Jag har ju varit med i VV i två månader nu.
Och ja, det funkar. Även om det inte går fort.
Igår ger maken mig en kram.
Och, lite så där i förbifarten, säger att mina boppar blivit mindre.
Ok.
Man kan säga att jag och kroppen inte är riktigt kompatibla.
För det är ju fan inte där min övervikt sitter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
tyvärr är det bopparna som minskar först och det märks även i ansiktet, men inte ett dugg på magen känns det som, bara vågen som visar på minus
Man kan inte äta hela kakan o ändå ha den kvar... *asg*
Gud ger och Gud tar.
Och han tar alltid det bästa först!
Fast jag tycker mig minnas att du klagat lite över den storleken också... Nu blir det mindre att fastna i dörrar med ;)
instämmer med föregående talare, skönt att inte fastna... ;)
Angående din kommentar till mig, jag tror det blir sådär att man uppskattar inte det man har förrän det är borta. sån var jag också innan.... jobbade ihjäl mig och var så trött på o jobba... nu längtar jag....
Isabelle: nu ska vi inte memorera för mycket av det jag skriver, okey!
Dubbelörnen: johodu!
Carola: I know, fick en kommentar om just ansiktet igår.
Jupp: otippat att just du kommer med den knivskarpaste kommentaren!
Mariana: Jag kan verkligen förstå det.
Ja, jag har ju inte annat att göra än att sitta och slipa på pålägg på andras inlägg..
eller nått.
:-)
Får jag följa med på skrivkurs? Eller så kan du lära dig och sen ta betalt och lära mig?
Oh, det har jag också planerat! Så spännande. Ska vi vara lite på tvären tillsammans och låtsas att det är mer NK över det hela?
Måste man sluta svära?
Och hej vad det hamnade fel...
Det var ju tuttarna jag skulle kommentera. Ajja...
Skicka en kommentar