"Mamma, min säng är inte vågig längre."

En morgon denna vecka så säger talibanen: "mamma, min säng är inte vågig idag". Jag fattar ingenting, och svarar "nähä, vad bra." Och stressar upp, och i väg till jobbet.

Eftersom jag inte har alla ägg i korgen på kvällarna, så tänker jag inte så mycket, när hon ska lägga sig.

Nästa morgon säger hon samma sak. Och jag fattar fortfarande ingenting. Och ger henne samma svar.

Tredje dagen förstår jag vad hon menar. Jag står i hennes rum, och noterar att hennes säng är bäddad. Jag bäddar aldrig hennes säng. För att den står i en sorts alkov, och är jobbig att komma åt.

Men sängen är bäddad. På riktigt. Och jag vet ju att varken maken, eller tonåringen ens skulle komma på tanken att göra det.

Så det återstår en person. En 4-åring. Så jag säger: Har DU bäddat sängen?

"Men, mamma, jag sa ju att den inte var vågig längre!"

Och hon har rätt. Täcket ligger helt slätt. Och rakt. Och det ser ut som en vuxen har bäddat.

Och jag fattar ingenting.