att det betyder att jag får 4 timmar i ensamhet. Med förbehållet att HAN måste laga maten.

Och eftersom jag fortfarande är en jävligt god fru så underlättar jag det hela med att göra ett pedagogiskt recept på den redan förutbestämda maträtten. Step by step, så att säga.

Så sätter jag mig i bilen. Och pratar i telefon i 15 minuter. Jag hör att meddelandeblippet låter, men ignorerar.

Jag avslutar samtalet och tittar på inkorgen:

17.15 "Jag hittar inte morteln."
17.30 "Jag hittar inte hälften av grejerna."

Sen kommer ett desperat sms från tonåringen (som sitter på tunnelbanan och förmodligen helt nedtrackad av samtal från maken):

17.33 "MAMMA! Svara!"

Maken igen;

17.34 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.35 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.37 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer"

Jag ringer upp. Jag tillbringar 20 minuter i bilen och guidar @%&/!-en runt i skåpen. Han beklagar sig och fattar inte varför han "måste laga en sån svår maträtt."

Och jag letar febrilt i minnet efter vad det var som var så lockande med denne man på den tiden det begav sig.

Och ja, jag ska ha mens vilken sekund som helst.

Vadåra!

Lättlurade

Om jag äter upp halva chokladbiten i varje lucka i chokladkalendern, och sen tejpar igen luckorna, så märker nog pappa och mamma inget!



Håhåjaja

Känns ju så där kul.

Jag och 22 andra kvinnor satt och väntade på att få mufflan undersökt.

Och att sen ligga i den där inte-alls-pinsamma-positionen medan man pratar om den förestående julen, och låtsas att man sitter på en kökstol, kändes ju något jobbigt.

Och inte hade jag rakat benen heller.

Galaintroduktion

Japp.

Då var det dags.

Talibanen ska gå på sin första galapremiär den 14/12.

Skall bli högst intressant att få höra alla kommentarer hon kommer att fälla.

För att inte tala om hennes klädval.

Hon är ju inte diskret direkt.

Tror jag stannar hemma.

Tjalla-Malla

Är på jobbet 07.00. För att få lite arbetsro innan chäääfen kommer in och börjar tjata vid 9.30-tiden.

Klockan är nu 09.09 och talibanen har ringt mig femtioelva gånger.

Hon är osams med pappa och vill ringa och tjalla till mig.

Eftersom jag känner henne så frågar jag vad hon har sagt till honom.

"Jag vill inte säga det för då blir du bara arg på mig och då ska du bara prata om det hela tiden och då blir jag snurrig i huvudet och är det sant att pappa har numret till tomten?"

HJÄLP!

Hörrni, ni som har varit med mig länge: jag behöver er hjälp!

Jag har blivit tillfrågad att vara med i ett projekt och måste därför plocka ut ett 10-tal av mina bästa/roligaste inlägg.

Please, hjälp mig med detta...jag är nämligen hemmablind och tycker just nu att allt är svindåligt.

En irro make med annorlunda prioriteringar.

Maken är irro på mig.

För att jag inte vill gå på galapremiär.

Han tycker att det ingår i jobbet liksom.

Men jag har ingen lust att slösa bort ett gäng timmar på kindpussar och Vi hade i alla fall tur med vädret igen.

I synnerhet inte när ettan sög hårt.

Not my cup of humor.

Och vi går på tillräckligt många galapremiärer ändå.

Men maken tycker att jag är felvaggad som föredrar att vara hemma och sätta upp julstjärnor.

Men så är han från landet också.

Inte.

Om man går i tankar att starta eget så ska man INTE starta en butik.

I alla fall inte en som hanterar kontanter.

För då kan man bli rånad.

Som typ 01.30 inatt t ex.

Av två jävla slynglar med kniv.


(Ja, just den butiken stänger 02.00.)

Inga förmåner här inte.

Man kan ju tycka att man borde ha lite förmåner när man är gift med chefen.

Som att ta ledigt när man vill t ex.

Min ansökan om ledighet 1 dag för uppsättning av juldekorationer ogillades.

Jävla konstig chef jag har.

...och ja, jag har mycket jul här hemma....