När man ber om ursäkt.

Ni minns storyn i söndags med Porsche Cayenne-grannen som jag råkade bli osams med?

För en kvart sen så ringer det på dörren.

Maken öppnar eftersom jag sitter i soffan och är upptagen med viktiga saker.

Typ läsa bloggar och msn-prata med Linda. Jävligt viktigt alltså.

Plötsligt ropar maken att jag ska komma.

Nämen, ser man på;

I vår icke-ännu-renoverade-hall-med-äckligt-gula-tapeter, står grannen.

Och vill be om ursäkt.

Jag är inte den som är den.

Kanske för att det under veckan visat sig att vi har fler pinsamt jobbiga gemensamma nämnare än jag trott.

Så det har kliat lite i ångest-lådan i några dagar nu. I min alltså.

Men tydligen lite mer i hans.

Så nu har vi lovat peace on earth och att uppföra oss som vuxna.

Men vi enades dock om att taxibilar och bussar var fritt villebråd.

Då kan vi visa fingrar och gasta oss lite.

Och jag måste få maken att prioritera hall-renovering.

För om jag ska hålla på att bli osams med allt och alla, i tid och otid, så är det ju bra om jag slipper stå i en kanariegul och ful hall och skämmas livet ur mig, varje gång jag ska be om ursäkt.