Ciao, merhaba, terve...

Tonåringen har ju en pojkvän sedan ett par månader tillbaka.

Och nu vet jag inte längre om jag tycker det är så bra.

För han och jag inledde en tävling.

Och lyssna på vad en korkad medelålders hagga och en liten pojkvasker roar sig med;

Varje gång vi träffas, vilket är i stort sett varje dag, och jag öppnar ytterdörren så måste vi säga hej till varandra.

Och det är ju inga konstigheter.

Det är bara ett krux.

Vi måste säga hej på ett nytt språk varje gång. Och "hej" och "hi/hello" diskades.

Han håller på att avverka jordens olika stambefolkningars språk.

Jag började med Europa, och vidare ut i världen.

Men nu börjar det fanimej att sina.

Häromdagen så ringde det på dörren. Jag visste att det var han och fick råpanik. Hade inte kollat upp mitt "hej" för dagen. Järnet in på nätet. Det ringer en gång till. In på google och vidare därifrån. Det ringer igen.

Jag kutar fram, öppnar och säger hej på vad det nu var för språk.

Han sa sitt och fortsatte med: "ORKA att du går in på nätet innan du öppnar dörren!"

Nyss kom han igen. Jag frös till is. Övervägde STARKT att ringa upp till dotterns rum, be henne öppna och själv springa ned i källaren och gömma mig.

I sista sekund ramlade det ned ett Holländskt hej.

Kvällen är räddad.

På en puckoskala mellan 1-10 så är det nog inte så svårt att gissa var jag hamnar....

Rösta på mig